Schwedische Behörden bestreiten nicht die Verfälschung Olof Palmes Patienten-Journals

26.5.2013

SPIEGEL-Verlag, Gartred Alfeis!

Ich danke Ihnen für Ihren Brief 24.05.2013. und gebe Ihnen hier die späteste Entwicklung dieser grausamen Affaire Palme.

Auf meiner Frage ob das Patienten-Journal Olof Palmes verfälscht sei bestreiten die beiden Behörden ”Socialstyrelsen” bzw. ”Sjukvårdslandstingsrådet” gar nicht die von mir behaupteten Verfälschungen dieses Journals. Die beiden Behörden teilen nur mit dass sie die Sache nicht zu öffentlicher Anklage führen werden.

Ich lege die beiden Briefe von den beiden Behörden, auf Schwedisch bei, damit Sie, nach Übersetzung, sehen können dass das offizielle Schweden nicht diese wichtige Sache berühren will.

Lokale Schwedische Rundfunk-Stationen rapportieren jetzt über die Sache Palme, und mein Blog

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

bekommt immer mehr Besucher!

Fernseh ”Youtube”, Organisation ”VAKEN”, vorbereitet stundenlanges Interview mit mir.

Mit freundlichen und engagierten Grüssen,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, S-752 39 Uppsala. 018-15 12 79

./. Drei Beilagen.

”Domstolsväsen – med uppgift att sörja för rättskipningen”

28.5.2013.
Nationalencyklopedin ger, i upptakten till ämnet ”domstolsväsen”, vad som i praktiken blir ett anatema riktat mot dagens svenska rättsordning. Myndighet och andra makthavare kan tro sig bestämma, men domstolarna har makten. Ett ärende bör inte anses avgjort förrän en domstol sagt sitt.

Jag ger här NE:s inledningsord:

domstolsväsen, organisationen av den del av rättsordningen som har till uppgift att sörja för rättskipningen. Att slita tvister och utdöma straff och andra påföljder ankommer främst på domstolarna, även om privat rättskipning inom ramen för det s.k. skiljedomsförfarandet är förhållandevis vanlig inom det civilrättsliga området.

Domstolarnas sätt att fungera är av stor betydelse för att ett samhälle skall kunna kallas för rättsstat. En grundläggande princip, som särskilt klart utvecklades i Montesquieus maktdelningslära, är domstolarnas oberoende i förhållande till den politiska makten i form av riksdag och regering. Därtill kommer ett växande krav på domstolarnas oberoende i förhållande till den offentliga förvaltningen, vanligen formulerat som ett krav på att även olika beslut på myndighetsnivå skall kunna prövas av en oberoende domstol.

Som så ofta, när jag konfronterar mig själv med fakta, som får ersätta mina kanske virvlande tankar, klarnar perspektiven. ”Ett krav på att även olika beslut på myndighetsnivå skall kunna prövas av en oberoende domstol” -visst, det är där jag står varenda dag, när jag möter orubbliga åklagarmyndigheter som sällan utreder, endast dekreterar:

Så är det hr Anér. det får ni rätta och packa er efter!

I mitt skrämmande ärende ovan, där myndigheter och åklagare går som skrämda katter kring hett stoff, tvingas jag begära att jag prövas för falsk angivelse. Jag frågar mig: med vilket resultat?

Blir det inget åtal har RÅ medgivit att Olof Palmes patientjournal förfalskades, i så fall ett fantastiskt medgivande, blir det ett åtal har Palmeärendet hamnat där det omedelbart, 1986, borde ha hamnat, undan falsk maktdryg polis, undan maktdryga åklagare.

Palmeärendet äntligen vid skranket, efter 27 år?

Sven Anér

Jag begär att bli åtalad. Sven Anér.

27.5.2013. Till RÅ. Ärende ÅM 2013/3787.

Med hänvisning till rubr ärende begär jag härmed att bli åtalad för

FALSK ANGIVELSE enligt BrB 15:6.

Jag har i skrivelser till socialstyrelsen, dnr 8.2-23202/2013-10, resp till sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, Filippa Reinfeldt, dnr I 5341, anmält, att socialstyrelsen nonchalerar dessa förfalskningar, resp att Filippa Reinfeldt hävdar att landstinget aldrig kan garantera inneliggande handlingars äkthet.

I ärendet har därefter bl a inträffat att varken socialstyrelsen eller sjukvårdslandstingsrådet avfärdat mina beskyllningar, däremot anfört vissa skäl till att ej gå vidare i ärendet; RÅ hänvisas till de aktuella handlingarna.

Därefter har överåklagare Hellstrand beslutat dela chefsåklagare Roswalls uppfattning att förundersökning inte ska inledas. ÅM 2013/3787.

Detta innebär, i ytterst tydlig klartext, att Hellstrand/Roswall beskyller mig för lögn och därmed för falsk angivelse i detta ärende.

Jag begär därför att jag omedelbart åtalas för

FALSK ANGIVELSE.

Jag försöker uppträda som en hederlig person. Jag begär att rättsstaten ska behandla mig som en hederlig person med rätt att prövas i domstol.

Det känns mycket viktigt att domstol får avgöra detta och sammanhängande ärenden.

Jag önskar omedelbart svar, dnr, samt namn på handläggare.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

”Wheels within wheels…”

25.5.2013.

Rubrikens engelska devis vill säga att allt hänger samman, ett hjul snurrar inte ensamt utan tillsammans med andra, hjul inom hjul.

Som så många kan jag inte släppa de brända bilarna i Husby på det gamla Järvfältet, där jag red på 30-talet och exercerade på 40-talet. Sen bebyggdes fältet under appellen ”Nya Järva Mål”, som någon 60-tals AD hittade på. Järva fick bli själva inbegreppet av ett sprittande sprudlande Stockholm.

Men något gick fel, och så fort oroligheter inleds i ett område av denna karaktär, med integreringssvårigheter, tonar gettot fram, Rosengårds-gettot. Och det letas syndabockar. Politiker och myndigheter examinerar och hittar hemgjorda orsaker – när den stora orsaken antagligen helt enkelt är frustration och pyrande ilska mot brist på jobb, en upplevd brist på empati.

Kompletterande orsaker? Självfallet. Jag ska peka på två, som kan tyckas långsökta, men som enligt min mening skapar bilden:

En skakig polisverksamhet, i spåren av en aldrig klarlagd konspiration mot Olof Palme, samt de mångas känsla av att ”storfinansen”, detta skällsord sedan 20-talet, handskas som den vill med påstått enkla personer ute kring Rinkeby och Tensta och Husby, i en annan värld.

En nära släkting arbetade på 60-talet, när Järva var nybebyggt, som speciallärare för inflyttade romer. Dessa fick behandlas fjärran från gängse skolförordningar, inte enligt några förordningar alls. Det fick enbart handla om empati, inte byråkrati. En morgon är en flicka inte i skolan, och inte de efterföljande dagarna heller. Vad har hänt? 14-åringen har gift sig. En värld vi inte kan förstå, på Söder eller Östermalm.

Frustration. Vi har alla känt frustration, en känsla som inte låter sig botas med aldrig så kloka argument, men som späs spå, i det aktuella fallet, menar jag, av svajig polis och av en vilsen makroekonomi som vanligt folk inte förstår.

Människor i förstäder känner när poliser inte är engagerat på deras sida. Där en fungerande närpolis har funnits har alltid utkanternas oro dämpats, det vet vi från Rosengård, tidvis, från Södertälje. När poliserna blir kalla byråkrater, utan personkännedom och utan empati, då självantänder konflikterna.

Kanske likadant med den stora ekonomin, nebulosaekonomin. Uppdagas oegentligheter späs oppositionen på, mot det etablerade samhället. I TV, och via två brandartiklar på SvD:s skära papper, har Wallenbergs-företaget Stora Enso attackerats, i dag när detta skrivs med den för SvD oerhört dramatiska rubriken som drar med iskalla kårar genom den svenska affärsvärlden:

Toppröta i Stora Enso och hos Wallenberg

med såväl Marcus som Peter Wallenberg utpekade som distinkta brottslingar kring miljarder som egentligen inte finns. Beskrivningen är skakande, men naturligtvis inte helt lätt att följa för en utanförstående. Ohederligheten kryper, innanför de kritstreckrandiga kavajerna, ”och så håller vi tyst på bolagsstämman!”

Skapar detta dagens Husby? Nej, inte som grundorsak. Men informationen tränger igenom: kan vi inte lita ens på Wallenberg? Som under 30-talets Saltsjöbadsanda, då vi kanske narrades lite grann men inte i megaformat.

Och ju mer jag ser på regeringens och rättssamhällets allt mer desperata försök att dölja en statsministers död (”blev han verkligen skjuten?” – en orolig röst i min telefon denna lördag), desto mer övertygad blir jag om att frågetecknen accelererar. Marcus, Peter, med engelskt uttal, Pirre?

När jag något år på stenåldern utan särskild entusiasm besökte handelshögskolan vid Sveavägen i Stockholm, framställde Bertil Ohlin och de andra höjdarna begreppet Wallenberg som synonymt med svensk heder. Det fick vi lära oss, fick skriva upp på kollegieblocket: Wallenberg = svensk omutlig heder! Inget att förundra sig över – Handelshögskolan var ju herrarna Wallenbergs egen personliga skapelse.

