Överklagandet
sker i form av rikspolisstyrelsens avslagsyrkande av ärende
APL-428-169/13, interfolierat med mina kommentarer, vilka sålunda
ingår i överklagandet.
Polisens
text = kursiv
Sven
Anérs text, överklagandet = rak
Polisen
Datum 2013-04-11 APAL-428-169/13
Sven Anér.
Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala
Beslut
Rikspolisstyrelsen
avslår begäran
Begäran om uppgift
huruvida ett visst fotografi finns med i en fotokonfrontation lämnas
utan bifall.
Det svenska
rättssamhället strider för sin överlevnad.
Samtidigt som allt
tydligare, aldrig dementerade uppgifter framkommer i den allmänna
debatten rörande detta rättssamhälles pågående brott mot alla en
demokratis hedersregler avseende en i detta rättssamhälles regi
mördad statsminister, så lägger den svenska rikskriminalpolisen
ned ett antal juridiska arbetstimmar på att räkna ut hur en
hederligt undersökande yrkesjournalist ska, för all framtid, kunna
förvägras tillgång till handlingar och uppgifter, vilka enligt
lagens generella förordningar utgör öppen dokumentation.
Rikskriminalpolisen är,
in i varje skrymsle, medveten om den massiva olaglighet som
kännetecknar 27 års hittillsvarande behandling av mordet vid
Dekorima, men fortsätter att driva olaglighetens försvar som ett
juridiskt finlir, utan kontakt med faktisk verklighet, faktiskt
avslöjad verklighet. Detta är ynklig dramaturgi.
Ett exempel. När jag
skriver detta, lördagen den 13 april 2013, beslår jag samtidigt
denna svenska rikskriminalpolis med kriminell, upprepad förfalskning
av den mördade Olof Palmes patientjournal, ett av de mest oerhörda
brott en rättsvårdande (!) myndighet kan nedlåta sig till. Saken
finns specifikt reglerad i Lag (1994:953) om åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården, § 5:
Den som i sin yrkesverksamhet inom
hälso- och sjukvården utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd
eller vård skall utforma det med noggrannhet och omsorg.
Rikskriminalpolisen, först
under en kriminellt belastad chef, polisöverintendenten Tommy
Lindström, i dag under en ledning som gör sitt yttersta för att
hålla ställningarna i ett dödandets mål, drar skam och vanära
över allt vad svensk rätt heter. Det är ett bisarrt skådespel.
Jag presenterar det
senaste ärendet med rikskriminalpolisens ord;
Bakgrund
Sven Anér har via en
skrivelse inkommen till Rikskriminalpolisen den 21 mars 2013 begärt
att få ta del av förhör med Anti Avsan, samtliga förhör med de
finsktalande kvinnorna samt få ta del av de fotografier som
uppvisats för en av de finsktalande kvinnorna. Därutöver har Anér
begärt att Rikskriminalpolisen ska lämna uppgift huruvida ett visst
fotografi fanns med vid en fotokonfrontation.
som följer
rikskriminalens evigt pågående juristeri. Jag kommer nu att
överklaga rikskriminalens
beslut på framför allt två grunder:
För det första:
Stora delar av den information jag begär att få ut är sedan länge
i andra hand redan kända för mig, och
För det andra:
Stora delar av den information jag begär att få ut är sedan länge
återgivna i offentligt statligt tryck, nämligen i
Granskningskommissionens rapport om utredningen av Palmemordet,
publicerad sommaren 1999 av det svenska justitiedepartementet.
Det går inte,
rikskriminalpolisen och Kammarrätten i Stockholm, att försöka
hemligstämpla sådan info som redan är avhemligad. Det blir
nonsens, vilket rikskriminalen självfallet vid opartisk eftertanke
inser.
Jag granskar i detalj:
Förhör med Anti
Avsan.
Att ett sådant förhör
ägt rum framgår tydligt av Grkom sidan 352 /ursprungliga
versionen/, och en del detaljer, om än fåtaliga, lämnas av
kommissionen, jag citerar:
Även Anti A själv hördes. Han var
född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han
talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig
förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tidpunkten för
mordet i piketgruppen.
Själva faktum, att
förhöret ägt rum, är sålunda klarlagt och kan inte
hemligstämplas – vad är det då som är hemligt? Annat som sägs
i förhöret? Men det skulle kännas egendomligt om kommissionen valt
att publicera redan kända resp oväsentliga uppgifter, men
hemlighållit uppgifter av relevans, t ex, onekligen, huruvida frågan
ställdes till Avsan huruvida han vore statsminister Olof Palmes
mördare, och vad han i så fall svarat.
