”Svensk administrativ heder får aldrig ifrågasättas”

30.4.2013. Dnr 8-2-23202/2013.

Jag har med glädje och full förtröstan mottagit Styrelsens bekräftelse på att ett ärende har öppnats i det av mig anhängiggjorda ärendet.

Svensk administrativ heder får naturligtvis aldrig ifrågasättas, och den får inte solkas av vaga men falska hänvisningar till ”statsnyttan” eller liknande.

Jag motser information om ärendets utveckling.

Med vänlig och angelägen hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Svensk administrativ heder fär inte ifrågasättas”

30.4.2013.Stockholms läns landsting, Box 22550, 104 22 Stockholm.

Ärende I-5341.

Filippa Reinfeldt/Maria Olovsson, landstingsrådssekreterare.

Jag har med glädje mottagit brev i rubr ärende och noterar att saken nu finns etablerad på högsta ort inom Stockholms läns landsting. Jag känner mig övertygad om att landstinget inte kommer att släppa detta stora och svåra ärende förrän full klarhet nåtts.

Jag lämnar givetvis all önskad ytterligare information.

Djupt engagerad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Min kommentar denna valborgsmässoafton!

Möjligen innebär denna brevväxling med det administrativa Sverige en rejäl kick framåt. Jag har vid många tillfällen sökt kontakt med myndigheter utanför polis/åklagarbunkern men då alltid snabbt fösts tillbaka in i fållan: det här sköter polisen, inte vi.

Nu verkar det ju faktiskt som om dagens båda myndigheter, socialstyrelsen och landstinget, stora, viktiga myndigheter, rimligen med stor självständighet, skulle gå in i det stora Palmeärendet, med egen kraft och eget ansvar. Detta är sensationellt, efter över 27 år, och det kan få oerhörda konsekvenser, om upptakten håller vad den lovar.

Just denna sjukvårdsaspekt, som jag tar upp, förfalskningen av Olof Palmes patientjournal, återkommer ju på många plan. Låt mig ta ett exempel, banalt till synes men i själva verket upprörande:

När Sabbatsbergsakuten fick ambulanslarmet till Dekorima tycks en ambulans ha körts fram, men den lämnade aldrig sjukhusområdet, kom aldrig till Dekorima! Varför inte? Därför att det för alla inblandade stod klart att det här skulle den redan vidtalade Sollentunaambulansen ta hand om, och den finge inte störas.

Två ambulanser, sålunda. Sollentunaambulansen genom att avbryta färden någonstans uppe i Vasastan, släppa av den skjutnes maka, fortsätta sin kusligt avbrutna färd till Sabbatsberg. Den körde en lång omväg, självfallet en bokstavlig dödssynd för en ambulansförare.

Sabbatsbergsambulansens dödssynd är knappast mindre. Larmad till Dekorima men kör inte. Som så ofta stockar sig orden när dessa oerhörda förhållanden skildras och analyseras. Polisen driver en krånglig lögn: Sabbatsbergsambulansen skulle visst ha kommit till Dekorima men funnit jobbet taget, varefter en man ur Sabb-ambulansen skulle ha gått över till Sollentuna-ambulansen; en ren och skär komplicerad lögn, en lögn direkt kopplad till Stockholms läns landstings revir, där ingenting får klicka, där ingenting får fejkas, där ingenting får förfalskas.

Som mina bloggbesökare vet har ingenting i mina kontrauppgifter dementerats. Möjligen är hela denna ambulanssväng allvarligare än det dubbla fifflet med Olof Palmes patientjournal – ja, det blir en bedömningsfråga.

Nu ligger detta på bloggen, och jag hänvisar mina myndighetsadressater hit. Skulle verkligen en ny trend börja avteckna sig? En hederlig?

Medan Uppsalas Islandsbro sviktar under vårfloden.

Sven Anér

PS: Jag lägger till på kvällen den första maj och författar väl snarast ett öppet brev till Palmeutredningens nuvarande chef, kriminalkommissarie Dag Andersson:

Dag, jag började tro på ett jordskred när du strax efter utnämningen för ett par månader sedan själv ringde upp mig för att få en genomgång, för att få reda på var jag stod. Själv fick jag inte mycket i retur, mer än allmänna, för mig oväntat välvilliga tonfall. Men i sak fanns det inte mycket för mig att hitta.

I dag, denna första maj, ser jag att du ingalunda har fått något mandat att lägga om rodret. Det är – bl a i Expressen i dag – samma gamla sega visa. Det är, tänka sig! – en Magnum på gång, och nya vittnen sällar sig till den kö som för ett par år sen ringlade utanför HD men aldrig blev insläppt.

Jag hittar inget som helst nytänkande. Det hade fordrats en signal, Dag Andersson, en hoppfull signal, men i stället fick vi höra samma gamla raspiga låt från 78-varvaren. Osannolikt, Dag Andersson. Ska du sitta där fram till pensionen och veva samma visa, där det aldrig sägs att nu ska vi glömma bort Christer Pettersson. Nej då, Christer kan vara bra att ha i bakfickan även om han har gått och dött. Han blev ju aldrig friad, bara inte fälld. Axbergers valse macabre från granskningskommissionen.

Dag Andersson, jag frågar mig ocm du och jag lever i samma sekel, talar samma språk, upplever samma värld. Samma onda värld. Du vet lika väl som jag att i samma sekund som Anti Avsan sköt Olof Palme till döds ur bakhållet vid Dekorima så var affären klar. Inga orangeröda pärmar skulle komma att behövas, det skulle räcka med ”Anti Avsan mördade Olof Palme,” punkt och slut.

Men vad fick vi? Och vad fick vi behålla sedan du kom? Allt. Ett skräckkabinett av lögner, Kasper-upptåg som borde ha kunnat sväljas av de små barnen, men som i stället var beräknat att svåljas av de vuxna i kritstreckrandigt.

Det är ett stort ljug du sysslar med, Dag Andersson, och det är förunderligt att du tydligen kan gå hem till kåldolmarna och kroppkakorna med gott samvete. Vad kommer du att göra när du läst detta? Du borde, som jag i olika versioner skrivit till dig ett antal gånger, anmäla mig för grovt avsiktligt falskt vittnesbörd samt nagla mig vid väggen. Men det gör du inte. Du håller fortfarande den till intet förpliktande hyggliga minen, stilen.

Tänk om du exploderade. Om du tog fram några gamla handlingar och rödmarkerade de osanna – det blev nästan varenda en.

Men jag har ändå en del hopp. Socialstyrelsen och Filippa Reinfeldt som sjukhuslandstingsråd har fått upp ögonen för vad som i 27 år har skett inom ditt fögderi. Båda instanserna har gjort aktiva utredningsärenden av de dubbla patientjournalsförfalskningarna, som gamle Tommy tillsammans med sina hejdukar hade förfalskat. Jag kan se Tommy i den fina ljusa tjänsteskinnsfåtöljen när han visade mig och gick i god för den i dag klassiska 5:an. Att tidningen Internationalen, Gunnar Wall och jag gjorde slarvsylta av Tommys rutinmässiga lögner rörde inte Palmeutredningen i ryggen. Vänsterblaska långt åt helvete åt vänster, ingenting att bry sig om, naturligtvis är journalen inte förfalskad, 5:an inte fixad…

”Fixa dokument” heter ”to doctor” på engelska, som du vet, Dag. Du kan ju dra en parallell om du kommer på någon.

Dag Andersson, jag kan bara ge dig ett råd:

Lägg av! Förstör inte en hittills lysande karriär med att låta dig limmas fast vid en hopplös syssla: att låtsas tro att Palmemordets gärningsman skulle vara okänd!

Sven Anér

Avsan sköt från grymt bakhåll – Sven Anér anmäler mord

29.4.2013.

Likalydande skrivelser till

Rikskriminalpolisen

och till

Riksåklagaren. För kännedom: Ledningen för TV4.

Undertecknad Sven Anér anmäler härmed förre piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag,

Anti Avsan,

för

Mordet den 28 februari 1986 på statsminister Olof Palme.

Avsan har för en dryg månad sedan, vid samtal med en äldre poliskollega, i praktiken erkänt detta mord. Han har, på den äldre polismannens fråga om huruvida det var han, Avsan, som sköt Olof Palme, svarat:

”Nä nä. Vi har sån uppbackning så ni kommer aldrig att ta oss!”

Uttalandet är ett erkännande av mordet samt en upplysning om att ”vi” fanns med, uppenbarligen några av Avsans poliskamrater.

Jag hävdar sålunda, om möjligt än bestämdare än tidigare, att Anti Avsan, en domare och en riksdagsledamot, den 28 februari 1986 sköt Olof Palme till döds i Stockholms city, från grymt bakhåll.

Att Avsan, under dessa omständigheter, engageras av TV4 för att debattera ungdomsbrottslighet, ter sig för mig som medlem av den svenska allmänheten djupt upprörande.

Jag begär nu att min anmälan omedelbart upptas av mina adressater. Skulle mitt mycket klara utpekande anses utgöra

falsk angivelse enligt BrB 15:6,

anhåller jag att jag, Sven Anér, omedelbart måtte lagföras jämlikt detta lagrum.

Jag understryker att ärendet brådskar. Som mina adressater vet lanseras i dessa dagar Anti Avsan som medial moderat expert på ungdomsbrottslighet. Avsan framträdde i går, 28.4, live i TV4 Nyheterna, och en sammanfattning av hans inlägg låg under denna måndagsförmiddag. 29.4, ute på TV4 Text, med denna avslutning:

Det behövs tidiga och tydliga åtgärder för att förhindra att ungdomar fastnat i kriminalitet. När du går i pension är du ganska sliten, säger Anti Avsan (m), riksdagsledamot.

Sven Anér. 21 08 14-5075. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79-

Jag önskar, från båda adressater och med vändande post, uppgifter rörande dnr och handläggare.

Tack för att du väntar…

Det finns ett TV-program från BBC där ett antal medelålders och äldre herrar klagar över mycket i det engelska samhället, ofta, som det verkar, med rätta. Tele, i vid bemärkelse, är en populär skottavla. Udden har av producenten huvudsakligen riktats mot de klagande herrarna, inte mot de anförda samhällsfunktionerna, vilket brukar kännas orättvist.