I dag tycks situationen vara den komplett omvända. Pirre tar lätt på bokföringen av miljarderna (”Dubbel bokföring” hette TV-programmet!), så till den grad att normalt Wallenbergtrogna Svenska Dagbladet slår till med en bokstavlig saltomortal (ett dödligt hopp) på sina nya skära sidor och ber, bokstavligen, allt vad Wallenberg heter fara åt helvete.

Kan jag koppla till Wallenberg, närmare bestämt till Peter, Pirre? O ja. I den av mig flera gånger refererade säkerhetsrapporten om 15 presumptiva samhällsförrädare har just Peter Wallenberg sin plats, (påstådd förrädare nr 10):

Och det var bråttom, Någonting måste göras, och fort. Via en hög svensk affärsman med rötterna i södra Afrika, Peter Wallenberg (F 10), fick man kontakt med Frihetsrörelsen /med som slutmål att röja undan Olof Palme, min anm/. Och ett hit team organiserades snabbt, bestående av legoknektar och några svenska poliser som brukade resa till Sydafrika på betald semester…

Sant? Ja, i vart fall aldrig motsagt. De 15 har aldrig blivit hörda om säkerhetsrapporten som lämnades in till Marjasinkommissionen och fick diarienummer 95-103, varefter Marjasins saga snart var all. Peter Wallenberg satt med goda apartheid-kontakter och med ett öppet samvete inför slutkapitlet i Olof Palmes liv. I dag bollar han med Stora Ensos luftballonger.

Tillbaka till Husby. Det här är vad de unga upproriska anar av den svenska dagsprofilen och grips av frustration. Medan Beatrice Ask (och Anti Avsan i SvD!!!) mullrar och dundrar om hårdare tag, ”jag är säker på att vår polis klarar av att hålla dem på mattan”.

Godtar jag brinnande bilar? Nej. Men enbart tuffa polisingripanden enligt Palmemördaren Anti Avsans recept ger ingen lösning.

Sven Anér (som vill bli förtalsanmäld av Avsan eller t ex RÅ, i denna onda värld).

”Ska en myndighet hålla koll på sina papper?” ”Ska en myndighet reagera på dödligt ambulansfiffel? ”Du pratar, Sven Anér”

24.5.2013. Vi har följt en god vän till den sista vilan, vi förbereder försäljningen av ett älskat fritidshus – en komprimerad fredag, med verksamheter som vill rycka andan från oss. En begravningsdag blir alltid en heldag, som lämnar efter sig eftertankar och inte lämnar utrymme för just mer.

Brevbärarn kommer då äldste sonen Göran ska skjutsa oss till Vaksala kyrka med Upplands spetsigste torn.

”Nån bra post?” som jag alltid frågar Lena.

”Ja, polisen är det visst”.

Rikskrim sänder mig ännu ett nej-brev: nej jag får inte ut en bild av Lisbeth Palmes kappa. Den bedömer jag som hemlig. Men du kan ju alltid begära ett myndighetsbeslut, säger krkom Melander.

Årendet vill inte släppa min hjärna inne i kyrkan. Jag hade inte hittat bilden vid en första koll i de många pärmarna – men hur är det egentligen? Har jag inte den bilden någonstans ändå? Jag måste leta en gång till.

Jag sätter mig i vit skjorta och mörk slips och letar. Visst, så småningom kommer den fram, i svartvitt, från ett av mina PALME-nytt-nummer från år 2000 – visst där satt den.

Men det är väl knappast jag, som engagerad men oavlönad allmoge, som ska ha det pysande och pyrande Palmemordet på mina fem fingrar varje sekund. Jobbet är krkom Melanders. Hans jobb hade varit att sända mig bilden – säkerligen i bättre kvalitet än den jag har framför mig – och krkom Melander bör veta att en så central bild länge har legat ute hos media; senast visad, tycks det, av Uppdrag Granskning 2006, en av de få gånger UG har agerat i Palmesfären.

Melanders blunder, avsiktlig eller möjligen inte, kastar ilsket strålkastarljus över den förljugna verksamhet som år ut och år in oförtrutet pågår i det stora huset vid Polhemsgatan. Jag tror att Melander har vetat, men varje litet nålstick mot denne osannolikt besvärlige Sven Anér bör förstås injiceras, inom denna serie av trakasserier.

Tar jag i? Avsiktligt nålstick? Trakasseri? Nej, jag gör nog inte det. Inte när jag ser på 27 års surdeg, den som aldrig skulle ha börjat jäsa om någon hederlig polis efter den 28 februari 1986 hade sagt sig att Lisbeth Palme blev självfallet aldrig påskjuten, för då hade det naturligtvis ordnats med rättsintyg på Sabb, där en professor i dermatologi hade stått beredd att undersöka.

Tvivlet var sått, flera tvivel kom under de närmaste dagarna. Den 5-6 mars skulle hederliga poliser – och de borde ha varit många vid det här laget – chefer som assistenterna på fältet – ha kunnat konstatera att en arrangerad komplott råder, med kolleger medverkande!

Men den reaktionen kom inte, har ännu inte kommit. I stället väljer två viktiga myndigheter i sjukvårdens tjänst att slå ifrån sig, när jag visar att Olof Palmes journalblad blev förfalskat:

”Vi struntar i om våra grunddokument är förfalskade”, säger landstinget, överfört till samtalssvenska, och ”Palme var ändå död innan han kom till Sabb, så då spelar väl eventuell förfalskningskriminalitet ingen roll… Gå och lägg dig, Sven Anér och dra nåt gammalt över dig, det här är som det är, kan du inte fatta det?”

Jag kan fatta men inte acceptera, krkom Melander och Ask och Stark och Avsan, den senare häromdan Svenska Dagbladets rådgivare i brottsbekämpningsfrågor.

Jag ska gå och lägga mig, men jag ska inte dra nåt gammalt över mig utan ett nytvättat påslakan med rosor och slingrande grönt.

Sven Anér

V g sänd kopia av det ä k t a journalbladet!

24.5.2013. Sth läns landsting, arkivet, Box 4151, 141 04 Huddinge.

Begäran om utfående av allmän handling

Jag önskar utfå kopia av

patientjournal Palme, Sven Olof Joachim, 27 01 30-0499.

Jag bilägger två versioner av detta journalblad, markerade ”Bilaga 2” resp ”Bilaga 3”. Jag ber nu landstinget utvälja vilken version landstinget anser vara den ursprungliga och korrekta samt markera den version som sänds till mig med:

”Detta är kopia av original- och ursprungsversionen av Olof Palmes patientjournal”.

Denna skrivelse från mig till landstinget läggs ut på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

varför det ju är möjligt att några av mina flera tusen bloggbesökare kommer att sända landstinget motsvarande begäran om utfående av denna allmänna handling. Det är då viktigt att landstinget behandlar detta ärende med stor akribi, så att inte den falska versionen sprids över landet.

Jag önskar omedelbar handläggning.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Bilagor ”2” resp 3”.

Detta är vårt Sverige nere i dyn

23.5.2013. Till Kalla Fakta!

Jag skakas när jag hanterar detta ärende. Jag påtalar för socialstyrelsen att Olof Palmes patientjournal förfalskades, men det struntar denna styrelse i. Jag påtalar att ambulansen var avsiktligt 3 minuter försenad, från Dekorima till Sabbatsberg.

Det bryr sig socialstyrelsen inte det minsta om.

Styrelsen säger, omtolkad till vardagsspråk:

Det gjorde inte det bittersta att ambulansen med Palme blev lite försenad, för han var ändå död innan han kom fram till Sabb. Ingenting att gnälla om, Sven Anér. Ärendet avskrivs.

Djupare i cyniskt människoförakt går inte att komma.

Slå larm, Kalla Fakta! Begär fram hela ärendet från socialstyrelsen!

Han var ju redan död – fast inte dödförklarad; nej, nej, men visst var han död…

Mordet på Olof Palme har förändrat människor. Förändrat socialstyrelsens jurister från normala tjänstemän till Stasi-folk. Till 30-tals-folk.

Oroade och engagerade hälsningar,

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Dokumentation. Begär även fram alla handlingar i ärendet från socialstyrelsen.

Göran Hägglund – agera mot socialstyrelsens grova cynism mot den skjutne Olof Palme!

23.5.2012.

Till Socialministern. För angelägen kännedom och åtgärd: Läkartidningen!

Göran Hägglund – du har tidigare vid några tillfällen visat ett klart intresse för mitt arbete med Palmeärendet. Jag sänder dig nu, för omedelbar åtgärd, ett beslut av socialstyrelsen, som inte får stå oemotsagt, inte får stå orubbat.

Socialstyrelsen säger sålunda i klartext att Olof Palmes grovt försinkade ambulansfärd från Dekorima till Sabbatsbergs akutintag ”inte inverkade på skyddet för hans vårdskada”, trots att dödförklaringen av den svenske statsministern inte kom förrän kl 24.06, sålunda långt efter ambulanstransportens avslutning.