Det är illavarslande om
en statlig kommission, med uppdrag att skapa full klarhet, valt att
redovisa perifert material men hemlighålla det viktiga. Det är
självfallet inte så det ska gå till. Det är inte en allutredande
kommission som ska ålägga sig hämsko. Eventuell censur får i
efterhand utövas av hemligstämplande domstol i samband med
publicering, men kommissionens ursprungliga rapport måste
självfallet vara fri, öppen, obunden, ostruken.
Så är uppenbarligen inte
fallet då det gäller ”Granskningskommissionens betänkande med
anledning av brottsutredningen efter mordet på Olof Palme”. Vilket
givetvis är skakande.
Samtliga förhör med de
finsktalande kvinnorna
Förhörens antal har
sammanlagt varit åtta, och dessa åtta förhör är av kommissionen
komprimerade till 15 rader, vilket enligt min bestämda mening varit
kortfattat i grov underkant, när det som här gällt hela
Palmemordets i särklass viktigaste vittnen, mordets huvudvittnen.
Nedanstående är vad
kommissionen skriver om Anneli och Anki:
Olle A hade själv
kontakt med kvinnan, som hette ”Anneli”.
Olle Alsén, sålunda, den
engagerade och flitigt verksamme tidningsman som praktiskt taget
ensam kom att avslöja affären Anti Avsan. Alsén fick sitta med
vid det först förhöret, med Anneli, och bandade då själv
förhöret, utan att detta stoppades av förhörsledaren. Mer om
detta strax.
Hennes, /Annelis/,
väninna som tilltalat och känt igen dekorimamannen, hette Anki.
Anneli hördes upprepade gånger ingående. Även Anki hördes.
Berättelserna har en gemensam kärna men innehåller motsägelser,
bl a hade kvinnorna olika uppfattning om vilken film de skulle ha
sett, då de tidigare varit på bio. De har varit ovilliga till att
medverka vid rekonstruktioner av händelseförloppet och
konfrontationsförhör.
Ankis uppgifter om
dekorimamannen var mycket detaljerade. De innefattade signalement,
familjeförhållanden och att han frekventerade ett namngivet s.k.
gym i en ort norr om Stockholm samt hur han där betett sig. Han
skulle vidare ha ett finskt namn, där såväl för- samt efternamn
var korta.
Och kommissionens
redovisning är också onekligen kort. På annan plats finns den i
dag klassiska dialogen mellan den anonyma walkie-talkie-rösten och
dekorimamannen snålt återgiven, med den centrala repliken från
w/t-rösten ”Nu kommer dom!” bortrensad. Palmemordets i särklass
centrala replik censurerad av en kommission som var satt att skapa
klarhet om detta Palmemord.
Min kritik nyss för
censur återkommer. Kunde inte åtminstone ett centralt förhör med
Anneli ha fått presenteras i extenso?
Den frågan blir så
mycket tyngre som Olle Alséns bandupptagning av det inledande
Anneli-förhöret varit formellt frisläppt av rikskriminalen på ett
mycket tidigt stadium: inlämnat till rikskrim av Olle Alsén,
ankomststämplat, fritt fram.
Det förhåller sig så
här: utan Olle Alséns utskrivna och hos polisen registrerade öppna
version, skulle den svenska allmänheten ha fått veta ytterst litet
av vad som sagts under de båda förhören, vilka ännu i dag är
helt hemligstämplade.
Det fordras inte något
större mått av fantasi för att inse att framför allt
kommissionens huvudsekreterare, i dag JO Hans-Gunnar Axberger, suttit
som på nålar då han över huvud taget tvingades redovisa affären
Anti Avsan/dekorimamannen.
De fotografier som
uppvisats för en av de finsktalande kvinnorna.
Dessa fotografier, som
enligt trovärdiga uppgifter torde ha varit sex till antalet, visades
alltså upp för Anki på ett sent stadium, troligen i april 1993.
Konfrontationsfotografier
av detta slag ingår i förundersökningsmaterialet och skall
företes; jag har aldrig påträffat något exempel på motsatsen.
Ett flagrant exempel på motsatt agerande från åklagarnas och
polisens sida är ju den mycket uppmärksammade bilden /från en
live-konfrontation/ av Christer Pettersson, i diskriminerande
ekipering. Här följde rikskriminalpolisen lagen och spred bilden av
Christer Pettersson över hela Sverige, eftersom det passade bra.
Uppgift huruvida ett
visst fotografi fanns med vid en fotokonfrontation.
Ja, jag hade frågat om
Anti Avsan funnits med på någon av de visade bilderna, men det
vägrar sålunda rikskriminalen att berätta, av mycket begripliga
skäl. Det går att sluta sig till att någon Avsan-bild inte funnits
med i sextetten. Ett utpekande, från Ankis sida, hade ju varit
bokstavligen mördande för förundersökningsledningen. En av de sex
bör rimligen ha varit en misstänkt person, och den ende, officiellt
mycket starkt misstänkte vid denna tidpunkt, april 1993, var som
känt Christer Pettersson. Fanns Christer med på en av bilderna?
