30.9.2011.
Jag läser igenom de senast inkomna kommentarerna, och jag finner att jag i dag står helt oemotsagd, vilket naturligtvis är både bra och inte. Mothugg ger mentalt tuggmotstånd. Men tack alla ni som i dag mailar och som liksom självklart följer min huvudlinje: Lisbeth Palmes irrfärd genom stan omedelbart efter skottet mot Olof måste belysas, måste klaras ut, måste brännmärkas!
Tomas frågar varför det var så viktigt att dokumentera Lisbeth Palmes skottskada – ja, jag har tagit upp just den frågan några gånger, men jag har inget bra svar. Om denna påstådda skottskada nödvändigt skulle beläggas hade det väl varit rimligt att förankra den säkrare. Kunde inte en läkare ha fixats som bekräftade? Kunde inte en skada ha arrangerats på ett trovärdigt sätt? Tydligen litade arrangörerna (och, som det hittills har visat sig, med rätta) på att ingen skulle kontrollera. Inga poliser, ingen press?
Olof Ekesäter får inga svar, oavsett adressaternas partikulör – nej, det är och förblir det underliga. Du buntar ihop MUF med SSU och MP, men får identiskt samma icke-reaktion.
Varför? Varför står MUF och SSU hand i hand till ondskans försvar? Reinfeldt angav tonen då han uttalade sitt tysta anatema över mig och Avsan-affären 1908, och alla lyssnade snällt. Lyder SSU Reinfeldt? Ja.
Ja, Tomas, Henning Mankell är på gång. Jag har skrivit ett par brev till Mankell, men om jag har inspirerat honom vet jag inte; han har ännu inte svarat. Han är en tung och orädd opinionsbildare.
Min blogg är numera rejält etablerad som den kanske viktigaste informations- och åsiktsestraden vad gäller Palmemordet, över 30 000 besök, och den läses av de höge, det kan jag försäkra. Men alla myndigheter och likställda som jag talar med låtsas alltid som om svenanerpalmemordet är okänt. ”Jaså, en blogg, jaha…”
Kom igen, med mera ros och mera ris!
Jag läste på Text-TV pm journalisterna Bernstein och Woodward som skapade Watergate och som myntade uttrycket. För den djupgående korruptionen, det djupgående statliga myglet.
Kan jag mynta uttrycket Lisbeth-Gate? Jag prövar. Den som ska symbolisera en ”gate” måste vara den centrala personen, den alltid närvarande, före, under och efter, och personens ord ska ha varit lag. En Nixon. Skyddad, åtminstone ett bra tag, av horder av kritstreckrandiga agenter och devota poliser.
Jo, Lisbeth-Gate.
Anklagar du, Sven Anér, Lisbeth Palme för själva mordet?
Svår fråga. Jag anklagar Lisbeth Palme för nära koppling till mordet som det kom att utföras.
Hade mordet inte kunnat utföras utan Lisbeth Palmes medverkan?
Hypotetisk fråga. I så fall på annan plats och under andra former.
Var Lisbeth Palme helt medveten om vad som skulle hända?
Jag har noga tänkt igenom den frågan och jag svarar ja. Kappbytet, och allt vad därmed sammanhänger, måste ha fordrat Lisbeth Palmes aktiva medverkan, från tidigare på morddagen, (och naturligtvis ännu långt tidigare!), före biobesöket, fram till kontakten med släktingarna i Sabbatsbergs väntrum. Ja. Och fram till i dag.
Kan Lisbeth Palme ha lockats att delta? Övertalats?
Ja, säkert. Men hur kan någon lockas att medverka till mordet på sin man? Vilken morot?
Hur viktigt är hela detta Lisbeth Palme-inslag?
Avgörande viktigt. Det är den nära nog allestädes närvarande Lisbeth Palme som utgör det viktigaste skälet till maktens totala mörkläggning.. Caesars hustru…
Har mordet fastnat i Lisbeth-Gate?
Ja. Tills vidare.
Sven Anér
Mina Lisbeth Palme uppgifter landar hos justiteutskottet
29.9.2011.
Justitieutskottet skriver;
Sven Anér, din skrivelse har inkommit till Justitieutskottet den 20 september 2011. Utskottets ledamöter har vid sammanträdet den 27 september informerats om skrivelsen. Cecilia Back, tf kanslichef.
Tack för det! Bra! Och jag skriver då ett nytt brev till justitieutskottet:
Justitieutskottet skriver;
Sven Anér, din skrivelse har inkommit till Justitieutskottet den 20 september 2011. Utskottets ledamöter har vid sammanträdet den 27 september informerats om skrivelsen. Cecilia Back, tf kanslichef.
Tack för det! Bra! Och jag skriver då ett nytt brev till justitieutskottet:
Ett referensex till utskottets bord
29.9.2011.
Till Riksdagens Justitieutskott; tacksam om detta brev kunde företes för utskottets ledamöter.
Jag sänder nu ytterligare information till utskottet: mitt brev 22.9 till Styrelsen för RPS, samt min brottsanmälan, ställd till JO och avseende ledningen för förundersökningen rörande mordet på Olof Palme, vice RÅ Kerstin Skarp samt kriminalkommissarien vid rikskriminalpolisen Stig Edqvist.
Låt mig kommentera. För det första har inga av de uppgifter jag framlägger i Palmeärendet, och nu mera specifikt i Lisbeth Palme-ärendet, någonsin dementerats, på någon enda punkt. Skulle så ha skett hade jag givetvis omedelbart agerat: gått ut med saken på min blogg och kommenterat. Skulle jag ha funnit att jag haft fel hade jag omedelbart medgett detta.
Men uppenbarligen, eftersom jag ingenting hör, är det inte jag som har fel utan den svenska rättsstaten. Jag begär att få bli förtalsanmäld, men ingenting händer. Antagligen är berörda myndigheter ovilliga att gå till process, eftersom en stor del av den nu inlåsta dokumentationen då måste släppas fri.
Vad Justitieutskottet skulle kunna göra vore, enligt min mening, att inledningsvis starta en intern utredning. Detta har kanske aldrig tidigare skett, men precedensfall saknas till ett mord på en statsminister.
Jag ber nu utskottet noga läsa, och jag bipackar min näst senaste bok, ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, att benäget läggas som referensexemplar på utskottets bord.
Med vänlig men fortsatt djupt oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. bok, 2 skrivelser.
Frisläpp T-shirt-bild!
Kammarrätten i Stockholm
ÖVERKLAGANDE av ärende APAL-428-530/11.
Jag finner, av stabsjuristen Littorins bakgrundsbeskrivning, att han endast fäster avseende vid de delar av protokoll V som behandlar
protokoll över rättsmedicinsk obduktion, rättsmedicinskt utlåtande och kompletterande utlåtande med bilagor.
Men, Kammarrätten, det är som Rätten ser alls inte dessa delar av protokoll V som jag efterfrågar utan endast de delar som avser
fotografier av tillvaratagna klädespersedlar, tillhöriga Lisbeth Palme.
Jag tolkar nu Littorin så att det huvudsakligen varit obduktionsutlåtandet rörande Olof Palme, och tillhörande handlingar, som utgjort anledningen till att jag ej medgetts tillstånd att ta del av protokoll V.
Därför, Kammarrätten i Stockholm, ändrar jag nu min begäran till att endast omfatta
Bild/bilder av Lisbeth Palmes T-shirt
jämte förklaring till att polisens beslagsprotokoll kallar T-shirten ”vit blus”.
Jag avstår sålunda från det kompletta protokoll V och begär utfående endast av ovanstående bild/bilder jämte förklaring; hoppas jag uttryckt mig tydligt.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.
ÖVERKLAGANDE av ärende APAL-428-530/11.
Jag finner, av stabsjuristen Littorins bakgrundsbeskrivning, att han endast fäster avseende vid de delar av protokoll V som behandlar
protokoll över rättsmedicinsk obduktion, rättsmedicinskt utlåtande och kompletterande utlåtande med bilagor.
Men, Kammarrätten, det är som Rätten ser alls inte dessa delar av protokoll V som jag efterfrågar utan endast de delar som avser
fotografier av tillvaratagna klädespersedlar, tillhöriga Lisbeth Palme.
Jag tolkar nu Littorin så att det huvudsakligen varit obduktionsutlåtandet rörande Olof Palme, och tillhörande handlingar, som utgjort anledningen till att jag ej medgetts tillstånd att ta del av protokoll V.
Därför, Kammarrätten i Stockholm, ändrar jag nu min begäran till att endast omfatta
Bild/bilder av Lisbeth Palmes T-shirt
jämte förklaring till att polisens beslagsprotokoll kallar T-shirten ”vit blus”.
Jag avstår sålunda från det kompletta protokoll V och begär utfående endast av ovanstående bild/bilder jämte förklaring; hoppas jag uttryckt mig tydligt.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.
Rikskrim – sänd mig bilden i original!
28.9.2011.
Till Rikskriminalpolisen.
Begäran om utfående av offentligt fotografi.
Jag beställer härmed, och önskar utfå, bifogade bild, framtagen från det fotografi rikskriminalpolisen sedan den 1 mars 1986 innehar. Finns negativ önskar jag en nykopierad bild, finns endast en bildkopia önskar jag en mellantagen kopia av denna Ulf Karlssons bild.
Bilden föreställer, som rikskriminalpolisen vet, Lisbeth Palme, som anländer till Sabbatsbergsakuten 28.2.1986 och just har lämnat kommissarie Lars Christiansons/ Hans-Erik Rehnstams bil nr 1210.
Jag ber också att få den noggranna beskrivande underskrift till bilden som ni anser vara den riktiga och adekvata. Eller besked från rikskriminalpolisen att ni godtar den underskrift Göteborgs-Posten använde vid bildpubliceringen den 2 mars 1986:
Lisbet Palme kommer till Sabbatsbergs sjukhus strax efter ambulansen med Olof. Hon kastar sig ur polisbilen som körde henne till sjukhuset, och springer in på akutmottagningen.
Bilägg faktura som kommer att honoreras. Tacksam för omedelbar handläggning.
Sven Anér.
Till Rikskriminalpolisen.
Begäran om utfående av offentligt fotografi.
Jag beställer härmed, och önskar utfå, bifogade bild, framtagen från det fotografi rikskriminalpolisen sedan den 1 mars 1986 innehar. Finns negativ önskar jag en nykopierad bild, finns endast en bildkopia önskar jag en mellantagen kopia av denna Ulf Karlssons bild.
Bilden föreställer, som rikskriminalpolisen vet, Lisbeth Palme, som anländer till Sabbatsbergsakuten 28.2.1986 och just har lämnat kommissarie Lars Christiansons/ Hans-Erik Rehnstams bil nr 1210.
Jag ber också att få den noggranna beskrivande underskrift till bilden som ni anser vara den riktiga och adekvata. Eller besked från rikskriminalpolisen att ni godtar den underskrift Göteborgs-Posten använde vid bildpubliceringen den 2 mars 1986:
Lisbet Palme kommer till Sabbatsbergs sjukhus strax efter ambulansen med Olof. Hon kastar sig ur polisbilen som körde henne till sjukhuset, och springer in på akutmottagningen.
Bilägg faktura som kommer att honoreras. Tacksam för omedelbar handläggning.
Sven Anér.
Palmemordet ouppklarat?
27.9.2011.
Kim Salomon, SvD Kultur – Jag läser med intresse din eleganta men ganska resignerade recension av ”Midnatt i Kongo”, och jag fäster mig framför allt vid en mening:
… en rad av ouppklarade händelser likt Raoul Wallenbergs försvinnande 1945 i Budapest och mordet på Olof Palme 1986.
Ja, Wallenberg kan väl knappast sägas ha försvunnit redan i Budapest, utan livstecken, och mordet på Olof Palme är i praktiken så uppklarat ett mord kan bli, utfört som det är, för att citera den korrekt i TV redovisande Leif GW Persson,
inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.
Jag pekade redan 2008-2009 ut polismannen, sedermera rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av Sverige Riksdag Anti Avsan som Palmes mördare, och ingen har sagt emot mig. Inte Avsan själv, inte förundersökningsledarna vice RÅ Kerstin Skarp eller hennes kollega på rikskrim Stig Edqvist. Ja, inte heller Svenska Dagbladet, in so many words.
Jag har faktiskt haft en tentativ korrespondens med Martin Jönsson, med huvudsakligan mina egna brev. Du kan ju tala med Martin om du har lust; jag säger ingalunda att han står på min sida, möjligen är han beredd att ta ett halvt steg. SvD Kultur har självfallet mina böcker.
Jag sänder dig nu ett par texter som jag ber dig läsa. Jag skulle sätta värde på om du ville höra av dig. Jag undrar om du efter läsningen vidhåller ”ouppklarade händelser”.
Jag är inte särskilt kritisk mot din klassificering. Du kan knappast ha läst någon annan beskrivning, såvida du inte gått in på min blogg sen två år tillbaka,
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,
eller läst någon av mina oanmälda böcker. Jag bipackar nu en just sammanställd dokumentation som jag alltså ber dig ta del av.. Hör gärna av dig sedan du läst! Och tala med nyhetschefen!
Med vänlig och kollegal men oroad hälsning,
Din tillgivne Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66,
018-15 12 79.
Kim Salomon, SvD Kultur – Jag läser med intresse din eleganta men ganska resignerade recension av ”Midnatt i Kongo”, och jag fäster mig framför allt vid en mening:
… en rad av ouppklarade händelser likt Raoul Wallenbergs försvinnande 1945 i Budapest och mordet på Olof Palme 1986.
Ja, Wallenberg kan väl knappast sägas ha försvunnit redan i Budapest, utan livstecken, och mordet på Olof Palme är i praktiken så uppklarat ett mord kan bli, utfört som det är, för att citera den korrekt i TV redovisande Leif GW Persson,
inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.
Jag pekade redan 2008-2009 ut polismannen, sedermera rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av Sverige Riksdag Anti Avsan som Palmes mördare, och ingen har sagt emot mig. Inte Avsan själv, inte förundersökningsledarna vice RÅ Kerstin Skarp eller hennes kollega på rikskrim Stig Edqvist. Ja, inte heller Svenska Dagbladet, in so many words.
Jag har faktiskt haft en tentativ korrespondens med Martin Jönsson, med huvudsakligan mina egna brev. Du kan ju tala med Martin om du har lust; jag säger ingalunda att han står på min sida, möjligen är han beredd att ta ett halvt steg. SvD Kultur har självfallet mina böcker.
Jag sänder dig nu ett par texter som jag ber dig läsa. Jag skulle sätta värde på om du ville höra av dig. Jag undrar om du efter läsningen vidhåller ”ouppklarade händelser”.
Jag är inte särskilt kritisk mot din klassificering. Du kan knappast ha läst någon annan beskrivning, såvida du inte gått in på min blogg sen två år tillbaka,
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,
eller läst någon av mina oanmälda böcker. Jag bipackar nu en just sammanställd dokumentation som jag alltså ber dig ta del av.. Hör gärna av dig sedan du läst! Och tala med nyhetschefen!
Med vänlig och kollegal men oroad hälsning,
Din tillgivne Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66,
018-15 12 79.
JO: Avgörande beviset nonchalerat av Palmeutredningen!
27.9.2011. Till Riksdagens Justitie Ombudsman:
BROTTSANMÄLAN
Undertecknad Sven Anér anmäler härmed
Vice RÅ Kerstin Skarp, ansvarig för förundersökningen rörande mordet på Statsminister Olof Palme, samt
Kriminalkommissarien Stig Edqvist i den polisiära ledningen för denna förundersökning, för
brottsligt åsidosättande av det avgörande bildbevis som föreligger i rikskriminalpolisens arkiv, men som aldrig tagits upp till reguljär behandling av Skarp eller Edqvist eller av någon av deras företrädare under den över 25 år långa förundersökningen.
SAKEN
Nedanstående fotografi, taget kl 23.42 den 28 februari 1986, föreställer, vilket aldrig förnekats, Lisbeth Palme som vid Sabbatsbergssjukhusets akutintag just lämnar polisbil LZO 872, vilken under befäl av kommissarie Lars Christianson och med polismannen Hans-Erik Rehnstam som chaufför har fört Lisbeth Palme till sjukhuset, dit Olof Palme, i ambulans 951, anlänt 6 minuter tidigare, kl 23.36.
Vad visar då denna avgörande viktiga bild? Den visar att Lisbeth Palme, som ursprungligen medföljde ambulans 951 från Dekorima, någonstans mellan Dekorima och Sabbatsberg måste ha övergett ambulansen och sin döende, möjligen döde make, bytt ut sin mockakappa mot en mörk tygkappa med slejf och kapuschong samt därefter fortsatt, i Christiansons polisbil, till Sabbatsberg.
Är då detta så viktigt? Ja, det är avgörande viktigt, eftersom det visar att omfattande mordförberedelser före mordet måste ha vidtagits, något som självfallet strider mot påståendet om den ensamme, spontant arbetande gärningsmannen.
Sålunda måste, bl a såväl Christianson som Rehnstam i förväg ha varit instruerade om vad som skulle ske omedelbart efter det planerade dödsskottet, nämligen hämtning i god tid före mordet av Lisbeth Palmes mörka reservkappa och beslut om plats för mötet mellan Christiansons bil och ambulansen (troligen någonstans vid Odengatan). Vidare måste besättningen på ambulans 951 ha varit förhandsinstruerad om att de dels omedelbart efter dödsskottet skulle vara beredda att svänga in vid Dekorima, dels om att ett möte med Christianssons bil skulle ske varvid ambulansen alltså skulle stanna och låta Lisbeth Palme gå över till den väntande polisbilen.
Utförlig beskrivning av hela detta händelseförlopp återfinner JO i det bilagda särtrycket av ett utsnitt ur mitt nyhetsbrev PALME-nytt nr 11 för den 11 september år 2000, på vars första sida bilden av Lisbeth Palme anländande till Sabbatsbergsakuten återges. Denna bild har tidigare återgetts på bloggen.
JO kan här ställa den viktiga frågan: Har detta händelseförlopp varit känt för, ursprungligen Stockholms polismyndighet och, sedan 1987 för RÅ och rikskriminalpolisen?
Ja. Jag menar dels att bakgrunden till Dekorimaskottet bör i stora drag ha varit känd för många poliser, men jag konstaterar dessutom:
Bilden ovan, och ett antal ytterligare bilder, tagna av pressfotografen Ulf Karlsson, lämnades in till spaningsledningen ca 12 timmar efter mordet, alltså ungefär vid middagstid den 1 mars 1986. Hur detta tillgick ber jag JO läsa i mitt utförliga PALME-nytt-referat. Det väsentliga är att Stockholmspolisens spaningsledning var ytterst tidigt informerad, men, och detta är en huvudpunkt i min framställning, ingenting gjort, då eller i dag, för att, utifrån Lisbeth Palme-bilden, utreda minuterna närmaste efter dödsskottet och dra nödvändiga och naturliga slutsatser.
Alltså, JO: jag anmäler förundersökningsledningen för brottsligt åsidosättande av avgörande bildbevis. Är bildbeviset avgörande? Ja. Bilden visar sanningen, en sanning som bl a strider mot juristkommissionens uppgift (SOU 1987:14, sidan 41 nederst):
Omkring kl. 23.30 lämnade ambulansen Sveavägen och for till Sabbatsbergs sjukhus. Lisbeth Palme följde med.
Uppgiften har alltid tolkats som att Lisbeth Palme följde med ända fram till sjukhuset, vilket hon alltså inte gjorde. Med Lisbeth Palme-bilden framför sig på bordet måste spaningsledningen tolv timmar efter mordet ha konstaterat att Lisbeth Palme ej medföljde ambulansen ända fram. Därefter skulle spaningsledningen självfallet ha satt sig ner och rekonstruerat hela det verkliga skeendet samt därvid funnit att djupt avgörande, allvarligt avgörande diskrepanser förelåg.
Men så skedde inte, som JO vet. I stället fortsatte den milt talat oengagerade spaningen utan hänsynstagande till Lisbeth Palme-bildens mörka konsekvenser, och har så fortsatt fram till i dag.
Jag begär nu att JO snarast måtte granska detta för hela den svenska rättsstaten avgörande ärende.
Jag önskar omedelbart besked om dnr och handläggare samt JO:s första kommentar.
Jag riktar, i denna brottsanmälan till JO, mycket allvarliga brottsanklagelser mot höga tjänstemän. Skulle JO finna att mina anklagelser vore ogrundade utgår jag från att JO omedelbart föranstaltar om rättslig undersökning av dessa anklagelser samt av mitt rättsliga ansvar.
Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
BROTTSANMÄLAN
Undertecknad Sven Anér anmäler härmed
Vice RÅ Kerstin Skarp, ansvarig för förundersökningen rörande mordet på Statsminister Olof Palme, samt
Kriminalkommissarien Stig Edqvist i den polisiära ledningen för denna förundersökning, för
brottsligt åsidosättande av det avgörande bildbevis som föreligger i rikskriminalpolisens arkiv, men som aldrig tagits upp till reguljär behandling av Skarp eller Edqvist eller av någon av deras företrädare under den över 25 år långa förundersökningen.
SAKEN
Nedanstående fotografi, taget kl 23.42 den 28 februari 1986, föreställer, vilket aldrig förnekats, Lisbeth Palme som vid Sabbatsbergssjukhusets akutintag just lämnar polisbil LZO 872, vilken under befäl av kommissarie Lars Christianson och med polismannen Hans-Erik Rehnstam som chaufför har fört Lisbeth Palme till sjukhuset, dit Olof Palme, i ambulans 951, anlänt 6 minuter tidigare, kl 23.36.
Vad visar då denna avgörande viktiga bild? Den visar att Lisbeth Palme, som ursprungligen medföljde ambulans 951 från Dekorima, någonstans mellan Dekorima och Sabbatsberg måste ha övergett ambulansen och sin döende, möjligen döde make, bytt ut sin mockakappa mot en mörk tygkappa med slejf och kapuschong samt därefter fortsatt, i Christiansons polisbil, till Sabbatsberg.