Sven Anér må ha rätt, menar styrelsen, men vi gör ingen åtalsanmälan. ”Klagomålet saknar direkt betydelse för patientsäkerheten”. Minsann! Det svenska ambulanskonceptet står i dag, Göran Hägglund, under intensiv debatt. Nu ger socialstyrelsen de möjligen försumliga ambulansförarna och –dirigerarna sitt stöd: åk gärna en liten omväg, det har ingen patient ont av!

Som du ser ifrågasätter styrelsen inte på någon punkt mina sakuppgifter rörande kusligt förfalskade och omförfalskade patientjournaler, men undviker ändå, med isande juristeri, att på minsta sätt agera.

Den svenska regeringen måste via dig gå i bräschen. Det gäller det olösta Palmemordet, och det gäller de snart tio miljonernas patientsäkerhet!

Djupt oroad hälsning!

Ta fram ärendet 8.2-23202/2013-10 Läs in det, agera!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Bilaga, ställd till alla mina bloggbesökare, www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

”Sven Anér må ha rätt, men vi går inte till åtal!” Att Olof Palmes ambulanstransport försinkades bekymrar inte socialstyrelsen: ”Ingen betydelse för patientsäkerheten”

23.5.2013. Till bloggbesökarna: reagera, agera! Med grov cynism avfärdar socialstyrelsen min anmälan om förfalskning av Olof Palmes patientjournal. Styrelsen bestrider ingalunda mina uppgifter, men påstår att –

ja, jag återger hela socialstyrelsens beslut; det är inte särskilt långt, men det har dramatisk betydelse, som en del av svenska myndigheters förskrämda hantering av allt som rör mordet på en statsminister:

Socialstyrelsen BESLUT 2013-05-22 Dnr 8.2-23202/2013-10

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. 752 39 Uppsala.

Ärendet

Klagomål gällande synpunkter på patientjournal vid Sabbatsbergs sjukhus.

Socialstyrelsens beslut

Ärendet avskrivs.

Bakgrund

Du har skrivit till Socialstyrelsen och anfört att förfalskningar skett i patientjournal. I senare inkommen skrivelse har du bl.a. klagat på Socialstyrelsens långamma handläggning.

Skälen för beslutet

Tillämpliga bestämmelser

Socialstyrelsen får enligt 7 kap 12 § första stycket patientsäkerhetslagen (2010:659) avstå att utreda ett klagomål om klagomålet saknar direkt betydelse för patientsäkerheten och det saknas skäl att överväga åtalsanmälan 7 kap 23 eller 29 §§ samma lag.

Socialstyrelsen finner, efter genomgång av anmälan med bilagor och senare inkomna handlingar, att klagomålet saknar direkt betydelse för patientsäkerheten med hänsyn till att det avser ett handlande som inte inverkar på skyddet mot vårdskada enligt definitionen i kap 5 § samma lag. Det saknas även skäl att överväga åtalsanmälan. Ärendet ska därför avskrivas.

Beslut i detta ärende har fattats av sektionschefen Eva Wastenson. I den slutliga handläggningen har inspektören Christina Franzén deltagit. Inspektören Pia Oscarsson har varit föredragande.

För Socialstyrelsen: Eva Wastenson Pia Oscarsson

Detta beslut går inte att överklaga.

Så långt detta märkliga beslut. Jag kommenterar

Nr 1: Det är synnerligen viktigt att notera att socialstyrelsen över huvud taget inte berör den viktiga sakfrågan: är Sven Anérs uppgifter rörande förfalskning av patientjournal korrekta? (Eller ens nämner att saken gäller Olof Palme?)

Jag har mycket svårt att föreställa mig att styrelsen, om den funnit att mina påståenden varit felaktiga, inte skulle ha noterat detta samt redan på denna grund avskrivit ärendet. Men styrelsen rör inte vid denna fråga om förfalskning, som om den vore ointressant, närmast en nullitet. Detta är ytterst anmärkningsvärt.

Nr 2: Styrelsen påstår att

Klagomålet saknar direkt betydelse för patientsäkerheten,

Vilket är ett oerhört påstående.

Jag har, i min anmälan, mycket tydligt skrivit att avsikten med journalförfalskningen – som styrelsen ingalunda dementerar – varit att söka förkorta körtiden från Dekorima till Sabbatsbergs akutintag med 3 minuter, från ankomsttid till Sabbatsberg 23.38, den faktiska ankomsttiden, till 23.35, den förfalskade ankomsttiden.

Redan själva förfarandet, aldrig av styrelsen ifrågasatt, borde ha väckt styrelsens intresse, med implikationer in mot hela ambulans- och akutmottagningsorganisationen vid Sabbatsberg. Ett sjukhus och dess ambulansrutiner fungerar helt enkelt inte, då en statsminister skjuts, men detta är inte socialstyrelsens bord!

Den ultimata cynismen är denna:”saknar direkt betydelse för patientsäkerheten!”

Olof Palme dödförklarades av läkare på Sabbatsbergs sjukhus den 1 mars kl 6 minuter över 24, alltså in på lördagen den 1 mars 1986. Medan Olof Palme befann sig under långt, kriminellt långt utdragen transport från Dekorima, över Vasastan(!) till Sabbatsberg, med faktisk ankomst 23.38, finns ingen som helst bekräftelse på att döden skulle ha inträffat redan under körningen. Formellt, och kanske faktiskt, har Olof Palme varit vid liv under denna på alla punkter reglementsstridiga färd till sjukhuset.

Men styrelsen har sin bedömning klar: ”…saknar direkt betydelse…” Socialstyrelsen, och ett antal förmodligen framstående medarbetare, säger alltså rätt upp och ner till en person som önskar klarhet, att det rör oss inte i ryggen att statsminister Olof Palme fick en ambulansskjuts som kan ha varit lite hipp som happ, för han var säkert redan död…

Jag har under mitt 27-åriga arbete med journalistisk bevakning av Palmeutredningen ofta sett brist på empati. Men detta tar det mörka priset. Läs igenom ett par gånger och gör dina egna reflexioner. Lägre kan en statlig myndighet, med ansvar för liv och lem, inte komma, inte komma ner i den falska byråkratiska dyn.

När socialstyrelsen inte på en enda punkt kunde beslå mig med felaktiga uppgifter eller påståenden, valde socialstyrelsen samma väg som t ex RÅ eller RPS föredrar att gå: att inte åtala. Att i fridens namn inte åtala!

Men kvar står: socialstyrelsen ifrågasätter inte mina sakuppgifter. Det må vara ett steg framåt. Ett avgörande steg framåt.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Vad händer då Palmegåtan klarnar?

22.5.2013. Till Lena Mellin, Aftonbladet.

Lena, det kändes väldigt otäckt att se och höra Reinfeldt i TV om Husbybränderna. Hur han krampaktigt försvarade den polismakt som för 27 år sedan såg till att sittande statsminister mördades på öppen gata och som därefter placerat sin omhuldade Anti Avsan i tingsrätt och riksdag – ett alltid lika groteskt scenario.

Jag fruktar det värsta, Lena. Förortsungdomarna befinner sig redan i svår konflikt med polisen. De anser sig på alla områden svikna, framför allt för omöjligheten att få ett rejält arbete. Hur ska de se på sina liv när det klart kan proklameras att Olof Palme mördades i en komplott som låg och ligger nära staten samt att detta redan i sig otroliga ärende försinkats och förljugits av samme Reinfeldt, med kamrater, som låtsas söka deras förtroende, någonstans under lagens långa arm.

Vad finns för svensk beredskap? Finns det någon, mer än att försäkran till Avsan ideligen förnyas:

Vi lovar dig att du aldrig ska åka fast! Ni kan inte ta oss…

Klarar du av, Lena, en aldrig dementerad lista av mord och lögner och övergrepp i rättssak som kan lokaliseras till enbart Dekorima?

Lisbeth Palme aldrig påskjuten, enligt sin svåger Åke Nilzén, professor och dermatolog, hudläkare.

Eftersom Lisbeth Palme aldrig blev påskjuten inträder enligt den statliga juristkommissionen ett läge där hela utredningen av mordet på Olof Palme borde göras om!

För att dölja att ambulansen tog otroliga åtta minuter för den korta färden Dekorima-Sabb suddas Olof Palmes patientjournal, så att körtiden ser ut att ha varit ca 5 minuter och inte verklighetens 8!

Sollentunaambulansen, som av en slump hettes passera Dekorima, ingick i själv verket i komplotten; därför sändes heller aldrig den beställda Sabbatsbergsambulansen till Dekorima.

När jag 1989 frågar om patientjournalen skickar Tommy Lindström, vår då ännu ej entledigade höge rikskriminalchef, fram sig själv för att, vid personligt sammanträffande på polishuset, tala den bångstyrige Sven Anér till rätta: det var ingen förfalskning, det var en förskjutning i kopieringen – ren lögn, se bilagorna!

Det mänskligt möjligen mest skrämmande: Lisbeth Palme överger Olofs ambulans uppe i Vasastan – dit de aldrig hade bort köra – och låter den döende eller möjligen döde Olof färdas ensam till Sabbatsberg. Att maka överger makens ambulans är otroligt.