Rikskriminalen har mycket att svara på, och jag begär dessa svar.
Skäl för beslutet
Enligt 18 kap. 1 §
första och andra styckena offentlighets- och sekretesslagen
(2009-400) gäller sekretess bl.a. för uppgift som hänför sig till
förundersökning i brottmål och för uppgift i annan verksamhet som
bedrivs av en polismyndighet som syftar till att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott, om det kan antas att syftet med beslutade
eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida
verksamheten skadas om uppgiften röjs.
Jag kommenterar på två
punkter:
”om det kan antas att
syftet motverkas” – ja, men vem avgör detta? I praktiken
polismyndigheten i fråga, som självfallet önskar sekretess
eftersom den går ut och kräver sekretess, något annat vore
bisarrt. Lagen specificerar inte vem som ”kan anta” att något
syfte skadas, men eftersom polismyndighet är jävig i sammanhanget
borde ifrågakommande undersökningsplikt givetvis åvila beslutande
domstol. Jag har dock aldrig sett att någon domstol någonsin
ifrågasätter rimligheten av begärd sekretess. Sådan utdöms
alltid, så fort den är begärd, vilket ger en torftig lagföring, i
vilken den klagande får hålla tyst i sin skamvrå.
Jag begär nu att
Kammarrätten i Stockholm, i de aktuella fallen, noggrant prövar om
sekretess är rimlig. Jag ger, för Kammarättens begrundan, ett
mycket klart exempel:
För att sekretess vid
förundersökning över huvud taget ska kunna upprätthållas, måste
förundersökningsledningen tillse att från dess verksamhet
ingenting slipper ut som på minsta sätt kan vara diskutabelt.
Då går jag till en
synnerligen omfattande bandad redovisning, registrerad och öppet
tillgänglig hos rikskriminalpolisen,
EH14839-E, sidan nr
M000311, ”Samtal /Olle Alséns/ med Ölvebro 13/6 (1993)”. Från
ca mitten av sidan till sidans slut:
OA: Men ni har ju haft en del
konfrontationer och förhör, men om det inte är klart än… HÖ:
Hon /Anki/ vet ju inte vad han heter.
OA: Men hon känner igen honom.
HÖ: Jo, men man måste ju också
hitta en tänkbar person.
OA: Men den jag har trott är tänkbar,
och som en på gymet har identifierat, den…
HÖ: Glöm det, hörru. Man kan ju inte
ta en som är anställd inom polishuset eller inom Stockholmspolisen
och placera ut den personen på ett ställe där han aldrig har
varit, bara för att nån påstår att den personen har han sett
(där). Det finns ju ingenting koppling över huvud taget.
OA: Men hur kan ni veta att han aldrig
har varit där om ni inte har hört honom? /paus/
HÖ: Man har ju ingen koppling åt det
hållet, det har du ju själv konstaterat, Man åker ju inte från
söderförort till norrförort för att träna, han har ju gratis
träningslokal i polishuset.
/vidare över till sidan 000312, mitt
på sidan/:
OA: Men det namnet som hon påstår,
den måste ni ju kunna identifiera.
HÖ: Men det finns inte nån.
OA: Det finns inte nån med det namnet
som hon påstår?
HÖ: Nej men alltså, det är ju inte
nåt fullständigt namn – det här är ju bara ett förnamn, va.
OA: Det betyder alltså att den här
mannen som jag har tänkt på och som nån kille därute
identifierade, påstod sig känna igen, han är inte hörd än?
HÖ: Nä, det finns ingen anledning.
Nr 1: Här blottar
rikskriminalpolisens Palmeutredare krkom Hans Ölvebro viktiga
informationer och interna överväganden till en nyhetsjournalist –
är detta förenligt med den rigida sekretess som rikskriminalen nu
önskar genomdriva gentemot mig, en annan nyhetsjournalist?
Nr 2: Jag går till
sakinnehållet i den citerade texten och skakas på nytt av Hans
Ölvebros så ytterligt partiska inställning till hela
mordutredningen i allmänhet och till Anti Avsan i synnerhet. Det
behövs ingen större detektiv förmåga för att inse att denne
Ölvebro hade som sina viktigaste mål att
a/ hålla Anti Avsan
utanför bilden, med vilka medel som helst, samt
b/ att låta
Palmeutredningen för all framtid kvarstanna på den helt oskyldige
Christer Petterssons axlar.
Jag menar att
rikskriminalpolisen, från 1993 och naturligtvis långt tidigare,
varit och är totalt diskvalificerad som utredare av ett
statsministermord, och jag har sedan några veckor en begäran av
detta slag liggande hos berörd instans.
Enligt 35 kap. 1 §
första stycket offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess
för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden
om uppgiften förekommer i polismyndighets verksamhet som syftar till
att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
närstående till denne lider skada eller men.