Nu är jag själv en äldre klagande herre; jag ska ta premisserna kort. Jag hade den 16 april sänt ett ganska digert konvolut till polismyndigheten i Huddinge, men när jag i dag, den 29 april, på nummer 114 14 efterfrågar bland annat diarienummer och handläggare för detta grannlaga ärende (Olof Palmes förfalskade patientjournal) kan det inte anträffas i något arkiv, i något register, på minsta datorskärm.

Jag tillfrågas rörande handläggare och svarar att det är ju en handläggare jag söker, jag tillfrågas om diarienummer (som brukar vara ”öppna sesam!) och berättar att det är ju just detta dnr jag söker. Jag får en känsla av att det är jag som är den skyldige, i alla avseenden. Borde jag inte ha skrivit till Palmeutredarna? Nej, säger jag. Detta är framför allt ett landstingsärende, och landstinget har sin hemvist i Huddinge.

”Men landstinget har två kontor. Ett i Flemingsberg…”

”Men det borde ju ändå gå att hitta konvolutet på ettdera stället.”

”Om vi prövar på ditt personnummer?

”Ja, kanske det”.

Min samtalspartner i Huddinge (ja, jag vet ju inte om han sitter just i Huddinge) verkar dra en djup suck då mitt personnummer kommer upp i all sin förmodade skröplighet.

”Hur skulle det vara om du vände dig till Palmeutredarna?

”Det har jag gjort i 27 år, men ingenting har hänt, så jag säger god middag till dig…”

Kvirr i onödan? Nej, det anser jag inte. Jag är rutinerad, onekligen, på det här området, och jag inser att en mindre rutinerad representant för den svenska allmänheten skulle ha tröttnat långt tidigare än jag. Tröttnat under den 12 minuter långa väntan på att få en levande person i 114 14- luren, ”vi tar hand om dig så snart som möjligt…” Och plötsligt blir jag ju faktiskt omhändertagen!

För ett antal år sedan gick det att ringa direkt till den polisstation vi sökte. Detta bekväma förhållande har upphört. Nu väntar hela den svenska allmänheten tillsammans inom samma centrala växelnummer, vilket bl a innebär att polisstationerna ute i bygderna inte har någon naturlig kontakt med sitt bygdefolk. Många samtal fullbordas aldrig, när många lätt desperata hoppar av sin sorgliga telefonkö.

Gnällig äldre herre? I varje fall äldre.

210814 – uj uj uj!

SA

Viktigt PS!

Mina engagerade bloggbesökare vet vid det här laget att jag ingalunda överdriver mina svårigheter att föra detta enorma, segt enorma ärende vidare.

Mina motståndare – ja visst, motståndare – inom regering och myndigheter håller en närmast glättig min vid de kontakter som jag någon gång lyckas uppnå, men det har tyvärr alltid kört ihop sig.

”Jag har inte bara dig att ägna mig åt, jo, jag har tittat på att Olof Palmes patientjournal skulle vara förfalskad -

”Och flugit i taket?”

”Inte precis. Kom aldrig ner i botten på ärendet, men framåt slutet på den här veckan…”

Så förlöpte, ungefärligen, mitt samtal i dag med en av landstingets jurister, med placering i landstingshuset i Stockholm. Hon heter Hanna Nyström och hade fått mitt ärende den 12 april, tjänstevägen från landstinget i Huddinge.

Engagemanget för detta kolossala Palmeärende är omvänt proportionellt mot ärendets vikt, och tyngden lättar ytterligare då den envise Sven Anér hör av sig på nytt och i praktiken beter sig kontraproduktivt. Det är sorgligt.

Ingenting blir bättre av att jag efter åtta /8/ flagranta brott mot egen och andras postsekretess i samband med den pågående Huddingeincidenten och tidigare affärer tvingas undra om mitt brev till landstinget i Flemingsberg blivit uppsnappat av någon nitisk tjänsteman.

Som jag nyss berättat har en mycket förtroendeingivande manlig tjänsteman vid polisen i Huddinge verkligen letat efter min dossier till Huddingepolisen men inte kunnat hitta den. Det rör sig alltså inte om ett fladdrande A-kuvert utan om ett tungt konvolut med dubbelt porto.

Det är så här – och det har jag framhållit senast när min bok om mtt 20-tal var borta i över två veckor innan det viktiga grundmaterialet, också ett tjockt konvolut, utan minsta ursäkt från posten levererades till mitt tryckeri i Falun. Inte ett litet ”sorry”. Jag hade hjärtat i halsgropen, något som inte berörde posten.

Brevet till Huddingepolisen kan ha varit mycket matnyttigt på andra sidan barrikaden, med detaljerad info om farliga förgreningar av Palmemordet.

Tror jag att min post öppnas när det passar sig? Ja, jag ser inga fungerande spärrar. De som vill öppna post är kvalificerat fackfolk som en amatör inte kan försvara sig mot.

Det är i sådana här lägen som jag avger nattliga löften till mig själv att inte agera självmant ett tag framåt, men jag märker attjag pressas till löftesbrott. Det vore ett hårt liv enbart att kämpa mot ovilliga myndigheter. Om posten så ställer upp på de onda makternas sida blir ingenting precis lättare.

Det rör sig om en byråkrati i fritt fall, men samtliga svenska medier vägrar att medge att situationen är så vrång, så farlig. Jag är journalist och har alltid varit, alltid trott att hederlig journalistik belyser osanningar och ibland röjer väg för hederlighet.

I dag undrar dag. Jag märker att jag med viss tveksamhet bläddrar i min morgons nyslickade Svenska Dagblad, skitfint ut i häftkanten. Jag tror inte det jag läser, och jag saknar det jag inte får läsa. Bl a rapportering om hr Avsan. Det kunde få bli spaltkilometer av rapportering om hr Avsan, i dag i talarstolen som vår samhällsförbättrare och guru.

Sven Anér

Alla vet – alla tiger…

27.4.2013.

”Vill du hålla en sak hemlig bör du presentera den från första kammarens talarstol.”

Anekdoten är sliten men hållfast. Det finns en parallelltext, från bibeln:

”Den som har ögon att se med, han see.”

Vi ser det vi vill se, vi hör det vi vill höra. Det gäller oss alla. T ex mig själv i dag, när jag väjer för att, ens med mig själv, gå in i debatten om eventuell islamofobi bland socialdemokrater. Debatten har alla möjligheter att gå snett. Hur jämför man kvinnoförakt med öppenhet?

Svenska Dagbladet gottar sig åt den vrånga s-situationen, men hur hade tidningen reagerat om bokstaven inte varit s utan m?

Jag ser i stället, envist och envetet, på Palmesituationen med alla dess förgreningar och inkrökningar i sig själv.

”Känner du ingen bra journalist, Sven”, är den fråga jag så ofta får. Jag känner många journalister, men de är inte särskilt bra på ämnet Olof Palmes död. Varför inte? Vad står i vägen? Rädsla för det egna anseendet? Rädsla för plånboken? Jo då, akuta, reella risker. Mot dessa ska ställas det egna samvetet, den egna självkänslan, den egna hedern. De stora honnörsorden. Som vi kanske inte anser oss ha råd med när vi står i ICA-kön. Naturligtvis nonchalerar jag inte problemet. Det är enormt.

”Vi har ju röstat. Då har vi andra som får sköta det här strulet…”

Visst, det är demokratins mantra, alltid ifrågasatt i sin exklusivitet. Ibland, menar jag och många med mig, känns vår standarddemokrati för urvattnad och behöver kompletteras, vattnas med den folkliga oppositionens individuella demokrati.

Skulle vi inte ha rätt att tala om för vår folkvalda regering och för våra oppositionspartier att ni sköter er dåligt, svagt, klent, vekt? Naturligtvis har vi den rätten. Och aldrig har konflikten känts spetsigare än i dag i Palmeärendet.

Jag sa här om dagen till mig själv och mina närmaste:

Nu går jag ner i varv. Jag går inte ut med egna aktiviteter på ett tag, men naturligtvis kommer jag att agera på de inlägg jag eventuellt möter från andra sidan barrikaden. Men jag behöver inte själv hela tiden sitta med bollen. Det kändes skönt när beslutet var fattat (eller ”taget”, som det ska heta i dag), mitt i Sommarros natt. Jag hade legat vaken en stund, men jag somnade nu omedelbart.

Det där var alltså i förrgår; hur har det gått? Tackar som frågar. Jag har nog kringgått mitt beslut en aning och tagit mina motståndares tystnad i den skrämmande affären med den förfalskade patientjournalen som en form av aktivitet, icke-aktivitet, och reagerat med några skrivelser, sedan jag efter en timmes ringningar till vänliga men till intet förpliktade byråkrater mötts av, ungefär:

”Ja men det ska vi allt ta och titta på, Sven!”

Jag mötte, under denna timme, mycket enahanda tillskurna sekundärbyråkrater, om jag får kalla dem så: idel kvinnor av en obestämd medelålder, samtliga till synes utan det bittersta intresse för kärnfrågan, som borde skära genom märg och ben. Men vänliga: ibland lät någon som om hon kunde förstå mina små bekymmer.

Inga röster höjdes, och bara Britta eller Lundström kommer in ska vi nog ta tag i den här saken ska du se. Men nu är det fredag, så vi får väl vänta tills på måndag, tisdag, om Britta är här då.

Jag vet inte om jag är ensam om att tycka så här: jag tar hellre, mycket hellre, ett rejält bleklagt nej än den mjuka vilsna vadd som jag erbjöds i min telefonlur. Ibland ledsnade hela Telia på mig och gick in med en definitiv upptagetsignal, mitt i vadden.

Jag gör väl en paus, några dagar till. Så får vi se. Ja. visst fick vi se!

Sven Anér

Jag går med korta, alldeles för korta steg från vardagsrum till arbetsrum.

