Jag återkommer med ett försök till slutlig kronologi beträffande ärendet Lisbeth Palmes kappa, och det jag har upptäckt denna onsdagsmorgon är spännande, delvis sensationellt.
Jag har nu noga på nytt läst vad de mycket skickliga författarna Kari och Pertti Poutiainen skriver i sin ”Inuti labyrinten” från 1995. Jag har då funnit att författarna ägnat ett fyrtiotal sidor åt poliskommissarien Lars Christianson, som tidigt kom till Sabbatsbergs akutintag.
Men det sensationella är att Poutiainens inte med ett ord nämner vad som från år 2000, fem år senare, kom att kännas naturligt, nämligen att Christianson denna mordkväll fick fungera som Lisbeth Palmes viktiga och djupt hemliga hjälpreda när kappan-arrangemanget skulle slutföras – ja, först planeras vid möten där Christianson självfallet har varit närvarande.
Varför tas detta centrala skeende inte upp i ”Inuti labyrinten”? Jag ställer frågan utan kritik mot mina båda författarkolleger, som utredde otroligt ingående och noggrant. Ska jag kritisera ”Inuti labyrinten” ska jag kritisera mycket av vad jag själv har skrivit i ärendet, före millennieskiftet.
1995, då Poutiainen-boken kom ut, hade jag själv inte den ringaste aning om att ett kappmysterium förelåg. Hur hade jag kunnat ha det?
Ja, det hade faktiskt funnits en möjlighet, för både Poutiainens och för mig. Nämligen om vi, någon av oss, hade analyserat den bild som i dag står i centrum, bilden Ulf Karlsson tog kl 23.42 mordkvällen, av Lisbeth Palme som springande lämnar kommissarie Lars Christiansons polisbil 1210, och som alltså faktiskt publicerades av den stora nyhetstidningen Göteborgs-Posten något mer än ett dygn efter mordet, den 2 mars 1986!
I dag går det, som jag har visat i tidigare brev till Styrelsen för RPS, att i efterklokhetens tecken konstatera att ”där står ju alltihop. Alla uppgifter, alla korrekta uppgifter”! Ja det kan sägas. Men den dagen den stora - 4-spaltiga – bilden publicerades har det varit mycket få som har vetat vilka ytterplagg Lisbeth Palme bar under mordkvällen, och än färre kan, sedan det blivit känt att Lisbeth Palme på biografen Grand bar en brun mockapäls, ha lagt ihop två och två och upptäckt att Ulf Karlssons bild visar ”fel” kappa!
Jag kan inte kritisera bröderna Poutiainen för missen, eftersom jag själv kom att missa fram till sommaren år 2000. Fem år efter utgivningen av ”Inuti labyrinten”.
De som kunde ha slagit larm hade onekligen varit herrarna i polisens spaningsledning, så mycket mera som – och sitter ni stadigt nu, styrelseledamöter? – Ulf Karlssons bilder, inklusive kappbilden redan den 1 mars 1986 på okända vägar hade hamnat hos spanarna inom Stockholms polismyndighet (!), från vilken jag sommaren 2000 fick beställa och betala kopior av dessa de hetaste bilderna i hela Palmeutredningen. Något över 600 kronor gick från mitt postgirokonto till Stockholmspolisens! När den, som naturligtvis egentligen borde ha fått betalt, pressfotografen Ulf Karlsson, inte fick ett öre för att han öppnade Palmemordet.
Ulf berättade för mig då sommaren 2000 att han aldrig har levererat bilderna till Stockholmspolisen, än mindre någonsin fått betalt. Hur bilderna nådde polisen försökte jag den gången utreda, men mina efterforskningar fastnade i ett nät av tidningar och bildbyråer – ja, det måste ju vara från detta nät Göteborgs-Posten fick sin telefotade kopia! Böcker hava sina öden men det har sannerligen bilder också.
Åter till bröderna Poutiainen, som ger en utomordentligt detaljerad minut för minut-kronologi kring kommissarie Christiansons, alltid lika vagt beskrivna, odyssé denna natt, med tider som stämmer eller, oftare, inte kan stämma. Tider som blev ointressanta år 2000 när det stod klart att Christiansson kom till Sabbatsbergsakuten kl 23.42.
Bröderna Poutiainen är uppenbarligen Lars Christianson på spåren. De får inte hans tider och platser och påstådda ärenden att stämma, och de skriver:
Berggren – ett polisbefäl i tjänst mordkvällen – uppger alltså att Christianson under mordnatten var en fullkomligt okänd storhet för honom. Han varken lade märke till honom i sambandscentralen eller hörde något om att han skulle ha varit på sjukhuset och talat med Lisbet Palme. Mönstret från Sabbatsberg upprepar sig alltså: Christianson ”smyger” fram utan att någon egentligen vet vad han har för sig.
Intrycket av att han var ute på/min fetstil/ ”hemligt” uppdrag förstärks av att han inte verkar ha skrivit någon som helst rapport under dagarna närmast efter mordet, trots att han måste sägas ha varit en central aktör under natten.
