Till STYRELSEN för RPS, Ordföranden, ledamöterna samt Eva Lindahl
Jag upprätthåller gärna kontakten med Styrelsen för RPS, som är den enda instans inom rättsstaten som åtminstone inte har avfärdat mig. Jag hänvisar Styrelsen till min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot,com,
där jag i dag på eftermiddagen har lagt ut en serie av inträngande reportage kring Lisbeth Palme-affären. Några som helst dementier eller korrigeringar av vad jag innan dess hade skrivit har inte inkommit,
Jag gör nu ett försök att ytterligare tränga in i mordets förhistoria, med fokus på Lisbeth Palme-ärendet. Styrelsen torde ju tämligen enkelt kunna få den informationen från den underställda RPS, men jag är inte säker på att informationen lämnas ut, till vem det vara månde.
Jag försöker så analysera, med utgångspunkt från den information jag innehar.
Lisbeth Palme var medveten om det förestående mordet
Först: Det måste anses självfallet att Lisbeth Palme, när hon tillsammans med sin man promenerade mot Dekorima, var medveten om att Olof skulle skjutas vid Dekorima men att någon risk för hennes egen del inte förelåg.
Hur kan jag säga detta? Jag kan ge ett enkelt svar: Lisbeth Palme skulle aldrig ha lämnat Olofs ambulans, någonstans vid Odengatan (en märklig omväg), och gått över i en polisbil om hon inte varit noga förhandsinformerad och helt införstådd. Och detta kan ju inte ha varit en information som presenterats i sista minuten, under Sveavägspromenaden eller vid annat sent tillfälle.
Lisbeth Palme måste i förväg ha suttit i konferenser
Lisbeth Palme måste, före mordet, ha suttit i inträngande konferenser med mordets arrangörer, vilka dessa nu ska sägas ha varit. Leif GW Persson påstår, och har aldrig ändrat sig, ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”. Kanske hade varje grupp, om nu Perssons uppgifter stämmer, delegerat var sin representant. Detta kan jag naturligtvis inte veta.
Men Lisbeth Palme måste sålunda ha varit informerad från antagligen ett flertal möten före den 28 februari, säg ett par veckor tillbaka. Arrangörerna måste ha känt sig övertygade om att Lisbeth Palme vid morddagen vore påläst och inte skulle tveka under de aktuella minuterna, inte heller under den långa framtid som väntade.
Följde Lisbeth Palme alla intentioner i praktiken?
Svårt att säga exakt. Sett utifrån framstår tillvägagångssättet inte helt oantastligt. Fram till ankomsten, i Lars Christiansons polisbil till Sabbatsberg, förefaller händelseförloppet ha varit det förutsedda, men aktiviteterna på Sabbatsberg övertygar inte. Sålunda har hennes åtgärder för att få sin skottskada trodd och accepterad varit vag och tvekande.
Det måste utan vidare sägas att det endast har varit Lisbeth Palmes obestridliga position och pondus som statsministerns maka som gjort att hon och de sammansvurna, inför mediauppbådet, kunnat komma undan med en så bräcklig redovisning av den falskt påhittade skottskadan på ryggen.
Säg att en annan person, utan förankring i rättssamhällets högre instanser, skulle ha påstått sig ha blivit beskjuten, utan att ha kunnat visa upp bevis – ja, ett dylikt påstående skulle självfallet aldrig ha godtagit av hederliga poliser eller åklagare. Rättsintyg skulle omedelbart ha krävts och då hade påståendet fallit.
Lisbeth Palme: Noli me tangere, rör mig inte!
Det var Lisbeth Palmes noli me tangere-attityd som räddade henne vidare, utan att egentliga misstankar, förrän nu, riktades mot henne. Och säkerligen har detta ingått i Lisbeth Palmes och hennes medsammansvurnas planläggning: ”ingen kommer attt misstänka statsministerns maka, Caesars hustru!”
Det gjorde heller ingen, utanför de sammansvurnas krets, inne på Sabbatsberg. Åke Nilzén, svågern och dermatologen, uppfattade ”skadan” som en banal och ointressant rodnad, och fick uppenbarligen ingen vink från Lisbeth Palme om att hon skulle ha blivit påskjuten. Här har Lisbeth Palme alltså varit mycket vacklande och tvekande.
Påståendena från kommissarie Christianson och sjuksköterskan Lena Östeman, om Lisbeth Palmes tydliga skottmärken på ryggen, har uppenbarligen kommit fram först senare och stämmer på ingen punkt med den sakkunnige Nilzéns uppgift om ”en lätt rodnad som jag baddade”.
Åter till planeringen, med frågorna:
Nr:1: Varför måste Lisbeth Palme finnas i Olofs sällskap? Och
Nr 2: Varför måste påskjutningen fingeras?