Det är en brant sväng ute i hallen, jag får ta hårnålskurvan försiktigt, hålla mig i den vitputsade vägghörnan, där mina fingrars avtryck har blivit synliga.

Jag är trött, men det är en trötthet med måtta. Jag vet att när jag vaknar i morgon kommer prestationsförmågan tillbaka, efter en sömndrucken paus som kanske blir en minut längre med varje morgon i Sommarro.

Jag lever i en mix av forcerat arbete och forcerad vila. Det känns som omöjligt, helt omöjligt att leva vidare utan arbetet, ja, väl utan vilan också.

När oron vispar i mitt inre sätter jag mig vid ordbehandlaren och skriver texter som jag inte i förväg har analyserat. De får komma. Och samtidigt kommer också ett begynnande lugn.

Jag gör nytta för mig, vem som nu har glädje av detta. Mer än jag själv. Jag ser människor omkring mig, kända och okända, en läktare fylld av folk: Bra, Sven! Bra, Sven…

Ett självbedrägeri med ganska mjuka konturer. Oron försvann.

Sitter jag sysslolös driver tankarna mot min segt framskridande ålderdom, med alla bekymren, de små små bekymren när jag ska vara ärlig mot mig själv.

Toalettbesök kan bli en diskret plåga, sysslorna som ligger framför mig och inte blir utförda. Tandhygienisten, det var den artonde ja. Och vårdcentralen som inte borde skrämma. Höra av mig till barnbarnsbarnen.

Jag är ju inte ensam. Det skulle inte gå. Lena vårdar mig som ett klokt men självsvåldigt barn. Ibland förvånas jag över att vår långa kontakt endast då och då bryts av en ordväxling som sedan alltid tonar ner till ett gnabb och så snabbt till helt återställd kontakt, värme. Min tolkning. Du kan aldrig tolka annans känslor.

En kvinna som blir änka förmodas ensam gå vidare i sitt liv, men mannen som blir ensam blir plötsligt hjälplös, värnlös, behöver assistans. Helst dygnet om.

Kan den ensamme bräcka en skiva falukorv ska han berömmas.

Är jag lycklig? En fråga. Jag är nöjd med att livet varit snällt mot min kropp på det 92:a året. Ganska obegripligt som jag for fram med den under långa decennier, som jag inte vill se tillbaka på.

Nöjd med livet? Vi säger väl det. Jag kan ju inte gråta över händelser som måste komma, måste nå oss alla. Jag har en högertumme som vill krångla – tänk!

Det andra barnbarnsbarnet heter Felix, det betyder lycklig. Katt och lycklig.

En raklångt utspridd katt på mattan, halvsovande med ett mystiskt leende, det kanske är så långt någon varelse når på vägen till Lyckebo. Jag får vara glad om jag kommer halvvägs. Vi har för resten inte katt mer.

Jag arbetar mot stor ondska, och jag känner antydan till tillfredsställelse när jag tycker mig märka att jag på någon liten punkt kanske har förändrat vår värld just i dag, just i kväll. En stund.

Nöj dig med det, Sven! Nöj dig…

Kan detta bli en bräsch i muren?

25.4.2013. Därmed har alltså två centrala sociala instanser, i god positiv anda, besvarat mina synnerligen allvarligt menade och inkända propåer i ett av de kanske viktigaste ärenden där svenska myndigheter någonsin har ombetts ta ställning!

Hade jag inte väntat mig svar? Inte två så snabba, självständiga, aktiva svar, neej. I det sega Palmeärendet har jag varit van vid att varje hopp utanför skaklarna, utanför RÅ och rikskrim, endast har föranlett ungefär ”vi hänvisar ärendet till dem som handlägger det” och då har ju ingen bräsch i muren uppstått.

I dag känns situationen helt annorlunda. Centrala myndigheter, som hanterar ärenden som gäller riket resp Stockholm, har lovat att i varje fall utreda! Detta är helt nytt. Jag kände ett lättare adrenalininflöde, när breven anlände, på samma dag, men jag är naturligtvis medveten om att vägen kan vara lång.

Jag har, under 27 år, aldrig mötts av liknande respons, och jag har i varje fall en klar känsla av att de båda instanserna inte är mina motparter utan mina medparter.

Jag ska hålla bloggen fortlöpande informerad!

Sven Anér

Filippa Reinfeldt – ett viktigt landstingsärende!

22.4.2013. Sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, Filippa Reinfeldt!

Filippa Reinfeldt,

Obehöriga krafter med koppling till Stockholms läns landsting, dnr bl a LA 2013-2296, har förvanskat ett av de mest centrala dokumenten i Palmeärendet. Jag ber dig gå in i landstingets organisation och administration och skapa dig en bild av hur Olof Palmes patientjournal, avseende bl a ambulanskörningen från Dekorima till Sabbatsberg, i två omgångar manipulerats.

Mordet på Olof Palme öppnas därmed för total nytolkning, sedan två förfalskningar med tre centrala minuter sökt korta körtiden från Sveavägen till Sabbatsberg. Saken har aldrig dementerats, endast viftats bort, framför allt av rikskriminalpolisen.

Saken startades av Gunnar Wall och mig våren 1989, men stoppades av dåvarande rikskriminalchefen, sedermera entledigade polisöverintendenten Tommy Lindström, som falskeligen förklarade att den av honom presenterade patientjournalen med angiven ankomsttid till Sabbatsberg vore äkta. År 2012 omförfalskades denna falska patientjournal.

Jag hänskjuter nu denna fråga till dig, i din egenskap av länets sjukvårdslandstingsråd, som ett avgörande viktigt landstingsärende, kanske det viktigaste du har haft att handlägga.

Jag önskar uppgift om dnr och handläggare för detta ärende, samt din snara kommentar.

Utförlig dokumentation finns i dag samlad hos landstingsarkivet under angivet dnr, LA 2013-2296.

Oroad och engagerad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Nej, jag betalar ingen rek-avgift!

22.4.13. Till Cecilia Söderman, Landstingsarkivet. Med uppmaning till Cecilia att kommunicera till Hanna Nyström, Landstingshuset, samt Veronika Lövgren, Landstingsarkivet.

Som brevets rubrik anger kommer jag inte att betala någon rek-avgift i detta ärende. Jag beställde kopia av originalet till Olof Palmes patientjournal, men jag erhöll en omförfalskning av den ursprungliga förfalskning, som 1989 lämnades ut till mig av sedermera i samband med oreglerade penningtransaktioner entledigade polisöverintendenten, rikskriminalchefen Tommy Lindström.

Naturligtvis betalar jag inte rek-avgifter för förfalskningar, men om Landstinget kan sända mig

Olof Palmes patientjournal i ursprungligt originalskick

ska jag gärna betala uppkommen rek-avgift. Originalet bör, som inklockningstid, ange kl 23.3_ samt en siffra högre än förfalskningarnas ”5”, av sakförhållandet att döma en siffra ”8”. Som Landstinget inser skulle någon förfalskning självfallet aldrig varit erforderlig om redan journaloriginalet hade innehållit en siffra ”5”; det är enkel logik. Förfalskarna önskade en med 3 minuter kortad ambulanskörtid.

Så sänd mig nu kopia av den äkta, ursprungliga patientjournalen avseende en beskjuten statsminister. Det är skrämmande obegripligt att dubbel förvanskning har kunnat äga rum just vid detta, Sveriges mest uppmärksammade dödsfall någonsin.

Skulle Landstinget hävda att ingen annan journal finns tillgänglig än de båda förfalskade begär jag besked härom, varefter jag kommer att informera bl a rikskriminalpolisen, polismyndigheten i Huddinge samt socialstyrelsen, vilka samtliga instanser jag tillskrivit.

Nu inkrävd rek-avgift betalar jag således inte.

Oroad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Socialstyrelsen: Gå in i hela Palmeärendet!

19.4.2013.

I anslutning till min skrivelse den 17.4.2013 gör jag nedanstående viktiga tillägg:

Vid min forskning rörande mordet på Olof Palme, sedan 1986, har jag icke funnit någon som helst aktivitet från socialstyrelsens sida. Har jag fel på denna punkt ber jag socialstyrelsen meddela mig.

I min föregående skrivelse har jag koncentrerat mig på den förfalskade patientjournalen och frågat mig varför denna synnerligen allvarliga incident ej tidigare uppmärksammats. Jag går nu ut över hela sjukvårdsfältet och finner, i fallet Olof Palme, en anmärkningsvärd brist på granskning av de sjukvårdsbetingade aspekterna.

Jag tar nu, i koncentrat, upp en av dessa aspekter, nämligen Lisbeth Palmes påstådda beskjutning vid Dekorima.

Denna beskjutning har aldrig ägt rum. Något rättsintyg har aldrig utfärdats, och den hudexpert (!), Lisbeth Palmes svåger Åke Nilzén, som på Lisbeth Palmes uppmaning på sjukhuset ”baddade en rodnad” på hennes rygg slog inget som helst larm eller begärde rättsintyg.

De enda som påstått sig ha sett en skråma på ryggen är ett sjukvårdsbiträde – som många månader i efterhand uttalade sig för en läkare – samt en polisman, på Sabbatsberg.

Även den statliga juristkommissionen uttalade sig djupt skeptiskt till denna påstådda skottskada, en skada som givetvis, om den ägt rum, skulle ha rivit upp såväl kläder som huden på hennes rygg. Juristkommissionen säger att detta ifrågasatta skott vid fortsatt forskning kan komma att helt förändra dagens syn på mordet på Olof Palme över huvud taget.

Detta om bakgrunden. Om den två gånger förfalskade patientjournalen har jag tidigare skrivit. Vad jag nu vill uppmärksamma är det förhållandet att socialstyrelsen, så vitt jag kunnat se, inte visat någon som helst aktivitet i samband med en statsministers så markant omdiskuterade bortgång.

Jag läser i NE rörande socialstyrelsens uppgifter bl a:

S har till uppgift att verka för god hälsa och social välfärd, samt omsorg och vård av hög kvalitet på lika villkor för hela befolkningen. Detta görs huvudsakligen genom individtillsyn, dvs bevakning av att den enskilde patienten får säker sjukvård av god kvalitet…

Olof Palme fick vård av undermålig kvalitet bl a då han under ambulansfärden från Dekorima till Sabbatsberg underkastades ca 7 minuters ambulansfärd, inte de fyra minuter som den förfalskade patientjournalen vill låta påskina.