Är då detta så viktigt? Ja, det är avgörande viktigt, eftersom det visar att omfattande mordförberedelser före mordet måste ha vidtagits, något som självfallet strider mot påståendet om den ensamme, spontant arbetande gärningsmannen.
Sålunda måste, bl a såväl Christianson som Rehnstam i förväg ha varit instruerade om vad som skulle ske omedelbart efter det planerade dödsskottet, nämligen hämtning i god tid före mordet av Lisbeth Palmes mörka reservkappa och beslut om plats för mötet mellan Christiansons bil och ambulansen (troligen någonstans vid Odengatan). Vidare måste besättningen på ambulans 951 ha varit förhandsinstruerad om att de dels omedelbart efter dödsskottet skulle vara beredda att svänga in vid Dekorima, dels om att ett möte med Christianssons bil skulle ske varvid ambulansen alltså skulle stanna och låta Lisbeth Palme gå över till den väntande polisbilen.
Utförlig beskrivning av hela detta händelseförlopp återfinner JO i det bilagda särtrycket av ett utsnitt ur mitt nyhetsbrev PALME-nytt nr 11 för den 11 september år 2000, på vars första sida bilden av Lisbeth Palme anländande till Sabbatsbergsakuten återges. Denna bild har tidigare återgetts på bloggen.
JO kan här ställa den viktiga frågan: Har detta händelseförlopp varit känt för, ursprungligen Stockholms polismyndighet och, sedan 1987 för RÅ och rikskriminalpolisen?
Ja. Jag menar dels att bakgrunden till Dekorimaskottet bör i stora drag ha varit känd för många poliser, men jag konstaterar dessutom:
Bilden ovan, och ett antal ytterligare bilder, tagna av pressfotografen Ulf Karlsson, lämnades in till spaningsledningen ca 12 timmar efter mordet, alltså ungefär vid middagstid den 1 mars 1986. Hur detta tillgick ber jag JO läsa i mitt utförliga PALME-nytt-referat. Det väsentliga är att Stockholmspolisens spaningsledning var ytterst tidigt informerad, men, och detta är en huvudpunkt i min framställning, ingenting gjort, då eller i dag, för att, utifrån Lisbeth Palme-bilden, utreda minuterna närmaste efter dödsskottet och dra nödvändiga och naturliga slutsatser.
Alltså, JO: jag anmäler förundersökningsledningen för brottsligt åsidosättande av avgörande bildbevis. Är bildbeviset avgörande? Ja. Bilden visar sanningen, en sanning som bl a strider mot juristkommissionens uppgift (SOU 1987:14, sidan 41 nederst):
Omkring kl. 23.30 lämnade ambulansen Sveavägen och for till Sabbatsbergs sjukhus. Lisbeth Palme följde med.
Uppgiften har alltid tolkats som att Lisbeth Palme följde med ända fram till sjukhuset, vilket hon alltså inte gjorde. Med Lisbeth Palme-bilden framför sig på bordet måste spaningsledningen tolv timmar efter mordet ha konstaterat att Lisbeth Palme ej medföljde ambulansen ända fram. Därefter skulle spaningsledningen självfallet ha satt sig ner och rekonstruerat hela det verkliga skeendet samt därvid funnit att djupt avgörande, allvarligt avgörande diskrepanser förelåg.
Men så skedde inte, som JO vet. I stället fortsatte den milt talat oengagerade spaningen utan hänsynstagande till Lisbeth Palme-bildens mörka konsekvenser, och har så fortsatt fram till i dag.
Jag begär nu att JO snarast måtte granska detta för hela den svenska rättsstaten avgörande ärende.
Jag önskar omedelbart besked om dnr och handläggare samt JO:s första kommentar.
Jag riktar, i denna brottsanmälan till JO, mycket allvarliga brottsanklagelser mot höga tjänstemän. Skulle JO finna att mina anklagelser vore ogrundade utgår jag från att JO omedelbart föranstaltar om rättslig undersökning av dessa anklagelser samt av mitt rättsliga ansvar.
Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
NYTRYCK av de 11 första sidorna av PALME-nytt för 11.9 år 2000
Ingenting har förändrats, och de faktauppgifter som lämnas i texten är lika sanna och giltiga i dag som för elva år sedan! Ingen myndighet, inget medium har ännu svarat eller gått in i debatt kring detta fortfarande lika glödheta, lika farliga ämne!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
P-nytt nr 11/2000, granskningen kulminerar!
26.9.2011.
Johan Pehrson – Jag återkommer i detta stora, svarta ärende, där jag aldrig, aldrig någonsin möts av kritik eller ens av minsta kommentar, endast av en tystnad som tär.
Detta nr 11, varav jag sänder ett särtryck med de första elva sidorna, ger hela affären, in i minsta detalj, ingen detalj sålunda dementerad. Jag har skrivit wie es eigentlich gewesen,
Och var och en av dessa detaljer är lika cynisk, lika skrämmande. Lisbeth Palme glider dessa minuter genom City, efter skottet mot Olof, utan att drabbas av frågor, utan att höras, utan att störas - vem stör Lisbeth Palme? Ja sannerligen inte hennes polisiära entourage, som öppnar alla dörrar, skiftar alla kappor, ordnar varje irrationell transport. Stöttar brottet.
Jag skrev 2008-9 ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, där jag utpekar en av dina kolleger som gärningsmannen. Jag startade 2009 på hösten min blogg där jag, bland mycket annat noterar Leif GW Perssons märkliga RPS-uttalande om ”poliser, militärer och säkerhetsfolk” som konspirationens organisatörer och arrangörer. Jag skriver i år boken ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA” där jag preciserar denna konspiration.
Om nägot av mina påståenden hade varit osant borde jag ett stort antal gånger ha blivit anmäld för grovt förtal på tiotals separata punkter, men det är tomt i min brevlåda och telefonen är tyst. Om den tystnaden får anses talande så är alla mina påståenden och påpekanden helt korrekta och sanningsenliga.
Johan Pehrson – läs det PALME-nytt jag bifogar! Texten var sann år 2000, den är minst lika sann i dag, sedan ingenting nytt har tillkommit, mer än att de tillkommande elva åren har sotat svärtan ytterligare, över denna svit av brott. På en av Ulf Karlssons bilder står Kjell-Olof Feldt i djupt bedrövelse vid sin taxi på Sabbatsberg. Den bilden, som jag bifogar, ger mycket av dramat, uppgivenheten på hög socialdemokratisk nivå.
Jag är alltså sedan några dagar i flitig, men ensidig, kontakt med Styrelsen för RPS. Detta RPS som du vill granska. Gör det! Granskning behövs in i döden. Den svenska rättsstatens död.
Engagerad och fortsatt oroad hälsning,
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174 – 500 66 – ring!
Staffan, skriv!
26.9.2011.
Till Staffan Heimerson, AB:
Du får här ett material som var sprängstoff år 2000 och som är lika ilsket sprängstoff år 2011.
Jag rewritar inte mina gamla texter. De behöver inte ändras, och deras sanningar är sanningar än i dag. Otäcka, kusliga, farliga sanningar. Inte minst i samband med Aftonbladet, din tidning i dag och min under ett par vilsna månader 1962.
Tänk om du kunde positionera Aftonbladets redaktion, den gången, 1986! Tidningen vill inte ha Palmemordets stora, ultimata bild! Hur kunde AB veta att bilden av Lisbeth Palme i flygande fläng ur en polisbil på Sabb var hyperfarlig? Veta detta 20 minuter efter mordet? 20 minuter?
Som du ser har jag aldrig fått något svar från vare sig AB eller G-P. Hur fick G-P bilden under lördagen den 1 mars? Telefoto, måste det ha varit. Men hur? Bildbyrå? Vem betalade G-P till? Osv.
Läs nu PALME-nytt nr 11 för den 11 september år 2000. Med Lisbeth, aldrig dementerad, mitt på första sidan och med gnistrande ruelse på väg ur kommissarie Lars Christiansons polisbil kl 23.42 in på Sabb-akuten. Dit Olof, förmodligen då redan död, men det kan ju inte Lisbeth veta i det ögonblick Ulf Karlsson tar bilden. Lisbeth övergav Olof vid Odengatan för att gå över från ambulansen till polisbilen. För att i fiffelsyfte byta mockakappan till en tygkappa med kapuschong och slejf, se bilden!
Allt, Staffan, bokstavligen allt kring mordet finns i denna bild: skammen, synden, bedrägeriet i mammutformat! Men detta är jag betrodd med att ensam skriva om, decennium efter decennium. I över ett kvartssekel, när många andra människor bor i Sverige och där klass 9 vill ut i livet; de vet inte vem gubben Palme var, och de skiter i vilket.
Staffan, du skriver tidningshistoria om du sätter tänderna i detta! Varje rad i detta nr 11/2000 håller än i dag, som den står, eftersom varje rad är jungfrulig i dagens Aftonbladsläsares minne och sinne.
www.sveanerpalmemordet.blogspot.com
Ring mig, berätta var jag kan nå dig per telefon och post
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018 (höst) 15 12 79.
Till Staffan Heimerson, AB:
Du får här ett material som var sprängstoff år 2000 och som är lika ilsket sprängstoff år 2011.
Jag rewritar inte mina gamla texter. De behöver inte ändras, och deras sanningar är sanningar än i dag. Otäcka, kusliga, farliga sanningar. Inte minst i samband med Aftonbladet, din tidning i dag och min under ett par vilsna månader 1962.
Tänk om du kunde positionera Aftonbladets redaktion, den gången, 1986! Tidningen vill inte ha Palmemordets stora, ultimata bild! Hur kunde AB veta att bilden av Lisbeth Palme i flygande fläng ur en polisbil på Sabb var hyperfarlig? Veta detta 20 minuter efter mordet? 20 minuter?
Som du ser har jag aldrig fått något svar från vare sig AB eller G-P. Hur fick G-P bilden under lördagen den 1 mars? Telefoto, måste det ha varit. Men hur? Bildbyrå? Vem betalade G-P till? Osv.
Läs nu PALME-nytt nr 11 för den 11 september år 2000. Med Lisbeth, aldrig dementerad, mitt på första sidan och med gnistrande ruelse på väg ur kommissarie Lars Christiansons polisbil kl 23.42 in på Sabb-akuten. Dit Olof, förmodligen då redan död, men det kan ju inte Lisbeth veta i det ögonblick Ulf Karlsson tar bilden. Lisbeth övergav Olof vid Odengatan för att gå över från ambulansen till polisbilen. För att i fiffelsyfte byta mockakappan till en tygkappa med kapuschong och slejf, se bilden!
Allt, Staffan, bokstavligen allt kring mordet finns i denna bild: skammen, synden, bedrägeriet i mammutformat! Men detta är jag betrodd med att ensam skriva om, decennium efter decennium. I över ett kvartssekel, när många andra människor bor i Sverige och där klass 9 vill ut i livet; de vet inte vem gubben Palme var, och de skiter i vilket.
Staffan, du skriver tidningshistoria om du sätter tänderna i detta! Varje rad i detta nr 11/2000 håller än i dag, som den står, eftersom varje rad är jungfrulig i dagens Aftonbladsläsares minne och sinne.
www.sveanerpalmemordet.blogspot.com
Ring mig, berätta var jag kan nå dig per telefon och post
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018 (höst) 15 12 79.
Att lita på minnet?
25.9.2011.
Det är underligt med våra minnen. Det är inte alls säkert att det är de stora sensationerna som fastnar, på längre sikt. Fastna kan lika gärna otroliga banaliteter, som att jag hade ont i magen i Arkadien en gång när jag var 14 år. Fast det var förstås inte banalt medan det pågick.
När jag nu, i elfte timmen, har lyft fram Lisbeth Palmes aldrig dementerade kappbyte i rampljuset hade det fått ligga nära nog orört, åtminstone delvis bortglömt i över elva år! Så hittade jag den dramatiska originalbilden nu här om dagen, och så har lavinen börjat rulla.
Den bilden är faktiskt kanske också den enda som finns i framkallad och kopierad originalversion, skriver jag den gången i PALME-nytt – kan det vara möjligt? Ja, det tycks det vara. Finns inte hos fotografen själv, Ulf Karlsson, inte hos Göteborgs-Posten, som 24 timmar efter mordet publicerade den över fyra spalter. Inte hos rikskrim, som sålde bilden, och flera andra bilder från samma mordets natt, till den besvärlige Sven Anér – ett förbiseende?
Jag har gått igenom de tretton bilderna, som jag kanske är helt ensam om. Det är häpnadsväckande – som mycket annat i denna svåra affär – att ingen expertis, polisiär och fototeknisk, har fingranskat. Vem är den där skuggpolisen, vem han som skymtar genom fönstret, vilka är de två som verkar stå i par? I vilken kronologisk ordning kan bilderna ha tagits?
Alla dessa frågor kan jag sitta och rikta till mig själv, men de som verkligen borde, eller bör, undersöka har aldrig kommit på idén. Tre stora kommissioner har petat med mordutredningen, men jag kan inte se att någon brytt sig om fotografisk bevisning. Kommissionerna har mest sysslat med att berätta för oss att de små fel de hittat inte varit så märkvärdiga.
Jag sitter med mina bilder och funderar på att göra någon egen insats. Gå till ett kvalificerat fotolabb, se om det går att hitta bättre skärpa. Försöka identifiera folk på bilderna – men det kan ju inte jag göra utan bara de polisiära fackmän som inte för allt smör i Småland vill ha med dessa vanskliga bilder att göra.
I normalfallet är det gärningsmännen som ställer till besväret. Här är det utredarna själva? Varför det? För att det är de själva som är gärningsmännen?
Vakna upp, poliser och inte minst RÅ, som formellt har makten över rikskrim! Vakna upp och låtsas åtminstone att ni tänker ta ett handtag, ”go through the motions”!
Nej, det handtaget överlåter de stora rättsliga makthavarna till en vrång journalist och författare, i hopp om att han ingenting hittar.
Precis som med SKL, de kriminaltekniska experterna. Jag har bett om hjälp: berätta för mig hur ni kom fram till alla era slutsatser om Lisbeth Palmes klädesplagg, som inte kan stämma med bytet av kappor! Men jag får inget svar, trots att en myndighet alltid är skyldig att åtminstone svara. Det säger förvaltningslagens ”serviceparagraf”, 4§. Tala med mig om myndighetsservice!
Men jag märker, medan jag skriver, att jag har ett verksamhetsfält framför mig, med nära nog hemliga fotografier, SKL- och Bundesamt-rapporter och andra teknikaliteter som ingen myndighet i dag vill höra talas om.
Jag kommer tillbaka till bilderna. Där kan det ligga till så här: en dagstidning fick de oframkallade rullarna. Framkallade och kopierade. Sen började bilderna springa liksom av sig själva. En uppsättning hamnade hos polisen, en bild, den klassiska Lisbeth-bilden, hamnade hos Göteborgs-Posten men inte i den tidning som från början fick hand om rullarna, och som grädde på moset sålde polisen de 13 bilderna till Sven Anér - of all people - för drygt 600 pix.
Kan det ha gått till så? Ja. med bilder kan allting hända när åskan går.
Men det här blir bara värre, ju mer jag knattrar. Hör på här: de tre jurist-, parlamentariker- och granskningskommissionerna fungerade under perioden 1987 – 1999. Under alla dessa år fanns bilderna i polisens kassaskåp, inklusive den där Lisbeth Palme, hetsad och echaufferad, springer in på Sabbatsbergsakuten. Först år 2000 fick jag bilderna.
Dessa har då alltså utgjort hyperviktiga bevis i ärendet Mordet på Statsminister Olof Palme. Men kommissionsfolket får aldrig se några bilder föreställande en echaufferad Lisbeth Palme eller av poliser som står i par, av oidentifierade chaufförer. Ett helt osannolikt tjänstefel, givetvis.
Här sitter sen i princip t ex hederliga jurister och tror att de fått titta på allting de har bett om, men i själva verket har de aldrig fått titta på det avgörande toppenmaterialet! Juristkommissionen skriver, andra delen sidan 35:
Ingen person greps efter mordet på Olof Palme, och det fanns inte heller några direkta spår efter gärningsmannen. Man kunde dock höra ett antal vittnen, och två kulor upphittades i nära anslutning till brottsplatsen.
Arbetet i mordutredningen kom därför under de allra första dagarna att ägnas åt rutinmässigt polisarbete och åt att organisera det fortsatta spaningsarbetet. En belöning utfästes för den som kunde lämna sådana uppgifter att mordet klarades upp, registrering av tips som lämnades av allmänheten och av materialet i övrigt i förundersökningen påbörjades tämligen omgående –
Nej, jag klarar inte av att skriva mer av denna aningslösa text. Förundersökarna, under Holmér berättar för juristkommissionen om den fina belöningen (som aldrig var tänkt att delas ut), om tipsregistrering (men inte av de avgörande viktiga tipsen, som att gärningsmannen var känd!), om en i botten falsk brottsplatsundersökning, om falska kulor, om styrda laboratorieundersökningar, om en obduktion som aldrig har redovisats in extenso, och så vidare.
Men hr Holmér aktade sig väldigt noga för att för kommissionen namnge sin kollega gärningsmannen, och att han innehar en bild som visar den mördade statsministerns maka i graverande situation minuterna efter mordet, nej hu nej, det berättar han inte!
Den dyraste polisiära lögn Sverige har upplevt. Så där en halv miljard. Samt triljoner av heder och prestige rätt ut i Riddarfjärden!
Sven Anér
Det är underligt med våra minnen. Det är inte alls säkert att det är de stora sensationerna som fastnar, på längre sikt. Fastna kan lika gärna otroliga banaliteter, som att jag hade ont i magen i Arkadien en gång när jag var 14 år. Fast det var förstås inte banalt medan det pågick.
När jag nu, i elfte timmen, har lyft fram Lisbeth Palmes aldrig dementerade kappbyte i rampljuset hade det fått ligga nära nog orört, åtminstone delvis bortglömt i över elva år! Så hittade jag den dramatiska originalbilden nu här om dagen, och så har lavinen börjat rulla.
Den bilden är faktiskt kanske också den enda som finns i framkallad och kopierad originalversion, skriver jag den gången i PALME-nytt – kan det vara möjligt? Ja, det tycks det vara. Finns inte hos fotografen själv, Ulf Karlsson, inte hos Göteborgs-Posten, som 24 timmar efter mordet publicerade den över fyra spalter. Inte hos rikskrim, som sålde bilden, och flera andra bilder från samma mordets natt, till den besvärlige Sven Anér – ett förbiseende?
Jag har gått igenom de tretton bilderna, som jag kanske är helt ensam om. Det är häpnadsväckande – som mycket annat i denna svåra affär – att ingen expertis, polisiär och fototeknisk, har fingranskat. Vem är den där skuggpolisen, vem han som skymtar genom fönstret, vilka är de två som verkar stå i par? I vilken kronologisk ordning kan bilderna ha tagits?
Alla dessa frågor kan jag sitta och rikta till mig själv, men de som verkligen borde, eller bör, undersöka har aldrig kommit på idén. Tre stora kommissioner har petat med mordutredningen, men jag kan inte se att någon brytt sig om fotografisk bevisning. Kommissionerna har mest sysslat med att berätta för oss att de små fel de hittat inte varit så märkvärdiga.
Jag sitter med mina bilder och funderar på att göra någon egen insats. Gå till ett kvalificerat fotolabb, se om det går att hitta bättre skärpa. Försöka identifiera folk på bilderna – men det kan ju inte jag göra utan bara de polisiära fackmän som inte för allt smör i Småland vill ha med dessa vanskliga bilder att göra.
I normalfallet är det gärningsmännen som ställer till besväret. Här är det utredarna själva? Varför det? För att det är de själva som är gärningsmännen?
Vakna upp, poliser och inte minst RÅ, som formellt har makten över rikskrim! Vakna upp och låtsas åtminstone att ni tänker ta ett handtag, ”go through the motions”!
Nej, det handtaget överlåter de stora rättsliga makthavarna till en vrång journalist och författare, i hopp om att han ingenting hittar.
Precis som med SKL, de kriminaltekniska experterna. Jag har bett om hjälp: berätta för mig hur ni kom fram till alla era slutsatser om Lisbeth Palmes klädesplagg, som inte kan stämma med bytet av kappor! Men jag får inget svar, trots att en myndighet alltid är skyldig att åtminstone svara. Det säger förvaltningslagens ”serviceparagraf”, 4§. Tala med mig om myndighetsservice!
Men jag märker, medan jag skriver, att jag har ett verksamhetsfält framför mig, med nära nog hemliga fotografier, SKL- och Bundesamt-rapporter och andra teknikaliteter som ingen myndighet i dag vill höra talas om.
Jag kommer tillbaka till bilderna. Där kan det ligga till så här: en dagstidning fick de oframkallade rullarna. Framkallade och kopierade. Sen började bilderna springa liksom av sig själva. En uppsättning hamnade hos polisen, en bild, den klassiska Lisbeth-bilden, hamnade hos Göteborgs-Posten men inte i den tidning som från början fick hand om rullarna, och som grädde på moset sålde polisen de 13 bilderna till Sven Anér - of all people - för drygt 600 pix.
Kan det ha gått till så? Ja. med bilder kan allting hända när åskan går.
Men det här blir bara värre, ju mer jag knattrar. Hör på här: de tre jurist-, parlamentariker- och granskningskommissionerna fungerade under perioden 1987 – 1999. Under alla dessa år fanns bilderna i polisens kassaskåp, inklusive den där Lisbeth Palme, hetsad och echaufferad, springer in på Sabbatsbergsakuten. Först år 2000 fick jag bilderna.
Dessa har då alltså utgjort hyperviktiga bevis i ärendet Mordet på Statsminister Olof Palme. Men kommissionsfolket får aldrig se några bilder föreställande en echaufferad Lisbeth Palme eller av poliser som står i par, av oidentifierade chaufförer. Ett helt osannolikt tjänstefel, givetvis.