Olof Palme måste ledas fram till Dekorima!
Nr 1: Det har från början, i planeringen, varit ett av Lisbeth Palmes avgörande viktiga uppdrag att se till att Olof Palme kom fram till den utsedda avrättningsplatsen, Dekorima. Att det skulle ha gått att på något annat sätt locka eller narra Olof till Dekorima hade i bästa fall varit en chansning, med oviss utgång. I makans sällskap föreföll promenaden naturlig, och den har efteråt, i litteraturen, relativt sällan varit föremål för misstankar.
Det har av journalister sagts att reservplaner borde ha funnits att sätta in för den händelse paret Palme valt annan promenadväg från biografen Grand. Ja, tänkbart, men den valda östra trottoaren på Sveavägen måste ha varit det absoluta huvudalternativet, som en avgörande viktig del i Lisbeth Palmes uppdrag.
Varför så viktigt att låtsas ha blivit påskjuten?
Nr 2: Ja, här förefaller mig svaret mera komplicerat och svårfunnet. Uppenbarligen har tanken varit att ge intrycket av att ”den ensamme gärningsmannen” bort se till att det närmaste, och farligaste, vittnet eliminerades, men genomförandet har aldrig egentligen tålt närmare, medicinsk eller polisteknisk utredning.
Påhittet att ”Lisbeth-kulan” med millimeterprecision skulle ha kunnat passera mellan, inte kappa och blus utan mellan kappa och kofta och blus, har alltid förefallit, åtminstone de flesta av oss reportrar, i det närmaste otänkbart. Och hur kunde en gärningsman, som med sådan kuslig ackuratess kunde avrätta Olof, missa så grovt mot en person på högst 1 meters avstånd?
Endast Lisbeth Palme hade kunnat komma undan
Igen, samma situation: Endast Lisbeth Palme skulle, åtminstone nödtorftigt, kunna utan misstankar klara av ett dylikt predikament. Och mycket av fortsättningen lägger enligt min mening skulden på oss reportrar för att vi inte tillräckligt noga skärskådade de finsnickrade påhitten om ”T-shirtens” vävnadsskador, och ”träffarna mot skulderbladen”, där skulderbladen i så fall skulle ha suttit placerade på alldeles för kort avstånd mellan varandra. Osv. Naturligtvis kan påpekas att vi praktiskt taget aldrig fick en korrekt information i väsentliga huvudfrågor, ofta ingen information alls – med hänvisning till den ”förundersökningssekretess” som ingalunda existerar som generellt juridiskt begrepp.
Ju mer huvudfiguren Lisbeth Palme observeras framkommer hur perfekt Lisbeth Palme passat för sin syssla på Sveavägen. Hur unikt perfekt.
Längre in i denna svarta story, mot initiativtagare, medsammansvurna osv kan jag knappast komma, men Styrelsens underordnade RPS innehar onekligen alla detaljer i ämnet. Jag slutar, denna gång, med frågor till Styrelsen och till mig själv:
När kom Lisbeth Palme in i bilden? Och i vilken egenskap?
En av de huvudansvariga? Frågan kan verka hård, men om vi betänker att Lisbeth Palme var den absolut oumbärliga i hela arrangemanget så blir frågan rimligare. Poliser på Sveavägen och i sambandscentraler har varit utbytbara, ambulansförare och förhandstrimmade personer inne på Sabbatsberg likaså, men Lisbeth Palme har inte varit utbytbar. Kanske får vi aldrig veta, med säkerhet, vem som kom med det första förslaget:
”Ska vi se till att Olof försvinner?”
Jag slutar här, för nu. I normalfallet, Styrelsen för RPS, skulle Lisbeth Palme för länge sedan ha lagförts. Och jag, under dessa senaste dramatiska veckor? Men vem ska lagföra? Hennes medsammansvurna?
Sven Anér
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge- 0174-500 66, 018-15 12 79.
Bilaga:
Jag bifogar fotostatkopior som jag sommaren 2000 torde ha utfått från rikskriminalpolisen (!). Jag har inte själv kunnat helt identifiera de personer, bilar och föremål som finns på dessa Ulf Karlssons bilder från Sabbatsberg under mordnatten, men den identifieringen borde självfallet RPS ha gjort redan den 1 mars 1986.
Bilderna har, så vitt jag vet, aldrig tidigare visats. Möjligen kan ett sakkunnigt studium av dessa bilder, där alltså ”kappbilden” ingår, kunna ge ytterligare information kring mordet. SA.
varför måste lisbeth ha varit förhandsinformerad rörande ambulans/polisbil byte? det är väl inte nödvändigtvis svårt att stanna ambulans och få en extremt uppskakad person att göra som polisen säger, och sedan med påtryckningar/hot få henne tyst. det förefaller inte helt otroligt! tacksam för kommentar!
SvaraRadera