Lögner beträffande påskjutning, lögner beträffande skottskada, fördröjd ambulansfärd genom val av olämplig färdväg, avbrott (!) av ambulansfärden i Vasastaden för bl a överflyttning av Lisbeth Palme från ambulans till polisbil (!) samt utebliven utryckning av den ursprungligen beställda Sabbatsbergsambulansen är enbart några av de märkligheter som kom att vidlåda Olof Palmes sista färd.

Jag menar nu, med bestämdhet, efter att i 27 år ha granskat detta skrämmande ärende, att endast socialstyrelsen, opartiskt och utan sidohänsyn, kan skapa den totala klarhet som alltsedan den 28 februari 1986 varit erforderlig. Polis och åklagare har hela tiden arbetat med just sidohänsyn, av kriminellt missriktad respekt för ”statsnyttan”.

Jag har sedan länge till polis och åklagare vid upprepade tillfällen framfört just de substantiella anmärkningar som jag här räknar upp. Anmärkningarna och påståendena är aldrig dementerade, endast undansopade.

Jag vädjar till socialstyrelsen: gå in med egna resurser i detta ärende, så fyllt av jäv och brottslig falskhet.

Engagerad och ständigt oroad hälsning,

Sven Anér, FK, DHS, nyhetsjournalist och författare, utgivare av bloggen

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

dit socialstyrelsen för fortlöpande kompletterande saklig information hänvisas.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Socialstyrelsen Bekräftelse 2013-04-26 Dnr 8.2-23202/2013

Sven Anér Karlsrogatan 85 A 752 39 UPPSALA

Socialstyrelsen har öppnat ett ärende och registrerat de handlingar som kommit in.

Vid kontakt med Socialstyrelsen i detta ärende bör diarienumret 8.2-23202/2013 anges.

Elisabet Roos, Registrator

Stockholms läns landsting

Stockholm 25 april 2013. Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala

Bäste Sven Anér.

Tack för ditt brev till Filippa Reinfeldt, som hon har bett mig svara på. Ditt brev ankom till oss här på Sjukvårdsroteln i går den 24 april 2013 och har nummer I-5341 i vår brevregistrering.

Jag har tagit mig friheten att vidarebefordra ditt ärende till vår chefsjurist som kommer att ta sig an frågan och återkomma till dig med besked.

Med vänliga hälsningar, Maria Olovsson Landstingsrådssekreterare (M)

Kontrollera nätet av anmälningar!

18.4.2013.

Till Rikskriminalpolisen, Palmeenheten.

Jag uppmanar rikskrim att hos nedantående instanser kontrollera inkommen korrespondens och anmälningar från mig:

Justitieministern

Justitieutskottet

Polismyndigheten i Huddinge

Landstinget/Sabbatsberg

Socialstyrelsen.

Materialet kan av vederbörande instans tas fram på mitt namn, Sven Anér.

Mina efterforskningar och allvarliga påpekanden börjar medföra undrande förfrågningar, och jag hänvisar vederbörande till rikskrim.

Har någonting inträffat som enligt rikskrim skulle visa att mina anmälningar skulle sakna grund önskar jag givetvis besked härom. Så länge jag ej avhör någon dementi från rikskrim utgår jag självfallet från att samtliga mina uppgifter och påståenden är helt korrekta. Jag räknar nu med att denna, mycket väsentliga del av Palmeutredningen kommer att vara klarlagd under innevarande vår.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

29.4.2013. Rikskrim vägrar.

Olof Palmes patientjournal förfalskad två gånger!

17.4.2013. Socialstyrelsen, 106 30Stockholm.

Jag anmäler härmed, för socialstyrelsens omedelbara åtgärd, nedanstående förhållande:

Kort tid efter det att Olof Palme i Sollentunaambulans införts till Sabbatsbergs akutmottagning den 28 februari 1986 förfalskades ankomsttiden i hans patientjournal från, antagligen, kl 23.38 till kl 23.35. Förfalskningen framgår mycket tydligt.

Förfalskningen påtalades av mig och Gunnar Wall, bl a i Internationalen för 1989, men ingenting hände.

Senare, antagligen i fjol, 2012, förfalskades Olof Palmes patientjournal på nytt. Nu är förfalskningen välgjord.

De av mig påtalade förhållandena är självfallet synnerligen illavarslande, och jag hänvisar till utförlig bifogad dossier samt skrivelse under gårdagen, 16.4, till polismyndigheten i Huddinge.

Jag har, socialstyrelsen, sålunda sedan 1989 i flera omgångar påtalat denna oerhörda kränkning av patientsäkerheten och av Olof Palmes person och verk, men ingen myndighet har på allvar tagit upp ärendet, möjligen beroende på att kontaktade instanser inte, på samma sätt som socialstyrelsen, inser en patientjournals helgd.

Jag anmodar nu, enträget, socialstyrelsen att med egna kvalificerade utredningsresurser gå in i detta svåra ärende. Eftersom, i båda förfalskningarna, körtiden för Sollentunaambulansen från Dekorima till Sabbatsberg falskeligen förkortats med tre minuter, blir resultatet av en utredning från socialstyrelsens sida helt avgörande även för detta stora mords grundfakta, tidsförlopp och struktur.

Jag understryker att mina anförda fakta aldrig dementerats, fram till i dag, endast viftats bort utan analys.

Jag medverkar självfallet gärna vid socialstyrelsens utredning.

Sven Anér, FK, DHS, professionell, aktiv journalist sedan 1948 (bl a DN, SR-TV, egen blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

sedan 2010. Arton böcker i ämnet. Inget enda av mina faktapåståenden sedan 1986 har i sak dementerats, endast utan åtgärd lagts till handlingarna.

Jag önskar med vändande post besked rörande dnr samt handläggare vid styrelsen.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

SOCIALSTYRELSEN HAR HÄR ETT STORT ANSVAR!

Angelägen, engagerad och oroad hälsning!

./. Dokumentation.

Huddingepolisen: Utred Olof Palmes patientjournal!

16.4.2014.

Till Polismyndigheten i Huddinge.

Undertecknad Sven Anér anmodar härmed polisen i Huddinge att utreda hur

två förfalskningar av Olof Palmes patientjournal 28.2.1986, Sabbatsbergs sjuhus, har kunnat äga rum,

den första antagligen under mars 1986, den andra antagligen under hösten 2012.

Jag medsänder en dossier, som ger stora delar av bakgrunden, samt en skriftväxling med Stockholms läns landsting, Elin Carlsén.

Situationen i dag är denna: landstinget förvarar en patientjournal som landstinget hävdar utgör det ursprungliga originalet. Detta är inte sant. Av patientjournalen har förekommit 3 /tre/ versioner. Den första ursprungliga originalversionen existerar antagligen inte längre; närmare info i dossiern.

Jag anmodar Polismyndigheten i Huddinge att utreda huruvida den första förfalskningen utförts av polis, samt beträffande den andra huruvida den utförts av polis eller landstinget; jag gör inget direkt utpekande men begär noggrann utredning i ett synnerligen viktigt ärende.

Tacksam för besked avseende dnr och handläggare samt polismyndighetens kommentar. Jag kan givetvis lämna ytterligare upplysningar om så erfordras.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Ej svar 28.4.13.

Ej anträffad hos Huddingepolisen 29.4.

Det handlar om grundläggande utredning av Palmeärendet

14.4.2013. Likalydande skrivelser till Jan Helin och Lena Mellin!

Jag har tidigare informerat Jan Helin i detta ärende, som aldrig vill ta slut, och sänder nu, till båda adressater, en dagsfärsk komplettering.

Jag skulle, faktiskt å hela den svenska allmänhetens vägnar, bli mycket glad om saken togs upp i Aftonbladet. Uppgifterna, samtliga uppgifter, är sanna och aldrig dementerade, det är problemet. Om jag gjort och gör mig skyldig til ovederhäftig journalistik skulle jag givetvis fått bakläxa, även i stora medier: ”Anér far med osanning!”

Men jag får aldrig någon bakläxa, jag får endast tystnad.

Då frågar jag er, Jan och Lena: tror ni verkligen att jag, på mitt 92:a år, då jag kunde ha annat för mig, sätter mig ner och ljuger inlägg för inlägg, artikel för artikel? Jag tror inte att ni tror det. Men vad hindrar er då att med egna kvalificerade resurser gå in i dokumentationen? Eller, alternativt: vad hindrar er att skriva ett anatema över en vilsen 91-åring?

Jag pekar på endast ett av skrämmande inslag: svensk polis går in i Landstinget/Sabbatsbergs handlingar och snitsar falskeligen till först en hemmagjord (sannerligen hemmagjord) patientjournal åt den intaagne Olof Palme och därefter en perfekt tryckt patientjournal, men med det väsentliga klockslaget förfalskat till 23.45 – oerhört! Det finns, som ni ser, faktiskt en särskild lag som förövarna därmed bryter mot.

Detta är utanverk, skrämmande utanverk. Det tunga åskmolnet ruvar där bakom: Palmemordets hela konception, struktur, bakgrund, dramaturgi. Ni sitter, som viktiga personer på en viktig tidning, med klar och öppen möjlighet att agera, att berätta för allmänhet från Ystad till Haparanda att så här ligger det till.

Gör det! Agera, berätta!

Kollegial, oroad och engagerad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. omfattande dokumentation, aldrig dementerad.

Falsk polisutredning måste hållas hemlig… Till Kammarrätten i Stockholm, ÖVERKLAGANDE.

Överklagandet sker i form av rikspolisstyrelsens avslagsyrkande av ärende APL-428-169/13, interfolierat med mina kommentarer, vilka sålunda ingår i överklagandet.