Detta vet AB och dess skickliga reportrar, men i dag får ingenting stå i tidningen, Läs mina bilagor!

Din tillgivne Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS: Perspektivet, Lena: 10 miljoner människor i Sverige får av sin regering veta att lustigt nog var det en piketpolis som sköt Olof Palme på order av folk i toppen…

Vad kommer att hända? Psykologiskt, psykiatriskt, mentalt? Vad händer med hela poliskåren? Där många vetat, de flesta anat. Vad händer politiskt? Högern kan ju inte göras ensam ansvarig.

Vad hände med alla klyschor och klichéer och valparoller och mantran? ”X-partiet för framtiden!” Vilken framtid?

Skolorna, skolbarnen, skolungdomen? Varför ska vi läsa om Sverige, när Sverige är bara skit? När Sverige klipper till sin egen statsminister och sedan försöker dra ett gammalt täcke över?

Skattemoralen? Kom för fan inte till oss och snacka skattemoral längre!

Utlandet? Schweden, das Land das seinen eigenen Minister-Präsidenten erschossen hat. Sweden, kills its Prime Ministers. Sweden, the Middle Way. Sweden, Land of Dreams, must we do business with you? Au revoir, la Suède…

Kungahuset? Vad säger kungen när han får höra att hans främste rådgivare, statsministern, som varit skyldig att informera honom om stora svenska och utländska händelser, hållit tyst? Kungen borde förstås ta sin krona och gå, med hela familjen.

EU, FN? Kan vi stanna kvar? Får vi stanna kvar? Eller ska vi bli sittande med våra isbjörnar. En ny istid…

Lena Mellin på Aftonbladet, kommer folk att säga, du är ju insatt i alla stora frågor, hur kunde du missa mordet på en statsminister?

Ginungagap nästa. DS.

Finansministern: Ingrip mot Sth läns landsting!

21.5.2013. Till Finansministern!

Undertecknad Sven Anér anmäler härmed, för Statsrådets information och omedelbara åtgärd, ett märkligt agerande från Stockholms läns landstings sida, i ärende I-5341, vilket är direkt kopplat till minuterna som följde på mordet på statsminister Olof Palme.

Jag komprimerar, och jag hänvisar Statsrådet till de skrivelser som förvaras hos Stockholms läns landsting under diarienummer I-5341. Är finans fel departement, v g remittera rätt!

Sammanfattning: Jag begärde från landstinget ut kopia av Olof Palmes patientjournal från införandet mordnatten vid Sabbatsbergs akutmottagning.

Landstinget sände mig vad som angavs vara kopia av denna patientjournal, men jag hävdar att kopian tagits från en förfalskning, presenterad för mig vid ett personligt sammanträffande i maj 1989 mellan mig och dåvarande rikskriminalchefen Tommy Lindström, varvid denne hävdade att de klara diskrepanser i utstämplingen av ankomsttiden till Sabbatsberg härrörde ur ett kopieringsförfarande, vilket enligt Lindström hade ”förändrat den aktuella siffrans, en 5:as, struktur”. Lindströms påstående var falskt den gången, och det är lika falskt i dag. En äkta siffra, antagligen en 8:a, hade förvanskats/förfalskats till en 5:a, uppenbarligen i syfte att till synes förkorta ambulansens sanna körtid Dekorima-Sabbatsberg med 3 minuter. Journalen är i dag återförfalskad. Se tre klargörande bilagor!

Landstinget hävdar nu, i det senaste brev jag erhållit, att

landstinget inte har någon rättslig möjlighet att utreda om en patientjournal har blivit förfalskad.

Jag är förbluffad över påståendet. Skulle svensk statlig myndighet inte ha någon skyldighet att ansvara för hos myndigheten inneliggande dokumentation? Jag anhåller nu att Statsrådet omedelbart, och med kraft, går in i detta ärende, med dess förgreningar och utvikningar. Min klara förmodan är att jag inte skulle ha fått ett svar liknande detta om inte ärendet gällt en så allvarlig och central fråga som det enligt uppgift fortfarande olösta mordet på dåvarande statsministern Olof Palme.

Sänd mig omedelbart dnr och namn på handläggare samt Statsrådets första kommentar! Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39. 018-15 12 79.

./. 3 bil.

”Tycker du att det har dröjt? Det vet jag inte…

20.5.2013. Under hela tiden som min närkontakt med socialstyrelsen och landstinget har pågått har jag inte en enda gång lyft på telefonluren och ringt vederbörande handläggare. Varför inte?

Jag har knappast hoppats på något resultat – eller kanske ett negativt resultat; det var väldigt vad han har bråttom…

I stället har jag, som kunnat ses på bloggen, skickat en del kompletterande dokumentation till mina båda så hyperaktuella adressater; kanske detta har sinkat? Jag har just ingen insyn i myndigheters arbetsmetoder och kynnen.

Nu tog jag i alla fall mod till mig i dag och hamnade först hos Pia Oscarsson på Socialstyrelsen, avdelning Stockholm.

”Hur långt har ni kommit med mitt Palmeärende? Det verkar ta tid?”

”Tycker du det, det vet jag inte. Men nu börjar ett beslut närma sig. Det är många beslutsfattare som ska komma fram till en lösning.”

Ett vänligt samtal, men inte tillstymmelse till darr på Pias röst. Ett ärende av många. Att just mitt ärende skulle kunna bli omvälvande för hela Sverige? Nej, det var inga tankar Pia hade,

Påringningar till landstinget gick sämre, för chefsjuristen Ann Rundquist var inte inne, ett vanligt byråkratiskt vakuum. Jag får försöka igen i morgon tisdag. Då ska vi åka ut med mäklare Linn till Hjelmbergstorpet under försäljning: bl a ska det fotograferas från en hög stång, en sorts hemgjord flygbild. Men jag hinner nog söka Ann.

Är det något stort jag så envist håller på med? Eller bara ett lite knorvigt myndighetsärende, av många tusen? Är det synd om mig? Jag har lätt för att bli synd om. När ingenting händer och då jag tycker mig tala från ett annat hörn av världen än Ann och Pia – och Filippa. Har hon pratat med sin förre man? Och har i så fall ett jäv uppstått? Det kan jag inte bedöma.

Sven Anér

Parters rätt att få del av uppgifter

19.5.2013. Till Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, ärende

I 5041.

Förvaltningslagen, 16§, inledningsvis:

En sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts ärendet. om detta avser myndighetsutövning mot någon enskild.

Jämlikt rubr paragraf anhåller jag att snarast få ta del av ”det som tillförts” rubr ärende: inkommande resp utgående handlingar, tjänsteanteckningar, samtalsuppteckningar, konferensnoteringar och liknande.

Min anhållan känns extra viktig med tanke på den tidsutdräkt som redan föreligger.

Skulle kostnad uppstå ber jag Styrelsen bifoga faktura, vilken omedelbart kommer att honoreras. Sänd ej per postförskott vilket medför stort besvär samt kostnader.

Oroad och engagerad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

”Polis och mördare i samma båt”

17.4.2013. Till den svenske riksåklagaren.

Ett debattinlägg på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot,com

avslutas på följande sätt:

Polis och mördare i samma båt. En oslagbar besättning.

Om RÅ anser att uttalandet på något sätt är brottsligt önskar jag bli åtalad.

Svara omgående, med utförlig motivering jämlikt förvaltningslagen 20§!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Frys!

17.5.2013.

Frys! Frys bilden, så att vi vet vad som har hänt. Vad som har hänt just denna nanosekund! Frys för framtiden!

Mordet på statsminister Olof Palme frystes en nanosekund fredagen den 28 februari 1986 – vi vet inte exakt vilken nanosekund, inte ens vilken minut. Men natten frös, bilden frystes.

Sen har ingenting hänt.

Mordets påstådda utredare brukar hänvisa till 15 000 dokument, Europas – eller var det världens – största polisutredning, som om detta vore något att yvas över. När gärningsmannen låtsas aldrig bli påträffad eller lagförd, ja då blir polisutredningen omfattande; en självklarhet. Över 27 år ger många papper, eller ”bumff” som det så nedlåtande heter anglosaxiskt.

Guinness Book of Records, lockar till Sverige, kom och se och upplev! Aldrig har så många så länge låtsats leta efter en gärningsman som är en av deras egna! Se Sverige!

Mordet frystes under en iskall nanosekund – och sen har ingenting hänt. I ett ”vanligt” mord – uttrycket skorrar – händer saker, oväntade saker från och med den andra nanosekunden. Vittnen hittas, bevisning hittas, kanske gärningsmannen hittas. Det uppstår ett händelsernas flöde.

I fallet Olof Palme uppstår inget händelsernas flöde. Allt av betydelse har hänt under denna vinters många tidigare nanosekunder, då allt förbereddes, allt koncipierades, allt räknades ut.

Skottet – och sen ingenting mer. Allt som följde har inneslutits i den första nanosekunden. Allt övrigt var redan beräknat och inräknat och uträknat och klart:

Vad vittnena skulle säga och vad poliserna skulle säga och inte säga, vad åklagarna skulle säga och inte säga, vad de höga politikerna och arrangörerna skulle säga eller framför allt inte säga.