Här sitter sen i princip t ex hederliga jurister och tror att de fått titta på allting de har bett om, men i själva verket har de aldrig fått titta på det avgörande toppenmaterialet! Juristkommissionen skriver, andra delen sidan 35:
Ingen person greps efter mordet på Olof Palme, och det fanns inte heller några direkta spår efter gärningsmannen. Man kunde dock höra ett antal vittnen, och två kulor upphittades i nära anslutning till brottsplatsen.
Arbetet i mordutredningen kom därför under de allra första dagarna att ägnas åt rutinmässigt polisarbete och åt att organisera det fortsatta spaningsarbetet. En belöning utfästes för den som kunde lämna sådana uppgifter att mordet klarades upp, registrering av tips som lämnades av allmänheten och av materialet i övrigt i förundersökningen påbörjades tämligen omgående –
Nej, jag klarar inte av att skriva mer av denna aningslösa text. Förundersökarna, under Holmér berättar för juristkommissionen om den fina belöningen (som aldrig var tänkt att delas ut), om tipsregistrering (men inte av de avgörande viktiga tipsen, som att gärningsmannen var känd!), om en i botten falsk brottsplatsundersökning, om falska kulor, om styrda laboratorieundersökningar, om en obduktion som aldrig har redovisats in extenso, och så vidare.
Men hr Holmér aktade sig väldigt noga för att för kommissionen namnge sin kollega gärningsmannen, och att han innehar en bild som visar den mördade statsministerns maka i graverande situation minuterna efter mordet, nej hu nej, det berättar han inte!
Den dyraste polisiära lögn Sverige har upplevt. Så där en halv miljard. Samt triljoner av heder och prestige rätt ut i Riddarfjärden!
Sven Anér
Nu MÅSTE mordet lösas!
25.9.2011.
Viktigt uppföljande brev till STYRELSEN för RPS samt till
Johan Pehrson (fp) Riksdagen.
Palmemordet.
Det var i nr 7 den 25 maj 2000 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt, som jag slog det absolut första larmet någonsin rörande vad jag kan kalla kappaffären Lisbeth Palme. Jag bifogar första sidan av nr 7 och återger här texten:
EXTRA! EXTRA! LISBETH PALME övergav Olofs ambulans! Polisen hjälpte henne byta kappa i smyg! PALME-nytt har bildbeviset i storformat inuti tidningen! Lisbeth Palme blev aldrig beskjuten – bara kappan! Nu MÅSTE mordet lösas!
Klarare och tydligare går knappast att skriva. Men ingenting hände. Jag fick inte minsta kommentar i sak från RPS eller dess underställda rikskrim. Ingenting gjordes inom RPS.
Jag följde upp ärendet i nr 8 den 14 juni 2000 av PALME-nytt, där första sidan löd:
Innebär ambulansaffären STÄMPLING TILL MORD? Nu måste ÄNTLIGEN makt och myndighet GÅ I SVAROMÅL! Debatt i /radions/ Klarspråk går andra media förbi! Franska UD granskar Lidbom!
Detta nr 8 bifogas nu i sin helhet till mina båda adressater. Jag har där gjort marginalmarkeringar av 46 förstrykningar i texten, vilka jag ber adressaterna notera. Markeringarna visar huvudpunkterna i vad RPS gjort – eller framför allt inte gjort. Ja, som sagt, ingenting. Och heller ingenting fram till i dag, den 25 september 2011, över 11 år senare, i ett statsministermord!
Jag lägger än en gång ärendet på borden hos STYRELSEN för RPS och hos Johan Pehrson och folkpartiet. Det material jag presenterar i föregående skrivelser och i denna beskriver hela den mörka saken. Vad som enligt min mening omedelbart måste verkställas är förhör med ännu ej avlidna inblandade personer, men jag har svårt att se att dessa förhör kan arrangeras under RPS auspicier. Just det problemet blir ett stort nationellt problem. Bland många.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79
Viktigt uppföljande brev till STYRELSEN för RPS samt till
Johan Pehrson (fp) Riksdagen.
Palmemordet.
Det var i nr 7 den 25 maj 2000 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt, som jag slog det absolut första larmet någonsin rörande vad jag kan kalla kappaffären Lisbeth Palme. Jag bifogar första sidan av nr 7 och återger här texten:
EXTRA! EXTRA! LISBETH PALME övergav Olofs ambulans! Polisen hjälpte henne byta kappa i smyg! PALME-nytt har bildbeviset i storformat inuti tidningen! Lisbeth Palme blev aldrig beskjuten – bara kappan! Nu MÅSTE mordet lösas!
Klarare och tydligare går knappast att skriva. Men ingenting hände. Jag fick inte minsta kommentar i sak från RPS eller dess underställda rikskrim. Ingenting gjordes inom RPS.
Jag följde upp ärendet i nr 8 den 14 juni 2000 av PALME-nytt, där första sidan löd:
Innebär ambulansaffären STÄMPLING TILL MORD? Nu måste ÄNTLIGEN makt och myndighet GÅ I SVAROMÅL! Debatt i /radions/ Klarspråk går andra media förbi! Franska UD granskar Lidbom!
Detta nr 8 bifogas nu i sin helhet till mina båda adressater. Jag har där gjort marginalmarkeringar av 46 förstrykningar i texten, vilka jag ber adressaterna notera. Markeringarna visar huvudpunkterna i vad RPS gjort – eller framför allt inte gjort. Ja, som sagt, ingenting. Och heller ingenting fram till i dag, den 25 september 2011, över 11 år senare, i ett statsministermord!
Jag lägger än en gång ärendet på borden hos STYRELSEN för RPS och hos Johan Pehrson och folkpartiet. Det material jag presenterar i föregående skrivelser och i denna beskriver hela den mörka saken. Vad som enligt min mening omedelbart måste verkställas är förhör med ännu ej avlidna inblandade personer, men jag har svårt att se att dessa förhör kan arrangeras under RPS auspicier. Just det problemet blir ett stort nationellt problem. Bland många.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79
Till Ledningen för Uppsala Stadsbibliotek
24.9.2011.
Får jag hälsa på?
Jag kommer gärna till mitt och ert stadsbibliotek - det blir en speciell sorts publik, engagerad, genomtänkt.
Jag har två aktuella böcker, Palmemordet: Affären Anti Avsan, 2009 års upplaga, samt Palmemordet: DE SAMMANSVURNA, 2011. Anti Avsan har ni, men jag vet inte om ni skaffat DE SAMMANSVURNA. Båda böckerna har fått goda recensioner av BTJ, som just nu köper flitigt.
Mitt ämne är sålunda Palmemordet, där jag befinner mig i frontlinjen. Just nu koncentrerad på Lisbeth Palmes numera klassiska kappbyte, från mocka till tyg med slejf och kapuschong. Ett changement som genererar skrämmande misstankar - och bevis: Hur kunde detta ske och varför fick det ske? Ambulanser och polisbilar, irrande ute på stan denna iskalla fredagskväll vid Dekorima. Stor problematik, men inte ett ljud har någonsin hörts från de utredningsansvariga, formellt rikskriminalpolisen under rikspolisstyrelsen samt riksåklagaren. Jag är aldrig dementerad.
Detta är stor grym teater. För öppen ridå.
Får jag spela upp hos er? Tala kanske 20 minuter samt låta mitt tal gå över i allmän debatt. Gärna en lördag eftermiddag, som ju är en bra biblioteksdag och passande min något åldrande dygnsrytm. Inga agremanger behövs; jag tar med ett par bildförstoringar, det är nog allt. Och Avsan och DE SAMMANSVURNA kommer att finnas tillgängliga. Inget arvode.
Kan jag få ett besked ganska snart vore det fint! Till Uppsalas i dag förmodligen äldste aktive journalist och författare, vid god mental vigör och med en fysik som får duga. Balansen vrenskas, jag får sitta på en stol.
Med minnen från er filial på Götgatan 48 i Stockholm 1927. När jag låg förkyld en gång på Götgatan 50 och min mor lånade hem Två års ferier på Barnbiblioteket Saga i rött klotband. En annan gång blev det Jorden runt på 44 dagar med Palle Huld, Politiken. Sådan läsglädje upplever vi nog bara en gång i livet.
Vänligaste hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
In i oktober: Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79
Får jag hälsa på?
Jag kommer gärna till mitt och ert stadsbibliotek - det blir en speciell sorts publik, engagerad, genomtänkt.
Jag har två aktuella böcker, Palmemordet: Affären Anti Avsan, 2009 års upplaga, samt Palmemordet: DE SAMMANSVURNA, 2011. Anti Avsan har ni, men jag vet inte om ni skaffat DE SAMMANSVURNA. Båda böckerna har fått goda recensioner av BTJ, som just nu köper flitigt.
Mitt ämne är sålunda Palmemordet, där jag befinner mig i frontlinjen. Just nu koncentrerad på Lisbeth Palmes numera klassiska kappbyte, från mocka till tyg med slejf och kapuschong. Ett changement som genererar skrämmande misstankar - och bevis: Hur kunde detta ske och varför fick det ske? Ambulanser och polisbilar, irrande ute på stan denna iskalla fredagskväll vid Dekorima. Stor problematik, men inte ett ljud har någonsin hörts från de utredningsansvariga, formellt rikskriminalpolisen under rikspolisstyrelsen samt riksåklagaren. Jag är aldrig dementerad.
Detta är stor grym teater. För öppen ridå.
Får jag spela upp hos er? Tala kanske 20 minuter samt låta mitt tal gå över i allmän debatt. Gärna en lördag eftermiddag, som ju är en bra biblioteksdag och passande min något åldrande dygnsrytm. Inga agremanger behövs; jag tar med ett par bildförstoringar, det är nog allt. Och Avsan och DE SAMMANSVURNA kommer att finnas tillgängliga. Inget arvode.
Kan jag få ett besked ganska snart vore det fint! Till Uppsalas i dag förmodligen äldste aktive journalist och författare, vid god mental vigör och med en fysik som får duga. Balansen vrenskas, jag får sitta på en stol.
Med minnen från er filial på Götgatan 48 i Stockholm 1927. När jag låg förkyld en gång på Götgatan 50 och min mor lånade hem Två års ferier på Barnbiblioteket Saga i rött klotband. En annan gång blev det Jorden runt på 44 dagar med Palle Huld, Politiken. Sådan läsglädje upplever vi nog bara en gång i livet.
Vänligaste hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
In i oktober: Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79
För Johan Pehrson, fp
23.9.2011. För Johan Pehrson, fp: Din tanke verkar klok. Läs och begrunda. Jag har i 25 år vänt mig till RPS i Palmeärendet, men jag har aldrig fått ett både sant och relevant svar. I detta ärende har RPS arrangerat och låtit utföra mordet, med Lisbeth Palmes benägna hjälp, samt samtidigt låtsats utreda samma mord! Så utred!
Tacksam för din kommentar! Sven Anér
Tacksam för din kommentar! Sven Anér
För TT och SvD, redaktionschefen Martin Jönsson.
Jag översänder en enligt min mening skakande dokumentation rörande mordet på Olof Palme samt Lisbeth Palmes koppling till detta mord.
Jag har hela denna månad relaterat denna affär, och jag har inte från någon instans mötts av korrigeringar eller dementier; i så fall skulle jag givetvis omedelbart ha reagerat och själv gått ut och kommenterat. Jag försöker bedriva sanningsenligt hederlig journalistik.
Jag bedömer sålunda att alla mina informationer är korrekta. I den mån vissa texter innehåller mina egna reflexioner får dessa självfallet stå för min räkning, men jag ber mina adressater själva reflektera.
Bildmaterialet är unikt, aldrig visat förrän nu. Kappbilden har alltså legat ute på bloggen ett tag, men de kompletterande 12 bilderna, som nu översänds i fotostatkopior, har aldrig visats eller publicerats och kan säkerligen efter expertstudium ge ytterligare dramatisk information.
Jag har skrivit ett brev i ämnet till Lisbeth Palme som har hemlig adress. Jag har bett statsrådsberedningen vidarebefordra, men Rosenbad har heller inte adressen.
Jag vänder mig numera, som ni ser, till den valda lekmannastyrelsen för RPS, och jag har ingalunda blivit avfärdad. Det första brevet har, som synes, omedelbart vidarebefordrats till Styrelsens samtliga ledamöter (jag vet inte hur många och vilka de är). Den exekutiva delen av RPS hör inte av sig.
Jag kan också nämna att min bok DE SAMMANSVURNA röner stor efterfrågan från Bibliotekstjänst, trots att omnämnandet i media varit praktiskt taget noll. Detta stora svarta ärende blir alltså rejält etablerat ute på kommunbiblioteken och hos deras engagerade besökare.
Jag överväger att arrangera offentliga möten.
Kollegial men ytterst oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Jag har hela denna månad relaterat denna affär, och jag har inte från någon instans mötts av korrigeringar eller dementier; i så fall skulle jag givetvis omedelbart ha reagerat och själv gått ut och kommenterat. Jag försöker bedriva sanningsenligt hederlig journalistik.
Jag bedömer sålunda att alla mina informationer är korrekta. I den mån vissa texter innehåller mina egna reflexioner får dessa självfallet stå för min räkning, men jag ber mina adressater själva reflektera.
Bildmaterialet är unikt, aldrig visat förrän nu. Kappbilden har alltså legat ute på bloggen ett tag, men de kompletterande 12 bilderna, som nu översänds i fotostatkopior, har aldrig visats eller publicerats och kan säkerligen efter expertstudium ge ytterligare dramatisk information.
Jag har skrivit ett brev i ämnet till Lisbeth Palme som har hemlig adress. Jag har bett statsrådsberedningen vidarebefordra, men Rosenbad har heller inte adressen.
Jag vänder mig numera, som ni ser, till den valda lekmannastyrelsen för RPS, och jag har ingalunda blivit avfärdad. Det första brevet har, som synes, omedelbart vidarebefordrats till Styrelsens samtliga ledamöter (jag vet inte hur många och vilka de är). Den exekutiva delen av RPS hör inte av sig.
Jag kan också nämna att min bok DE SAMMANSVURNA röner stor efterfrågan från Bibliotekstjänst, trots att omnämnandet i media varit praktiskt taget noll. Detta stora svarta ärende blir alltså rejält etablerat ute på kommunbiblioteken och hos deras engagerade besökare.
Jag överväger att arrangera offentliga möten.
Kollegial men ytterst oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
PS! Det blir ett viktigt PS!
Minns ni det här? Ambulans 951? Det var den Sollentunaambulans nr 951, vars besättning ”av en slump” kom åkande till Dekorima, utan att vara kallad, de var bara, efter en patientlämnning på S:t Görans sjukhus, ”ute på en repa på stan, hade käkat korv och kollat brudarna” – ambulans 951 kom sannerligen inte av en slump till Dekorima! Besättningen var förhandsinstruerad att stå på pass vid dödsskottet, före alla beställda ambulanser, och forsla paret Palme – inte snabbaste vägen till Sabbatsberg utan omvägen över Odengatan, där det var överenskommet att kommissarie Lars Christianson och hans chaufför skulle stöta till och ta Lisbeth Palme ombord!.
Besättningen på ambulans 951 måste alltså ha varit exakt lika informerad som Christianson och dennes chaufför Rehnstam – och som Lisbeth Palme!
Fem (!) personer, enbart i förbindelse med ambulanstransporten, känner alltså de grova brott som planerats och skulle genomföras: de två i ambulansen, Christianson och Rehnstam – och Lisbeth Palme! Ja det blir förstås många fler. Inte minst de två i ambulans 912, som var beställd men som aldrig lyckade ta sig fram till Dekorima! Det har gällt att inte störa grabbarna med repan och korven och brudarna…
Brott? Ja, det måste vara brottsligt att ljuga som hästar skenar i anslutning till en så extremt viktig ambulanstransport, och det måste ha varit brottsligt att avsiktligt försena denna ambulanstransport med åtskilliga sekunder, när vare sekund har kunnat betyda livet!
Men för de sammansvurna har inte livet varit viktigast utan döden. Döden till varje pris!
Läs PALME-nytt nr 8 för år 2000, sidan 1-6, där jag flitigt och energiskt präntade ner dessa dramatiska uppgifter! Men ingen spanare tog intryck, ingen RPS, och det gjorde inte heller de stora massmedia: inte då och ännu inte i dag! Jag frågar mig hur stora media, t ex TT och Svenska Dagbladet, i dag ser på sin icke-rapportering om vårt största och svartaste mord – då och i dag? SA
För Johan Pehrson, fp, slutet av dossiern!
22.9.2011.
Till STYRELSEN för RPS, Ordföranden, ledamöterna samt Eva Lindahl
Jag upprätthåller gärna kontakten med Styrelsen för RPS, som är den enda instans inom rättsstaten som åtminstone inte har avfärdat mig. Jag hänvisar Styrelsen till min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot,com,
där jag i dag på eftermiddagen har lagt ut en serie av inträngande reportage kring Lisbeth Palme-affären. Några som helst dementier eller korrigeringar av vad jag innan dess hade skrivit har inte inkommit,
Jag gör nu ett försök att ytterligare tränga in i mordets förhistoria, med fokus på Lisbeth Palme-ärendet. Styrelsen torde ju tämligen enkelt kunna få den informationen från den underställda RPS, men jag är inte säker på att informationen lämnas ut, till vem det vara månde.
Jag försöker så analysera, med utgångspunkt från den information jag innehar.
Lisbeth Palme var medveten om det förestående mordet
Först: Det måste anses självfallet att Lisbeth Palme, när hon tillsammans med sin man promenerade mot Dekorima, var medveten om att Olof skulle skjutas vid Dekorima men att någon risk för hennes egen del inte förelåg.
Hur kan jag säga detta? Jag kan ge ett enkelt svar: Lisbeth Palme skulle aldrig ha lämnat Olofs ambulans, någonstans vid Odengatan (en märklig omväg), och gått över i en polisbil om hon inte varit noga förhandsinformerad och helt införstådd. Och detta kan ju inte ha varit en information som presenterats i sista minuten, under Sveavägspromenaden eller vid annat sent tillfälle.
Lisbeth Palme måste i förväg ha suttit i konferenser
Lisbeth Palme måste, före mordet, ha suttit i inträngande konferenser med mordets arrangörer, vilka dessa nu ska sägas ha varit. Leif GW Persson påstår, och har aldrig ändrat sig, ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”. Kanske hade varje grupp, om nu Perssons uppgifter stämmer, delegerat var sin representant. Detta kan jag naturligtvis inte veta.
Men Lisbeth Palme måste sålunda ha varit informerad från antagligen ett flertal möten före den 28 februari, säg ett par veckor tillbaka. Arrangörerna måste ha känt sig övertygade om att Lisbeth Palme vid morddagen vore påläst och inte skulle tveka under de aktuella minuterna, inte heller under den långa framtid som väntade.
Följde Lisbeth Palme alla intentioner i praktiken?
Svårt att säga exakt. Sett utifrån framstår tillvägagångssättet inte helt oantastligt. Fram till ankomsten, i Lars Christiansons polisbil till Sabbatsberg, förefaller händelseförloppet ha varit det förutsedda, men aktiviteterna på Sabbatsberg övertygar inte. Sålunda har hennes åtgärder för att få sin skottskada trodd och accepterad varit vag och tvekande.
Det måste utan vidare sägas att det endast har varit Lisbeth Palmes obestridliga position och pondus som statsministerns maka som gjort att hon och de sammansvurna, inför mediauppbådet, kunnat komma undan med en så bräcklig redovisning av den falskt påhittade skottskadan på ryggen.
Säg att en annan person, utan förankring i rättssamhällets högre instanser, skulle ha påstått sig ha blivit beskjuten, utan att ha kunnat visa upp bevis – ja, ett dylikt påstående skulle självfallet aldrig ha godtagit av hederliga poliser eller åklagare. Rättsintyg skulle omedelbart ha krävts och då hade påståendet fallit.
Lisbeth Palme: Noli me tangere, rör mig inte!
Det var Lisbeth Palmes noli me tangere-attityd som räddade henne vidare, utan att egentliga misstankar, förrän nu, riktades mot henne. Och säkerligen har detta ingått i Lisbeth Palmes och hennes medsammansvurnas planläggning: ”ingen kommer attt misstänka statsministerns maka, Caesars hustru!”
Det gjorde heller ingen, utanför de sammansvurnas krets, inne på Sabbatsberg. Åke Nilzén, svågern och dermatologen, uppfattade ”skadan” som en banal och ointressant rodnad, och fick uppenbarligen ingen vink från Lisbeth Palme om att hon skulle ha blivit påskjuten. Här har Lisbeth Palme alltså varit mycket vacklande och tvekande.
Påståendena från kommissarie Christianson och sjuksköterskan Lena Östeman, om Lisbeth Palmes tydliga skottmärken på ryggen, har uppenbarligen kommit fram först senare och stämmer på ingen punkt med den sakkunnige Nilzéns uppgift om ”en lätt rodnad som jag baddade”.
Åter till planeringen, med frågorna:
Nr:1: Varför måste Lisbeth Palme finnas i Olofs sällskap? Och
Nr 2: Varför måste påskjutningen fingeras?
Olof Palme måste ledas fram till Dekorima!
Nr 1: Det har från början, i planeringen, varit ett av Lisbeth Palmes avgörande viktiga uppdrag att se till att Olof Palme kom fram till den utsedda avrättningsplatsen, Dekorima. Att det skulle ha gått att på något annat sätt locka eller narra Olof till Dekorima hade i bästa fall varit en chansning, med oviss utgång. I makans sällskap föreföll promenaden naturlig, och den har efteråt, i litteraturen, relativt sällan varit föremål för misstankar.
Det har av journalister sagts att reservplaner borde ha funnits att sätta in för den händelse paret Palme valt annan promenadväg från biografen Grand. Ja, tänkbart, men den valda östra trottoaren på Sveavägen måste ha varit det absoluta huvudalternativet, som en avgörande viktig del i Lisbeth Palmes uppdrag.
Varför så viktigt att låtsas ha blivit påskjuten?
Nr 2: Ja, här förefaller mig svaret mera komplicerat och svårfunnet. Uppenbarligen har tanken varit att ge intrycket av att ”den ensamme gärningsmannen” bort se till att det närmaste, och farligaste, vittnet eliminerades, men genomförandet har aldrig egentligen tålt närmare, medicinsk eller polisteknisk utredning.