Polisens text = kursiv

Sven Anérs text, överklagandet = rak

Polisen Datum 2013-04-11 APAL-428-169/13

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala

Beslut

Rikspolisstyrelsen avslår begäran

Begäran om uppgift huruvida ett visst fotografi finns med i en fotokonfrontation lämnas utan bifall.

Det svenska rättssamhället strider för sin överlevnad.

Samtidigt som allt tydligare, aldrig dementerade uppgifter framkommer i den allmänna debatten rörande detta rättssamhälles pågående brott mot alla en demokratis hedersregler avseende en i detta rättssamhälles regi mördad statsminister, så lägger den svenska rikskriminalpolisen ned ett antal juridiska arbetstimmar på att räkna ut hur en hederligt undersökande yrkesjournalist ska, för all framtid, kunna förvägras tillgång till handlingar och uppgifter, vilka enligt lagens generella förordningar utgör öppen dokumentation.

Rikskriminalpolisen är, in i varje skrymsle, medveten om den massiva olaglighet som kännetecknar 27 års hittillsvarande behandling av mordet vid Dekorima, men fortsätter att driva olaglighetens försvar som ett juridiskt finlir, utan kontakt med faktisk verklighet, faktiskt avslöjad verklighet. Detta är ynklig dramaturgi.

Ett exempel. När jag skriver detta, lördagen den 13 april 2013, beslår jag samtidigt denna svenska rikskriminalpolis med kriminell, upprepad förfalskning av den mördade Olof Palmes patientjournal, ett av de mest oerhörda brott en rättsvårdande (!) myndighet kan nedlåta sig till. Saken finns specifikt reglerad i Lag (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården, § 5:

Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med noggrannhet och omsorg.

Rikskriminalpolisen, först under en kriminellt belastad chef, polisöverintendenten Tommy Lindström, i dag under en ledning som gör sitt yttersta för att hålla ställningarna i ett dödandets mål, drar skam och vanära över allt vad svensk rätt heter. Det är ett bisarrt skådespel.

Jag presenterar det senaste ärendet med rikskriminalpolisens ord;

Bakgrund

Sven Anér har via en skrivelse inkommen till Rikskriminalpolisen den 21 mars 2013 begärt att få ta del av förhör med Anti Avsan, samtliga förhör med de finsktalande kvinnorna samt få ta del av de fotografier som uppvisats för en av de finsktalande kvinnorna. Därutöver har Anér begärt att Rikskriminalpolisen ska lämna uppgift huruvida ett visst fotografi fanns med vid en fotokonfrontation.

Ja, det har jag begärt, och mycket av vad som här sägs är redan tidigare känt för mina många tusen bloggbesökare, www.svenanderpamemordet.blogspot.com,

som följer rikskriminalens evigt pågående juristeri. Jag kommer nu att överklaga rikskriminalens beslut på framför allt två grunder:

För det första: Stora delar av den information jag begär att få ut är sedan länge i andra hand redan kända för mig, och

För det andra: Stora delar av den information jag begär att få ut är sedan länge återgivna i offentligt statligt tryck, nämligen i Granskningskommissionens rapport om utredningen av Palmemordet, publicerad sommaren 1999 av det svenska justitiedepartementet.

Det går inte, rikskriminalpolisen och Kammarrätten i Stockholm, att försöka hemligstämpla sådan info som redan är avhemligad. Det blir nonsens, vilket rikskriminalen självfallet vid opartisk eftertanke inser.

Jag granskar i detalj:

Förhör med Anti Avsan.

Att ett sådant förhör ägt rum framgår tydligt av Grkom sidan 352 /ursprungliga versionen/, och en del detaljer, om än fåtaliga, lämnas av kommissionen, jag citerar:

Även Anti A själv hördes. Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tidpunkten för mordet i piketgruppen.

Själva faktum, att förhöret ägt rum, är sålunda klarlagt och kan inte hemligstämplas – vad är det då som är hemligt? Annat som sägs i förhöret? Men det skulle kännas egendomligt om kommissionen valt att publicera redan kända resp oväsentliga uppgifter, men hemlighållit uppgifter av relevans, t ex, onekligen, huruvida frågan ställdes till Avsan huruvida han vore statsminister Olof Palmes mördare, och vad han i så fall svarat.

Det är illavarslande om en statlig kommission, med uppdrag att skapa full klarhet, valt att redovisa perifert material men hemlighålla det viktiga. Det är självfallet inte så det ska gå till. Det är inte en allutredande kommission som ska ålägga sig hämsko. Eventuell censur får i efterhand utövas av hemligstämplande domstol i samband med publicering, men kommissionens ursprungliga rapport måste självfallet vara fri, öppen, obunden, ostruken.

Så är uppenbarligen inte fallet då det gäller ”Granskningskommissionens betänkande med anledning av brottsutredningen efter mordet på Olof Palme”. Vilket givetvis är skakande.

Samtliga förhör med de finsktalande kvinnorna

Förhörens antal har sammanlagt varit åtta, och dessa åtta förhör är av kommissionen komprimerade till 15 rader, vilket enligt min bestämda mening varit kortfattat i grov underkant, när det som här gällt hela Palmemordets i särklass viktigaste vittnen, mordets huvudvittnen.

Nedanstående är vad kommissionen skriver om Anneli och Anki:

Olle A hade själv kontakt med kvinnan, som hette ”Anneli”.

Olle Alsén, sålunda, den engagerade och flitigt verksamme tidningsman som praktiskt taget ensam kom att avslöja affären Anti Avsan. Alsén fick sitta med vid det först förhöret, med Anneli, och bandade då själv förhöret, utan att detta stoppades av förhörsledaren. Mer om detta strax.

Hennes, /Annelis/, väninna som tilltalat och känt igen dekorimamannen, hette Anki. Anneli hördes upprepade gånger ingående. Även Anki hördes. Berättelserna har en gemensam kärna men innehåller motsägelser, bl a hade kvinnorna olika uppfattning om vilken film de skulle ha sett, då de tidigare varit på bio. De har varit ovilliga till att medverka vid rekonstruktioner av händelseförloppet och konfrontationsförhör.

Ankis uppgifter om dekorimamannen var mycket detaljerade. De innefattade signalement, familjeförhållanden och att han frekventerade ett namngivet s.k. gym i en ort norr om Stockholm samt hur han där betett sig. Han skulle vidare ha ett finskt namn, där såväl för- samt efternamn var korta.

Och kommissionens redovisning är också onekligen kort. På annan plats finns den i dag klassiska dialogen mellan den anonyma walkie-talkie-rösten och dekorimamannen snålt återgiven, med den centrala repliken från w/t-rösten ”Nu kommer dom!” bortrensad. Palmemordets i särklass centrala replik censurerad av en kommission som var satt att skapa klarhet om detta Palmemord.

Min kritik nyss för censur återkommer. Kunde inte åtminstone ett centralt förhör med Anneli ha fått presenteras i extenso?

Den frågan blir så mycket tyngre som Olle Alséns bandupptagning av det inledande Anneli-förhöret varit formellt frisläppt av rikskriminalen på ett mycket tidigt stadium: inlämnat till rikskrim av Olle Alsén, ankomststämplat, fritt fram.

Det förhåller sig så här: utan Olle Alséns utskrivna och hos polisen registrerade öppna version, skulle den svenska allmänheten ha fått veta ytterst litet av vad som sagts under de båda förhören, vilka ännu i dag är helt hemligstämplade.

Det fordras inte något större mått av fantasi för att inse att framför allt kommissionens huvudsekreterare, i dag JO Hans-Gunnar Axberger, suttit som på nålar då han över huvud taget tvingades redovisa affären Anti Avsan/dekorimamannen.

De fotografier som uppvisats för en av de finsktalande kvinnorna.

Dessa fotografier, som enligt trovärdiga uppgifter torde ha varit sex till antalet, visades alltså upp för Anki på ett sent stadium, troligen i april 1993.

Konfrontationsfotografier av detta slag ingår i förundersökningsmaterialet och skall företes; jag har aldrig påträffat något exempel på motsatsen. Ett flagrant exempel på motsatt agerande från åklagarnas och polisens sida är ju den mycket uppmärksammade bilden /från en live-konfrontation/ av Christer Pettersson, i diskriminerande ekipering. Här följde rikskriminalpolisen lagen och spred bilden av Christer Pettersson över hela Sverige, eftersom det passade bra.

Uppgift huruvida ett visst fotografi fanns med vid en fotokonfrontation.

Ja, jag hade frågat om Anti Avsan funnits med på någon av de visade bilderna, men det vägrar sålunda rikskriminalen att berätta, av mycket begripliga skäl. Det går att sluta sig till att någon Avsan-bild inte funnits med i sextetten. Ett utpekande, från Ankis sida, hade ju varit bokstavligen mördande för förundersökningsledningen. En av de sex bör rimligen ha varit en misstänkt person, och den ende, officiellt mycket starkt misstänkte vid denna tidpunkt, april 1993, var som känt Christer Pettersson. Fanns Christer med på en av bilderna? Rikskriminalen har mycket att svara på, och jag begär dessa svar.

Skäl för beslutet

Enligt 18 kap. 1 § första och andra styckena offentlighets- och sekretesslagen (2009-400) gäller sekretess bl.a. för uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål och för uppgift i annan verksamhet som bedrivs av en polismyndighet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Jag kommenterar på två punkter:

”om det kan antas att syftet motverkas” – ja, men vem avgör detta? I praktiken polismyndigheten i fråga, som självfallet önskar sekretess eftersom den går ut och kräver sekretess, något annat vore bisarrt. Lagen specificerar inte vem som ”kan anta” att något syfte skadas, men eftersom polismyndighet är jävig i sammanhanget borde ifrågakommande undersökningsplikt givetvis åvila beslutande domstol. Jag har dock aldrig sett att någon domstol någonsin ifrågasätter rimligheten av begärd sekretess. Sådan utdöms alltid, så fort den är begärd, vilket ger en torftig lagföring, i vilken den klagande får hålla tyst i sin skamvrå.