Frys! Frys mordet vid det blåfrusna Dekorima.

Jag såg en hisnande TV-dokumentär från en annan nanosekund. Big Bang skedde också så ultrasnabbt. Bang – och världen blev till. Allt hände simultant. Hade denna Big Bang misslyckats hade jag inte suttit här vid min ordbehandlare med en kosmisk vårsol strålande över Uppsalas Sommarro.

Dekorimas nanosekund är kanske oväsentlig i stora sammanhang – eller är den det? Stora katastrofer inträffar och ska fortsätta att inträffa, på jordens väg mot peneplan, en enda slätrakad yta. Det kan vi inte röras av, inte grymt uppröras av.

Men ett grymt mord, stadfäst och exekverat på högsta nationella eller kanske internationella nivå, ska skaka oss då vi nu, snart, får erfara hela tyngden av dess osannolika solkighet: snitsa till en ”5.a” av en ”8:a” så räddas vår blågula svenska själ, och Olof Palme är ändå ohjälpligt död…

Frys hans stoft, frys hans bild.

Utredningen av mordet forceras, med i dag två kriminalkommissarier låtsasengagerade med att hitta de bevis de redan har, det namn de redan har.

Frys rättsstaten Sverige, landet utan sanning, utan empati, ett svårt ord. Men med ett överflöd av andra tunga ord: cynism, hat, perverterad byråkrati.

Frys våra sinnen. Djupfrys.

Sven Anér

Spaningsmord? Nej, allt är öppet och känt!

16.3.2013.

RÅ och rikskriminalen brukar kalla Palmemordet för ett spaningsmord. Låt se hur ett spaningsmord definieras – ja, det var inte lätt. Spaningsmord är tydligen inte lagens term, utan en fackterm inom brottsbekämpningen. Och innebörden får väl närmast sägas vara:

Ett mord där förövaren inte är känd utan måste efterspanas.

Från denna definition befinner sig mordet på Olof Palme på ljusårs avstånd. Förövaren av detta mord har, från en tidpunkt långt före själva gärningen, varit inte bara känd för spanarna utan lejd för mordet av dessa spanare.

Det är detta förhållande som RÅ och RPS (rikspolisstyrelsen) sedan över 27 år tillbaka gör allt för att fördölja, och det är detta förhållande som sällan får presenteras utan fastnar i den svenska rättsstatens filter.

Att mordorganisation och mordspanare har bildat en personalunion av det mest cyniska och grymma slag har säkerligen, för de flesta utomstående granskare, tett sig svårt att fatta, att ens börja fatta.

Jag ska här ta upp några exempel som visar hur Palmemordet skiljer sig från gängse mord. Den stora skillnaden är denna:

Mordarrangörerna har inte brytt sig om att dölja mordet, dölja mördaren, dölja händelser som borde förefalla farliga, för arrangörerna.

Jag börjar med mördaren själv, dåvarande piketpolisen Anti Harald Avsan. Vad får han order att göra? Jo, att ställa sig i en även nattetid trafikerad gathörna och där invänta mordoffrets ankomst. Han bär därvid samma klädsel, civil, som han i flera år som ouniformerad piketpolis i centrum uppträtt i på gator och torg. Han har setts av många, genom åren, och flera av dessa kan ju ha varit ute på stan, en fredagkväll.

Avsan var uppenbarligen inte camouflerad på något sätt, bar inte mask – varför inte? Han kunde, som sagt, ha blivit avslöjad redan när han som spindel i nätet väntade på sitt offer. Han beskriver öppet och tydligt, för en dold walkie-talkie-chef, situationen och vad han tänker göra, han talar öppet och tydligt på finska, ett språk ingalunda helt okänt en natt i Stockholm. Han bär walkie-talkie och vapen helt synliga – och han b l i r avslöjad!

Men arrangörerna känner ingen panik, ”skit i avslöjandet och gör vad du ska” – mordet ska genomföras till varje pris.

Ger arrangörerna upp? Blir Avsan det spill man måste räkna med inom en mordkomplott? Ingalunda. Det spelar ingen roll om mördaren Avsan blir avslöjad, eftersom

DET INTE FINNS NÅGON POLIS SOM VILL SPANA ELLER NÅGON ÅKLAGARE SOM VILL ÅTALA!

Avsan avslöjad? Än sen då? ”Ni kan aldrig ta mig, ni kan aldrig ta mig…”

Om vi låtsas att spanande polis den kvällen inte hade aning om förövarens identitet, vad hade denna polisgrupp gjort då? Eftersom det tämligen omedelbart var känt att mördaren hade flytt upp till Malmskillnadsgatan och därifrån, antagligen, ner David Bagares gata, borde givetvis dörrknackning längs denna gata omedelbart ha satts in. Vad skulle inte en tidig dörrknackning hos Östling & Grundberg ha kunnat ge, vid 24-tiden?

Nu blev det aldrig någon tidig dörrknackning, eftersom arrangörerna ville ge Anti Avsan lite lugn och ro; redan från början var han fredad, skyddad. ”Ni kan inte ta mig…”

Det finns fler exempel på hur arrangörerna inte brytt sig om att skydda sig, gardera sig. När det blir aktuellt har rikskrimchefen planen klar för hur ambulansens ankomsttid till Sabbatsberg skulle kunna fixas, förskjutas tre minuter bakåt, så att körtiden från Dekorima såg rimligt snabb ut: fixa Palmes patientjournal!

Fanns det experter för detta ändamål? Nej, men det gick bra med ett par ur Amatörernas Riksförbund. Kladda till en ”8:a” till en ”5:a” kan väl vem som helst göra, och skulle det råka bli lite hafsigt, så kommer ju ingen polis att försöka utreda, ha ha. Att Gunnar Wall och Sven Anér, över en helsida i Internationalen maj 1989, utförligt redovisar rikskrims och inte minst rikskrimchefens nattsvarta skoj, rör inte förundersökarna i ryggen, eftersom Internationalen är en liten tidning långt ut på vänsterkanten som inga hederliga människor läser.

En kommissariebil som ingår maskopi med en Sollentunaambulans och stämmer träff långt upp i Vasastan och sinkar Olofs blixtfärd till Sabb som borde ha gått en helt annan väg, aldrig upp till Vasastan – Sven Anér tycks ha ett aldrig sinande intresse för små skitsaker. Ambulansen kom ju fram. Och kommissariebilen också. Ambulansföraren är säkert hörd, och kommissarien likaså, Anér ser spöken på ljusa dan. Eller på natten.

Mitt konstaterande blir alltså att det inte alls är farligt för förbrytare att begå brott om de vet att de aldrig, aldrig någonsin, kommer att lagföras. ”Vi har en sån uppbackning…”

Hela detta koncept, utan revor i kanten, har hållit i över 27 år – men ska det hålla in i den svarta evigheten?

Jag brukar aningen hoppfullt referera till den kyliga och opartiska forskning som någon gång måste komma. Denna forskning kommer då inte att kunna undvika

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

eller Lena Anderssons ledarkolumn i DN härförleden, där hon gjorde upp med dagens ängsliga historieskrivning. Det kanske räcker med ytterligare några få modiga som inte tror på sagor.

Att Lisbeth Palme aldrig blev påskjuten vid Dekorima gick också bra att ändra på. Visserligen skrevs aldrig något lagstadgat rättsintyg, men två vittnen på Sabb gick ju alltid att hitta, som trodde sig ha sett någon rispa på Lisbeth Palmes rygg, så då kan vi glömma det här med rättsintyget… Ingen polis eller åklagare kommer att utreda.

Och Lisbeth Palmes kappa, då? Mockakappa eller mörk tygkappa med slejf och kapuschong? Stryk det som ej önskas. Den bruna mockakappan skickas med blixtfart till Bundeskriminalamt i Wiesbaden, som itutas att detta vore Frau Palmes Mocka-Mantel, bitte untersuchen – alltså ett brott mot vetenskaplig heder av grövsta slag.

Undersöka? Vad då undersöka? Bundeskriminalamt är ju inkopplad. Statens kriminaltekniska, riksmuseet vid Frescati, vad gnäller Sven Anér om?

Jag gnäller om att mockakappan aldrig bars av Lisbeth Palme vid Dekorima, den blev laboratoriebeskjuten efteråt.

Anér har livlig fantasi, tänk om han lät oss vara i fred med vårt jobb…

Polis och mördare i samma båt. En oslagbar besättning.

Sven Anér

Varför får jag inget svar? Har jag fel på någon punkt?

15.5.2013.

Likalydande skrivelser till socialstyrelsen och till miljövårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt.

Ärendena Socialstyr 8.2-23202/2013 resp Reinfeldt I-5341.

Mina adressater: Mycket lång tid har nu gått sedan jag fick era resp ärendebeskrivningar och ärendenr. Jag har, fram till i dag, sänt flera kompletteringar och önskningar om kommentarer/beslut, men jag har ingenting hört. Om jag då går till förvaltningslagen finner jag bl a i 20§ att beslut skall motiveras.