Påhittet att ”Lisbeth-kulan” med millimeterprecision skulle ha kunnat passera mellan, inte kappa och blus utan mellan kappa och kofta och blus, har alltid förefallit, åtminstone de flesta av oss reportrar, i det närmaste otänkbart. Och hur kunde en gärningsman, som med sådan kuslig ackuratess kunde avrätta Olof, missa så grovt mot en person på högst 1 meters avstånd?
Endast Lisbeth Palme hade kunnat komma undan
Igen, samma situation: Endast Lisbeth Palme skulle, åtminstone nödtorftigt, kunna utan misstankar klara av ett dylikt predikament. Och mycket av fortsättningen lägger enligt min mening skulden på oss reportrar för att vi inte tillräckligt noga skärskådade de finsnickrade påhitten om ”T-shirtens” vävnadsskador, och ”träffarna mot skulderbladen”, där skulderbladen i så fall skulle ha suttit placerade på alldeles för kort avstånd mellan varandra. Osv. Naturligtvis kan påpekas att vi praktiskt taget aldrig fick en korrekt information i väsentliga huvudfrågor, ofta ingen information alls – med hänvisning till den ”förundersökningssekretess” som ingalunda existerar som generellt juridiskt begrepp.
Ju mer huvudfiguren Lisbeth Palme observeras framkommer hur perfekt Lisbeth Palme passat för sin syssla på Sveavägen. Hur unikt perfekt.
Längre in i denna svarta story, mot initiativtagare, medsammansvurna osv kan jag knappast komma, men Styrelsens underordnade RPS innehar onekligen alla detaljer i ämnet. Jag slutar, denna gång, med frågor till Styrelsen och till mig själv:
När kom Lisbeth Palme in i bilden? Och i vilken egenskap?
En av de huvudansvariga? Frågan kan verka hård, men om vi betänker att Lisbeth Palme var den absolut oumbärliga i hela arrangemanget så blir frågan rimligare. Poliser på Sveavägen och i sambandscentraler har varit utbytbara, ambulansförare och förhandstrimmade personer inne på Sabbatsberg likaså, men Lisbeth Palme har inte varit utbytbar. Kanske får vi aldrig veta, med säkerhet, vem som kom med det första förslaget:
”Ska vi se till att Olof försvinner?”
Jag slutar här, för nu. I normalfallet, Styrelsen för RPS, skulle Lisbeth Palme för länge sedan ha lagförts. Och jag, under dessa senaste dramatiska veckor? Men vem ska lagföra? Hennes medsammansvurna?
Sven Anér
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge- 0174-500 66, 018-15 12 79.
Till STYRELSEN för RPS, Ordföranden, ledamöterna samt Eva Lindahl
Jag upprätthåller gärna kontakten med Styrelsen för RPS, som är den enda instans inom rättsstaten som åtminstone inte har avfärdat mig. Jag hänvisar Styrelsen till min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot,com,
där jag i dag på eftermiddagen har lagt ut en serie av inträngande reportage kring Lisbeth Palme-affären. Några som helst dementier eller korrigeringar av vad jag innan dess hade skrivit har inte inkommit,
Jag gör nu ett försök att ytterligare tränga in i mordets förhistoria, med fokus på Lisbeth Palme-ärendet. Styrelsen torde ju tämligen enkelt kunna få den informationen från den underställda RPS, men jag är inte säker på att informationen lämnas ut, till vem det vara månde.
Jag försöker så analysera, med utgångspunkt från den information jag innehar.
Lisbeth Palme var medveten om det förestående mordet
Först: Det måste anses självfallet att Lisbeth Palme, när hon tillsammans med sin man promenerade mot Dekorima, var medveten om att Olof skulle skjutas vid Dekorima men att någon risk för hennes egen del inte förelåg.
Hur kan jag säga detta? Jag kan ge ett enkelt svar: Lisbeth Palme skulle aldrig ha lämnat Olofs ambulans, någonstans vid Odengatan (en märklig omväg), och gått över i en polisbil om hon inte varit noga förhandsinformerad och helt införstådd. Och detta kan ju inte ha varit en information som presenterats i sista minuten, under Sveavägspromenaden eller vid annat sent tillfälle.
Lisbeth Palme måste i förväg ha suttit i konferenser
Lisbeth Palme måste, före mordet, ha suttit i inträngande konferenser med mordets arrangörer, vilka dessa nu ska sägas ha varit. Leif GW Persson påstår, och har aldrig ändrat sig, ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”. Kanske hade varje grupp, om nu Perssons uppgifter stämmer, delegerat var sin representant. Detta kan jag naturligtvis inte veta.
Men Lisbeth Palme måste sålunda ha varit informerad från antagligen ett flertal möten före den 28 februari, säg ett par veckor tillbaka. Arrangörerna måste ha känt sig övertygade om att Lisbeth Palme vid morddagen vore påläst och inte skulle tveka under de aktuella minuterna, inte heller under den långa framtid som väntade.
Följde Lisbeth Palme alla intentioner i praktiken?
Svårt att säga exakt. Sett utifrån framstår tillvägagångssättet inte helt oantastligt. Fram till ankomsten, i Lars Christiansons polisbil till Sabbatsberg, förefaller händelseförloppet ha varit det förutsedda, men aktiviteterna på Sabbatsberg övertygar inte. Sålunda har hennes åtgärder för att få sin skottskada trodd och accepterad varit vag och tvekande.
Det måste utan vidare sägas att det endast har varit Lisbeth Palmes obestridliga position och pondus som statsministerns maka som gjort att hon och de sammansvurna, inför mediauppbådet, kunnat komma undan med en så bräcklig redovisning av den falskt påhittade skottskadan på ryggen.
Säg att en annan person, utan förankring i rättssamhällets högre instanser, skulle ha påstått sig ha blivit beskjuten, utan att ha kunnat visa upp bevis – ja, ett dylikt påstående skulle självfallet aldrig ha godtagit av hederliga poliser eller åklagare. Rättsintyg skulle omedelbart ha krävts och då hade påståendet fallit.
Lisbeth Palme: Noli me tangere, rör mig inte!
Det var Lisbeth Palmes noli me tangere-attityd som räddade henne vidare, utan att egentliga misstankar, förrän nu, riktades mot henne. Och säkerligen har detta ingått i Lisbeth Palmes och hennes medsammansvurnas planläggning: ”ingen kommer attt misstänka statsministerns maka, Caesars hustru!”
Det gjorde heller ingen, utanför de sammansvurnas krets, inne på Sabbatsberg. Åke Nilzén, svågern och dermatologen, uppfattade ”skadan” som en banal och ointressant rodnad, och fick uppenbarligen ingen vink från Lisbeth Palme om att hon skulle ha blivit påskjuten. Här har Lisbeth Palme alltså varit mycket vacklande och tvekande.
Påståendena från kommissarie Christianson och sjuksköterskan Lena Östeman, om Lisbeth Palmes tydliga skottmärken på ryggen, har uppenbarligen kommit fram först senare och stämmer på ingen punkt med den sakkunnige Nilzéns uppgift om ”en lätt rodnad som jag baddade”.
Åter till planeringen, med frågorna:
Nr:1: Varför måste Lisbeth Palme finnas i Olofs sällskap? Och
Nr 2: Varför måste påskjutningen fingeras?
Olof Palme måste ledas fram till Dekorima!
Nr 1: Det har från början, i planeringen, varit ett av Lisbeth Palmes avgörande viktiga uppdrag att se till att Olof Palme kom fram till den utsedda avrättningsplatsen, Dekorima. Att det skulle ha gått att på något annat sätt locka eller narra Olof till Dekorima hade i bästa fall varit en chansning, med oviss utgång. I makans sällskap föreföll promenaden naturlig, och den har efteråt, i litteraturen, relativt sällan varit föremål för misstankar.
Det har av journalister sagts att reservplaner borde ha funnits att sätta in för den händelse paret Palme valt annan promenadväg från biografen Grand. Ja, tänkbart, men den valda östra trottoaren på Sveavägen måste ha varit det absoluta huvudalternativet, som en avgörande viktig del i Lisbeth Palmes uppdrag.
Varför så viktigt att låtsas ha blivit påskjuten?
Nr 2: Ja, här förefaller mig svaret mera komplicerat och svårfunnet. Uppenbarligen har tanken varit att ge intrycket av att ”den ensamme gärningsmannen” bort se till att det närmaste, och farligaste, vittnet eliminerades, men genomförandet har aldrig egentligen tålt närmare, medicinsk eller polisteknisk utredning.
Påhittet att ”Lisbeth-kulan” med millimeterprecision skulle ha kunnat passera mellan, inte kappa och blus utan mellan kappa och kofta och blus, har alltid förefallit, åtminstone de flesta av oss reportrar, i det närmaste otänkbart. Och hur kunde en gärningsman, som med sådan kuslig ackuratess kunde avrätta Olof, missa så grovt mot en person på högst 1 meters avstånd?
Endast Lisbeth Palme hade kunnat komma undan
Igen, samma situation: Endast Lisbeth Palme skulle, åtminstone nödtorftigt, kunna utan misstankar klara av ett dylikt predikament. Och mycket av fortsättningen lägger enligt min mening skulden på oss reportrar för att vi inte tillräckligt noga skärskådade de finsnickrade påhitten om ”T-shirtens” vävnadsskador, och ”träffarna mot skulderbladen”, där skulderbladen i så fall skulle ha suttit placerade på alldeles för kort avstånd mellan varandra. Osv. Naturligtvis kan påpekas att vi praktiskt taget aldrig fick en korrekt information i väsentliga huvudfrågor, ofta ingen information alls – med hänvisning till den ”förundersökningssekretess” som ingalunda existerar som generellt juridiskt begrepp.
Ju mer huvudfiguren Lisbeth Palme observeras framkommer hur perfekt Lisbeth Palme passat för sin syssla på Sveavägen. Hur unikt perfekt.
Längre in i denna svarta story, mot initiativtagare, medsammansvurna osv kan jag knappast komma, men Styrelsens underordnade RPS innehar onekligen alla detaljer i ämnet. Jag slutar, denna gång, med frågor till Styrelsen och till mig själv:
När kom Lisbeth Palme in i bilden? Och i vilken egenskap?
En av de huvudansvariga? Frågan kan verka hård, men om vi betänker att Lisbeth Palme var den absolut oumbärliga i hela arrangemanget så blir frågan rimligare. Poliser på Sveavägen och i sambandscentraler har varit utbytbara, ambulansförare och förhandstrimmade personer inne på Sabbatsberg likaså, men Lisbeth Palme har inte varit utbytbar. Kanske får vi aldrig veta, med säkerhet, vem som kom med det första förslaget:
”Ska vi se till att Olof försvinner?”
Jag slutar här, för nu. I normalfallet, Styrelsen för RPS, skulle Lisbeth Palme för länge sedan ha lagförts. Och jag, under dessa senaste dramatiska veckor? Men vem ska lagföra? Hennes medsammansvurna?
Sven Anér
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge- 0174-500 66, 018-15 12 79.
Bilaga:
Jag bifogar fotostatkopior som jag sommaren 2000 torde ha utfått från rikskriminalpolisen (!). Jag har inte själv kunnat helt identifiera de personer, bilar och föremål som finns på dessa Ulf Karlssons bilder från Sabbatsberg under mordnatten, men den identifieringen borde självfallet RPS ha gjort redan den 1 mars 1986.
Bilderna har, så vitt jag vet, aldrig tidigare visats. Möjligen kan ett sakkunnigt studium av dessa bilder, där alltså ”kappbilden” ingår, kunna ge ytterligare information kring mordet. SA.
Svensk rekonstruktion? Eller konkurs?
22.9.2011
Öppet brev till: justitieminister Beatrice Ask, vice RÅ Kerstin Skarp, tillsatt som ”förundersökningsledare”, samt rikspolischefen Bengt Svensson, ansvarig för ”pågående” spaningsverksamhet, alla tre i toppen på den mordutredning som kapsejsar.
Det är över nu! Ni behöver inte längre hålla några masker. Det är över nu.
Ja, som ni är de första att veta, var denna mordutredning i praktiken färdig och paketerad innan själva mordet ägt rum. För detta är ert, och era föregångares, mord. Unikt i Sverige, kanske i Europa, kanske över huvud taget.
Statsminister Olof Palme mördades av en av era polisanställda, och en viktig länk i utförandet och döljandet av mordet spelade Lisbeth Palme, Olofs hustru. Hennes roll var att, med ett antal bedrägliga förfaranden i maskopi med poliser vid skrivborden och ute på fältet, trolla bort alla relevanta fakta och låta Christer Pettersson schavottera som den falska maktens syndabock.
Och ni, mina adressater, har fått bli sittande med den sump som ni fått ärva efter led efter led av åklagare och poliser och juristkommissionärer och låtsasgranskare, alla i sak informerade men alla lika edligt förtegna om denna osannolika mordaffärs sanna kärna.
Böcker, bloggtexter, enstaka tidningsreportage och TV- och radioaktiviteter har blinkat till, blänkt till, men ni har aldrig öppnat för en debatt värd namnet. Och ni har kunnat behålla maskerna på.
Men på mordets 25-årsdag i år berättade er förtrogne Leif GW Persson som rikspolisstyrelsens talesman för storögd svensk allmänhet att mordet tillkommit inom ”en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”.
Mycket kaffe sattes i vrångstrupar den dagen, men Bengt Svensson räddade situationen genom att kalla till sig Leif GW och föreslå honom att hålla tyst – eller gjorde du det, Bengt Svensson? Vad sa du till Leif, på riktigt? Det har hittills varit en statshemlighet, men nu kunde det kanske vara dags att låta förlåten rämna innan hela vårt rättssamhälle rämnar.
Lisbeth Palme, Beatrice Ask, Kerstin Skarp och Bengt Svensson – är det inte dags att ni ger er ut på banan nu? Förneka, om ni känner för det, eller berätta några sanningar?
Men vad ni än kommer att göra eller säga, efter den explosiva publiceringen av Ulf Karlssons bild av ”fel” kappa – det värsta återstår: arbetet med att ställa till rätta.
Det ska dock inte ni ta på er, det kommer opartiska psykologiska städpatruller att ägna sig åt, i några år framöver. Jag avundas dem inte. Bland annat ska de för fru Gustafsson och hr Lundström försöka berätta att ”det ordnar sig alltid om man tar det som det kommer”, som Södrans revy försäkrade oss mitt under 30-talsdepressionen; jag fick gå med mina föräldrar upp till Mosebacke.
Ska fru Gustafsson och hr Lundström sjunga med i den trallen? Ovisst, mycket ovisst. För de kommer omedelbart att tänka tillbaka och minnas personer som: Helin som var åklagare och Ölvebro som var kriminalkommissarie och Hans-Göran Axberger, som sockrade en granskningsrapport och blev JO på kuppen. Städarna kommer att tänka på alla dessa falska medlöpare inom rättssamhället som lyfte lön och dagtraktamenten då det begav sig. Och fru Gustafsson och hr Lundström kommer att ställa den stora frågan:
”Var det fel hela tiden? Från den där första iskalla kvällen på Sveavägen?”
Och städfolket måste svara:
”Ja. Några veckor innan, rent av.”
Detta är vad ni och vi har att vänta oss. Ragnarök? Ett svenskt Ragnarök? Neej, jag tror ändå inte på Ragnarök. Det finns väldigt mycket avgrundfast heder och ärlighet i de vanliga människornas Sverige, som borde kunna stå emot.
När jag skriver detta har Saab i Trollhättan fått sin bräckliga rekonstruktion. Går Sverige att rekonstruera? Eller måste vi konkursförklaras?
Ytterst väsentligt, i starten, är självfallet Lisbeth Palmes hittills så hårt avvisande attityd. Lisbeth Palmes otroliga scenario måste vara det första som utreds. Narrades hon till detta makabra svindleri, eller tog hon själv initiativ?
Sven Anér – själv narrad i över 25 år av svindleriets höjdare.
Öppet brev till: justitieminister Beatrice Ask, vice RÅ Kerstin Skarp, tillsatt som ”förundersökningsledare”, samt rikspolischefen Bengt Svensson, ansvarig för ”pågående” spaningsverksamhet, alla tre i toppen på den mordutredning som kapsejsar.
Det är över nu! Ni behöver inte längre hålla några masker. Det är över nu.
Ja, som ni är de första att veta, var denna mordutredning i praktiken färdig och paketerad innan själva mordet ägt rum. För detta är ert, och era föregångares, mord. Unikt i Sverige, kanske i Europa, kanske över huvud taget.
Statsminister Olof Palme mördades av en av era polisanställda, och en viktig länk i utförandet och döljandet av mordet spelade Lisbeth Palme, Olofs hustru. Hennes roll var att, med ett antal bedrägliga förfaranden i maskopi med poliser vid skrivborden och ute på fältet, trolla bort alla relevanta fakta och låta Christer Pettersson schavottera som den falska maktens syndabock.
Och ni, mina adressater, har fått bli sittande med den sump som ni fått ärva efter led efter led av åklagare och poliser och juristkommissionärer och låtsasgranskare, alla i sak informerade men alla lika edligt förtegna om denna osannolika mordaffärs sanna kärna.
Böcker, bloggtexter, enstaka tidningsreportage och TV- och radioaktiviteter har blinkat till, blänkt till, men ni har aldrig öppnat för en debatt värd namnet. Och ni har kunnat behålla maskerna på.
Men på mordets 25-årsdag i år berättade er förtrogne Leif GW Persson som rikspolisstyrelsens talesman för storögd svensk allmänhet att mordet tillkommit inom ”en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”.
Mycket kaffe sattes i vrångstrupar den dagen, men Bengt Svensson räddade situationen genom att kalla till sig Leif GW och föreslå honom att hålla tyst – eller gjorde du det, Bengt Svensson? Vad sa du till Leif, på riktigt? Det har hittills varit en statshemlighet, men nu kunde det kanske vara dags att låta förlåten rämna innan hela vårt rättssamhälle rämnar.
Lisbeth Palme, Beatrice Ask, Kerstin Skarp och Bengt Svensson – är det inte dags att ni ger er ut på banan nu? Förneka, om ni känner för det, eller berätta några sanningar?
Men vad ni än kommer att göra eller säga, efter den explosiva publiceringen av Ulf Karlssons bild av ”fel” kappa – det värsta återstår: arbetet med att ställa till rätta.
Det ska dock inte ni ta på er, det kommer opartiska psykologiska städpatruller att ägna sig åt, i några år framöver. Jag avundas dem inte. Bland annat ska de för fru Gustafsson och hr Lundström försöka berätta att ”det ordnar sig alltid om man tar det som det kommer”, som Södrans revy försäkrade oss mitt under 30-talsdepressionen; jag fick gå med mina föräldrar upp till Mosebacke.
Ska fru Gustafsson och hr Lundström sjunga med i den trallen? Ovisst, mycket ovisst. För de kommer omedelbart att tänka tillbaka och minnas personer som: Helin som var åklagare och Ölvebro som var kriminalkommissarie och Hans-Göran Axberger, som sockrade en granskningsrapport och blev JO på kuppen. Städarna kommer att tänka på alla dessa falska medlöpare inom rättssamhället som lyfte lön och dagtraktamenten då det begav sig. Och fru Gustafsson och hr Lundström kommer att ställa den stora frågan:
”Var det fel hela tiden? Från den där första iskalla kvällen på Sveavägen?”
Och städfolket måste svara:
”Ja. Några veckor innan, rent av.”
Detta är vad ni och vi har att vänta oss. Ragnarök? Ett svenskt Ragnarök? Neej, jag tror ändå inte på Ragnarök. Det finns väldigt mycket avgrundfast heder och ärlighet i de vanliga människornas Sverige, som borde kunna stå emot.
När jag skriver detta har Saab i Trollhättan fått sin bräckliga rekonstruktion. Går Sverige att rekonstruera? Eller måste vi konkursförklaras?
Ytterst väsentligt, i starten, är självfallet Lisbeth Palmes hittills så hårt avvisande attityd. Lisbeth Palmes otroliga scenario måste vara det första som utreds. Narrades hon till detta makabra svindleri, eller tog hon själv initiativ?
Sven Anér – själv narrad i över 25 år av svindleriets höjdare.
Sveriges stora svarta skandal
”Christianson smyger fram…” - mordets skrämmande kronologi har klarnat
21.9.2011. Till STYRELSEN för RPS!
Jag återkommer med ett försök till slutlig kronologi beträffande ärendet Lisbeth Palmes kappa, och det jag har upptäckt denna onsdagsmorgon är spännande, delvis sensationellt.
Jag har nu noga på nytt läst vad de mycket skickliga författarna Kari och Pertti Poutiainen skriver i sin ”Inuti labyrinten” från 1995. Jag har då funnit att författarna ägnat ett fyrtiotal sidor åt poliskommissarien Lars Christianson, som tidigt kom till Sabbatsbergs akutintag.
Men det sensationella är att Poutiainens inte med ett ord nämner vad som från år 2000, fem år senare, kom att kännas naturligt, nämligen att Christianson denna mordkväll fick fungera som Lisbeth Palmes viktiga och djupt hemliga hjälpreda när kappan-arrangemanget skulle slutföras – ja, först planeras vid möten där Christianson självfallet har varit närvarande.
Varför tas detta centrala skeende inte upp i ”Inuti labyrinten”? Jag ställer frågan utan kritik mot mina båda författarkolleger, som utredde otroligt ingående och noggrant. Ska jag kritisera ”Inuti labyrinten” ska jag kritisera mycket av vad jag själv har skrivit i ärendet, före millennieskiftet.
1995, då Poutiainen-boken kom ut, hade jag själv inte den ringaste aning om att ett kappmysterium förelåg. Hur hade jag kunnat ha det?
