1986: Polisen gav 7 000 intervjuer. I dag: noll.

15.9.2011. Jag citerar ett brev – ett av många – från rikskriminalens Palmeenhet, Edqvist:

Begäran om utfående av allmänna handlingar.

Ni har begärt att få kopia av ett foto som tagits på Lisbeth Palmes kofta.

Jag gör bedömningen att fotot omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009-400). Jag är därför förhindrad  att lämna ut detta till Er.

Detta är ett tjänstemannabeslut som inte gr att överklaga. Önskar Ni ett överklagbart myndighetsbeslut är i välkommen att återkomma till undertecknad.

Nu liksom tidigare kommenterar vi i Palmeutredningen inte den pågående utredningen.

Stig Edqvist.

Nehej? Jag kommenterar:

Nr 1: I själva sakfrågan, först. Alla so läser detta brev måste rimligen få intrycket att det fotografi som jag efterlyser existerar. Fotografiet är inte mitt påhitt. Det finns någonstans inom Edqvists domäner, men Edqvist vill inte lämna ut det.

Men så är det inte alls säkert att det verkligen förhåller sig. Något fotografi av denna kofta. Eller själva koftan, har aldrig visats, och kofta har endast omnämnts en gång, så vitt jag kan finna, i offentlig dokumentation, närmare bestämt i förteckningen över ”tillvaratagna klädesplagg från Sabbatsbergs sjukhus: L (=Lisbeth Palme) Stickad kofta”.

Men koftan har alltså aldrig företetts, och den har alltså, så vitt jag vet, heller inte omnämnts på annat ställe. Den sändes aldrig till Bundskriminalamt, aldrig till Statens kriminaltekniska laboratorium, aldrig till riksmuseet. Detta har alltid förefallt egendomligt, eftersom koftan måste ha befunnit sig mitt i vägen för en passerande kula, mellan mockakappans insida och ”T-shi8rten” som var en blus. Antagligen borde koftan ha blivit svårt skadad.

Men nu påstår Edqvist, om jag tolkar honom rätt, att koftan finns snyggt och prydligt avfotograferad? Eller tillämpar Edqvist annan logik och semantik än vi vanliga människor gör?

Nr 2: Jag har aldrig begärt ett tjänstemannabeslut av Edqvist. Jag har självfallet begärt ett myndighetsbeslut. Det torde vara ytterst sällsynt att någon specifikt begär ett tjänstemannabslut som inte går att överklaga.

Jag överklagar nu omgående Edqvists tjänstemannatankar och begär ett formellt myndighetsbeslut. Jag har tidigare flera gånger berättat för Edqvist att jag aldrig önskar ett tjänstemannabeslut utan alltid önskar ett myndighetsbeslut. Men det tar ju alltid lite tid meden här omgången på ett lägre tjänsteplan.

Nr 3 – och här bör jag lite utförligare.

Edqvist påstår, med en klockren osanning, att ”nu liksom tidigare kommenterar vi i Palmeutredningen inte den pågående utredningen”.

Klockren osanning. Jag har varit med i denna Palmesfär långt sedan före Edqvists tid, och jag har som arbetande professionell journalist i 25 år mottagit kommentarer från Palmeutredarna och deras överordnade alltsedan dagen efter mordet på Olof Palme fram till en tidpunkt som ungefärligen sammanfaller med granskningskommissionens presentation av sin omstridda rapport, den heta sommaren 1999.

Sedan dess har jag förunnats ett personligt sammanträffande med RÅ:s dåvarande Palmehandläggare, Agneta Blidberg, varvid visserligen både sanningar och osanningar framkom men ändå kommentarer, av något slag.

Sedan dess har i varje fall jag behandlats med hånfull tystnad. Hur var det då från början? Jo det kan jag tala om, ty jag var med, för att hänvisa till Fänrik Stål.

Jag kan t ex citera ur juristkommissionens, så vitt jag kan se helt korrekta information från 1987, där kommissionen bl a skriver:

Poliser som /från starten/ deltog i spaningsarbetet och framför allt ledningsgruppen fick ta emot en avsevärd mängd telefonsamtal och förfrågningar per telex. Holmér ansåg det nödvändigt att finna en ”professionell lösning”. Han kontaktade Romander som ställde byråchefen vid rikspolisstyrelsen Leif Hallberg till Holmérs förfogande. Hallberg, som arbetade med informationsfrågor hos styrelsen, engagerades den 6 mars /en vecka efter mordet/ av Holmér som presstalesman för polisen.

Jag förflyttas under utskriften dessa 25 år tillbaka Leif Hallbergs röst: ganska murrig, men han svarade rejält på tilltal. Och i sak.

Nu berättar han för juristkommisionen att han under de månader granskningen gällt gett 7 000 intervjuer. Detta antal ska ställas mot de intervjuer som RÅ:S förundersökningsledare Kerstin Skarp och polisens Stig Edqvist ger i dag, dvs 0.

Vilken kan anledningen vara? Att de tämligen höga tjänstemannen tvingas svara i en sjuk sak? Ja men den var väl lika sjuk 1986 som 2011? Jo, Men de tjänstemän som tvingades hantera detta risiga skatbo behövde den gången inte arbeta i sådan motvind från allmänheten och media. Det gick då, faktiskt från båda parters sida, att hålla en mask av samförstånd: det kan ha strulat till sig och glappat några gånger med det här mordet och den här mordutredningen, men vi försöker väl ändå att arbeta vidare – ungefär så kan ha varot våra tankar den gången, i varje fall på journalistsidan.

Men dess är förgångna dagar. Och förspillda. I dag för både Kerstin och Stig ett kasernregemente över påringande (uppsökande är i praktiken uteslutet) journalister, och elfenbenstornet förblir ostört.

Den som utomordentligt villiggt och frikostigt, under flera år lämnade ut av sin kunskap i ämnet var kriminalkommissarien Hans Ölvebro, ett namn som stannt även hos den inte specialingtresserade allmänheten. ”Sade Ölvebro”, hävdar Ölvebro”.

Det kan. Åtminstene i dag, i efterhand, sägas att inte ett ord av vad Ölvebro undslapp sig var helt sant, helt korrekt. I varje fall inte om vi betänker att alla dessa mpånga ord svävade, som i en bubbla, inne i den allmänna stora lögnen där Anti Avsan inte fick nämnas, där ”poliser, militärer och aäkerhetspeersoner” (Leif GW) Sannerligen inte fick skymta.

Jag tar fram Olle Alséns utskrifter från de många telefonsamtalen med Ölvebro, där de båda kombattanterna ibland tycks prata på kompisvis med varandra (fast skenet bedrar). Olle Alsén talar i telefon med Hans Ölvebro den 13 juni1993. Avsan-affären börjar spricka upp:. Samtalet gäller Anneli och Anki:

Ölvebro: Och det är ju så att man som utredare har en känsla när det är något som går åt rätt håll och nånting spm är fel. Det ör väl samma sak som att du har en känsla för vad som är en nyhet. Jag har en näsa i stället för vad som kan vara rätt oh riktigt va.

Alsén: Den måste du ha haft i fråga om Pettersson också då?

Ölvebro: Ja /skratt/, självklart, annaars hade vi inte jobbat vidare med om det inte är…vore så.

Ett till synes lättsamt snack kamrater emellan, men med ett tungt undertryck. Ett snack, i alla fall. Md Skarp och Edqvist sker inget journalistiskt kamratsnack. Långt därifrån.

Nu liksom tidigare kommenterar vi i Palmeutredningen inte den pågående utredningen.

Nehej.

Sven Anér