Jag väljer nu att anse att de båda aktuella myndigheternas dröjsmål i förhållande till mig som anhängiggörande part numera har tagit formen av ett beslut, nämligen ett negativt sådant: vi lämnar inga besked.

Detta förhållande gör mig undrande. Möjligen klickar posten (det har den gjort åtta polisanmälda gånger de senaste två åren), men jag måste ju utgå från att några skrivelser till mig ej avsänts.

De ärenden saken här gäller är allvarliga brott. Jag har inte på minsta sätt, under mellantiden, mötts av besked som skulle förminska tyngden i mina anmälningar – snarare tvärtom, då ej heller de båda höga instanserna KU eller RPS på minsta sätt bestridit mina påståenden.

Ju längre den statliga svenska tystnaden drar ut på tiden, desto klarare tycks den sanna bilden framstå som min.

Men jag önskar konkreta svar i en av Sveriges största och svartaste ödesfrågor någonsin. Kanske den största.

Som mina adressater vet spelar dåvarande rikskriminalchefen Tommy Lindström en avgörande viktig roll, då han vid mitt besök på polishuset i maj 1989 tar på sig uppgiften att göra svart till vitt, att garantera en förfalsknings äkthet. Lindströms utsagor har alltid ett elastiskt sanningsvärde. Jag bilägger ett Striptease-referat (TV1) med några egna kommentarer. Lindström ägnade sig vid denna tid, 1993, åt samma allvarliga brottslighet som fyra år tidigare, 1989, då han, falskeligen försökte intala mig att Olof Palmes patientjournal vore äkta.

Rättsstaten Sverige. Fortsatt engagerad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39. 018-15 12 79. ,/, Bil.

Sagan om Tommy Lindström – utan början, utan slut

14.5.2013. Halare än den snart utrotade ålen är Tommy Lindström. Jag hittar honom i mitt nyhetsbrev PALME-nytt nr 11 för 1993, där han av den fräne och skicklige Lars Borgnäs intervjuades sönder och samman, den 24 november 1993 i Striptease i TV 1.

Vi glömmer. Vi som dagligen sitter i smeten – vad ska då inte den oskyldiga allmänheten glömma. Vad minns denna allmänhet i dag om Tommy? En hejsan kille som gärna rundar lagens råmärken, får saker och ting gjorda… Tommy får nog i dag fler klappar på axlarna än kritik för sina faktiska, ofta skrämmande prestationer.

Naturligtvis har jag själv glömt och förträngt. Jag får sätta mig ner och tänka. Hur var Tommy Lindströms roll från Palmemordets start? Jo, han satt som chef för rikskriminalen från 1982, och han ledde den polisiära utredningen av Palmemordet ännu 1993, då detta Striptease spelades upp. Det går att kalla polisöverintendenten Tommy Lindström för Palmemordets Mr X, med de bimeningar som var och en kan känna lämpliga.

Han framträdde inte offentligt, i Palmeärendet, mer än nödvändigt, utan lät den ständigt narrade svenska allmänheten tro att detta statsmord vore Hans Ölvebros exklusiva skötebarn; så var det naturligtvis inte. Ölvebro visste vad hans frid tillhörde och hoppade inte över Tommys skaklar.

Vem som styrde under Holmérs tid det första året kan diskuteras, dit har forskningen ännu inte kommit. I själva verket rådde en själarnas harmoni mellan den store länspolismästaren och den sidoordnade (eller faktiskt överordnade?) rikskriminalchefen, den senare med en bakgrund som ständig hoppare över alla skaklar.

Dessa två bestämde, under en vagt definierad ledningsstab (Lingärde gav på 90-talet 15 namnförslag på presumtiva högförrädare). I själva verket var Lindström en av de ledande i mordkomplotten, med alla exekutiva mandat och möjligheter, samt fri lejd ovanom lagen.

Jag ägnade mycken tid åt att pulvrisera Holmérs hopljugna Borlänge-alibi, medan jag kanske lät Lindström vara bättre fredad.

I själva verket är Lindströms beskrivning av sin egen mordnatt en makaber sängkammarfars, där en födelsedag påstås ha blivit firad till långt fram på dan, med Tommy lekande sällskapslekar. Saken blev självfallet aldrig utredd i botten, skulle bara fattas. Tommy hade sin viktiga roll att spela och fick inte störas från parketten.

Det går att undra. Fanns Tommy Lindström, redan när han 1982 utsågs till det tunga jobbet som chef för rikskriminalen, påtänkt för tänkbara utflykter bortom den tjatiga laglydnaden? Jag ställer en vag fråga.

Jag återger nu ett avsitt ur detta Lars Borgnäs Striptease. Avsnittet har, i mitt PALME-nytt 11/93:13-14, fått rubriken Tommy och Thure. Antagligen täcker den rubriken inte bara Borgnäsavsnittet utan hela mordet på en statsminister. Tommy och Thure har satt sina avtryck över hela fältet, under de många åren, och avtrycken har aldrig suddats ut. Herrarna finns i dag att tillgå, om så önskas, för djuplodande förhör.

Tommy och Thure

Kvinnlig rikskrimanställd /en bit in i Stiptease-programmet/:…vi kan inte använda andra regler än vad som lagen säger…

Tommy Lindström:…jag är inte åklagare, jag är den som är misstänkt… jag är inte skyldig att bevisa ett dugg i det här sammanhanget.

Lars Borgnäs: I elva år var Tommy Lindström chef för rikskriminalen, Sveriges FBI, med uppgift att bekämpa den grova brottsligheten. I dag är han avstängd, själv misstänkt för grova brott.

Tommy Lindström är mannen som gjort vad som fallit honom in.

Vi ska syna tre fall där Tommy Lindström har dribblat med sanningen. Vi börjar med fallet med den tjallande narkotikaspanaren.

Den 9 mars 1989 far två kriminalinspektörer från en Norrlandsstad ner till Stockholm tillsammans med en kvinna. Kvinnan hade berättat om saker hon kände till från Stockholms narkotikavärld. Nu skulle hon höras på rikskriminalen.

Hon hade själv i många år missbrukat amfetamin, men var vid den här tiden på väg ut ur missbruket. Hon hade berättat att en namngiven narkotikaspanare i Stockholm i början och mitten av 80-talet brukade varna vissa narkotikalangare innan polisen kom och gjorde tillslag.

Kvinnan: Det var allmänt känt…

(Kvinnan ger därefter en beskrivning av hur narkotikaspanaren /kriminalinspektören Thure Nässén, Sven Anérs anm/ i förväg i en knarklägenhet ger tips om att en razzia var förestående. Knarket lades undan, och de knarkspanande poliserna fann ingenting.)

Borgnäs: När hon nu kom till Stockholm och hördes av en man på rikskriminalen visade det sig att man redan h a d e liknande uppgifter från ett annat håll om den namngivne polismannen.

(De båda norrländska polismännen berättar i programmet att den namngivne narkotikaspanaren redan var underkastad spaning!)

Kvinnan: Dom/på rikskrim/ visste själva inte var de hade honom, och han var då en av spanarna i Palme-utredningen…

B: Den utpekade polismannen satt i den grupp som utredde mordet på Olof Palme. Det gjorde han från början, och det gör han än i dag.

Kvinnans uppgifter rapporterades nu till Tommy Lindström. Enligt reglerna i polisförordningen ska alla uppgifter som innehåller misstanke om att en polis kan ha begått brott i tjänsten genast lämnas vidare till åklagare för särskild utredning. Men det gjorde inte Tommy Lindström.

Han lät i stället en kommissarie på rikskriminalen göra en egen liten utredning som bestod i att kommissarien frågade några polisbefäl, som kände den utpekade narkotikaspanaren, om de visste att han hade gjort något fel. Det svarade de att de inte visste.

Den här utredningen gjordes muntligt, ingenting skrevs ner, och de personer i narkotikavärlden som kvinnan hänvisat till hördes inte.

L: Vi pratade med väldigt mycket folk omkring i det här ärendet och konstaterade att det var felaktigt…

B: Men det var bara polisbefäl ni talade med…

L: Vi ska inte göra utredningen. Det finns en särskild enhet som ska göra utredningen sen…

B: Men du låg på det här i fem månader?

L: Ja visst, men jag ville kontrollera hur pass mycket substans det fanns i det här. Samtidigt som den här killen jobbade i Palmemordet, och letade också fram Christer Pettersson, så hävdar jag att det är min ansvarsuppgift som chef att se till att han inte blir beskylld felaktigt, vilket jag ansåg att han var.

B: Samtidigt fanns det på rikskrim, säger både poliser och kvinnan själv, uppgifter som pekade på s a m m a polisman, liknande uppgifter. Fanns inom rikskrim.

(Lindström gör en paus).

L: Ja, det tror jag är felaktigt.

B: Det pågick en utredning inom rikskrim, och man hade t o m bedrivit spaning mot honom sas det då.

L: Nej.

B: För att han inte följt polisförordningen och genast skickat kvinnans uppgifter till åklagare varnades Tommy Lindström den 20 juni 1991 av statens ansvarsnämnd.