Ja, det hade faktiskt funnits en möjlighet, för både Poutiainens och för mig. Nämligen om vi, någon av oss, hade analyserat den bild som i dag står i centrum, bilden Ulf Karlsson tog kl 23.42 mordkvällen, av Lisbeth Palme som springande lämnar kommissarie Lars Christiansons polisbil 1210, och som alltså faktiskt publicerades av den stora nyhetstidningen Göteborgs-Posten något mer än ett dygn efter mordet, den 2 mars 1986!
I dag går det, som jag har visat i tidigare brev till Styrelsen för RPS, att i efterklokhetens tecken konstatera att ”där står ju alltihop. Alla uppgifter, alla korrekta uppgifter”! Ja det kan sägas. Men den dagen den stora - 4-spaltiga – bilden publicerades har det varit mycket få som har vetat vilka ytterplagg Lisbeth Palme bar under mordkvällen, och än färre kan, sedan det blivit känt att Lisbeth Palme på biografen Grand bar en brun mockapäls, ha lagt ihop två och två och upptäckt att Ulf Karlssons bild visar ”fel” kappa!
Jag kan inte kritisera bröderna Poutiainen för missen, eftersom jag själv kom att missa fram till sommaren år 2000. Fem år efter utgivningen av ”Inuti labyrinten”.
De som kunde ha slagit larm hade onekligen varit herrarna i polisens spaningsledning, så mycket mera som – och sitter ni stadigt nu, styrelseledamöter? – Ulf Karlssons bilder, inklusive kappbilden redan den 1 mars 1986 på okända vägar hade hamnat hos spanarna inom Stockholms polismyndighet (!), från vilken jag sommaren 2000 fick beställa och betala kopior av dessa de hetaste bilderna i hela Palmeutredningen. Något över 600 kronor gick från mitt postgirokonto till Stockholmspolisens! När den, som naturligtvis egentligen borde ha fått betalt, pressfotografen Ulf Karlsson, inte fick ett öre för att han öppnade Palmemordet.
Ulf berättade för mig då sommaren 2000 att han aldrig har levererat bilderna till Stockholmspolisen, än mindre någonsin fått betalt. Hur bilderna nådde polisen försökte jag den gången utreda, men mina efterforskningar fastnade i ett nät av tidningar och bildbyråer – ja, det måste ju vara från detta nät Göteborgs-Posten fick sin telefotade kopia! Böcker hava sina öden men det har sannerligen bilder också.
Åter till bröderna Poutiainen, som ger en utomordentligt detaljerad minut för minut-kronologi kring kommissarie Christiansons, alltid lika vagt beskrivna, odyssé denna natt, med tider som stämmer eller, oftare, inte kan stämma. Tider som blev ointressanta år 2000 när det stod klart att Christiansson kom till Sabbatsbergsakuten kl 23.42.
Bröderna Poutiainen är uppenbarligen Lars Christianson på spåren. De får inte hans tider och platser och påstådda ärenden att stämma, och de skriver:
Berggren – ett polisbefäl i tjänst mordkvällen – uppger alltså att Christianson under mordnatten var en fullkomligt okänd storhet för honom. Han varken lade märke till honom i sambandscentralen eller hörde något om att han skulle ha varit på sjukhuset och talat med Lisbet Palme. Mönstret från Sabbatsberg upprepar sig alltså: Christianson ”smyger” fram utan att någon egentligen vet vad han har för sig.
Intrycket av att han var ute på/min fetstil/ ”hemligt” uppdrag förstärks av att han inte verkar ha skrivit någon som helst rapport under dagarna närmast efter mordet, trots att han måste sägas ha varit en central aktör under natten.
Hemligt uppdrag – onekligen. Central aktör - onekligen. Hur såg uppdraget ut, detaljerat? Jag ska försöka rekonstruera en tänkt ordergivning:
Christianson, du ska se till att du finns vid Dekorima alldeles efter dödsskottet mot Palme, alldeles efter, är det klart? I bilen ska du då ha med dig en extrakappa åt Lisbeth Palme. Du säger åt kommissarien på platsen, det blir nog Gösta Söderström som har citykommenderingen, att du vill åka upp till Sabb. Sen kör ni ikapp ambulansen vid Odengatan, ja du har ju platsen klar för dig. Där kommer Lisbeth Palme att lämna ambulansen och gå in i din bil samt byta kappa, och sen fortsätter ni till Sabb. Sen ska du säga att du har sett kulskador på hennes rygg. Ja, det var väl det hela.
Christianson tog sedan hand om mockakappan i sin bil, för vidare preparering med ett par kulhål från Anti Avsans vapen. Tämligen enkelt och smärtfritt hela jobbet, och det hade aldrig behövt upptäckas om inte Ulf Karlsson tagit bilden, om inte Göteborgs-Posten hade sett till att bilden funnits, för framtida användning, och om inte, får jag väl tillägga, jag själv med riklig text- och bildorkestrering hade fyllt numren 7 och 8 av mitt envisa lilla nyhetsbrev PALME-nytt med den stora, ultimata skandal som jag fram till denna höst tycks ha fått behålla för mig själv. Själv kom jag alltså inte in förrän år 2000, efter ett mer eller mindre slumpartat samtal med Ulf Karlsson, som jag egentligen inte kände personligen den gången:
Vad säger du, har du bilder av Lisbeth på Sabb? Har du negativen kvar? Kan du dra upp dom? – Du kan beställa dom av polisen…
Varpå det började rulla, under allt dovare tystnad från polisens spaningsledning, Ölvebro och Röst och de andra, djupt irriterade över mina förehavanden, djupt inblandade i denna mordets djupa brottslighet.
Polisen har ännu i dag aldrig erkänt att kappbilden, som de fick dagen efter mordet, faktiskt innehåller det dramatiskt viktigaste bidraget till mordgåtans lösning. Polisen är ännu i dag, Styrelsen för RPS, lika tystlåten. Naturligtvis går det med lite energi att ta fram det postgiroutdrag som visar att jag en gång köpte bilderna av RPS. Jag bör ha betalat från pg 75 05 55-5, så det ska nog gå att hitta, med lite god vilja.
Men det här är ingen hurra vad jag är bra-text. Jag undervärderar inte på minsta sätt bröderna Poutiainens minutiösa text; utan den hade jag inte fått fram den här Christianson-bilden.
Jag noterar: bröderna Poutiainen lade ner det mesta av sitt jobb i det här ärendet på att utreda vad Christianson gjorde inne på Sabb, inte på vad han gjorde på vägen. Därför har de bara ett kort omnämnande av Christiansons chaufför den här kvällen. Detta är allt de skriver, på sidan 411::
I Christiansons bil (den med nummer 1210 på bilden) kan man skymta chauffören, Hans-Erik Rehnstam.
Det är allt. Vad hade inte Rehnstam kunnat berätta, sedan han storögt måste ha betraktat sin chefs, Christiansons, märkliga åtgöranden? Vad kan han berätta i dag? Poutiainens valde bort Rehnstam, fullt korrekt från deras utgångspunkter.
Journalistik kan vara ett lotteri.
Jag återkommer med ett försök till slutlig kronologi beträffande ärendet Lisbeth Palmes kappa, och det jag har upptäckt denna onsdagsmorgon är spännande, delvis sensationellt.
Jag har nu noga på nytt läst vad de mycket skickliga författarna Kari och Pertti Poutiainen skriver i sin ”Inuti labyrinten” från 1995. Jag har då funnit att författarna ägnat ett fyrtiotal sidor åt poliskommissarien Lars Christianson, som tidigt kom till Sabbatsbergs akutintag.
Men det sensationella är att Poutiainens inte med ett ord nämner vad som från år 2000, fem år senare, kom att kännas naturligt, nämligen att Christianson denna mordkväll fick fungera som Lisbeth Palmes viktiga och djupt hemliga hjälpreda när kappan-arrangemanget skulle slutföras – ja, först planeras vid möten där Christianson självfallet har varit närvarande.
Varför tas detta centrala skeende inte upp i ”Inuti labyrinten”? Jag ställer frågan utan kritik mot mina båda författarkolleger, som utredde otroligt ingående och noggrant. Ska jag kritisera ”Inuti labyrinten” ska jag kritisera mycket av vad jag själv har skrivit i ärendet, före millennieskiftet.
1995, då Poutiainen-boken kom ut, hade jag själv inte den ringaste aning om att ett kappmysterium förelåg. Hur hade jag kunnat ha det?
Ja, det hade faktiskt funnits en möjlighet, för både Poutiainens och för mig. Nämligen om vi, någon av oss, hade analyserat den bild som i dag står i centrum, bilden Ulf Karlsson tog kl 23.42 mordkvällen, av Lisbeth Palme som springande lämnar kommissarie Lars Christiansons polisbil 1210, och som alltså faktiskt publicerades av den stora nyhetstidningen Göteborgs-Posten något mer än ett dygn efter mordet, den 2 mars 1986!
I dag går det, som jag har visat i tidigare brev till Styrelsen för RPS, att i efterklokhetens tecken konstatera att ”där står ju alltihop. Alla uppgifter, alla korrekta uppgifter”! Ja det kan sägas. Men den dagen den stora - 4-spaltiga – bilden publicerades har det varit mycket få som har vetat vilka ytterplagg Lisbeth Palme bar under mordkvällen, och än färre kan, sedan det blivit känt att Lisbeth Palme på biografen Grand bar en brun mockapäls, ha lagt ihop två och två och upptäckt att Ulf Karlssons bild visar ”fel” kappa!
Jag kan inte kritisera bröderna Poutiainen för missen, eftersom jag själv kom att missa fram till sommaren år 2000. Fem år efter utgivningen av ”Inuti labyrinten”.
De som kunde ha slagit larm hade onekligen varit herrarna i polisens spaningsledning, så mycket mera som – och sitter ni stadigt nu, styrelseledamöter? – Ulf Karlssons bilder, inklusive kappbilden redan den 1 mars 1986 på okända vägar hade hamnat hos spanarna inom Stockholms polismyndighet (!), från vilken jag sommaren 2000 fick beställa och betala kopior av dessa de hetaste bilderna i hela Palmeutredningen. Något över 600 kronor gick från mitt postgirokonto till Stockholmspolisens! När den, som naturligtvis egentligen borde ha fått betalt, pressfotografen Ulf Karlsson, inte fick ett öre för att han öppnade Palmemordet.
Ulf berättade för mig då sommaren 2000 att han aldrig har levererat bilderna till Stockholmspolisen, än mindre någonsin fått betalt. Hur bilderna nådde polisen försökte jag den gången utreda, men mina efterforskningar fastnade i ett nät av tidningar och bildbyråer – ja, det måste ju vara från detta nät Göteborgs-Posten fick sin telefotade kopia! Böcker hava sina öden men det har sannerligen bilder också.
Åter till bröderna Poutiainen, som ger en utomordentligt detaljerad minut för minut-kronologi kring kommissarie Christiansons, alltid lika vagt beskrivna, odyssé denna natt, med tider som stämmer eller, oftare, inte kan stämma. Tider som blev ointressanta år 2000 när det stod klart att Christiansson kom till Sabbatsbergsakuten kl 23.42.
Bröderna Poutiainen är uppenbarligen Lars Christianson på spåren. De får inte hans tider och platser och påstådda ärenden att stämma, och de skriver:
Berggren – ett polisbefäl i tjänst mordkvällen – uppger alltså att Christianson under mordnatten var en fullkomligt okänd storhet för honom. Han varken lade märke till honom i sambandscentralen eller hörde något om att han skulle ha varit på sjukhuset och talat med Lisbet Palme. Mönstret från Sabbatsberg upprepar sig alltså: Christianson ”smyger” fram utan att någon egentligen vet vad han har för sig.
Intrycket av att han var ute på/min fetstil/ ”hemligt” uppdrag förstärks av att han inte verkar ha skrivit någon som helst rapport under dagarna närmast efter mordet, trots att han måste sägas ha varit en central aktör under natten.
Hemligt uppdrag – onekligen. Central aktör - onekligen. Hur såg uppdraget ut, detaljerat? Jag ska försöka rekonstruera en tänkt ordergivning:
Christianson, du ska se till att du finns vid Dekorima alldeles efter dödsskottet mot Palme, alldeles efter, är det klart? I bilen ska du då ha med dig en extrakappa åt Lisbeth Palme. Du säger åt kommissarien på platsen, det blir nog Gösta Söderström som har citykommenderingen, att du vill åka upp till Sabb. Sen kör ni ikapp ambulansen vid Odengatan, ja du har ju platsen klar för dig. Där kommer Lisbeth Palme att lämna ambulansen och gå in i din bil samt byta kappa, och sen fortsätter ni till Sabb. Sen ska du säga att du har sett kulskador på hennes rygg. Ja, det var väl det hela.
Christianson tog sedan hand om mockakappan i sin bil, för vidare preparering med ett par kulhål från Anti Avsans vapen. Tämligen enkelt och smärtfritt hela jobbet, och det hade aldrig behövt upptäckas om inte Ulf Karlsson tagit bilden, om inte Göteborgs-Posten hade sett till att bilden funnits, för framtida användning, och om inte, får jag väl tillägga, jag själv med riklig text- och bildorkestrering hade fyllt numren 7 och 8 av mitt envisa lilla nyhetsbrev PALME-nytt med den stora, ultimata skandal som jag fram till denna höst tycks ha fått behålla för mig själv. Själv kom jag alltså inte in förrän år 2000, efter ett mer eller mindre slumpartat samtal med Ulf Karlsson, som jag egentligen inte kände personligen den gången:
Vad säger du, har du bilder av Lisbeth på Sabb? Har du negativen kvar? Kan du dra upp dom? – Du kan beställa dom av polisen…
Varpå det började rulla, under allt dovare tystnad från polisens spaningsledning, Ölvebro och Röst och de andra, djupt irriterade över mina förehavanden, djupt inblandade i denna mordets djupa brottslighet.
Polisen har ännu i dag aldrig erkänt att kappbilden, som de fick dagen efter mordet, faktiskt innehåller det dramatiskt viktigaste bidraget till mordgåtans lösning. Polisen är ännu i dag, Styrelsen för RPS, lika tystlåten. Naturligtvis går det med lite energi att ta fram det postgiroutdrag som visar att jag en gång köpte bilderna av RPS. Jag bör ha betalat från pg 75 05 55-5, så det ska nog gå att hitta, med lite god vilja.
Men det här är ingen hurra vad jag är bra-text. Jag undervärderar inte på minsta sätt bröderna Poutiainens minutiösa text; utan den hade jag inte fått fram den här Christianson-bilden.
Jag noterar: bröderna Poutiainen lade ner det mesta av sitt jobb i det här ärendet på att utreda vad Christianson gjorde inne på Sabb, inte på vad han gjorde på vägen. Därför har de bara ett kort omnämnande av Christiansons chaufför den här kvällen. Detta är allt de skriver, på sidan 411::
I Christiansons bil (den med nummer 1210 på bilden) kan man skymta chauffören, Hans-Erik Rehnstam.
Det är allt. Vad hade inte Rehnstam kunnat berätta, sedan han storögt måste ha betraktat sin chefs, Christiansons, märkliga åtgöranden? Vad kan han berätta i dag? Poutiainens valde bort Rehnstam, fullt korrekt från deras utgångspunkter.
Journalistik kan vara ett lotteri.
Jag ber nu STYRELSEN för RPS att, med denna redovisning framför er, arbeta för att de sanningar jag har redovisat blir officiellt kända och erkända.
Jag anklagar Lisbeth Palme för grovt vilseledande samröre med Stockholms grundfalskt arbetande polismyndighet, ett samröre som under de första avgörande minuterna efter mordet på en statsminister ledde till total förvanskning av föreliggande bevisning och där sanningen, ännu i dag, den 21 september 2011, ej har presenterats av vare sig Riksåklagaren eller Rikspolisstyrelsen.
Jag understryker att polis, och säkerligen också åklagare, varit dubbelt informerade om de svåra lögner i vilka framför allt Lisbeth Palme och Lars Christianson under mordkvällen fanns inblandade. Turerna med Lisbeth Palme och Lars Christianson var dels koncipierade och genomförda av Stockholms polismyndighet, dels kända genom de av Ulf Karlssons bilder som på okända vägar, bland andra kappbilden, fanns tillgängliga för polisen några timmar efter mordet!
Även Hans-Erik Rehnstam måste självfallet höras. Lars Christianson står dubbelt utanför. Hans brott är förmodligen i dag preskriberat, och han lever inte längre.
Skulle RPS Styrelse rekommendera en rättsprocess mot undertecknad Sven Anér står detta självfallet Styrelsen fritt.
Sven Anér, 21 08 14-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.
0174-500 66, 018-15 12 79. 21.9.2011.
Dekorima: G-P spelade en avgörande viktig roll!
20.9.2011. Till G-P, Chefredaktören och Nyhetschefen.
I händelseutvecklingen kring mordet på Olof Palme kom Göteborgs-Posten att spela en avgörande viktig roll; hur avgörande kom fram först långt efter mordet. Jag ska nu visa, med hänvisning till bifogade skrivelse till rikspolisstyrelsen, att Lisbeth Palmes aktiviteter under mordnatten redan den 2 mars 1986 hade kunnat förklaras under förutsättning att spaningsledningen lämnat den fullständiga bakgrunden.
Så här: Göteborgs-Posten kunde i sitt nummer för den 2 mars 1986, över fyra spalter presentera den bild, tagen av pressfotografen Ulf Karlsson, som visar hur Lisbeth Palme, iförd mörk, antagligen svart kappa, försedd med slejf och kapuschong, just lämnar polisbil 1210 efter ankomsten i denna polisbil kl 23.42 till Sabbatsbergs sjukhusintag. Detta sedan Olof Palme sex minuter tidigare i ambulans 951, utan sin maka, anlänt till Sabbatsberg.
G-P skrev denna caption:
Lisbet Palme kommer till Sabbatsbergs sjukhus strax efter ambulansen med Olof. Hon kastar sig ur polisbilen som körde henne till sjukhuset och springer in på akutmottagningen.
G-P:s bildunderskrift är helt korrekt, och den har, så vitt jag vet, aldrig påtalats av någon myndighet.
Komplikationen ör en annan, nämligen att G-P inte påpekade det mycket märkliga i att Lisbeth Palme vid Dekorima bar en brun mockakappa medan hon på Sabbatsberg bär en mörk tygkappa. Men denna bakgrund var vid denna tidpunkt okänd för G-P och den svenska allmänheten.
Ulf Karlsson kommer alltså till Sabbatsbergs akutintag i samma ögonblick som Lisbeth Palme ingalunda lämnar Olofs ambulans 951 utan i samma ögonblick som Lisbeth Palme lämnar kommissarie Lars Christianssons polisbil 1210!
Ulf Karlssons bild är det stora, avgörande beviset för att utredningen av mordet på Olof Palme omedelbart solkades av osanningar, förvanskningar och förtiganden, bland annat av den påstådda beskjutningen av Lisbeth Palme.
I den första delen av juristkommissionens granskning sägs följande i den centrala frågan: (SOU 1987:14, sidan 17):
I hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan beskjuts makarna av en – hittills – okänd person. Båda träffas. Olof Palme skadas dödligt. Lisbeth Palme får en ytlig skada på ryggen.
Denna mycket kategoriska beskrivning, som inte lämnar utrymme för något som helst tvivel, inflyter sålunda i den första delen av juristkommissionens rapportering. Men längre fram under 1987, då kommissionen hunnit till den avslutande rapportdelen, skriver kommissionen om avsaknaden av ett rättsintyg rörande Lisbeth Palmes påstådda skada följande, efter en närmast hisnande kovändning (SOU1987:72):
Sidan 151: En fråga som bl.a rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palme utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme. /Min fetstil. Själva Palmemordet!/
Och sidan 152: Rättsläkarna har för oss uppgivit att de vid obduktionen/av Olof Palme/ diskuterade fynden med polispersonalen men också vilka ytterligare utredningsåtgärder som kunde göras. De framhöll särskilt att Lisbeth Palmes skada borde undersökas av en rättsläkare och föreslog att Ormstad skulle göra undersökningen för den händelse det var lämpligast med en kvinnlig läkare.
Någon rättsundersökning gjordes dock aldrig.
Inga nya forskningsrön finns redovisade för 1987, men ändå anser sig kommissionen nödsakad att frångå sitt ursprungliga uttalande (”Lisbeth Palme får en ytlig skada på ryggen”) och i stället uttrycka dramatiskt tvivel (”ytterligare slutsatser --- också om mordet på Olof Palme”). Kommissionen berättar inte varför den svängt, praktiskt taget 180 grader.
Jag ber nu G-P.s redaktionella ledning att noga studera denna skrivelse samt de båda bilagda dokumenten: 18.9 till Styrelsen för RPS samt 19.9 till myndigheten RPS.
Jag anmodar också G-P, en av landets största nyhetstidningar, att med egna kvalificerade resurser gå in i detta ärende, där G-P finns så klart och intresseväckande involverad, och i klartext reda ut vad som verkligen hände vid Dekorima och Sabbatsberg och, inte minst, vad som verkligen hände när G-P som enda dagstidning fick möjlighet att publicera Ulf Karlssons dramatiska bild, den enda existerande från Palmedramat som tagits före midnatt den 28 februari 1986. Ulf Karlssons bild och G-P:s publicering vänder upp och ner på all hittillsvarande Palmeutredning!
Kollegial, engagerad, oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
20.9.2011. G-P:s Chefredaktör och Nyhetschef!
Jag skyndar mig att sända ett brev som ersätter det tidigare i dag sända och ber mina adressater vänligen byta ut!
Bakgrunden är att jag vid ytterligare en genomgång av detta sannerligen inte helt transparenta material funnit en annan tidsordning mellan juristkommissionens båda versioner. Kommissionen sade alltså först att Lisbeth Palme beskjutits, för att några månader senare sätta detta påstående i skarpt tvivelsmål, utan att, tydligen, några nya rön inkommit. Men version 2 hänvisar inte bakåt till version 1, vilket kom att förvilla mig.
Saken kvarstår som lika allvarlig, möjligen allvarligare. Denna min jämförelse mellan juristkommissionens båda rapporter har aldrig påpekats av någon före mig. Jag har tidigare begärt besked från det beställande departementet, justitie, rörande departementets officiella granskning av de båda inlämnade rapporterna, nr 1 och nr 2., någon gång 1987, ev 1988.