Jag begär nu att Kammarrätten i Stockholm, i de aktuella fallen, noggrant prövar om sekretess är rimlig. Jag ger, för Kammarättens begrundan, ett mycket klart exempel:

För att sekretess vid förundersökning över huvud taget ska kunna upprätthållas, måste förundersökningsledningen tillse att från dess verksamhet ingenting slipper ut som på minsta sätt kan vara diskutabelt.

Då går jag till en synnerligen omfattande bandad redovisning, registrerad och öppet tillgänglig hos rikskriminalpolisen,

EH14839-E, sidan nr M000311, ”Samtal /Olle Alséns/ med Ölvebro 13/6 (1993)”. Från ca mitten av sidan till sidans slut:

OA: Men ni har ju haft en del konfrontationer och förhör, men om det inte är klart än… HÖ: Hon /Anki/ vet ju inte vad han heter.

OA: Men hon känner igen honom.

HÖ: Jo, men man måste ju också hitta en tänkbar person.

OA: Men den jag har trott är tänkbar, och som en på gymet har identifierat, den…

HÖ: Glöm det, hörru. Man kan ju inte ta en som är anställd inom polishuset eller inom Stockholmspolisen och placera ut den personen på ett ställe där han aldrig har varit, bara för att nån påstår att den personen har han sett (där). Det finns ju ingenting koppling över huvud taget.

OA: Men hur kan ni veta att han aldrig har varit där om ni inte har hört honom? /paus/

HÖ: Man har ju ingen koppling åt det hållet, det har du ju själv konstaterat, Man åker ju inte från söderförort till norrförort för att träna, han har ju gratis träningslokal i polishuset.

/vidare över till sidan 000312, mitt på sidan/:

OA: Men det namnet som hon påstår, den måste ni ju kunna identifiera.

HÖ: Men det finns inte nån.

OA: Det finns inte nån med det namnet som hon påstår?

HÖ: Nej men alltså, det är ju inte nåt fullständigt namn – det här är ju bara ett förnamn, va.

OA: Det betyder alltså att den här mannen som jag har tänkt på och som nån kille därute identifierade, påstod sig känna igen, han är inte hörd än?

HÖ: Nä, det finns ingen anledning.

Nr 1: Här blottar rikskriminalpolisens Palmeutredare krkom Hans Ölvebro viktiga informationer och interna överväganden till en nyhetsjournalist – är detta förenligt med den rigida sekretess som rikskriminalen nu önskar genomdriva gentemot mig, en annan nyhetsjournalist?

Nr 2: Jag går till sakinnehållet i den citerade texten och skakas på nytt av Hans Ölvebros så ytterligt partiska inställning till hela mordutredningen i allmänhet och till Anti Avsan i synnerhet. Det behövs ingen större detektiv förmåga för att inse att denne Ölvebro hade som sina viktigaste mål att

a/ hålla Anti Avsan utanför bilden, med vilka medel som helst, samt

b/ att låta Palmeutredningen för all framtid kvarstanna på den helt oskyldige Christer Petterssons axlar.

Jag menar att rikskriminalpolisen, från 1993 och naturligtvis långt tidigare, varit och är totalt diskvalificerad som utredare av ett statsministermord, och jag har sedan några veckor en begäran av detta slag liggande hos berörd instans.

Enligt 35 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden om uppgiften förekommer i polismyndighets verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men.

Rikspolisstyrelsen gör följande bedömning:

Förhöret med Anti Avsan och förhören med de finsktalande kvinnorna ingår i den pågående förundersökningen rörande det ouppklarade s.k. spaningsmordet på statsminister Olof Palme. De begärda handlingarna innehåller sådana uppgifter som hänför sig till förundersökning i brottmål och uppgifter om enskilds personliga förhållanden Det kan antas att beslutade eller förberedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om dessa uppgifter röjs och det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. Uppgifterna ska därför inte lämnas ut.

Myndigheten har som ett led i skadeprövningen övervägt huruvida risken för skada eller men kan undanröjas genom att myndigheten lämnar ut handlingarna i maskerad form, men har kommit fram till att det innehåll som i så fall kvarstår helt förlorat sitt värde i informationshänseende.

De fotografier som efterfrågas ingår i den pågående förundersökningen. Fotografierna har inte expedierats eller behandlats på annat sätt som innebär att de är att anse som upprättade i den mening som avses i 2 kap. 7 § i tryckfrihetsförordningen. Någon på tryckfrihetsförordningen grundad rätt att få ut handlingarna föreligger inte. Rikspolisstyrelsen avslår begäran om att få ta del av fotografierna.

Vad avser begäran om uppgift huruvida ett visst fotografi finns med i en fotokonfrontation konstaterar rikspolisstyrelsen att uppgiften inte finns i någon allmän handling. Palmegruppen vid Rikskriminalpolisen uppger att de inte kommenterar innehållet i den pågående förundersökningen. Rikspolisstyrelsen lämnar begäran utan bifall.

Hur man överklagar

Detta beslut får överklagas hos Kammarrätten i Stockholm. Överklagandet ska ske skriftligt. I skrivelsen ska anges vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som begärs. Skrivelsen med överklagandet ska skickas till Rikspolisstyrelsen, Rikskriminalpolisen, Box 12256. 102 26 Stockholm. Den ska ha inkommit till styrelsen inom tre veckor från mottagandet av beslutet.

Beslutet kan inte överklagas i den del som avser din begäran att få ta del av uppgift huruvida ett visst fotografi fanns med vid en fotokonfrontation, (Jämför RÅ 1981 245).

Detta beslut har fattats av biträdande chefsjuristen Björn Malmqvist med stabsjuristen Karin Mostad som föredragande.

RIKSPOLISSTYRELSEN

Björn Malmqvist Karin Mostad

Jag kommenterar de avslutande styckena.

Rikskriminalpolisens skrift är en partsinlaga, och det blir Kammarrättens i Stockholm sak att svara för en helt opartisk bedömning. Få se hur det går. Kopplad till den för rikskriminalen grymt avslöjande bandade telefonkonversationen mellan hrr Övebro och Alsén ter sig rikskriminalens försök att slippa berätta sanningar som närmast desperata.

Att rikskriminalen tror sig kunna frånta en person rätten att överklaga delar av ett RPS-beslut /fotografiet/ är anmärkningsvärt. Jag inkluderar givetvis det aktuella fotografiet i mitt efterföljande överklagande.

ÖVERKLAGANDE

Undertecknad Sven Anér, FK DHS, yrkesverksam journalist och författare,

överklagar till Kammarrätten i Stockholm

samtliga rikskriminalpolisens i handling APAL-428-169/13 intagna dekret och begär omedelbart utfående av samtliga i detta dekret upptagna handlingar och uppgifter. Jag önskar omedelbar handläggning och omedelbart besked avseende Kammarrättens handläggare och diarienummer.

Jag uttrycker avslutningsvis som min förhoppning att Kammarrätten måtte noga granska de inblickar i behandlingen av affären Anti Avsan som min redogörelse erbjuder. En hög domstol som Kammarrätten i Stockholm måste ha rätt att kräva att föreliggande myndighetshandläggning skett och sker enligt gällande lag samt med gott och opartiskt omdöme. Detta har Kammarrätten i Stockholm, och inte minst den svenska allmänheten, rätt att kräva.

De återgivna avsnitten av samtalet mellan Ölvebro och Alsén borde kunna ge Kammarrätten anledning att ex officio agera, dels mot att detta och ytterligare många samtal över huvud taget har ägt rum, dels mot Ölvebros skrämmande partiska uttalanden. Jag önskar besked även på denna avslutande punkt.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39,Uppsala. 018-15 12 79.

Avgörande viktigt tillägg till förfalskningsdossiern i Palmeärendet från 7.4.2013!

12.4.2013. Till dem som erhållit denna dossier.

Vid närmare studium av Olof Palmes båda förfalskade patientjournaler från Sabbatsbergs ambulansintag finner jag att all text på den första journalen (bilaga 2 i den ursprungliga dossiern) är präntad för hand. Jag har sett detta tidigare, men jag har inte ägnat saken det avgörande viktiga intresse den förtjänar.

Så här: Gå till bilaga 2, överst på papperet. All text är, präntad för hand, även tidsmarkeringen i vänstra kolumnen. Jämför så med bilaga 3, på detta papper, där endast klockslaget har behövt förfalskas.

Jag har frågat mig varför denna präntning, och jag anser mig nu ha funnit lösningen:

Förfalskarna har vid detta tidiga tillfälle, antagligen mars 1986, inte haft öppen tillgång till originaljournalen utan har tvingats i smyg fotografera av sidan med kamera, möjligen av specialtyp. Från den framtagna bilden har så handskriven text/siffror falskeligen präntats. Allt är sålunda falskt, inte minst den viktiga dateringen! Och förfalskningen är klart amatörmässigt utförd! Bilaga 3, från 2012, är perfekt/falsk, inklusive siffran 5.

Mina adressater: utred! Engagera SKL resp fri institution! Genast!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Till Stockholms läns landsting, viktigt!

F k AB och DN!

11.4.2013. Till Landstinget!

Jag översänder dossier avseende statsminister Olof Palmes två gånger förfalskade patientjournal och amodar Landstinget att omedelbart agera.

Den kopia av patientjournalen, som Landstinget i dag på begäran sänder ut, är en kopia av en förfalskning. Olof Palme fördes inte in till Sabbatsbergs sjukhus den 28 februari 1986 klockan 23.35 utan betydligt senare, av allt att döma kl 23.38.

Därmed har den enda på papper instämplade tidsuppgiften i anslutning till detta statsministermord grovt, två gånger förfalskats, och Landstinget kan inte fortsätta med utsändandet av kopior av ett centralt, förfalskat dokument.

Jag önskar Landstingets förklaring, i anslutning till medsända, noggranna dossier i detta ämne, vilken vänder hela den polisiära och åklagarledda mordutredningen upp och ner.

Ärendet bör omedelbart behandlas av Landstingets styrelse.

Som jag skriver i dossiern riktar jag inga omedelbara anklagelser mot Landstinget i detta allvarliga sammanhang, men jag är förvånad över att Landstinget hittills inte har vidtagit några åtgärder i syfte att vinna klarhet.