Samma dag, på eftermiddagen, befordrades han av den socialdemokratiska regeringen till polisöverintendent.

Där slutar de ordagranna Striptease-citaten, och jag läser igenom en extra gång. Jag har givetvis mints hela saken, i stort, men detaljer har försvunnit. När nu detta otroligt skrämmande skeende presenteras våren 2013, för en ny bloggande generation av allmänhet, måste reaktionen bli närmast misstrogen: är detta sant? Kan detta vara sant?

Ja, det är sant, och åskmolnet kastas kolsvart, inte bara mot Tommy Lindström. ”med hans ansvarsuppgift som chef”, utan i allra högsta kusliga grad mot den socialdemokratiska regering som så demonstrativt och så blixtsnabbt går ut och bildar en räddande järnring kring den store Tommy Lindström, som inte får rubbas i sitt risiga bo utan måste få vara kvar för att parallellsköta mord och mordutredning.

Tommy och Thure. Thure Nässén var ju Tommys kanske allra närmaste man, med samma breda samvete. ”Den här killen jobbade i Palme-mordet och letade också fram Christer Pettersson…” här dryper det om Lindströms replik, med ett par ordval som drar uppmärksamheten till sig. ”…jobbade i Palmemordet”, antagligen så sant som det är sagt, resp ”letade också fram Christer Pettersson…”, ja minsann. Thure Nässén skräddarsydde en oskyldig syndabock till statsministermördare.

Och tankarna glider bakåt-uppåt. Hur fanns den sanna informationen om detta mord etablerad hos topparna inom det socialdemokratiska partiet? Hur ser den informationen ut i dag?

Vore det inte dags för Sveriges Television att med en rejäl repris av det citerade Striptease-programmet hedra Lars Borgnäs och fördöma denne otrolige Tommy Lindström, som måste ha satt europeiskt rekord den dagen då han samtidigt varnades och fick den långa fina titeln av polisöverintendent. Sov sittande justitieminister den dagen? Eller var vederbörande i själva verket riktigt på alerten?

Detta Stripteaseprogram måste visas. När jag själv, som onekligen borde vara både informerad och luttrad, skakas då de skitiga bilderna åter kommer upp på näthinnan, vad ska då inte vår ständigt narrade allmänhet i dag tänka och tro?

Var Sverige den gången befolkat av tjuvar och banditer, från tinnarna och ner i dyn?

Och hur står det till i dag?

Bom, bom, bom! Här kommer spökparaden! Bom, bom, bom! Nu är den redan här…

”Ni kan inte ta oss, ni kan inte ta oss”, säger Avsan. Kan ingen någonsin ta er? Är det det ni tror, Tommy och Thure och Anti? Sven Anér

Olof Palmes två gånger förfalskade patientjournal: ärendet ligger i dag hos 5 instanser, här fört up to date

13.5.2013. Till enligt nedanstående utsändningslista:

Socialstyrelsen, ärende 8.2-23202/2013

Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, I-5341

Riksenheten för polismål, 0150-K2214-13

Rikspolisstyrelsen, 0150-K2214-13, samt

Riksdagens KU, två skrivelser 12.5.

Saken förefaller fortfarande beredas av socialstyrelsen, sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm samt RPS.

Riksenheten för polismål har avslagit, men omprövning är av mig begärd.

KU har ännu ej hunnit sända ärendenr.

Jag komprimerar sakläget via tre bifogade bilagor. Originalversionen av Olof Palmes patientjournal existerar antagligen inte längre men bör ha innehållit siffran ”8”. Det går lätt att se att siffran ”5” på bilaga 2 är förfalskad till en ”S”-liknande figur, medan den omförfalskade siffran ”5” på bilaga 3 tycks byggd på en korrekt instämplad siffra ”5”.

Veronika Lövgren, landstingsarkivet, har i brev som jag erhöll i dag hävdat att

inga handlingar har tagits bort eller lagts till sen sjukhusets arkiv levererades till landstingsarkivet för slutförvaring år 1996.

Jag har ingen anledning att misstro påståendet. I så fall har alltså såväl förfalskning som omförfalskning skett före leveransen från Sabbatsberg till landstinget. Den första förfalskningen skedde, som mina adressater informerats om, före maj månad 1989, då förfalskningen uppvisades för mig, på vederbörandes tjänsterum, av dåvarande, ännu ej entledigade chefen för rikskriminalpolisen, polisöverintendenten Tommy Lindström, vilken osant påstod att ”S-figuren” uppstått i samband med en kopiering.

Gången av ärendet är därmed klar:

Ursprunglig siffra – av allt att döma – ”8”. Därefter illa förfalskad siffra ”5”, därefter skickligt förfalskad siffra ”5”, antagligen byggd på ett äkta stämpeltryck.

Det känns angeläget att understryka för mina fem adressater att jag anser det egendomligt att inga kommentarer i sak har inkommit, frånsett från riksenheten för polismål, på grått papper. Kanske kunde de fem adressaterna ta kontakt med varandra och möjligen enas om ärendets vidare behandling.

§4 FörvL om ”myndigheternas serviceskyldighet” rekommenderar att

frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. 3 bilagor.

MÅ DET TILLÅTAS MIG att tillfoga några personliga reflexioner.

Dådet av djupt förräderi var inte fullbordat vid Dekorima. Det fullföljdes, och är ännu inte fullbordat, i en atmosfär av otrolig cynisk samvetslöshet, där hr Lindströms lögner är endast ett par i raden av grymma och svekfulla handlingar.

Hur Sverige ska kunna bli gamla hederliga Svedala igen? Ja, det kanske vår överhet har räknat ut? Eller inte tänkt så långt, inte tänkt in i den framtid som kanske barn och barnbarn och barnbarnsbarnen Lyra och Felix varit värda.

Sven Anér

”Det kan jag inte hjälpa er med…”

13.5.2013.

Jag känner och jag medger att mitt liv just nu pyser av egocentricitet. Jag har svårt att tänka på annat än myndigheters dubbla förfalskning, svårt att läsa annan text, t ex skönlitterär, med koncentration och behållning.

Jag känner igen situationen, känsloläget. Då jag väntat på ett besked som antingen skulle föra mitt aktuella ärende framåt eller lägga det på ad acta-hyllan att samla damm.

Jag måste fundera: är jag så märkvärdig att jag aldrig gör något fel, att jag aldrig kan acceptera mothugg?

Låt mig börja med dagens kusliga journalbladsmanipuleringar. Nej, här har jag sannerligen inte gjort något fel. Den aktuella eländes ”5:an” är bevisligen, inne hos Tommy Lindström på hans tjänsterum år 1989, så förfalskad den kan bli, från en ”5:a” till ett ”S”. Där finns från min sida ingen tvekan.

Heller ingen tvekan om ärendets tyngd. Om samhället slappt nöjer sig med att konstatera att ”det har kört ihop sig” är detta samhälle på glid, och om det sedan visar sig att de grundfalska försöken att lägga till rätta är minst lika kriminella, ja då finns ingenting kvar, inom en korrekt byråkrati.

Jag opponerar mig självfallet inte mot den korrekta byråkratin. Den må vara stelbent och torr, föga empatisk, men så länge dess fakta är oantastliga finns förstås ingenting att anmärka. Det är när denna stelbenta och torra byråkrati samvetslöst utnyttjas för dunkla syften som slussar och dammluckor öppnas.

För då används byråkratins goda rykte till ondskans camouflage, varvid samhällets snärjs i ett otäckt nät av falskhet. Ett nät som borde ha fångat de kriminella, men som nu i stället fångar och binder samhällets heder.

Kan då inte fel uppstå? Jo, självfallet, banalt självfallet. Oavsiktliga fel uppstår alltid, och dessa ska snarast rättas. Nationalencyklopedin skickar ett rättelseblad med varje band, och Svenska Dagbladet korrigerar numera ner till minsta lilla fullt uppenbara lapsus.

Det är när felen uppstår vid datorn eller skrivbordet, genomtänkta, cyniskt avsiktliga, som de blir farliga. Och dessa fel rättas endast när rättsstaten gör en pudel, och detta sker inte ofta. Rättsstaten vill inte gå fram och berätta att det här gjorde vi med flit.

Om dessa avsiktliga fel ska kunna påtalas måste initiativet komma från fristående, orädda instanser, och sådana är sällan lätta att hitta.

Låter jag uppgiven? Ja, det är inte utan. En god vän sa här om dagen att ”du är det envisaste jag vet”. Beröm eller inte? Mest beröm men också någon undran. Det är i detta glapp mellan beröm och undran, mellan vitt och svart jag sitter. Måste jag framhärda? Måste jag offra en lugn söndagseftermiddag, med en neutral bok som avslappnande läsning, för att i stället binda ilskna vindlingar vid den entledigade polisöverintendenten Tommy Lindströms kriminaliteter?

För att ta till ord som kanske är överord: måste jag offra min andliga frihet, om jag har någon?