Rikspolisstyrelsen gör
följande bedömning:
Förhöret med Anti
Avsan och förhören med de finsktalande kvinnorna ingår i den
pågående förundersökningen rörande det ouppklarade s.k.
spaningsmordet på statsminister Olof Palme. De begärda handlingarna
innehåller sådana uppgifter som hänför sig till förundersökning
i brottmål och uppgifter om enskilds personliga förhållanden Det
kan antas att beslutade eller förberedda åtgärder motverkas eller
den framtida verksamheten skadas om dessa uppgifter röjs och det
inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde
eller någon närstående till denne lider skada eller men.
Uppgifterna ska därför inte lämnas ut.
Myndigheten har som ett
led i skadeprövningen övervägt huruvida risken för skada eller
men kan undanröjas genom att myndigheten lämnar ut handlingarna i
maskerad form, men har kommit fram till att det innehåll som i så
fall kvarstår helt förlorat sitt värde i informationshänseende.
De fotografier som
efterfrågas ingår i den pågående förundersökningen.
Fotografierna har inte expedierats eller behandlats på annat sätt
som innebär att de är att anse som upprättade i den mening som
avses i 2 kap. 7 § i tryckfrihetsförordningen. Någon på
tryckfrihetsförordningen grundad rätt att få ut handlingarna
föreligger inte. Rikspolisstyrelsen avslår begäran om att få ta
del av fotografierna.
Vad avser begäran om
uppgift huruvida ett visst fotografi finns med i en fotokonfrontation
konstaterar rikspolisstyrelsen att uppgiften inte finns i någon
allmän handling. Palmegruppen vid Rikskriminalpolisen uppger att de
inte kommenterar innehållet i den pågående förundersökningen.
Rikspolisstyrelsen lämnar begäran utan bifall.
Hur man överklagar
Detta beslut får
överklagas hos Kammarrätten i Stockholm. Överklagandet ska ske
skriftligt. I skrivelsen ska anges vilket beslut som avses och vilken
ändring i beslutet som begärs. Skrivelsen med överklagandet ska
skickas till Rikspolisstyrelsen, Rikskriminalpolisen, Box 12256. 102
26 Stockholm. Den ska ha inkommit till styrelsen inom tre veckor från
mottagandet av beslutet.
Beslutet kan inte
överklagas i den del som avser din begäran att få ta del av
uppgift huruvida ett visst fotografi fanns med vid en
fotokonfrontation, (Jämför RÅ 1981 245).
Detta beslut har
fattats av biträdande chefsjuristen Björn Malmqvist med
stabsjuristen Karin Mostad som föredragande.
RIKSPOLISSTYRELSEN
Björn Malmqvist
Karin Mostad
Jag kommenterar de
avslutande styckena.
Rikskriminalpolisens
skrift är en partsinlaga, och det blir Kammarrättens i Stockholm
sak att svara för en helt opartisk bedömning. Få se hur det går.
Kopplad till den för rikskriminalen grymt avslöjande bandade
telefonkonversationen mellan hrr Övebro och Alsén ter sig
rikskriminalens försök att slippa berätta sanningar som närmast
desperata.
Att rikskriminalen tror
sig kunna frånta en person rätten att överklaga delar av ett
RPS-beslut /fotografiet/ är anmärkningsvärt. Jag inkluderar
givetvis det aktuella fotografiet i mitt efterföljande överklagande.
ÖVERKLAGANDE
Undertecknad Sven Anér,
FK DHS, yrkesverksam journalist och författare,
överklagar till
Kammarrätten i Stockholm
samtliga
rikskriminalpolisens i handling APAL-428-169/13 intagna dekret och
begär omedelbart utfående av samtliga i detta dekret upptagna
handlingar och uppgifter. Jag önskar omedelbar handläggning och
omedelbart besked avseende Kammarrättens handläggare och
diarienummer.
Jag uttrycker
avslutningsvis som min förhoppning att Kammarrätten måtte noga
granska de inblickar i behandlingen av affären Anti Avsan som min
redogörelse erbjuder. En hög domstol som Kammarrätten i Stockholm
måste ha rätt att kräva att föreliggande myndighetshandläggning
skett och sker enligt gällande lag samt med gott och opartiskt
omdöme. Detta har Kammarrätten i Stockholm, och inte minst den
svenska allmänheten, rätt att kräva.
De återgivna avsnitten av
samtalet mellan Ölvebro och Alsén borde kunna ge Kammarrätten
anledning att ex officio agera, dels
mot att detta och ytterligare många samtal över huvud taget har ägt
rum, dels mot Ölvebros
skrämmande partiska uttalanden. Jag önskar besked även på denna
avslutande punkt.
Sven Anér, Karlsrogatan
85 A, 752 39,Uppsala. 018-15 12 79.