Hemligt uppdrag – onekligen. Central aktör - onekligen. Hur såg uppdraget ut, detaljerat? Jag ska försöka rekonstruera en tänkt ordergivning:
Christianson, du ska se till att du finns vid Dekorima alldeles efter dödsskottet mot Palme, alldeles efter, är det klart? I bilen ska du då ha med dig en extrakappa åt Lisbeth Palme. Du säger åt kommissarien på platsen, det blir nog Gösta Söderström som har citykommenderingen, att du vill åka upp till Sabb. Sen kör ni ikapp ambulansen vid Odengatan, ja du har ju platsen klar för dig. Där kommer Lisbeth Palme att lämna ambulansen och gå in i din bil samt byta kappa, och sen fortsätter ni till Sabb. Sen ska du säga att du har sett kulskador på hennes rygg. Ja, det var väl det hela.
Christianson tog sedan hand om mockakappan i sin bil, för vidare preparering med ett par kulhål från Anti Avsans vapen. Tämligen enkelt och smärtfritt hela jobbet, och det hade aldrig behövt upptäckas om inte Ulf Karlsson tagit bilden, om inte Göteborgs-Posten hade sett till att bilden funnits, för framtida användning, och om inte, får jag väl tillägga, jag själv med riklig text- och bildorkestrering hade fyllt numren 7 och 8 av mitt envisa lilla nyhetsbrev PALME-nytt med den stora, ultimata skandal som jag fram till denna höst tycks ha fått behålla för mig själv. Själv kom jag alltså inte in förrän år 2000, efter ett mer eller mindre slumpartat samtal med Ulf Karlsson, som jag egentligen inte kände personligen den gången:
Vad säger du, har du bilder av Lisbeth på Sabb? Har du negativen kvar? Kan du dra upp dom? – Du kan beställa dom av polisen…
Varpå det började rulla, under allt dovare tystnad från polisens spaningsledning, Ölvebro och Röst och de andra, djupt irriterade över mina förehavanden, djupt inblandade i denna mordets djupa brottslighet.
Polisen har ännu i dag aldrig erkänt att kappbilden, som de fick dagen efter mordet, faktiskt innehåller det dramatiskt viktigaste bidraget till mordgåtans lösning. Polisen är ännu i dag, Styrelsen för RPS, lika tystlåten. Naturligtvis går det med lite energi att ta fram det postgiroutdrag som visar att jag en gång köpte bilderna av RPS. Jag bör ha betalat från pg 75 05 55-5, så det ska nog gå att hitta, med lite god vilja.
Men det här är ingen hurra vad jag är bra-text. Jag undervärderar inte på minsta sätt bröderna Poutiainens minutiösa text; utan den hade jag inte fått fram den här Christianson-bilden.
Jag noterar: bröderna Poutiainen lade ner det mesta av sitt jobb i det här ärendet på att utreda vad Christianson gjorde inne på Sabb, inte på vad han gjorde på vägen. Därför har de bara ett kort omnämnande av Christiansons chaufför den här kvällen. Detta är allt de skriver, på sidan 411::
I Christiansons bil (den med nummer 1210 på bilden) kan man skymta chauffören, Hans-Erik Rehnstam.
Det är allt. Vad hade inte Rehnstam kunnat berätta, sedan han storögt måste ha betraktat sin chefs, Christiansons, märkliga åtgöranden? Vad kan han berätta i dag? Poutiainens valde bort Rehnstam, fullt korrekt från deras utgångspunkter.
Journalistik kan vara ett lotteri.
Jag ber nu STYRELSEN för RPS att, med denna redovisning framför er, arbeta för att de sanningar jag har redovisat blir officiellt kända och erkända.
Jag anklagar Lisbeth Palme för grovt vilseledande samröre med Stockholms grundfalskt arbetande polismyndighet, ett samröre som under de första avgörande minuterna efter mordet på en statsminister ledde till total förvanskning av föreliggande bevisning och där sanningen, ännu i dag, den 21 september 2011, ej har presenterats av vare sig Riksåklagaren eller Rikspolisstyrelsen.
Jag understryker att polis, och säkerligen också åklagare, varit dubbelt informerade om de svåra lögner i vilka framför allt Lisbeth Palme och Lars Christianson under mordkvällen fanns inblandade. Turerna med Lisbeth Palme och Lars Christianson var dels koncipierade och genomförda av Stockholms polismyndighet, dels kända genom de av Ulf Karlssons bilder som på okända vägar, bland andra kappbilden, fanns tillgängliga för polisen några timmar efter mordet!
Även Hans-Erik Rehnstam måste självfallet höras. Lars Christianson står dubbelt utanför. Hans brott är förmodligen i dag preskriberat, och han lever inte längre.
Skulle RPS Styrelse rekommendera en rättsprocess mot undertecknad Sven Anér står detta självfallet Styrelsen fritt.
Sven Anér, 21 08 14-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.
0174-500 66, 018-15 12 79. 21.9.2011.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"