När nyssnämnde Tommy Lindström inför Stockholmspolisens internutredare ombads förklara varför så mycket vilsna pengar hamnade på en oauktoriserad personalskiva i Bindefeld-formatet blev hans ständiga svar:

”Det kan jag inte hjälpa er med…”

Skulle Lindström, med sin totalt oredovisade Palme-natt, kunna redovisa sanningarna kring Olof Palmes patientjournal? Det skulle han säkert kunna, men han valde nog att artigt konstatera att

”det kan jag inte hjälpa dig med”.

När jag frågar Lena om hon sett mina glasögon brukar hon svara att

”det kan jag inte hjälpa dig med”

Tommy Lindströms mantra kan sträckas ut till tiotals, hundratals statstjänstemän inom Palmesfären, vilkas svar på närgångna frågor alltid blir:

”Det kan jag inte hjälpa er med”. Sven Anér.

PS: I Åkersberga, är det visst, sitter i denna dag denne före detta överpolisintendent, fräsch och tillgänglig men aldrig störd av nyfikna kriminalinspektörer. Tommy får aldrig den närgångna frågan om vad han egentligen gjorde under den långa vinternatten då Olof Palme dog, och han utfrågas heller aldrig om sin position som femtonde man på listan över

”poliser, militärer och säkerhetspersoner” / Leif GW Persson/,

alltså de femton presumtiva högförrädare som Sigvard Marjasin, ännu ej entledigad ordförande, kunde registrera under beteckningen ”Palmekommissionen 1995-05-02. Dnr 95-10”.

Sen fick Marjasin gå. DS

KU – ta upp Palmesaken som eget initiativärende!

11.5.2013.

KU och Konstitutionsutskottets ordförande Peter Eriksson, ANGELÄGET!

I Palmeärendet händer i dag att såväl socialstyrelsen, dnr 8-2.23202/2013, som sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, I-5341, som egna ärenden, var för sig tagit upp det förhållandet att Olof Palmes patientjournal av mordets arrangörer två gånger har förfalskats.

Första gången skedde detta i maj 1989, då sedermera entledigade chefen för rikskriminalpolisen, polisöverintendenten Tommy Lindström falskeligen på sitt tjänsterum inför undertecknad Sven Anér påstod att en manipulerad siffra ”5” på patientjournalen ingalunda hade förfalskats utan ”rubbats” i samband med en kopiering. Ett grovt falskt påstående.

Den andra förfalskningen torde ha skett hösten 2012, sedan jag hos landstinget i Stockholms län begärt fram kopia av den då, 2012, hos landstinget förvarade patientjournalen. Det nykonstruerade journalbladet var nu perfekt omförfalskat, med siffran ”5” korrekt utförd. Hur en en gång, illa förfalskad patientjournal, kan återuppstå som perfekt nyförfalskad har inte förklarats. /Se bilaga 1/

Det skedda är allvarligt från minst två synpunkter. För det första synes brottet ha begåtts i syfte att söka förkorta ambulansens körtid Dekorima-Sabbatsberg, varigenom hela den presenterade mordstrukturen skulle förryckas, och för det andra är givetvis varje förfalskning av ett så centralt dokument en oerhörd och möjligen unik attack mot den svenska sjukvården, mot hela det svenska rättssamhället.

Saken pekar ännu en gång, och nu mycket definitivt, på Palmemordets och alla dess utredningars katastrofala otillförlitlighet och avsiktliga manipulation. Det förhållandet, att två nära engagerade myndighetsinstanser, socialstyrelse och landsting, nu går in i ärendet, oberoende av varandra och med hela sin prestige, är unikt i Palmeärendet.

Detta är första gången, på 27 år, som viktiga inslag blir rättsligt behandlade, och då sker detta utanför åklagares och polisers revir.

Om den ena myndigheten, eller båda myndigheterna i enlighet med mina båda anmälningar, konstaterar att mina uppgifter är helt korrekta, har ett skalpellsnitt riktats mot rättsstaten.

Jag föreslår att KU kallar justitieministern till förhör. Beatrice Ask är fullt medveten om sakens alla sidor men har undvikit att slå larm. Den svenska rättsstatens fortbestånd står på spel, Peter Eriksson och KU!

Med djupt oroad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Bil 2-3. Bekräftelser avseende de båda ärendenas upptagande, i kopior.

Jag begär omprövning av nedlagd förundersökning!

10.5.2013. Riksenheten för polismål, Malmö. H Roswall.

ÅM 68457-13

Håkan Roswall – jag kräver omedelbar omprövning av rubr beslut.

Jag finner det anmärkningsvärt att du uppenbarligen inte har tagit del av de handlingar, som i dag väcker uppseende över hela Palmesfären, nämligen Socialstyrelsen 8.2-23202/2013 resp Sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm Filippa Reinfeldt, I-5341.

Följer du inte, när du beslutar i Palmeärendet,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com?

Jag önskar med vändande post besked om upptagen förundersökning. Eller är det en ny policy att det svenska åklageriet efter 27 år ger upp Palmeärendet och överlåter det till två hederliga myndigheter?

Hederlig är även min blogg, efter över tre år aldrig dementerad i någon sakfråga.

Djupt undrande,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Zum Spiegel, wichtiger Zusatz zu meinem Brief vom 1.Mai:

Sehr Geehrte Damen und Herren

Diese Sache wird jetzt, seite Ende April, von ”Socialstyrelsen”, Dnr 8.2-23202/2013, und von ”Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt”, Dnr I -5341, offiziell und dringend erledigt.

Zur selben Zeit publiziert ”Dagens Nyheter” am 4. Mai beigelegte Kolumne von Lena Andersson, angesehener Schriftstellerin. Die Kolumne ist auf der Seite der leitenden Artikeln von DN eingeführt, was zeigt dass der ganz neulich angestellte Chef Redacteur Peter Wolodarski sich um die Palme-Frage kümmert, eine Frage die DN während der letzten Jahren sehr selten behandelt hat.

Lena Andersson behauptet dass ”zurück zu Dekorima”, dem Mordplatz, den Mord lösen kann.

In ein Paar Wochen wird ein TV-Film gedreht über Youtube, Organisation ”Vaken”, mit mir als einziger Teilnehmer, wo die Palme-Sache genau analysiert wird.

Bitte folgen sie auch meinem Blog,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.

Alles deutet heute darauf dass die Palme-Frage die schwedische Regierung schüttert, zwar eben vor dem europäischen ESC in Malmö diesen Monat.

Ich möchte auch hinzufügen dass der Bundeskriminalamt in Wiesbaden schnell nach dem Mord Olof Palmes falsch in die Untersuchung eingetragen wurde und ein falsches Lisbeth Palme-Kleid für Prüfung bekommen hat.

Nicht nur Schweden sondern auch Europa befindet sich heute im Bild.

Freundliche aber unruhige Grüsse,

Bengt Svenson – stressad och pressad?

9.5.2013.

Rikspolischefen Bengt Svenson har tagits in på sjukhus i Sundsvall, vid en inspektion. Han har en hårt stressad befattning. Finns med i den omdebatterade Palmeutredningen, där nyligen två nya kriminalkommissarier tillsatts, finns med i den stora retrospektiva mordutredningen, sitter i ett synnerligen omdebatterat yrke, en omdebatterad position.

Jag avundas honom inte hans lott, och jag önskar honom ett snabbt tillfrisknande. Det ska fan vara teaterdirektör, hette det. Möjligen gäller samma predikament för en polischef. Att slitas mellan hötapparna. Krav på utökade personalresurser, kamp med regeringen för större anslag. Motvind från folket på fältet – själv har jag förstås lätt att se den miserabla Palmeutredningen som ständig grogrund för polisers missnöje, för allas missnöje. Romaner och spelfilmer tar upp Dekorima och dess efterspel som ett självklart tema, poliser som köper hem en pocket från kiosken för att förströ sig riskerar att var och varannan gång få läsa hur värdelösa de är som inte kommer någon vart med en utredning som gått i stå.

Och i aktuella medier stiger undran och svärtas frågetecknen: står allt rätt till? Står någonting rätt till? Inte minst som en del i polisiär personalvård borde Svenson när han kommer tillbaka (han är nog redan tillbaka) ta tjuren vid hornen, kosta vad det kosta vill. I pengar och prestige, men Dekorima måste klaras av.

När DN:s nyutnämnde chefredaktör Peter Wolodarski uppmanade den kunniga Lena Andersson att fylla nära nog en hel ledarsida med en kolumn som skär skalpellsnitt ur mordets lögner, går Palmeärendet rätt in i tiotusentals polisers undrande sinnen och samveten, och jag ställer mig, inte för första gången, frågan:

Vilken kommer att bli den samlade svenska poliskårens reaktion när debaclet står fram i svart på vitt? Att det var fel alltsammans. Att det gick snett alltsammans. Att det gick åt helvete, och de var tvungna att spela med.

Palmemordet har många synder och många syndare. En av de värsta synderna är dräneringen, av en hel yrkeskår, på yrkesstolthet, på god prestation, på gott samvete efter jobbet. Ett jobb Sverige inte kan vara utan.

Tänkte ni på detta, ni mordets arrangörer? Att Sveriges samlade poliser skulle komma att dras ner i den gyttja som några få, några stycken av er, sprätte över Polhemsgatans heder? Sven Anér