Någon sådan granskning har aldrig gjorts.
G-P – gräv! Kollegial hälsning,
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.
I händelseutvecklingen kring mordet på Olof Palme kom Göteborgs-Posten att spela en avgörande viktig roll; hur avgörande kom fram först långt efter mordet. Jag ska nu visa, med hänvisning till bifogade skrivelse till rikspolisstyrelsen, att Lisbeth Palmes aktiviteter under mordnatten redan den 2 mars 1986 hade kunnat förklaras under förutsättning att spaningsledningen lämnat den fullständiga bakgrunden.
Så här: Göteborgs-Posten kunde i sitt nummer för den 2 mars 1986, över fyra spalter presentera den bild, tagen av pressfotografen Ulf Karlsson, som visar hur Lisbeth Palme, iförd mörk, antagligen svart kappa, försedd med slejf och kapuschong, just lämnar polisbil 1210 efter ankomsten i denna polisbil kl 23.42 till Sabbatsbergs sjukhusintag. Detta sedan Olof Palme sex minuter tidigare i ambulans 951, utan sin maka, anlänt till Sabbatsberg.
G-P skrev denna caption:
Lisbet Palme kommer till Sabbatsbergs sjukhus strax efter ambulansen med Olof. Hon kastar sig ur polisbilen som körde henne till sjukhuset och springer in på akutmottagningen.
G-P:s bildunderskrift är helt korrekt, och den har, så vitt jag vet, aldrig påtalats av någon myndighet.
Komplikationen ör en annan, nämligen att G-P inte påpekade det mycket märkliga i att Lisbeth Palme vid Dekorima bar en brun mockakappa medan hon på Sabbatsberg bär en mörk tygkappa. Men denna bakgrund var vid denna tidpunkt okänd för G-P och den svenska allmänheten.
Ulf Karlsson kommer alltså till Sabbatsbergs akutintag i samma ögonblick som Lisbeth Palme ingalunda lämnar Olofs ambulans 951 utan i samma ögonblick som Lisbeth Palme lämnar kommissarie Lars Christianssons polisbil 1210!
Ulf Karlssons bild är det stora, avgörande beviset för att utredningen av mordet på Olof Palme omedelbart solkades av osanningar, förvanskningar och förtiganden, bland annat av den påstådda beskjutningen av Lisbeth Palme.
I den första delen av juristkommissionens granskning sägs följande i den centrala frågan: (SOU 1987:14, sidan 17):
I hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan beskjuts makarna av en – hittills – okänd person. Båda träffas. Olof Palme skadas dödligt. Lisbeth Palme får en ytlig skada på ryggen.
Denna mycket kategoriska beskrivning, som inte lämnar utrymme för något som helst tvivel, inflyter sålunda i den första delen av juristkommissionens rapportering. Men längre fram under 1987, då kommissionen hunnit till den avslutande rapportdelen, skriver kommissionen om avsaknaden av ett rättsintyg rörande Lisbeth Palmes påstådda skada följande, efter en närmast hisnande kovändning (SOU1987:72):
Sidan 151: En fråga som bl.a rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palme utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme. /Min fetstil. Själva Palmemordet!/
Och sidan 152: Rättsläkarna har för oss uppgivit att de vid obduktionen/av Olof Palme/ diskuterade fynden med polispersonalen men också vilka ytterligare utredningsåtgärder som kunde göras. De framhöll särskilt att Lisbeth Palmes skada borde undersökas av en rättsläkare och föreslog att Ormstad skulle göra undersökningen för den händelse det var lämpligast med en kvinnlig läkare.
Någon rättsundersökning gjordes dock aldrig.
Inga nya forskningsrön finns redovisade för 1987, men ändå anser sig kommissionen nödsakad att frångå sitt ursprungliga uttalande (”Lisbeth Palme får en ytlig skada på ryggen”) och i stället uttrycka dramatiskt tvivel (”ytterligare slutsatser --- också om mordet på Olof Palme”). Kommissionen berättar inte varför den svängt, praktiskt taget 180 grader.
Jag ber nu G-P.s redaktionella ledning att noga studera denna skrivelse samt de båda bilagda dokumenten: 18.9 till Styrelsen för RPS samt 19.9 till myndigheten RPS.
Jag anmodar också G-P, en av landets största nyhetstidningar, att med egna kvalificerade resurser gå in i detta ärende, där G-P finns så klart och intresseväckande involverad, och i klartext reda ut vad som verkligen hände vid Dekorima och Sabbatsberg och, inte minst, vad som verkligen hände när G-P som enda dagstidning fick möjlighet att publicera Ulf Karlssons dramatiska bild, den enda existerande från Palmedramat som tagits före midnatt den 28 februari 1986. Ulf Karlssons bild och G-P:s publicering vänder upp och ner på all hittillsvarande Palmeutredning!
Kollegial, engagerad, oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
20.9.2011. G-P:s Chefredaktör och Nyhetschef!
Jag skyndar mig att sända ett brev som ersätter det tidigare i dag sända och ber mina adressater vänligen byta ut!
Bakgrunden är att jag vid ytterligare en genomgång av detta sannerligen inte helt transparenta material funnit en annan tidsordning mellan juristkommissionens båda versioner. Kommissionen sade alltså först att Lisbeth Palme beskjutits, för att några månader senare sätta detta påstående i skarpt tvivelsmål, utan att, tydligen, några nya rön inkommit. Men version 2 hänvisar inte bakåt till version 1, vilket kom att förvilla mig.
Saken kvarstår som lika allvarlig, möjligen allvarligare. Denna min jämförelse mellan juristkommissionens båda rapporter har aldrig påpekats av någon före mig. Jag har tidigare begärt besked från det beställande departementet, justitie, rörande departementets officiella granskning av de båda inlämnade rapporterna, nr 1 och nr 2., någon gång 1987, ev 1988.
Någon sådan granskning har aldrig gjorts.
G-P – gräv! Kollegial hälsning,
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.
Rikspolisstyrelsen.
19.9.2011
Jag översänder kopia av sidan 5 i nr 8 av PALME-nytt-boken för år 2000, vilken över fyra spalter ur G-P för den 2 mars 1986 upptar bilden av Lisbeth Palme som just i polisbil 1210, Lars Christianson, anlänt till Sabbatsbergs akutintag kl 23.42 mordkvällen, 6 minuter efter ambulansens , 951, ankomst till akutintaget, med den döende, ev döde Olof Palme.
Jag bifogar också en tydlig kopia av samma bild, vilken alltså togs av pressfotografen Ulf Karlsson.
Mina frågor, som jag önskar få besvarade, blir:
Nr 1: Ifrågasätter RPS på minsta sätt bildens autenticitet, alltså bl a att den föreställer Lisbeth Palme?
Nr 2: Kan RPS förklara varför Lisbeth Palme kl 23.42 bär en mörk tygkappa med slejf baktill samt kapuschong, när hon vid Dekorima burit brun mockakappa?
Nr 3: Kan RPS bekräfta innehållet i Göteborgs-Postens bildunderskrift? Är händelsen korrekt beskriven?
Nr 4: Delar RPS min uppfattning att bilden och underskriften ger klart belägg för att Lisbeth Palme ej medföljde ambulans 951 hela vägen till Sabbatsberg utan någonstans, under ambulansens omväg (!) till Sabbatsberg, antagligen på Odengatan, lämnade ambulansen, bytte kappa samt medföljde kommissarie Lars Christianson i hans anslutande bil 1210 till Sabbatsbergs akutintag, där, på bilden, Christiansons bil 1210 återfinns som den högra bilen, medan den vänstra polisbilen torde vara kommissarie Åke Rimborns, skickad till Sabbatsberg av polisens sambandscentral? Är denna min beskrivning korrekt?
Nr 5: Enligt Protokoll IV tillvaratogs bl a den bruna mockakappan ”från Sabbatsbergs sjukhus” (sidan 6). Ja, det är förstås möjligt, eftersom Lisbeth Palme bytt till annan kappa. Men hur kan ”vit blus” ha tillvaratagits? For Lisbeth Palme från Sabbatsberg i annan blus eller utan blus? Det är ju viktigt att uppgifter av detta slag lämnas med yttersta akribi.
Nr 6: Beträffande Lisbeth Palme omedelbart efter mordet skrivs, som RPS vet, i huvudprotokollet sidan 2 följande:
Fru Lisbeth Palme medföljde i ambulansen till Sabbatsbergs sjukhus.
Detta påstående är ju klart felaktigt, eller hur? Lisbeth Palme kom tillsammans med Lars Christianson till Sabbatsbergs sjukhus i polisbil 1210, eller hur?
Nr 7: Här nedan nu den aktuella bilden i tydligt skick, vilken på ett tidigt stadium i originalkopia innehades av Stockholms polismyndighet, men som, så vitt jag vet, aldrig på minsta sätt har kommenterats från polishåll. Varför inte?
Jag ber er nu utförligt besvara alla sju punkterna! Om RPS behöver rådfråga Stockholms polismyndighet ber jag er göra detta.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Sidan 8/00:5 av Palmenytt samt obeskuren, fullgod kopia av bokbilden.
Jag översänder kopia av sidan 5 i nr 8 av PALME-nytt-boken för år 2000, vilken över fyra spalter ur G-P för den 2 mars 1986 upptar bilden av Lisbeth Palme som just i polisbil 1210, Lars Christianson, anlänt till Sabbatsbergs akutintag kl 23.42 mordkvällen, 6 minuter efter ambulansens , 951, ankomst till akutintaget, med den döende, ev döde Olof Palme.
Jag bifogar också en tydlig kopia av samma bild, vilken alltså togs av pressfotografen Ulf Karlsson.
Mina frågor, som jag önskar få besvarade, blir:
Nr 1: Ifrågasätter RPS på minsta sätt bildens autenticitet, alltså bl a att den föreställer Lisbeth Palme?
Nr 2: Kan RPS förklara varför Lisbeth Palme kl 23.42 bär en mörk tygkappa med slejf baktill samt kapuschong, när hon vid Dekorima burit brun mockakappa?
Nr 3: Kan RPS bekräfta innehållet i Göteborgs-Postens bildunderskrift? Är händelsen korrekt beskriven?
Nr 4: Delar RPS min uppfattning att bilden och underskriften ger klart belägg för att Lisbeth Palme ej medföljde ambulans 951 hela vägen till Sabbatsberg utan någonstans, under ambulansens omväg (!) till Sabbatsberg, antagligen på Odengatan, lämnade ambulansen, bytte kappa samt medföljde kommissarie Lars Christianson i hans anslutande bil 1210 till Sabbatsbergs akutintag, där, på bilden, Christiansons bil 1210 återfinns som den högra bilen, medan den vänstra polisbilen torde vara kommissarie Åke Rimborns, skickad till Sabbatsberg av polisens sambandscentral? Är denna min beskrivning korrekt?
Nr 5: Enligt Protokoll IV tillvaratogs bl a den bruna mockakappan ”från Sabbatsbergs sjukhus” (sidan 6). Ja, det är förstås möjligt, eftersom Lisbeth Palme bytt till annan kappa. Men hur kan ”vit blus” ha tillvaratagits? For Lisbeth Palme från Sabbatsberg i annan blus eller utan blus? Det är ju viktigt att uppgifter av detta slag lämnas med yttersta akribi.
Nr 6: Beträffande Lisbeth Palme omedelbart efter mordet skrivs, som RPS vet, i huvudprotokollet sidan 2 följande:
Fru Lisbeth Palme medföljde i ambulansen till Sabbatsbergs sjukhus.
Detta påstående är ju klart felaktigt, eller hur? Lisbeth Palme kom tillsammans med Lars Christianson till Sabbatsbergs sjukhus i polisbil 1210, eller hur?
Nr 7: Här nedan nu den aktuella bilden i tydligt skick, vilken på ett tidigt stadium i originalkopia innehades av Stockholms polismyndighet, men som, så vitt jag vet, aldrig på minsta sätt har kommenterats från polishåll. Varför inte?
Jag ber er nu utförligt besvara alla sju punkterna! Om RPS behöver rådfråga Stockholms polismyndighet ber jag er göra detta.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Sidan 8/00:5 av Palmenytt samt obeskuren, fullgod kopia av bokbilden.
Lisbeth Palme – navet!
19.9.2011.
Det centrala, absolut mest graverande inslaget i Lisbeth Palmes märkliga agerande under mordkvällen är bytet av fordon och kappa under ilfärden från Dekorima till Sabbatsberg. Detta byte innehåller allt av egendomlighet, abnormitet. Det torde inte ha förekommit någon gång tidigare i Sverige att en nära anhörig under de pressade minuterna mellan olycksplats och sjukhus lämnar ambulansen under färden, för något så banalt och oväsentligt som ett kappbyte.
Alltså har det gällt för utredande myndigheter, först Stockholms åklagare och polismyndighet, efter ett knappt år RÅ och rikspolisstyrelsen, att över huvud taget inte nämna kappbytet och därmed sammanhängande märkliga omständigheter. Inte nämna.
I själva verket var saken offentligt – och det går att säga officiellt – känd redan den 2 mars 1986 via pressfotografen Ulf Karlssons bild av Lisbeth Palme som i polisbil anländer till Sabbatsbergs akutintag. Bilden publicerades då av Göteborgs-Posten, med en korrekt underskrift; tyvärr har G-P inte i hasten kunnat analysera den ödesdigra vidden av den återgivna händelsen. Hade detta skett, och myndigheterna inte hade kunnat ge någon trolig förklaring, hade hela brottsutredningen fått en helt annan form.
Nej, saken har inte fått nämnas. Efter mordet är det först jag själv som så sent som år 2000 som sammanträffar med Ulf Karlsson, får ut bilden i originalversion, slår larm i mitt dåvarande PALME-nytt nr 7 och 8 för år 2000. Ett larm som förklingar ohört. Totalt ohört.
Saken är anmärkningsvärd, milt talat. De yttre omständigheterna har visserligen varit extraordinära, men de har varken då eller i dag varit svåra att greppa; bilden har visat sanningen.
Polis och åklagare kunde ha hävdat att bilden vore arrangerad, tagen vid annat tillfälle, men det är endast tystnad som följt. Att inte ens G-P, som gav den första publiciteten, återkommer i sina egna spalter och står för sin bildpublicering är ännu en märklighet i sammanhanget.
Nej, det vi tvingas bevittna är att klara, faktiska, belagda händelser trollas bort, in i en nebulosa av händelser och icke-händelser. Kappbytet kan aldrig ha ägt rum eftersom det inte finns omnämnt i några myndighetspapper. Simsalabim, allt är välordnat, inga konstigheter.
Jag minns när jag sommaren år 2000 fick Ulf Karlssons originalbild i handen och hur jag tänkte: Nu rullar det! Men icke. Inte den gången.
Jag har nu alltså skrivit, två gånger, till den demokratiskt valda styrelse som är överordnad den rikspolisstyrelse som så gravt har misskött sitt ämbete, och jag har skrivit till riksdagens justitieutskott, alltså två instanser som rimligen inte finns involverade i alla mörksens gärningar som utförts och fortfarande utförs på det polisiära fältet.
En parlamentariskt och demokratiskt utsedd styrelse består väl rimligen av vanliga människor som dig och mig, med sund vardaglig syn på den krassa verklighet som omger oss. Och justitieutskottet består ju per definition av riksdagsledamöter, utsedda av oss väljare för sina rejäla egenskapers skull.
Det är svårt att tänka sig att sådana personer skulle kunna se annorlunda på ett allt bevisande fotografi än vad jag gör, som fri, professionell nyhetsjournalist. Eller går dessa personer också i någons ledband?
Har Lisbeth Palmes kappbyte och därmed sammanhängande åtgärder varit olagliga? Jag vet inte säkert hur rena lögner alltid räknas. Lisbeth Palmes utpekande, inför två rättsinstanser, av Christer Pettersson som gärningsman kanske kan klassas som mened, jag vet inte. Avbrytandet av en ambulansutryckning med en kanske ännu ej död person – ja, jag vet inte om lagen förutser något sådant. En påhittad skottskada? Olaglig? Uppkomna kostnader i anledning av en falskeligen påhittad skottskada? Lisbeth Palme ersättningsskyldig?
Jag märker att jag glider ut från det stora avgörande brottet. Jag utpekar Lisbeth Palme som skyldig till ett antal märkliga händelser vid och omkring Dekorima. Är jag brottslig då? Det har jag bett både RPS och RÅ undersöka, men jag får inget svar, och jag blir inte polisanmäld.
Mordet på Olof Palme är ett brott som man inte visar.
Naturligtvis är jag då och då beredd att lägga av, att begära ”stäng av” på datorn. När livet känns lite extra svart sedan vargen har stört under ett par gryningstimmar. Men en klok person jag känner sa här om dagen att det nog inte är meningen med livet att vi precis ska ha roligt hela tiden. Men hederligt, bör vi ha det, Jag försöker.
Sven Anér
Det centrala, absolut mest graverande inslaget i Lisbeth Palmes märkliga agerande under mordkvällen är bytet av fordon och kappa under ilfärden från Dekorima till Sabbatsberg. Detta byte innehåller allt av egendomlighet, abnormitet. Det torde inte ha förekommit någon gång tidigare i Sverige att en nära anhörig under de pressade minuterna mellan olycksplats och sjukhus lämnar ambulansen under färden, för något så banalt och oväsentligt som ett kappbyte.
Alltså har det gällt för utredande myndigheter, först Stockholms åklagare och polismyndighet, efter ett knappt år RÅ och rikspolisstyrelsen, att över huvud taget inte nämna kappbytet och därmed sammanhängande märkliga omständigheter. Inte nämna.
I själva verket var saken offentligt – och det går att säga officiellt – känd redan den 2 mars 1986 via pressfotografen Ulf Karlssons bild av Lisbeth Palme som i polisbil anländer till Sabbatsbergs akutintag. Bilden publicerades då av Göteborgs-Posten, med en korrekt underskrift; tyvärr har G-P inte i hasten kunnat analysera den ödesdigra vidden av den återgivna händelsen. Hade detta skett, och myndigheterna inte hade kunnat ge någon trolig förklaring, hade hela brottsutredningen fått en helt annan form.
Nej, saken har inte fått nämnas. Efter mordet är det först jag själv som så sent som år 2000 som sammanträffar med Ulf Karlsson, får ut bilden i originalversion, slår larm i mitt dåvarande PALME-nytt nr 7 och 8 för år 2000. Ett larm som förklingar ohört. Totalt ohört.
Saken är anmärkningsvärd, milt talat. De yttre omständigheterna har visserligen varit extraordinära, men de har varken då eller i dag varit svåra att greppa; bilden har visat sanningen.
Polis och åklagare kunde ha hävdat att bilden vore arrangerad, tagen vid annat tillfälle, men det är endast tystnad som följt. Att inte ens G-P, som gav den första publiciteten, återkommer i sina egna spalter och står för sin bildpublicering är ännu en märklighet i sammanhanget.
Nej, det vi tvingas bevittna är att klara, faktiska, belagda händelser trollas bort, in i en nebulosa av händelser och icke-händelser. Kappbytet kan aldrig ha ägt rum eftersom det inte finns omnämnt i några myndighetspapper. Simsalabim, allt är välordnat, inga konstigheter.
Jag minns när jag sommaren år 2000 fick Ulf Karlssons originalbild i handen och hur jag tänkte: Nu rullar det! Men icke. Inte den gången.
Jag har nu alltså skrivit, två gånger, till den demokratiskt valda styrelse som är överordnad den rikspolisstyrelse som så gravt har misskött sitt ämbete, och jag har skrivit till riksdagens justitieutskott, alltså två instanser som rimligen inte finns involverade i alla mörksens gärningar som utförts och fortfarande utförs på det polisiära fältet.
En parlamentariskt och demokratiskt utsedd styrelse består väl rimligen av vanliga människor som dig och mig, med sund vardaglig syn på den krassa verklighet som omger oss. Och justitieutskottet består ju per definition av riksdagsledamöter, utsedda av oss väljare för sina rejäla egenskapers skull.
Det är svårt att tänka sig att sådana personer skulle kunna se annorlunda på ett allt bevisande fotografi än vad jag gör, som fri, professionell nyhetsjournalist. Eller går dessa personer också i någons ledband?
Har Lisbeth Palmes kappbyte och därmed sammanhängande åtgärder varit olagliga? Jag vet inte säkert hur rena lögner alltid räknas. Lisbeth Palmes utpekande, inför två rättsinstanser, av Christer Pettersson som gärningsman kanske kan klassas som mened, jag vet inte. Avbrytandet av en ambulansutryckning med en kanske ännu ej död person – ja, jag vet inte om lagen förutser något sådant. En påhittad skottskada? Olaglig? Uppkomna kostnader i anledning av en falskeligen påhittad skottskada? Lisbeth Palme ersättningsskyldig?
Jag märker att jag glider ut från det stora avgörande brottet. Jag utpekar Lisbeth Palme som skyldig till ett antal märkliga händelser vid och omkring Dekorima. Är jag brottslig då? Det har jag bett både RPS och RÅ undersöka, men jag får inget svar, och jag blir inte polisanmäld.
Mordet på Olof Palme är ett brott som man inte visar.
Naturligtvis är jag då och då beredd att lägga av, att begära ”stäng av” på datorn. När livet känns lite extra svart sedan vargen har stört under ett par gryningstimmar. Men en klok person jag känner sa här om dagen att det nog inte är meningen med livet att vi precis ska ha roligt hela tiden. Men hederligt, bör vi ha det, Jag försöker.
Sven Anér
Brev från statsrådsberedningen
2011-09-15. Hej Sven! (Hej, hej.) Dessvärre har jag inte någon adress till Lisbeth Palme och kan därför inte hjälpa dig att vidarebefordra ditt brev till henne. Du får därför ditt brev i retur.
Med vänlig hälsning, Åsa Mogerud (Enhetschef brevenheten)
Nehej.
Justitieutskottet: Hela rikspolisstyrelsens verksamhet i Palmeärendet måste ifrågasättas!
