Det centrala, absolut mest graverande inslaget i Lisbeth Palmes märkliga agerande under mordkvällen är bytet av fordon och kappa under ilfärden från Dekorima till Sabbatsberg. Detta byte innehåller allt av egendomlighet, abnormitet. Det torde inte ha förekommit någon gång tidigare i Sverige att en nära anhörig under de pressade minuterna mellan olycksplats och sjukhus lämnar ambulansen under färden, för något så banalt och oväsentligt som ett kappbyte.
Alltså har det gällt för utredande myndigheter, först Stockholms åklagare och polismyndighet, efter ett knappt år RÅ och rikspolisstyrelsen, att över huvud taget inte nämna kappbytet och därmed sammanhängande märkliga omständigheter. Inte nämna.
I själva verket var saken offentligt – och det går att säga officiellt – känd redan den 2 mars 1986 via pressfotografen Ulf Karlssons bild av Lisbeth Palme som i polisbil anländer till Sabbatsbergs akutintag. Bilden publicerades då av Göteborgs-Posten, med en korrekt underskrift; tyvärr har G-P inte i hasten kunnat analysera den ödesdigra vidden av den återgivna händelsen. Hade detta skett, och myndigheterna inte hade kunnat ge någon trolig förklaring, hade hela brottsutredningen fått en helt annan form.
Nej, saken har inte fått nämnas. Efter mordet är det först jag själv som så sent som år 2000 som sammanträffar med Ulf Karlsson, får ut bilden i originalversion, slår larm i mitt dåvarande PALME-nytt nr 7 och 8 för år 2000. Ett larm som förklingar ohört. Totalt ohört.
Saken är anmärkningsvärd, milt talat. De yttre omständigheterna har visserligen varit extraordinära, men de har varken då eller i dag varit svåra att greppa; bilden har visat sanningen.
Polis och åklagare kunde ha hävdat att bilden vore arrangerad, tagen vid annat tillfälle, men det är endast tystnad som följt. Att inte ens G-P, som gav den första publiciteten, återkommer i sina egna spalter och står för sin bildpublicering är ännu en märklighet i sammanhanget.
Nej, det vi tvingas bevittna är att klara, faktiska, belagda händelser trollas bort, in i en nebulosa av händelser och icke-händelser. Kappbytet kan aldrig ha ägt rum eftersom det inte finns omnämnt i några myndighetspapper. Simsalabim, allt är välordnat, inga konstigheter.
Jag minns när jag sommaren år 2000 fick Ulf Karlssons originalbild i handen och hur jag tänkte: Nu rullar det! Men icke. Inte den gången.
Jag har nu alltså skrivit, två gånger, till den demokratiskt valda styrelse som är överordnad den rikspolisstyrelse som så gravt har misskött sitt ämbete, och jag har skrivit till riksdagens justitieutskott, alltså två instanser som rimligen inte finns involverade i alla mörksens gärningar som utförts och fortfarande utförs på det polisiära fältet.
En parlamentariskt och demokratiskt utsedd styrelse består väl rimligen av vanliga människor som dig och mig, med sund vardaglig syn på den krassa verklighet som omger oss. Och justitieutskottet består ju per definition av riksdagsledamöter, utsedda av oss väljare för sina rejäla egenskapers skull.
Det är svårt att tänka sig att sådana personer skulle kunna se annorlunda på ett allt bevisande fotografi än vad jag gör, som fri, professionell nyhetsjournalist. Eller går dessa personer också i någons ledband?
Har Lisbeth Palmes kappbyte och därmed sammanhängande åtgärder varit olagliga? Jag vet inte säkert hur rena lögner alltid räknas. Lisbeth Palmes utpekande, inför två rättsinstanser, av Christer Pettersson som gärningsman kanske kan klassas som mened, jag vet inte. Avbrytandet av en ambulansutryckning med en kanske ännu ej död person – ja, jag vet inte om lagen förutser något sådant. En påhittad skottskada? Olaglig? Uppkomna kostnader i anledning av en falskeligen påhittad skottskada? Lisbeth Palme ersättningsskyldig?
Jag märker att jag glider ut från det stora avgörande brottet. Jag utpekar Lisbeth Palme som skyldig till ett antal märkliga händelser vid och omkring Dekorima. Är jag brottslig då? Det har jag bett både RPS och RÅ undersöka, men jag får inget svar, och jag blir inte polisanmäld.
Mordet på Olof Palme är ett brott som man inte visar.
Naturligtvis är jag då och då beredd att lägga av, att begära ”stäng av” på datorn. När livet känns lite extra svart sedan vargen har stört under ett par gryningstimmar. Men en klok person jag känner sa här om dagen att det nog inte är meningen med livet att vi precis ska ha roligt hela tiden. Men hederligt, bör vi ha det, Jag försöker.
Sven Anér
Brev från statsrådsberedningen
2011-09-15. Hej Sven! (Hej, hej.) Dessvärre har jag inte någon adress till Lisbeth Palme och kan därför inte hjälpa dig att vidarebefordra ditt brev till henne. Du får därför ditt brev i retur.
Med vänlig hälsning, Åsa Mogerud (Enhetschef brevenheten)
Nehej.
Jag är helt ense med dig om att vägen till lösningen av Palmemordet går via Lisbet Palme.
SvaraRaderaJag tror också att det inte kommer att gå att få fram något vettigt material genom Fru Palme själv.
Däremot finns det ett antal personer kopplade till de två transporter som tog Fru Palme och Palmes kropp till Sabb.