Denna skrivelse går även till Rikspolisstyrelsens styrelse, med vilken Landstinget uppmanas ta omedelbar kontakt

Engagerad och djupt oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79-

./. dossier

Ska jag betala 65:- för en förfalskad handling?

11.4.2013.

Stockholms Läns Landsting

Landstingsarkivet

Elin Carlsén.

Jag noterar mottagande av vad som uppges vara kopia av Olof Palmes patientjournal. Tyvärr utgör dock den översända handlingen kopia av en förfalskad patientjournal.

Anledningen till att jag på nytt begärde sådan kopia var att jag ville förvissa mig om att Landstinget inte, sedan i fjol, hade ersatt den förfalskade handlingen med den ursprungliga versionen, eller helt enkelt utrangerat originalhandlingen; så har tydligen inte skett.

Jag bifogar en utförlig dossier i detta ärende, vilken nyss har gått även till Landstingsarkivet. Av denna dossier framgår otvetydigt att översänt dokument är kopierat från en förfalskning, se bilaga 3 i dossiern.

Samtidigt som jag tackar för kopian av den förfalskade handlingen inställer sig frågan:

Ska jag verkligen betala 65:- i rek-avgift för en kopia av en förfalskad handling? Jag vet inte vad lagen säger; möjligen finns inget prejudikat. Jag ber dig nu kolla sakläget och därefter meddela mig om jag verkligen är skyldig att betala för en kopia av en förfalskning?

Jag är ledsen om jag åsamkar dig besvär, men som du ser av dossiern är ju ärendet mycket viktigt, med alla dess förgreningar. Landstingets beslut kommer att bli prejudicerande vid den fortsatta behandlingen av det påstått outredda mordet på statsminister Olof Palme.

Vänlig och engagerad hälsning,

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. dossier

Polis förfalskade i två omgångar Olof Palmes patientjournal!

7.4.2013.

Dubbla faksimil visar här

de fixade klockslagen!

Det slutliga larmet går nu

till nye Palmeutredaren,

till de stora medierna,

till Sveriges under 27 år

bedragna allmänhet

Sven Anér: Jag talar gärna inför domstol!

Bättre AB med Palmesanning, Jan Helin!

Denna dossier går till krkom Dag Andersson samt till Peter Wolodarski, DN.

Jan Helin! Jag läser ditt debattinlägg och delar din attityd i den pågående TU/SR-debatten. Det går inte för tidningsmakare att gråta över dåliga tider utan att pröva den bästa medicinen: bättre tidningar, inte minst pappersvarianten! Till sist är det varken TU eller SR som avgör utan Kalle Karlsson, som prenumererar på sin Tidningen Ångermanland och köper sitt lösnummer av Aftonbladet/Expressen!

Bättre tidning? Ja, varför inte starta med bättre och utförligare allmän nyhetsbevakning? Ge plats åt de stora områdena, de stora frågorna?

Hur vore det att gå in i den faktiskt enorma Palmefrågan, i AB behandlad som en apart liten krumelur, att bollas med av hrr GW och Oisin – bollas med på ett sätt som berövar Olof Palme och det svåra mordet all svärta, all grym storhet.

Är då inte allt redan sagt? Nej. De verkligt viktiga punkterna har aldrig berörts av de verkligt stora medierna, endast av ideellt arbetande forskare, oftast marginaliserade ner mot noll, med lämpliga stående epitet.

Till saken – ja just det! Själva saken, själva sakfrågorna, researchade i botten, belagda, aldrig dementerade. Varför har dessa sanningar så svårt att få mediers och därmed medborgares gehör? Så här:

Nr 1. Sedan Olof Palmes patientkort hade stämplats in på Sabbatsbergs ambulansmottagning fredagen den 28 februari 1986, förfalskades klockslaget från (antagligen) 23.38 till 23.35. Jag säger antagligen, eftersom det ursprungliga patientkortet inte längre existerar. /Bil 1/.

Nr. 2. Saken avslöjades på en helsida i veckotidningen (ute på vänsterkanten, ja, ja) Internationalen i maj 1989 (nr 21/89), bifogas. /Bil 2/. Avslöjandet ledde till noll kommentarer från förundersökningsledningen inom RÅ och rikskrim samt noll reaktion från bland andra din egen tidning Aftonbladet. Saken dementerades aldrig, har ännu i dag inte dementerats.

Jag tog upp detta helt enorma ärende, en förfalskning av enda existerande på papper instämplade tidsuppgift i samband med ett statsministermord, på nytt i fjol.

Nr 3. Resultatet blev att förfalskarna från 1986 åter trädde i aktion år 2012 och nu ändrade det /dåligt/ förfalskade 23.35 till ett perfekt förfalskat 23.35; jag skapade ordet omförfalskning.

Vilka har varit förövarna? Jo, svensk polis. Antagligen först Stockholmspolisen, sen rikskrim, enligt nedan:

Talet 23.38 (antagligen) förfalskades dåligt, av Stockholmspolisen till 23.35 kort tid efter mordet 1986, kanske bara någon dag efter.

Detta dåligt förfalskade 23.35 presenterades alltså klart och tydligt av Internationalen och mig 1989 men kommenterades aldrig av förundersökningsledningen eller av andra medier.

När undertecknad Anér under hösten 2012 tog upp saken på nytt, framför allt utförligt på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot,com

samt i en filmad Vaken-intervju på Youtube, slog förfalskarna till på nytt och presenterade nu en skicklig 23.35-förfalskning, trots att de måste ha insett att de band ris för egen rygg eftersom ett i efterhand uppvisat ”äkta” original ju omedelbart avslöjades av det tidigare falska ”originalet”!

Krångligt? Ja, om du så vill, Jan Helin, men ganska solklart efter noggrann journalistisk undersökning.

Hos landstingsarkivet/Sabbatsbergs i Huddinge går det i dag att beställa fram en kopia av slutförfalskningen, presenterad som faktisk - men osann - tidsuppgift för Olof Palmes ankomst till Sabbatsberg.

Se framför dig scenariot:

Polisen upptäcker att den verkliga ankomsttiden 23.38 till Sabb måste flyttas tillbaka några minuter för att inte körningen den lilla biten från Dekorima till Sabb ska verka ha dragit ut på tiden; det hettes ju ha gått undan när Olof togs om hand.

Alltså får några amatörer order att snitsa till siffran ”8” så att den nödtorftigt liknar en siffra ”5”, det är nog ingen som kollar…

Gunnar Wall och jag kollade och fann att förfalskningen var solklar, via enklaste förstoringsglas.

Jag går i maj 1989 upp på ännu ej avskedade polisöverintendenten och chefen för rikskriminalpolisen Tommy Lindströms tjänsterum, där denne, i elegant ljusbrun skinnfåtölj, försäkrar att patientkortet ingalunda är förfalskat, ”men små originaltecken ändrar struktur vid förstoring”, dvs en ren lögn av Tommy med dennes elastiska förhållande till sanningar.

Jag valde tills vidare att av brist på syre inte gå vidare, men nu 2012 tog jag fram de gamla handlingarna på nytt och fann, onekligen, att de gamla lögnerna fanns kvar.

Jag forskade, hämtade in nya dokument – och se: när jag i oktober 2012 från landstingsarkivet i Huddinge begär fram Olof Palmes patientkort sjösätter landstinget – säkert helt ovetande om vad som förevarit - en tredje version, nämligen en statsministers patientkort, nu perfekt förfalskat till 23.35! Vad bråkar du om, Sven Anér?

Jag talade om scenarior. Svensk polis, med främsta uppdrag att värna om sittande regeringschefs välfärd, smyger runt i Sabbatsbergs lokaler, inte en gång utan två gånger, suddar och fixar, får bakläxa av en liten vänstertidning och en ensam frilansjournalist, kallar på de stora experterna, får äntligen till en snygg förfalskning – fast för sent. Livsfarligt för sent.

Har du hängt med, Jan Helin? Händelseförloppet kan förefalla krångligt och komplicerat, men läs en gång till så står nog saken klar för dig.

Och därmed, Jan Helin och Aftonbladet, öppnar sig portarna för hela denna stora instängda gåta. Dt har hela tiden varit polisen, först Stockholmskollegerna vid Dekorima med omnejd, sen rikskrims inspektörer och kommissarier och polisöverintendenter, med samma obefintliga samveten: här gäller det att snitsa till ett snyggt och snabbt Christer Pettersson-mord!

Jag har i dag vissa kontakter med rikskrim, och innan det bränner till kan vi föra vettiga samtal. Men i fallet Olofs patientkort får jag ingen respons, ”ja, det där är dina uppgifter, dom får du stå för själv…”

Ska jag stå själv för dessa allvarliga ting? Skulle inte Aftonbladet kunna gå in och hjälpa, inte i första hand mig utan hjälpa den svenska allmänhet som i över 27 år fått tro på ”enskild gärningsman”, som i över 24 år varit åthutade att tro på Christer Pettersson, brottets ikon, brottets syndabock.

När du kommer ner till jobbet, Jan Helin, disponerar du över Sveriges kanske smartaste tidningsofficin. Teknik – och inte minst personalresurser. Kalla in några av dina kolleger, röj ett sammanträdesrum, sätt lappen ”Stör inte!” på dörren och låt thinktanken rotera: ljuger Sven Anér, så här detaljerat, ett helt 27-årigt skeende?

Tänk om allt är sant? Ja, men då håller ju hela storyn! Ring 010-563 42 18 till krkom Melander eller 010-563 41 94 så får du höra… Tala om scoop, Jan Helin. Det här är ditt största scoop.

Vad sysslar Palmeutredarna med?

”DOKUMENT FÖRFALSKAT?” Ur Internationalen nr 21/1989, sidan 6

Gunnar Wall skriver: Nu är det dags för nästa frågetecken kring polisens officiella tidsschema för Palmemordet.

Den här gången gäller det klockslaget för ambulansens ankomst till Sabbatsberg från mordplatsen på Sveavägen.