18.9.2011. Till Riksdagens Justitieutskott - jag anhåller att samtliga ledamöter informeras!
Jag översänder till Justitieutskottet och alla dess ledamöter detta brev samt två skrivelser som jag sänt till den demokratiskt valda styrelsen för RPS, och jag ber Justitieutskottet noga läsa.
Vad det handlar om är att alla väsentliga uppgifter, som Lisbeth Palme lämnat i samband med mordet på Olof eller som av Stockholmspolisen/RPS lämnats rörande Lisbeth Palmes åtgärder, måste ifrågasättas och noga granskas.
Sålunda är det i dag fullt bevisat att Lisbeth Palme ej i ambulans följde sin döende/döde make fram till Sabbatsberg utan avbröt färden någonstans mellan Dekorima och sjukhusets akutintag, försenade sjuktransporten samt gick över i poliskommissarie Lars Christiansons polisbil 1210 (som mycket lägligt fanns till hands), bytte kappa (!) samt med 6 minuters fördröjning i polisbilen fortsatte fram till Sabbatsberg.
Denna ytterst märkliga aktivitet i anslutning till en iltransport med en svårt skadad, möjligen död man kan kombineras med att Lisbeth Palmes påstådda beskjutning, av den tillsatta juristkommissionen med en exempellös formulering, som jag återger i ett av mina båda brev till Styrelsen för RPS, ifrågasätts hela utredningen av mordet på Olof Palme. Kommissionen påtalar i skarpa ordalag det förhållandet att något rättsintyg aldrig skrevs ut rörande Lisbeth Palmes påstådda skottskada, något som enligt kommissionen kan ha förhindrat korrekta slutsatser
också om mordet på Olof Palme.
Situationen är sålunda skrämmande tillspetsad. Jag har sedan 25 år tillbaka påtalat dessa närmast otroliga missförhållanden, men jag har aldrig vunnit gehör. Jag föreslår nu att Justitieutskottet, med egna kvalificerade resurser går in i detta ärende som skakar det svenska rättssamhället. Jag hoppas att Utskottet agerar snabbt och kraftfullt.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
./. Två skrivelser till Styrelsen för RPS.
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Jag översänder till Justitieutskottet och alla dess ledamöter detta brev samt två skrivelser som jag sänt till den demokratiskt valda styrelsen för RPS, och jag ber Justitieutskottet noga läsa.
Vad det handlar om är att alla väsentliga uppgifter, som Lisbeth Palme lämnat i samband med mordet på Olof eller som av Stockholmspolisen/RPS lämnats rörande Lisbeth Palmes åtgärder, måste ifrågasättas och noga granskas.
Sålunda är det i dag fullt bevisat att Lisbeth Palme ej i ambulans följde sin döende/döde make fram till Sabbatsberg utan avbröt färden någonstans mellan Dekorima och sjukhusets akutintag, försenade sjuktransporten samt gick över i poliskommissarie Lars Christiansons polisbil 1210 (som mycket lägligt fanns till hands), bytte kappa (!) samt med 6 minuters fördröjning i polisbilen fortsatte fram till Sabbatsberg.
Denna ytterst märkliga aktivitet i anslutning till en iltransport med en svårt skadad, möjligen död man kan kombineras med att Lisbeth Palmes påstådda beskjutning, av den tillsatta juristkommissionen med en exempellös formulering, som jag återger i ett av mina båda brev till Styrelsen för RPS, ifrågasätts hela utredningen av mordet på Olof Palme. Kommissionen påtalar i skarpa ordalag det förhållandet att något rättsintyg aldrig skrevs ut rörande Lisbeth Palmes påstådda skottskada, något som enligt kommissionen kan ha förhindrat korrekta slutsatser
också om mordet på Olof Palme.
Situationen är sålunda skrämmande tillspetsad. Jag har sedan 25 år tillbaka påtalat dessa närmast otroliga missförhållanden, men jag har aldrig vunnit gehör. Jag föreslår nu att Justitieutskottet, med egna kvalificerade resurser går in i detta ärende som skakar det svenska rättssamhället. Jag hoppas att Utskottet agerar snabbt och kraftfullt.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
./. Två skrivelser till Styrelsen för RPS.
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Juristkommissionen: Lisbeth Palmes agerande kan ge helt ny mordbild!
18.9.2011. Till STYRELSEN för RPS.
Jag har i dag noggrant gått igenom sidorna 17-35 i juristkommissionens första rapport, SOU 1987:14, och därvid granskat alla förekommande personuppgifter och framför allt dem som gällt Lisbeth Palme.
Jag har därvid inte funnit felaktigheter annat än just då jag granskat uppgifterna rörande Lisbeth Palme, närmare bestämt två uppgifter:
Nr 1: Sidan 17, första stycket, slutet:
Lisbeth Palme får en ytlig skada på ryggen, samt
Nr 2: Sidan 19, raderna 2-3 upptill:
En ambulans passerar brottsplatsen. Den stannar och tar hand om Olof Palme samt kör honom och Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus.
Uppgift 1: Nej, Lisbeth Palme fick aldrig någon ens ytlig skada på ryggen. Detta är ett osant påstående som antagligen ursprunglige emanerar från Lisbeth Palme själv och som därefter helt okritiskt anammats av utredande åklagare och polis.
Lisbeth Palmes svåger, dermatologen professor Åke Nilzén, baddade, i det väntrum dit anhöriga samlats, Lisbeth Palmes rygg för ”en lätt rodnad”, men Nilzén fann ingalunda någon skottskada. I så fall hade han givetvis som rutinerad läkare omedelbart slagit larm samt föranstaltat om ett rättsintyg. Något rättsintyg utfärdades aldrig. Lisbeth Palme blev aldrig påskjuten.
Uppgift 2: Formuleringen av uppgiftsmeningen kan inte tolkas på annat sätt än att Lisbeth Palme medföljer ambulansen och sin make till Sabbatsbergs sjukhus. Så var emellertid inte alls fallet.
På vägen från Dekorima till Sabbatsberg stannade ambulansen – exakt var är inte känt – för att släppa av Lisbeth Palme, som därefter bytte från brun mockakappa till mörk tygkappa med kapuschong och slejf. Lisbeth Palme medföljde därefter den tydligen nära Odengatan väntande polisbilen 1210, kommissarie Lars Christiansons bil, till Sabbatsbergs akutintag. Lisbeth Palme anlände kl 23.42, medan hennes make anlänt redan kl 23.36.
Det är anmärkningsvärt att de enda uppgifter i juristkommissionens redovisning där jag finner några diskrepanser gäller just Lisbeth Palme.
Jag har i dag noggrant gått igenom sidorna 17-35 i juristkommissionens första rapport, SOU 1987:14, och därvid granskat alla förekommande personuppgifter och framför allt dem som gällt Lisbeth Palme.
Jag har därvid inte funnit felaktigheter annat än just då jag granskat uppgifterna rörande Lisbeth Palme, närmare bestämt två uppgifter:
Nr 1: Sidan 17, första stycket, slutet:
Lisbeth Palme får en ytlig skada på ryggen, samt
Nr 2: Sidan 19, raderna 2-3 upptill:
En ambulans passerar brottsplatsen. Den stannar och tar hand om Olof Palme samt kör honom och Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus.
Uppgift 1: Nej, Lisbeth Palme fick aldrig någon ens ytlig skada på ryggen. Detta är ett osant påstående som antagligen ursprunglige emanerar från Lisbeth Palme själv och som därefter helt okritiskt anammats av utredande åklagare och polis.
Lisbeth Palmes svåger, dermatologen professor Åke Nilzén, baddade, i det väntrum dit anhöriga samlats, Lisbeth Palmes rygg för ”en lätt rodnad”, men Nilzén fann ingalunda någon skottskada. I så fall hade han givetvis som rutinerad läkare omedelbart slagit larm samt föranstaltat om ett rättsintyg. Något rättsintyg utfärdades aldrig. Lisbeth Palme blev aldrig påskjuten.
Uppgift 2: Formuleringen av uppgiftsmeningen kan inte tolkas på annat sätt än att Lisbeth Palme medföljer ambulansen och sin make till Sabbatsbergs sjukhus. Så var emellertid inte alls fallet.
På vägen från Dekorima till Sabbatsberg stannade ambulansen – exakt var är inte känt – för att släppa av Lisbeth Palme, som därefter bytte från brun mockakappa till mörk tygkappa med kapuschong och slejf. Lisbeth Palme medföljde därefter den tydligen nära Odengatan väntande polisbilen 1210, kommissarie Lars Christiansons bil, till Sabbatsbergs akutintag. Lisbeth Palme anlände kl 23.42, medan hennes make anlänt redan kl 23.36.
Det är anmärkningsvärt att de enda uppgifter i juristkommissionens redovisning där jag finner några diskrepanser gäller just Lisbeth Palme.
Här än en gång Ulf Karlssons dramatiska och numera klassiska bild av Lisbeth Palmes ankomst till Sabbatsbergs akutintag klockan ca 23.42 mordkvällen. Göteborgs-Posten, som är enda svenska dagstidning som publicerade bilden (den 2 mars 1986), ger den här bildtexten under den stort uppslagna (4-spaltiga) bilden:
Lisbet Palme kommer till Sabbatsbergs sjukhus strax efter ambulansen med Olof. Hon kastar sig ur polisbilen som körde henne till sjukhuset, och springer in till akutmottagningen.
Att ingen läsare av G-P eller medarbetare på G-P någonsin slagit larm om denna bildtext är sannerligen ägnat att förvåna.
Att Lisbeth Palme följde med ambulansen och givetvis förmodades ha följt med ända fram till Sabbatsbergs akutintag hamrades in i de allra första nyhetsrapporterna, men ändå säger G-P något helt annat, nämligen att Lisbet (så stavad) kommer till sjukhuset strax efter ambulansen och kastar sig ur polisbilen som körde henne till sjukhuset – ja visst så var det det gick till! Men varför undrade aldrig G-P över detta fantastiska fordonsbyte? Och kappbyte: den ursprungliga mockakappan var känd mycket tidigt den 1 mars. Om detta skrev jag utförligt i PALME-nytt nr 7 och 8 för år 2000, men genomslaget blev obetydligt. Polisutredarna eller åklagarna tog aldrig upp saken, som givetvis var livsfarlig för dem, eftersom den vände upp och ner på det elegant uppbyggda korthuset. Kommissioner rynkade pannan.
Ansvaret är Lisbeth Palmes eget, det är polisens och åklagarnas. Men det är sannerligen också svenska mediers. G-P gick onekligen att läsa den 2 mars 1986, och mitt nyhetsbrev PALME-nytt gick onekligen att läsa den 14 juni år 2000. Men det har inte passat, och det passar inte i dag.
Det är egendomligt. Ofta får jag inte fram de korrekta uppgifter jag söker. Men när jag – som i det här fallet – kan belägga att myndigheter lämnat grovt osanna uppgifter, ja vad händer då? Oftast: ingenting då heller. Detta sitter vuxna människor och pusslar med i över 25 år, men när sanningar börjar glimma säger de hu så hemskt och förnekar fakta. Fakta får bli pusselbitar som ibland kan vara bra att ta till. Och ibland inte. Hederlig journalistisk sanning eller maktfullkomlig sanning. Två skilda ting.
Avslutningsvis: Juristkommissionens i sak oerhört skarpa men aldrig uppföljda kritik, ”Lisbeth Palmes skador undersöktes aldrig”, sätter hela den påstådda beskjutningen av Lisbeth Palme i fullkomligt bländande fokus. Har juristkommissionen över huvud taget trott på detta påstådda skytte?? Kommissionen:
Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palme utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och /min fetstil/ därmed också om mordet på Olof Palme.
Detta är bister kritik, vanligen vänliga jurister emellan! Om kommissionens jurister dessutom hade granskat Göteborgs-Postens/Ulf Karlssons bild av Lisbeth Palme anländande till Sabbatsbergsakuten 6 minuter efter sin make i kommissarie Christiansons polisbil och i fel kappa, ja då hade kommissionen kunnat spetsa till sin kritik totalt: Lisbeth Palmes aktiviteter förändrar hela bilden av mordet på Olof Palme; ny utredning måste till! Men kommissionen vågade aldrig ta sista steget. Vem vågar i dag? Den store Leif GW? Lars Christianson dog ung.
Jag överlämnar ärendet till Styrelsen för RPS och begär kommentar! Jag hyser, som Styrelsen förstår, inte tilltro till RPS polisiära verksamhet på fältet och ber därför åter Styrelsen att gå in i denna verksamhet, vilken drar ett djupt tragiskt löje över RPS och mordet på Olof Palme.
Sänd mig dnr och namn på handläggare, tack! Även för gårdagsbrevet.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.
Begäran om utfående av allmänna handlingar
17.9.2011. Till RPS.
Med hänvisning till bifogade exemplar av min skrivelse i dag till samtliga ledamöter av RPS Styrelse önskar jag omedelbart utfå
Samtliga de handlingar som hos RPS, eller tillgängliga för RPS, redovisar Leif GW Perssons uttalande den 28 februari i år rörande
”konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner”.
Jag önskar sålunda i kopior alla promemorior i ämnet, all information som kan ha genererats internt inom RPS eller överlämnats till Styrelsen för RPS, ordförande och ledamöter.
Skulle, mot förmodan, inga sådana handlingar sägas föreligga, önskar jag en förklaring härom, liksom jag alltså önskar klart besked om huruvida Styrelsen för RPS, ordförande och ledamöter, fram till i dag över huvud taget har informerats om detta ärende.
Jag hoppas jag uttryckt mig klart, hör annars av er med kompletterande frågor så ska jag hjälpa er till rätta.
Ärendet gäller huruvida mordet på statsminister Olof Palme är uppklarat eller inte. Ett stort ärende.
Jag begär omedelbar handläggning.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Med hänvisning till bifogade exemplar av min skrivelse i dag till samtliga ledamöter av RPS Styrelse önskar jag omedelbart utfå
Samtliga de handlingar som hos RPS, eller tillgängliga för RPS, redovisar Leif GW Perssons uttalande den 28 februari i år rörande
”konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner”.
Jag önskar sålunda i kopior alla promemorior i ämnet, all information som kan ha genererats internt inom RPS eller överlämnats till Styrelsen för RPS, ordförande och ledamöter.
Skulle, mot förmodan, inga sådana handlingar sägas föreligga, önskar jag en förklaring härom, liksom jag alltså önskar klart besked om huruvida Styrelsen för RPS, ordförande och ledamöter, fram till i dag över huvud taget har informerats om detta ärende.
Jag hoppas jag uttryckt mig klart, hör annars av er med kompletterande frågor så ska jag hjälpa er till rätta.
Ärendet gäller huruvida mordet på statsminister Olof Palme är uppklarat eller inte. Ett stort ärende.
Jag begär omedelbar handläggning.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Till ORDFÖRANDEN och SAMTLIGA LEDAMÖTER av STYRELSEN för RPS
17.9.2011.
Jag anhåller sålunda att denna skrivelse, som översänds i 20 exemplar, kommer varje ledamot till del! Vänligen bekräfta!
Den 28 februari i år gjorde rikspolisstyrelsens högt stabsplacerade tjänsteman och tydligen talesman, professorn och chefskriminologen Leif GW Persson ett TV-uttalande, varvid han meddelade att mordet på statsminister Olof, Palme förövades
av en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner.
Detta ytterst sensationella uttalande har aldrig kommenterats av RPS på annat sätt än att jag erhållit ett meddelande från en underordnad medarbetare vid RPS vari denne påstår att det visserligen anordnades ett möte mellan RPS-chefen Bengt Svensson och Persson påföljande dag, den 1 mars 2011, men att vad som avhandlades vid mötet vore hemligt och att inga handlingar, protokoll eller liknande, funnes upprättade.
Detta är det senaste livstecknet i ämnet. Leif GW Persson, som under året flitigt förekommit i media, har aldrig kommenterat sitt uttalande, trots att han givetvis är den förste att inse att hans påstående i TV överskuggar all utredning som gjorts i ärendet under den 25-åriga åklagar- och polisutredningen.
Tystnaden från RPS sida är ofattbar, otrolig. Har Persson menat vad han sagt? Skedde mordet på statsminister Olof Palme på sätt som Persson beskriver? Avser i så fall RPS att gå vidare enligt de av Persson uppdragna linjerna? Är i själva verket mordet på Olof Palme löst? Finns då skyldiga personer att visa upp?
Jag begär nu att samtliga demokratiskt valda ledamöter av Styrelsen för RPS omedelbart tar ställning och låter utreda detta det största av ärenden Styrelsen någonsin haft att handlägga. Denna utredning måste medföra ett radikalt omtänkande i hela Palmefrågan och de många övriga ärenden som kan kopplas till mordet, inte minst frågan om hur ett uttalande som Perssons hittills har kunnat läggas utan åtgärd till RPS handlingar.
Jag accepterar inte ett eventuellt motargument från styrelseledamöternas sida som skulle kunna innebära hänvisning till att den valda styrelsen inte skulle ha exekutivt ansvar.
Den helt otroliga händelse som jag tar upp ligger utanför och ovanför allt vad Styrelsen för RPS någonsin har handlagt, och den sätter hela RPS existens i fråga. Styrelsen för RPS måste alltså, för sitt eget existensberättigandes skull, agera snabbt och förutsättningslöst. Bland annat måste självfallet saken också hänskjutas till sittande regering, vilken hittills inte kommenterat Perssons skakande TV-framträdande.
Leif GW Persson, som jag personligen känner, har fått flera brev och förfrågningar från mig, men det har aldrig passat honom att svara en av de få journalister och författare som i dag ägnar tid och arbete åt genomtänkt forskning av detta svåra ämne.
Meningen har uppenbart varit, från Perssons och från RPS sida, att hela saken ska glömmas bort så att RPS, på regeringens uppdrag och efter oförändrade linjer, kan fortsätta den spaning som kan tänkas pågå.
Styrelsen för RPS måste, menar jag, betänka att den officiella polis- och åklagarattityden i dag omfattas av allt färre representanter för den svenska allmänheten och att allt fler övergår till just den beskrivning av mordets tillkomst som Persson förespråkar, med poliser, militärer och säkerhetspersoner som ansvariga. Min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,
med hittills nära 40 000 besök, uppvisar nästan enbart positiva kommentarer till just Leif GW Perssons förslag till lösning av mordet på en statsminister.
Sanningen är på väg, och det framstår som ytterst viktigt att landets högsta polisrepresentation inte bromsar denna utveckling utan i stället gör allt för att förutsättningslöst finna sanningen.
Ledamöterna av Styrelsen för RPS får nu var sitt exemplar av denna skrivelse. Jag anser mig ha rätt att begära reaktioner och initiativ från varje ledamots sida. Skrivelsen läggs om några dagar ut på min blogg. Har jag då fått några kommentarer från Styrelsens ledamöter kommer dessa svar självfallet också att läggas ut på denna blogg, som i dag samlar stora delar av landets aktivitet och aldrig sinande engagemang för denna ödesfråga.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Jag anhåller sålunda att denna skrivelse, som översänds i 20 exemplar, kommer varje ledamot till del! Vänligen bekräfta!
Den 28 februari i år gjorde rikspolisstyrelsens högt stabsplacerade tjänsteman och tydligen talesman, professorn och chefskriminologen Leif GW Persson ett TV-uttalande, varvid han meddelade att mordet på statsminister Olof, Palme förövades
av en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner.
Detta ytterst sensationella uttalande har aldrig kommenterats av RPS på annat sätt än att jag erhållit ett meddelande från en underordnad medarbetare vid RPS vari denne påstår att det visserligen anordnades ett möte mellan RPS-chefen Bengt Svensson och Persson påföljande dag, den 1 mars 2011, men att vad som avhandlades vid mötet vore hemligt och att inga handlingar, protokoll eller liknande, funnes upprättade.
Detta är det senaste livstecknet i ämnet. Leif GW Persson, som under året flitigt förekommit i media, har aldrig kommenterat sitt uttalande, trots att han givetvis är den förste att inse att hans påstående i TV överskuggar all utredning som gjorts i ärendet under den 25-åriga åklagar- och polisutredningen.
Tystnaden från RPS sida är ofattbar, otrolig. Har Persson menat vad han sagt? Skedde mordet på statsminister Olof Palme på sätt som Persson beskriver? Avser i så fall RPS att gå vidare enligt de av Persson uppdragna linjerna? Är i själva verket mordet på Olof Palme löst? Finns då skyldiga personer att visa upp?
Jag begär nu att samtliga demokratiskt valda ledamöter av Styrelsen för RPS omedelbart tar ställning och låter utreda detta det största av ärenden Styrelsen någonsin haft att handlägga. Denna utredning måste medföra ett radikalt omtänkande i hela Palmefrågan och de många övriga ärenden som kan kopplas till mordet, inte minst frågan om hur ett uttalande som Perssons hittills har kunnat läggas utan åtgärd till RPS handlingar.
Jag accepterar inte ett eventuellt motargument från styrelseledamöternas sida som skulle kunna innebära hänvisning till att den valda styrelsen inte skulle ha exekutivt ansvar.
Den helt otroliga händelse som jag tar upp ligger utanför och ovanför allt vad Styrelsen för RPS någonsin har handlagt, och den sätter hela RPS existens i fråga. Styrelsen för RPS måste alltså, för sitt eget existensberättigandes skull, agera snabbt och förutsättningslöst. Bland annat måste självfallet saken också hänskjutas till sittande regering, vilken hittills inte kommenterat Perssons skakande TV-framträdande.
Leif GW Persson, som jag personligen känner, har fått flera brev och förfrågningar från mig, men det har aldrig passat honom att svara en av de få journalister och författare som i dag ägnar tid och arbete åt genomtänkt forskning av detta svåra ämne.
Meningen har uppenbart varit, från Perssons och från RPS sida, att hela saken ska glömmas bort så att RPS, på regeringens uppdrag och efter oförändrade linjer, kan fortsätta den spaning som kan tänkas pågå.
