Alla vet – alla tiger…

27.4.2013.

”Vill du hålla en sak hemlig bör du presentera den från första kammarens talarstol.”

Anekdoten är sliten men hållfast. Det finns en parallelltext, från bibeln:

”Den som har ögon att se med, han see.”

Vi ser det vi vill se, vi hör det vi vill höra. Det gäller oss alla. T ex mig själv i dag, när jag väjer för att, ens med mig själv, gå in i debatten om eventuell islamofobi bland socialdemokrater. Debatten har alla möjligheter att gå snett. Hur jämför man kvinnoförakt med öppenhet?

Svenska Dagbladet gottar sig åt den vrånga s-situationen, men hur hade tidningen reagerat om bokstaven inte varit s utan m?

Jag ser i stället, envist och envetet, på Palmesituationen med alla dess förgreningar och inkrökningar i sig själv.

”Känner du ingen bra journalist, Sven”, är den fråga jag så ofta får. Jag känner många journalister, men de är inte särskilt bra på ämnet Olof Palmes död. Varför inte? Vad står i vägen? Rädsla för det egna anseendet? Rädsla för plånboken? Jo då, akuta, reella risker. Mot dessa ska ställas det egna samvetet, den egna självkänslan, den egna hedern. De stora honnörsorden. Som vi kanske inte anser oss ha råd med när vi står i ICA-kön. Naturligtvis nonchalerar jag inte problemet. Det är enormt.

”Vi har ju röstat. Då har vi andra som får sköta det här strulet…”

Visst, det är demokratins mantra, alltid ifrågasatt i sin exklusivitet. Ibland, menar jag och många med mig, känns vår standarddemokrati för urvattnad och behöver kompletteras, vattnas med den folkliga oppositionens individuella demokrati.

Skulle vi inte ha rätt att tala om för vår folkvalda regering och för våra oppositionspartier att ni sköter er dåligt, svagt, klent, vekt? Naturligtvis har vi den rätten. Och aldrig har konflikten känts spetsigare än i dag i Palmeärendet.

Jag sa här om dagen till mig själv och mina närmaste:

Nu går jag ner i varv. Jag går inte ut med egna aktiviteter på ett tag, men naturligtvis kommer jag att agera på de inlägg jag eventuellt möter från andra sidan barrikaden. Men jag behöver inte själv hela tiden sitta med bollen. Det kändes skönt när beslutet var fattat (eller ”taget”, som det ska heta i dag), mitt i Sommarros natt. Jag hade legat vaken en stund, men jag somnade nu omedelbart.

Det där var alltså i förrgår; hur har det gått? Tackar som frågar. Jag har nog kringgått mitt beslut en aning och tagit mina motståndares tystnad i den skrämmande affären med den förfalskade patientjournalen som en form av aktivitet, icke-aktivitet, och reagerat med några skrivelser, sedan jag efter en timmes ringningar till vänliga men till intet förpliktade byråkrater mötts av, ungefär:

”Ja men det ska vi allt ta och titta på, Sven!”

Jag mötte, under denna timme, mycket enahanda tillskurna sekundärbyråkrater, om jag får kalla dem så: idel kvinnor av en obestämd medelålder, samtliga till synes utan det bittersta intresse för kärnfrågan, som borde skära genom märg och ben. Men vänliga: ibland lät någon som om hon kunde förstå mina små bekymmer.

Inga röster höjdes, och bara Britta eller Lundström kommer in ska vi nog ta tag i den här saken ska du se. Men nu är det fredag, så vi får väl vänta tills på måndag, tisdag, om Britta är här då.

Jag vet inte om jag är ensam om att tycka så här: jag tar hellre, mycket hellre, ett rejält bleklagt nej än den mjuka vilsna vadd som jag erbjöds i min telefonlur. Ibland ledsnade hela Telia på mig och gick in med en definitiv upptagetsignal, mitt i vadden.

Jag gör väl en paus, några dagar till. Så får vi se. Ja. visst fick vi se!

Sven Anér

Jag går med korta, alldeles för korta steg från vardagsrum till arbetsrum.

Det är en brant sväng ute i hallen, jag får ta hårnålskurvan försiktigt, hålla mig i den vitputsade vägghörnan, där mina fingrars avtryck har blivit synliga.

Jag är trött, men det är en trötthet med måtta. Jag vet att när jag vaknar i morgon kommer prestationsförmågan tillbaka, efter en sömndrucken paus som kanske blir en minut längre med varje morgon i Sommarro.

Jag lever i en mix av forcerat arbete och forcerad vila. Det känns som omöjligt, helt omöjligt att leva vidare utan arbetet, ja, väl utan vilan också.

När oron vispar i mitt inre sätter jag mig vid ordbehandlaren och skriver texter som jag inte i förväg har analyserat. De får komma. Och samtidigt kommer också ett begynnande lugn.

Jag gör nytta för mig, vem som nu har glädje av detta. Mer än jag själv. Jag ser människor omkring mig, kända och okända, en läktare fylld av folk: Bra, Sven! Bra, Sven…

Ett självbedrägeri med ganska mjuka konturer. Oron försvann.

Sitter jag sysslolös driver tankarna mot min segt framskridande ålderdom, med alla bekymren, de små små bekymren när jag ska vara ärlig mot mig själv.

Toalettbesök kan bli en diskret plåga, sysslorna som ligger framför mig och inte blir utförda. Tandhygienisten, det var den artonde ja. Och vårdcentralen som inte borde skrämma. Höra av mig till barnbarnsbarnen.

Jag är ju inte ensam. Det skulle inte gå. Lena vårdar mig som ett klokt men självsvåldigt barn. Ibland förvånas jag över att vår långa kontakt endast då och då bryts av en ordväxling som sedan alltid tonar ner till ett gnabb och så snabbt till helt återställd kontakt, värme. Min tolkning. Du kan aldrig tolka annans känslor.

En kvinna som blir änka förmodas ensam gå vidare i sitt liv, men mannen som blir ensam blir plötsligt hjälplös, värnlös, behöver assistans. Helst dygnet om.

Kan den ensamme bräcka en skiva falukorv ska han berömmas.

Är jag lycklig? En fråga. Jag är nöjd med att livet varit snällt mot min kropp på det 92:a året. Ganska obegripligt som jag for fram med den under långa decennier, som jag inte vill se tillbaka på.

Nöjd med livet? Vi säger väl det. Jag kan ju inte gråta över händelser som måste komma, måste nå oss alla. Jag har en högertumme som vill krångla – tänk!

Det andra barnbarnsbarnet heter Felix, det betyder lycklig. Katt och lycklig.

En raklångt utspridd katt på mattan, halvsovande med ett mystiskt leende, det kanske är så långt någon varelse når på vägen till Lyckebo. Jag får vara glad om jag kommer halvvägs. Vi har för resten inte katt mer.

Jag arbetar mot stor ondska, och jag känner antydan till tillfredsställelse när jag tycker mig märka att jag på någon liten punkt kanske har förändrat vår värld just i dag, just i kväll. En stund.

Nöj dig med det, Sven! Nöj dig…