Att lita på minnet?

25.9.2011.

Det är underligt med våra minnen. Det är inte alls säkert att det är de stora sensationerna som fastnar, på längre sikt. Fastna kan lika gärna otroliga banaliteter, som att jag hade ont i magen i Arkadien en gång när jag var 14 år. Fast det var förstås inte banalt medan det pågick.

När jag nu, i elfte timmen, har lyft fram Lisbeth Palmes aldrig dementerade kappbyte i rampljuset hade det fått ligga nära nog orört, åtminstone delvis bortglömt i över elva år! Så hittade jag den dramatiska originalbilden nu här om dagen, och så har lavinen börjat rulla.

Den bilden är faktiskt kanske också den enda som finns i framkallad och kopierad originalversion, skriver jag den gången i PALME-nytt – kan det vara möjligt? Ja, det tycks det vara. Finns inte hos fotografen själv, Ulf Karlsson, inte hos Göteborgs-Posten, som 24 timmar efter mordet publicerade den över fyra spalter. Inte hos rikskrim, som sålde bilden, och flera andra bilder från samma mordets natt, till den besvärlige Sven Anér – ett förbiseende?

Jag har gått igenom de tretton bilderna, som jag kanske är helt ensam om. Det är häpnadsväckande – som mycket annat i denna svåra affär – att ingen expertis, polisiär och fototeknisk, har fingranskat. Vem är den där skuggpolisen, vem han som skymtar genom fönstret, vilka är de två som verkar stå i par? I vilken kronologisk ordning kan bilderna ha tagits?

Alla dessa frågor kan jag sitta och rikta till mig själv, men de som verkligen borde, eller bör, undersöka har aldrig kommit på idén. Tre stora kommissioner har petat med mordutredningen, men jag kan inte se att någon brytt sig om fotografisk bevisning. Kommissionerna har mest sysslat med att berätta för oss att de små fel de hittat inte varit så märkvärdiga.

Jag sitter med mina bilder och funderar på att göra någon egen insats. Gå till ett kvalificerat fotolabb, se om det går att hitta bättre skärpa. Försöka identifiera folk på bilderna – men det kan ju inte jag göra utan bara de polisiära fackmän som inte för allt smör i Småland vill ha med dessa vanskliga bilder att göra.

I normalfallet är det gärningsmännen som ställer till besväret. Här är det utredarna själva? Varför det? För att det är de själva som är gärningsmännen?

Vakna upp, poliser och inte minst RÅ, som formellt har makten över rikskrim!  Vakna upp och låtsas åtminstone att ni tänker ta ett handtag, ”go through the motions”!

Nej, det handtaget överlåter de stora rättsliga makthavarna till en vrång journalist och författare, i hopp om att han ingenting hittar.

Precis som med SKL, de kriminaltekniska experterna. Jag har bett om hjälp: berätta för mig hur ni kom fram till alla era slutsatser om Lisbeth Palmes klädesplagg, som inte kan stämma med bytet av kappor! Men jag får inget svar, trots att en myndighet alltid är skyldig att åtminstone svara. Det säger förvaltningslagens ”serviceparagraf”, 4§. Tala med mig om myndighetsservice!

Men jag märker, medan jag skriver, att jag har ett verksamhetsfält framför mig, med nära nog hemliga fotografier, SKL- och Bundesamt-rapporter och andra teknikaliteter som ingen myndighet i dag vill höra talas om.

Jag kommer tillbaka till bilderna. Där kan det ligga till så här: en dagstidning fick de oframkallade rullarna. Framkallade och kopierade. Sen började bilderna springa liksom av sig själva. En uppsättning hamnade hos polisen, en bild, den klassiska Lisbeth-bilden, hamnade hos Göteborgs-Posten men  inte i den tidning som från början fick hand om rullarna, och som grädde på moset sålde polisen de 13 bilderna till Sven Anér - of all people - för drygt 600 pix.

Kan det ha gått till så? Ja. med bilder kan allting hända när åskan går.

Men det här blir bara värre, ju mer jag knattrar. Hör på här: de tre jurist-, parlamentariker- och granskningskommissionerna fungerade under perioden 1987 – 1999. Under alla dessa år fanns bilderna i polisens kassaskåp, inklusive den där Lisbeth Palme, hetsad och echaufferad, springer in på Sabbatsbergsakuten. Först år 2000 fick jag bilderna.

Dessa har då alltså utgjort hyperviktiga bevis i ärendet Mordet på Statsminister Olof Palme. Men kommissionsfolket får aldrig se några bilder föreställande en echaufferad Lisbeth Palme eller av poliser som står i par, av oidentifierade chaufförer. Ett helt osannolikt tjänstefel, givetvis.

Här sitter sen i princip t ex hederliga jurister och tror att de fått titta på allting de har bett om, men i själva verket har de aldrig fått titta på det avgörande toppenmaterialet! Juristkommissionen skriver, andra delen sidan 35:

Ingen person greps efter mordet på Olof Palme, och det fanns inte heller några direkta spår efter gärningsmannen. Man kunde dock höra ett antal vittnen, och två kulor upphittades i nära anslutning till brottsplatsen.

Arbetet i mordutredningen kom därför under de allra första dagarna att ägnas åt rutinmässigt polisarbete och åt att organisera det fortsatta spaningsarbetet. En belöning utfästes för den som kunde lämna sådana uppgifter att mordet klarades upp, registrering av tips som lämnades av allmänheten och av materialet i övrigt i förundersökningen påbörjades tämligen omgående –

Nej, jag klarar inte av att skriva mer av denna aningslösa text. Förundersökarna, under Holmér berättar för juristkommissionen om den fina belöningen (som aldrig var tänkt att delas ut), om tipsregistrering (men inte av de avgörande viktiga tipsen, som att gärningsmannen var känd!), om en i botten falsk brottsplatsundersökning, om falska kulor, om styrda laboratorieundersökningar, om en obduktion som aldrig har redovisats in extenso, och så vidare.

Men hr Holmér aktade sig väldigt noga för att för kommissionen namnge sin kollega gärningsmannen, och att han innehar en bild som visar den mördade statsministerns maka i graverande situation minuterna efter mordet, nej hu nej, det berättar han inte!

Den dyraste polisiära lögn Sverige har upplevt. Så där en halv miljard. Samt triljoner av heder och prestige rätt ut i Riddarfjärden!

Sven Anér