Styrelsen för RPS måste, menar jag, betänka att den officiella polis- och åklagarattityden i dag omfattas av allt färre representanter för den svenska allmänheten och att allt fler övergår till just den beskrivning av mordets tillkomst som Persson förespråkar, med poliser, militärer och säkerhetspersoner som ansvariga. Min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,
med hittills nära 40 000 besök, uppvisar nästan enbart positiva kommentarer till just Leif GW Perssons förslag till lösning av mordet på en statsminister.
Sanningen är på väg, och det framstår som ytterst viktigt att landets högsta polisrepresentation inte bromsar denna utveckling utan i stället gör allt för att förutsättningslöst finna sanningen.
Ledamöterna av Styrelsen för RPS får nu var sitt exemplar av denna skrivelse. Jag anser mig ha rätt att begära reaktioner och initiativ från varje ledamots sida. Skrivelsen läggs om några dagar ut på min blogg. Har jag då fått några kommentarer från Styrelsens ledamöter kommer dessa svar självfallet också att läggas ut på denna blogg, som i dag samlar stora delar av landets aktivitet och aldrig sinande engagemang för denna ödesfråga.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
”Sanningen är säkerligen så skrämmande…”
15.9.2011. Öppet brev till Leif GW Persson.
Leif, Jag kan gärna gräva ner stridsyxan ett tag.
Men jag måste få berätta för dig – som om du inte visste det! – att du sitter osannolikt centralt i mordaffären Olof Palme och dess många ringar på vattnet. Osannolikt.
Den lösning den svenska allmänheten hoppas på, den upplösning vi alla väntar på, kan komma genom ett kort, enkelt uttalande från dig. Du kan gå ut och berätta, i TV eller varför inte i ett kort brev till mig:
Bakom Palmemordet låg och ligger en vitt utbredd konspiration som lik en böld har angripit hela det svenska samhället, dess politiker och dess tjänstemän och dess lydiga chefredaktörer. Bakom konspirationen stod och står… ja, här kan du fylla i. Här kan du också ge den detaljerade anledningen till att ditt tydligen färdigskrivna manuskript i ämnet enligt dig aldrig kommer att publiceras.
Sällan eller aldrig har en enda person haft sekundmöjlighet att lyfta en hel tystnadens järnridå: så här ligger det till!
Jag kan gärna berätta för dig, Leif, vad du säkert sedan länge själv har räknat ut, nämligen att jag mycket väl skulle kunna tänka mig gungstolen (rätt snygg, amerikansk modell) framför min ordbehandlare (av det kända märket Apple). Jag sitter inte ensam utan är försedd med ett ganska rejält socialt skyddsnät, som det ska heta. Om jag tolkar det skyddsnätet rätt så är det mig onekligen fritt fram att lämna denna vrånga skuta, men hur mitt envisa psyke i så fall kommer att reagera, det är förstås ovisst.
Än så länge håller jag mig då och då till ordbehandlaren, som du kan se.
Och då riktar jag denna önskan till dig, Leif: Spott ut!
I dag är du en någon gång rätt spännande mumlare. Spottar du ut blir du en hjälte på alla mediala scener, och du blir, vad bättre är, en hjälte inför ditt eget samvete. En hjälte med gott samvete.
Du vet exakt hur jag arbetar, och hur under de sista av dessa dagar Lars Borgnäs arbetar, när han i sin nyutkomna bok ansluter sig till bland andra mitt utpekande av din otvetydiga deklaration på senaste årsdag av mordet på Olof: ”en konspiration av poliser, militärer och säkerhetsfolk”, dvs det mest uppseendeväckande yttrande en svensk polistjänsteman och mediaperson någonsin fällt.
Ditt yttrande fångas nu upp av allt fler. Av Lars Borgnäs, av mig i boken DE SAMMANSVURNA sidan 13;
Då kallades Leif GW till rikspolischefen Bengt Svensson för en åthutning, men hur den åthutningen avlöpte har vi inte fått veta. Leif GW – och för all del också Bengt Svensson har full laglig rätt att enligt tryckfrihetsförordningen 1:1 berätta för tlil exempel mig vad som avhandlades vid detta möte, som omedelbart blev topphemligt. Men så roligt skulle vi uppenbarligen inte ha medan dimman sänkte sig över Polhemsgatan.
Så, som sagt, hör av dig! Spott ut!
Innan fan är definitivt lös över gamla Svedala.
Än så länge med engagerad hälsning kvar vid ordbehandlaren!
Sven
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Leif, Jag kan gärna gräva ner stridsyxan ett tag.
Men jag måste få berätta för dig – som om du inte visste det! – att du sitter osannolikt centralt i mordaffären Olof Palme och dess många ringar på vattnet. Osannolikt.
Den lösning den svenska allmänheten hoppas på, den upplösning vi alla väntar på, kan komma genom ett kort, enkelt uttalande från dig. Du kan gå ut och berätta, i TV eller varför inte i ett kort brev till mig:
Bakom Palmemordet låg och ligger en vitt utbredd konspiration som lik en böld har angripit hela det svenska samhället, dess politiker och dess tjänstemän och dess lydiga chefredaktörer. Bakom konspirationen stod och står… ja, här kan du fylla i. Här kan du också ge den detaljerade anledningen till att ditt tydligen färdigskrivna manuskript i ämnet enligt dig aldrig kommer att publiceras.
Sällan eller aldrig har en enda person haft sekundmöjlighet att lyfta en hel tystnadens järnridå: så här ligger det till!
Jag kan gärna berätta för dig, Leif, vad du säkert sedan länge själv har räknat ut, nämligen att jag mycket väl skulle kunna tänka mig gungstolen (rätt snygg, amerikansk modell) framför min ordbehandlare (av det kända märket Apple). Jag sitter inte ensam utan är försedd med ett ganska rejält socialt skyddsnät, som det ska heta. Om jag tolkar det skyddsnätet rätt så är det mig onekligen fritt fram att lämna denna vrånga skuta, men hur mitt envisa psyke i så fall kommer att reagera, det är förstås ovisst.
Än så länge håller jag mig då och då till ordbehandlaren, som du kan se.
Och då riktar jag denna önskan till dig, Leif: Spott ut!
I dag är du en någon gång rätt spännande mumlare. Spottar du ut blir du en hjälte på alla mediala scener, och du blir, vad bättre är, en hjälte inför ditt eget samvete. En hjälte med gott samvete.
Du vet exakt hur jag arbetar, och hur under de sista av dessa dagar Lars Borgnäs arbetar, när han i sin nyutkomna bok ansluter sig till bland andra mitt utpekande av din otvetydiga deklaration på senaste årsdag av mordet på Olof: ”en konspiration av poliser, militärer och säkerhetsfolk”, dvs det mest uppseendeväckande yttrande en svensk polistjänsteman och mediaperson någonsin fällt.
Ditt yttrande fångas nu upp av allt fler. Av Lars Borgnäs, av mig i boken DE SAMMANSVURNA sidan 13;
Då kallades Leif GW till rikspolischefen Bengt Svensson för en åthutning, men hur den åthutningen avlöpte har vi inte fått veta. Leif GW – och för all del också Bengt Svensson har full laglig rätt att enligt tryckfrihetsförordningen 1:1 berätta för tlil exempel mig vad som avhandlades vid detta möte, som omedelbart blev topphemligt. Men så roligt skulle vi uppenbarligen inte ha medan dimman sänkte sig över Polhemsgatan.
Så, som sagt, hör av dig! Spott ut!
Innan fan är definitivt lös över gamla Svedala.
Än så länge med engagerad hälsning kvar vid ordbehandlaren!
Sven
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
1986: Polisen gav 7 000 intervjuer. I dag: noll.
15.9.2011. Jag citerar ett brev – ett av många – från rikskriminalens Palmeenhet, Edqvist:
Begäran om utfående av allmänna handlingar.
Ni har begärt att få kopia av ett foto som tagits på Lisbeth Palmes kofta.
Jag gör bedömningen att fotot omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009-400). Jag är därför förhindrad att lämna ut detta till Er.
Detta är ett tjänstemannabeslut som inte gr att överklaga. Önskar Ni ett överklagbart myndighetsbeslut är i välkommen att återkomma till undertecknad.
Nu liksom tidigare kommenterar vi i Palmeutredningen inte den pågående utredningen.
Stig Edqvist.
Nehej? Jag kommenterar:
Nr 1: I själva sakfrågan, först. Alla so läser detta brev måste rimligen få intrycket att det fotografi som jag efterlyser existerar. Fotografiet är inte mitt påhitt. Det finns någonstans inom Edqvists domäner, men Edqvist vill inte lämna ut det.
Men så är det inte alls säkert att det verkligen förhåller sig. Något fotografi av denna kofta. Eller själva koftan, har aldrig visats, och kofta har endast omnämnts en gång, så vitt jag kan finna, i offentlig dokumentation, närmare bestämt i förteckningen över ”tillvaratagna klädesplagg från Sabbatsbergs sjukhus: L (=Lisbeth Palme) Stickad kofta”.
Men koftan har alltså aldrig företetts, och den har alltså, så vitt jag vet, heller inte omnämnts på annat ställe. Den sändes aldrig till Bundskriminalamt, aldrig till Statens kriminaltekniska laboratorium, aldrig till riksmuseet. Detta har alltid förefallt egendomligt, eftersom koftan måste ha befunnit sig mitt i vägen för en passerande kula, mellan mockakappans insida och ”T-shi8rten” som var en blus. Antagligen borde koftan ha blivit svårt skadad.
Men nu påstår Edqvist, om jag tolkar honom rätt, att koftan finns snyggt och prydligt avfotograferad? Eller tillämpar Edqvist annan logik och semantik än vi vanliga människor gör?
Nr 2: Jag har aldrig begärt ett tjänstemannabeslut av Edqvist. Jag har självfallet begärt ett myndighetsbeslut. Det torde vara ytterst sällsynt att någon specifikt begär ett tjänstemannabslut som inte går att överklaga.
Jag överklagar nu omgående Edqvists tjänstemannatankar och begär ett formellt myndighetsbeslut. Jag har tidigare flera gånger berättat för Edqvist att jag aldrig önskar ett tjänstemannabeslut utan alltid önskar ett myndighetsbeslut. Men det tar ju alltid lite tid meden här omgången på ett lägre tjänsteplan.
Nr 3 – och här bör jag lite utförligare.
Edqvist påstår, med en klockren osanning, att ”nu liksom tidigare kommenterar vi i Palmeutredningen inte den pågående utredningen”.
Klockren osanning. Jag har varit med i denna Palmesfär långt sedan före Edqvists tid, och jag har som arbetande professionell journalist i 25 år mottagit kommentarer från Palmeutredarna och deras överordnade alltsedan dagen efter mordet på Olof Palme fram till en tidpunkt som ungefärligen sammanfaller med granskningskommissionens presentation av sin omstridda rapport, den heta sommaren 1999.
Sedan dess har jag förunnats ett personligt sammanträffande med RÅ:s dåvarande Palmehandläggare, Agneta Blidberg, varvid visserligen både sanningar och osanningar framkom men ändå kommentarer, av något slag.
Sedan dess har i varje fall jag behandlats med hånfull tystnad. Hur var det då från början? Jo det kan jag tala om, ty jag var med, för att hänvisa till Fänrik Stål.
Jag kan t ex citera ur juristkommissionens, så vitt jag kan se helt korrekta information från 1987, där kommissionen bl a skriver:
Poliser som /från starten/ deltog i spaningsarbetet och framför allt ledningsgruppen fick ta emot en avsevärd mängd telefonsamtal och förfrågningar per telex. Holmér ansåg det nödvändigt att finna en ”professionell lösning”. Han kontaktade Romander som ställde byråchefen vid rikspolisstyrelsen Leif Hallberg till Holmérs förfogande. Hallberg, som arbetade med informationsfrågor hos styrelsen, engagerades den 6 mars /en vecka efter mordet/ av Holmér som presstalesman för polisen.
Jag förflyttas under utskriften dessa 25 år tillbaka Leif Hallbergs röst: ganska murrig, men han svarade rejält på tilltal. Och i sak.
Nu berättar han för juristkommisionen att han under de månader granskningen gällt gett 7 000 intervjuer. Detta antal ska ställas mot de intervjuer som RÅ:S förundersökningsledare Kerstin Skarp och polisens Stig Edqvist ger i dag, dvs 0.
Vilken kan anledningen vara? Att de tämligen höga tjänstemannen tvingas svara i en sjuk sak? Ja men den var väl lika sjuk 1986 som 2011? Jo, Men de tjänstemän som tvingades hantera detta risiga skatbo behövde den gången inte arbeta i sådan motvind från allmänheten och media. Det gick då, faktiskt från båda parters sida, att hålla en mask av samförstånd: det kan ha strulat till sig och glappat några gånger med det här mordet och den här mordutredningen, men vi försöker väl ändå att arbeta vidare – ungefär så kan ha varot våra tankar den gången, i varje fall på journalistsidan.
Men dess är förgångna dagar. Och förspillda. I dag för både Kerstin och Stig ett kasernregemente över påringande (uppsökande är i praktiken uteslutet) journalister, och elfenbenstornet förblir ostört.
Den som utomordentligt villiggt och frikostigt, under flera år lämnade ut av sin kunskap i ämnet var kriminalkommissarien Hans Ölvebro, ett namn som stannt även hos den inte specialingtresserade allmänheten. ”Sade Ölvebro”, hävdar Ölvebro”.
Det kan. Åtminstene i dag, i efterhand, sägas att inte ett ord av vad Ölvebro undslapp sig var helt sant, helt korrekt. I varje fall inte om vi betänker att alla dessa mpånga ord svävade, som i en bubbla, inne i den allmänna stora lögnen där Anti Avsan inte fick nämnas, där ”poliser, militärer och aäkerhetspeersoner” (Leif GW) Sannerligen inte fick skymta.
Jag tar fram Olle Alséns utskrifter från de många telefonsamtalen med Ölvebro, där de båda kombattanterna ibland tycks prata på kompisvis med varandra (fast skenet bedrar). Olle Alsén talar i telefon med Hans Ölvebro den 13 juni1993. Avsan-affären börjar spricka upp:. Samtalet gäller Anneli och Anki:
Ölvebro: Och det är ju så att man som utredare har en känsla när det är något som går åt rätt håll och nånting spm är fel. Det ör väl samma sak som att du har en känsla för vad som är en nyhet. Jag har en näsa i stället för vad som kan vara rätt oh riktigt va.
Alsén: Den måste du ha haft i fråga om Pettersson också då?
Ölvebro: Ja /skratt/, självklart, annaars hade vi inte jobbat vidare med om det inte är…vore så.
Ett till synes lättsamt snack kamrater emellan, men med ett tungt undertryck. Ett snack, i alla fall. Md Skarp och Edqvist sker inget journalistiskt kamratsnack. Långt därifrån.
Nu liksom tidigare kommenterar vi i Palmeutredningen inte den pågående utredningen.
Nehej.
Sven Anér
Begäran om utfående av allmänna handlingar.
Ni har begärt att få kopia av ett foto som tagits på Lisbeth Palmes kofta.
Jag gör bedömningen att fotot omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009-400). Jag är därför förhindrad att lämna ut detta till Er.
Detta är ett tjänstemannabeslut som inte gr att överklaga. Önskar Ni ett överklagbart myndighetsbeslut är i välkommen att återkomma till undertecknad.
Nu liksom tidigare kommenterar vi i Palmeutredningen inte den pågående utredningen.
Stig Edqvist.
Nehej? Jag kommenterar:
Nr 1: I själva sakfrågan, först. Alla so läser detta brev måste rimligen få intrycket att det fotografi som jag efterlyser existerar. Fotografiet är inte mitt påhitt. Det finns någonstans inom Edqvists domäner, men Edqvist vill inte lämna ut det.
Men så är det inte alls säkert att det verkligen förhåller sig. Något fotografi av denna kofta. Eller själva koftan, har aldrig visats, och kofta har endast omnämnts en gång, så vitt jag kan finna, i offentlig dokumentation, närmare bestämt i förteckningen över ”tillvaratagna klädesplagg från Sabbatsbergs sjukhus: L (=Lisbeth Palme) Stickad kofta”.
Men koftan har alltså aldrig företetts, och den har alltså, så vitt jag vet, heller inte omnämnts på annat ställe. Den sändes aldrig till Bundskriminalamt, aldrig till Statens kriminaltekniska laboratorium, aldrig till riksmuseet. Detta har alltid förefallt egendomligt, eftersom koftan måste ha befunnit sig mitt i vägen för en passerande kula, mellan mockakappans insida och ”T-shi8rten” som var en blus. Antagligen borde koftan ha blivit svårt skadad.
Men nu påstår Edqvist, om jag tolkar honom rätt, att koftan finns snyggt och prydligt avfotograferad? Eller tillämpar Edqvist annan logik och semantik än vi vanliga människor gör?
Nr 2: Jag har aldrig begärt ett tjänstemannabeslut av Edqvist. Jag har självfallet begärt ett myndighetsbeslut. Det torde vara ytterst sällsynt att någon specifikt begär ett tjänstemannabslut som inte går att överklaga.
Jag överklagar nu omgående Edqvists tjänstemannatankar och begär ett formellt myndighetsbeslut. Jag har tidigare flera gånger berättat för Edqvist att jag aldrig önskar ett tjänstemannabeslut utan alltid önskar ett myndighetsbeslut. Men det tar ju alltid lite tid meden här omgången på ett lägre tjänsteplan.
Nr 3 – och här bör jag lite utförligare.
Edqvist påstår, med en klockren osanning, att ”nu liksom tidigare kommenterar vi i Palmeutredningen inte den pågående utredningen”.
Klockren osanning. Jag har varit med i denna Palmesfär långt sedan före Edqvists tid, och jag har som arbetande professionell journalist i 25 år mottagit kommentarer från Palmeutredarna och deras överordnade alltsedan dagen efter mordet på Olof Palme fram till en tidpunkt som ungefärligen sammanfaller med granskningskommissionens presentation av sin omstridda rapport, den heta sommaren 1999.
Sedan dess har jag förunnats ett personligt sammanträffande med RÅ:s dåvarande Palmehandläggare, Agneta Blidberg, varvid visserligen både sanningar och osanningar framkom men ändå kommentarer, av något slag.
Sedan dess har i varje fall jag behandlats med hånfull tystnad. Hur var det då från början? Jo det kan jag tala om, ty jag var med, för att hänvisa till Fänrik Stål.
Jag kan t ex citera ur juristkommissionens, så vitt jag kan se helt korrekta information från 1987, där kommissionen bl a skriver:
Poliser som /från starten/ deltog i spaningsarbetet och framför allt ledningsgruppen fick ta emot en avsevärd mängd telefonsamtal och förfrågningar per telex. Holmér ansåg det nödvändigt att finna en ”professionell lösning”. Han kontaktade Romander som ställde byråchefen vid rikspolisstyrelsen Leif Hallberg till Holmérs förfogande. Hallberg, som arbetade med informationsfrågor hos styrelsen, engagerades den 6 mars /en vecka efter mordet/ av Holmér som presstalesman för polisen.
Jag förflyttas under utskriften dessa 25 år tillbaka Leif Hallbergs röst: ganska murrig, men han svarade rejält på tilltal. Och i sak.
Nu berättar han för juristkommisionen att han under de månader granskningen gällt gett 7 000 intervjuer. Detta antal ska ställas mot de intervjuer som RÅ:S förundersökningsledare Kerstin Skarp och polisens Stig Edqvist ger i dag, dvs 0.
Vilken kan anledningen vara? Att de tämligen höga tjänstemannen tvingas svara i en sjuk sak? Ja men den var väl lika sjuk 1986 som 2011? Jo, Men de tjänstemän som tvingades hantera detta risiga skatbo behövde den gången inte arbeta i sådan motvind från allmänheten och media. Det gick då, faktiskt från båda parters sida, att hålla en mask av samförstånd: det kan ha strulat till sig och glappat några gånger med det här mordet och den här mordutredningen, men vi försöker väl ändå att arbeta vidare – ungefär så kan ha varot våra tankar den gången, i varje fall på journalistsidan.
Men dess är förgångna dagar. Och förspillda. I dag för både Kerstin och Stig ett kasernregemente över påringande (uppsökande är i praktiken uteslutet) journalister, och elfenbenstornet förblir ostört.
Den som utomordentligt villiggt och frikostigt, under flera år lämnade ut av sin kunskap i ämnet var kriminalkommissarien Hans Ölvebro, ett namn som stannt även hos den inte specialingtresserade allmänheten. ”Sade Ölvebro”, hävdar Ölvebro”.
Det kan. Åtminstene i dag, i efterhand, sägas att inte ett ord av vad Ölvebro undslapp sig var helt sant, helt korrekt. I varje fall inte om vi betänker att alla dessa mpånga ord svävade, som i en bubbla, inne i den allmänna stora lögnen där Anti Avsan inte fick nämnas, där ”poliser, militärer och aäkerhetspeersoner” (Leif GW) Sannerligen inte fick skymta.
Jag tar fram Olle Alséns utskrifter från de många telefonsamtalen med Ölvebro, där de båda kombattanterna ibland tycks prata på kompisvis med varandra (fast skenet bedrar). Olle Alsén talar i telefon med Hans Ölvebro den 13 juni1993. Avsan-affären börjar spricka upp:. Samtalet gäller Anneli och Anki:
Ölvebro: Och det är ju så att man som utredare har en känsla när det är något som går åt rätt håll och nånting spm är fel. Det ör väl samma sak som att du har en känsla för vad som är en nyhet. Jag har en näsa i stället för vad som kan vara rätt oh riktigt va.
Alsén: Den måste du ha haft i fråga om Pettersson också då?
Ölvebro: Ja /skratt/, självklart, annaars hade vi inte jobbat vidare med om det inte är…vore så.
Ett till synes lättsamt snack kamrater emellan, men med ett tungt undertryck. Ett snack, i alla fall. Md Skarp och Edqvist sker inget journalistiskt kamratsnack. Långt därifrån.
Nu liksom tidigare kommenterar vi i Palmeutredningen inte den pågående utredningen.
Nehej.
Sven Anér
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)