Kommissarie Gösta Söderström tror att larmet gick sex minuter senare än vad Holmér påstår. Han begärde i början av 1988 hos rikspolisstyrelsen att få ta del av den tidsuppgift som noterades i Palmes journalblad av personalen på sjukhusets akutintag.

Först gick det inte alls. Häromdagen, till sist, fick han dock ut en kopia. Men kopian var dålig och siffrorna för tiden såg lite märkliga ut. Internationalens läsare kan studera dem här intill.

Journalbladet upprättas så gott som omedelbart när en patient kommer in. I detta fall ser det närmast ut som om det angivna klockslaget är 23.35. Om Söderström har rätt kan ambulansen dock tidigast ha kommit fram 23.38. Ger han sig nu?

Nej inte alls. Stockholms citys högsta polisbefäl i yttre tjänst från mordnatten är ytterst skeptisk till den handling han fått i sin hand,

”Jag har en klar misstanke om att den sista siffran varit en åtta, inte en femma. Den ser ut som ett ´S´.”

Söderström reagerade direkt över den påstådda femman. Detsamma gjorde, oberoende av Söderström, journalisten Sven Anér, som också begärt handlingen från rikspolisstyrelsen och fick ut den samtidigt.

Polisanmälan

Anér besökte nyligen Sabbatsbergs sjukhus och fick då tillfälle att få ett prov på den typ av tidsstämpling som journalbladen förses med. Han fick bland annat ett prov på klockslaget ”23.35”. Femman skiljer sig markant från den på rikspolisstyrelsens utskickade kopior.

Anér anmälde saken till polisen i Uppsala – där han är bosatt – och bad att det skulle göras en utredning om misstänkt urkundsförfalskning.

Fram till dess hade ansvaret för utlämnandet av kopian legat hos Palmespanarnas chef Hans Ölvebro och rikspolisstyrelsens verksjurist Ulf Berg. Nu gick den plötsligt till en högre instans, chefen för rikskriminalen, Tommy Lindström.

Lindström är känd för vad som brukar kallas okonventionella metoder och snabba beslut – och då avses inte enbart att han ursäktade sin beryktade fortkörning på 171 km/timman med att han hade bråttom till ett föredrag han skulle hålla.

Det gäller lika mycket hans dokumenterade entusiasm för buggning, provokationer och infiltration.

Nyligen stack han också fram hakan när han satte sitt namn under en rapport som förnekade att tullkriminalarna som undersökte Ebbe Carlsson-ligan var skuggade av poliser, trots att dessa fortfarande var övertygade om att just så var fallet.

Tommy Lindström fick raskt fram en ny och vackrare kopia till Sven Anér. Den anlände till mottagaren i måndags.

Hur har denna framställts? Ja, inte från originalet tycks det. Internationalen var i måndags i kontakt med palmespaningschefen Hans Ölvebro som sa:

”Originalet har vi inte kvar. Jag vet inte var det finns.”

Kan det ha gått tillbaka till Sabbatsberg? Trots en del ansträngningar har Internationalen inte lyckats få den saken bekräftad.

Internationalen frågade Hans Ölvebro om han kunde tänka sig att någon fyllt i kopian för hand för att kunna presentera ett läsbart exemplar?

”Det är väl möjligt, och så bör det inte gå till i sådana fall. Men jag har inte tittat på handlingen mer än en kort stund då jag tillsammans med vår verkschef fattade beslut om att det skulle vara sekretess på de medicinska uppgifterna.”

”Besviken”

Ölvebro påstår att han är besviken på Sven Anér som polisanmält en eventuell förfalskning av handlingen:

”Vi försökte bara vara hjälpsamma och så möts vi av misstänksamhet.”

Verksjuristen Ulf Berg har inte heller tittat på handlingen många sekunder, berättar han för Internationalen. Både Ölvebro och Berg hänvisar i fortsättningen till Tommy Lindström, som dock inte varit anträffbar.

För knappt en månad sedan kunde Internationalen avslöja att ett av polisledningens nyckelvittnen i dispyten om tiderna, en ung polisaspirant, inte alls vill bekräfta spaningsledningens version i frågan.

Kommer även Sabbatsbergshandlingen att fortsätta omges med frågetecken blir det ännu svårare för Palmeutredarna att ignorera misstankarna om att tidsschemat manipulerats – möjligen för att skydda personer inom den egna kåren.

Gunnar Wall

Så långt den 24 år gamla rapporteringen; Gunnar Wall och jag hade den gången ett nära samarbete i Palmeärendet. I dag är svenska myndigheter om möjligt ännu ovilligare att skapa klarhet, och det är närmast hisnande att nu läsa att en avgörande viktig del av Palmegåtan den gången, i maj 1989, var på väg att få full publicitet. Att större medier lämnade saken obevakad känns stiltroget.

Med hederligt arbetande poliser och åklagare skulle saken ha stått klar: rikskriminalens anställda riggade Olof Palmes patientjournal, en otrolig händelse! Och det hade inte behövt ta mer än några veckor förrän lagföringen rätt in i polisens högkvarter – och åklagarnas, inte att förglömma – hade kunnat sättas in.

I stället fick vi genomleva hela den tioåriga Christer Pettersson-lögnen, vilken var i full sving medan Gunnar Wall och jag presenterade korrekta och dramatiskt avgörande sanningar rörande svensk polis oerhörda lagbrott.

Vad ska hända nu? Det behövs egentligen bara rejäl nyhetsjournalistik från t ex Aftonbladets sida för att gamla sanningar ska komma tillrande, som nya.

Till sist: vad chockar mig mest i dag? Att poliser tassar runt på Sabbatsbergs akutintag? Eller att stora medier låter dem tassa?

Det sistnämnda. Absolut.

Nu följer min noggranna redovisning av den svenska poliskårens oerhörda förvanskning av en statsministers patientjournal!

Bilaga 1:

Motsvarande original existerar förmodligen inte längre. Antingen har det glidit över i den första förfalskningsversionen, bil 2, eller också är detta ursprungliga original destruerat av rikskriminalen och dess dåvarande, sedermera entledigade chef, polisöverintendenten Tommy Lindström.

Obs! ”23 38” är den absolut troliga uppgiften, dels eftersom den nämns av vittnen och stämmer med övriga sakuppgifter kring ambulansfärden, dels eftersom siffrorna ”23 38” varit enkla att förvanska till ”23 35”.

Sven Anér, som utfört rekonstruktionen.

Bilaga 2

Av dåvarande chefen för rikskriminalpolisen, sedermera entledigade polisöverintendenten Tommy Lindström, till Sven Anér i maj 1989 överlämnad förfalskad kopia av Olof Palmes patientjournal.

Återgivet tal kan vid ett flyktigt betraktande synas kunna utläsas som ”23 35”, men, som framgår av nedanstående förstoringar, är siffran ”5” i själva verket en förvanskad, antagligen siffra ”8”, vilken vid förstoring får ett tydligt utseende av ett versalt ”S”.

Det kan förefalla anmärkningsvärt att förfalskarna förfarit så lekmannamässigt. Jämför bilaga 3, antagligen från 2012, där förfalskarna lyckats perfekt!

Bilaga 3.

Omförfalskningen. Förfalskarna har här ersatt den illa förfalskade siffran ”5” med en perfekt nyförfalskad siffra ”5”.

Ett patientkort med detta utseende kan i dag rekvireras från Landstinget/Sabbatsberg, Box 4151, 14104 Huddinge, varifrån det kommer att utlämnas under sken av att utgöra kopia av det äkta dokumentet. Det är ytterst anmärkningsvärt att förfalskarna trott sig kunna återställa ordningen genom att prestera en ny förfalskning. Har de varit amatörer?

Jag understryker att jag inte har anledning tro att vare sig den första förfalskningen eller omförfalskningen utförts av Landstinget/Sabbatsbergs personal.

Den enda personalgrupp som kan ha haft intresse av att två gånger förfalska statminister Olof Palmes patientjournal är poliser från Stockholmspolisen och/eller rikskriminalpolisen.

Ja, Jan Helin, där står saken, och jag har svårt att tänka mig att att du inte skulle engagera dig i detta material, som aldrig på någon punkt är dementerat och som utgör det svenska rättssamhällets mest cyniska moraliska djupdykning någonsin.

Och denna dubbla förfalskning av en skjuten statsministers patientjournal kan förklaras på endast ett enda sätt: mordet på Olof Palme har från första början, och fram till i dag då jag skriver detta, varit koncipierat inom ramen för just detta svenska rättssamhälle, med många, många av dess samhällsmedborgare involverade.

Från dem som utförde vissa konkreta hanadlingar, mordet, bevakningen av Brunkebergsåsen, fixande av brottets alla i efterhand så omdiskuterade tider, den tioåriga otroligt cyniska jakten på Christer Pettersson, dubbel förfalskning av Olofs patientjournal.

Något liknande har självfallet aldrig förekommit i Sverige – någon annanstans på jorden då? Tveksamt, mycket tveksamt.

Har du, Jan Helin, som en av Sveriges ledande tidningsmän något förslag till remedium? Hur ska den svenska allmänheten ta emot detta kolsvarta ärende? Hur ska frågorna kunna bemötas:

”Visste ni hela tiden att det inte var Christer Pettersson?” ”Visste ni att polismän fixade Olofs patientjournal så att mordet skulle se lite aptitligare ut?” ”Visste ni att er höge länspolismästare Hans Holmér, med sina kurder och sitt osanna Borlänge-alibi, i själva verket låtsasdrev en utredning och ljög, ljög, ljög för alla levande svenska undersåtar? Ett ljus i tunneln…”

Visste ni, visste ni? Visste ni allt i Rosenbad?

Du kan inte ducka längre, som chef för en stor vänsterinriktad daglig tidning med pretention att vara den största i landet!

Du kan inte ducka!

Med stort engagemang,

Sven Anér, journalistisk utredare i över 27 år av detta Palmemord. Aldrig dementerad, aldrig tvekande inför mördarens identitet eller inför mordets kusligt kletiga framtoning, mitt bland kunnigt folk, mitt bland en ljugande länspolismästare och en förfalskande överpolisintendent! Hör av dig!

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Sven Anér