”Det kan jag inte hjälpa er med…”

13.5.2013.

Jag känner och jag medger att mitt liv just nu pyser av egocentricitet. Jag har svårt att tänka på annat än myndigheters dubbla förfalskning, svårt att läsa annan text, t ex skönlitterär, med koncentration och behållning.

Jag känner igen situationen, känsloläget. Då jag väntat på ett besked som antingen skulle föra mitt aktuella ärende framåt eller lägga det på ad acta-hyllan att samla damm.

Jag måste fundera: är jag så märkvärdig att jag aldrig gör något fel, att jag aldrig kan acceptera mothugg?

Låt mig börja med dagens kusliga journalbladsmanipuleringar. Nej, här har jag sannerligen inte gjort något fel. Den aktuella eländes ”5:an” är bevisligen, inne hos Tommy Lindström på hans tjänsterum år 1989, så förfalskad den kan bli, från en ”5:a” till ett ”S”. Där finns från min sida ingen tvekan.

Heller ingen tvekan om ärendets tyngd. Om samhället slappt nöjer sig med att konstatera att ”det har kört ihop sig” är detta samhälle på glid, och om det sedan visar sig att de grundfalska försöken att lägga till rätta är minst lika kriminella, ja då finns ingenting kvar, inom en korrekt byråkrati.

Jag opponerar mig självfallet inte mot den korrekta byråkratin. Den må vara stelbent och torr, föga empatisk, men så länge dess fakta är oantastliga finns förstås ingenting att anmärka. Det är när denna stelbenta och torra byråkrati samvetslöst utnyttjas för dunkla syften som slussar och dammluckor öppnas.

För då används byråkratins goda rykte till ondskans camouflage, varvid samhällets snärjs i ett otäckt nät av falskhet. Ett nät som borde ha fångat de kriminella, men som nu i stället fångar och binder samhällets heder.

Kan då inte fel uppstå? Jo, självfallet, banalt självfallet. Oavsiktliga fel uppstår alltid, och dessa ska snarast rättas. Nationalencyklopedin skickar ett rättelseblad med varje band, och Svenska Dagbladet korrigerar numera ner till minsta lilla fullt uppenbara lapsus.

Det är när felen uppstår vid datorn eller skrivbordet, genomtänkta, cyniskt avsiktliga, som de blir farliga. Och dessa fel rättas endast när rättsstaten gör en pudel, och detta sker inte ofta. Rättsstaten vill inte gå fram och berätta att det här gjorde vi med flit.

Om dessa avsiktliga fel ska kunna påtalas måste initiativet komma från fristående, orädda instanser, och sådana är sällan lätta att hitta.

Låter jag uppgiven? Ja, det är inte utan. En god vän sa här om dagen att ”du är det envisaste jag vet”. Beröm eller inte? Mest beröm men också någon undran. Det är i detta glapp mellan beröm och undran, mellan vitt och svart jag sitter. Måste jag framhärda? Måste jag offra en lugn söndagseftermiddag, med en neutral bok som avslappnande läsning, för att i stället binda ilskna vindlingar vid den entledigade polisöverintendenten Tommy Lindströms kriminaliteter?

För att ta till ord som kanske är överord: måste jag offra min andliga frihet, om jag har någon?

När nyssnämnde Tommy Lindström inför Stockholmspolisens internutredare ombads förklara varför så mycket vilsna pengar hamnade på en oauktoriserad personalskiva i Bindefeld-formatet blev hans ständiga svar:

”Det kan jag inte hjälpa er med…”

Skulle Lindström, med sin totalt oredovisade Palme-natt, kunna redovisa sanningarna kring Olof Palmes patientjournal? Det skulle han säkert kunna, men han valde nog att artigt konstatera att

”det kan jag inte hjälpa dig med”.

När jag frågar Lena om hon sett mina glasögon brukar hon svara att

”det kan jag inte hjälpa dig med”

Tommy Lindströms mantra kan sträckas ut till tiotals, hundratals statstjänstemän inom Palmesfären, vilkas svar på närgångna frågor alltid blir:

”Det kan jag inte hjälpa er med”. Sven Anér.

PS: I Åkersberga, är det visst, sitter i denna dag denne före detta överpolisintendent, fräsch och tillgänglig men aldrig störd av nyfikna kriminalinspektörer. Tommy får aldrig den närgångna frågan om vad han egentligen gjorde under den långa vinternatten då Olof Palme dog, och han utfrågas heller aldrig om sin position som femtonde man på listan över

”poliser, militärer och säkerhetspersoner” / Leif GW Persson/,

alltså de femton presumtiva högförrädare som Sigvard Marjasin, ännu ej entledigad ordförande, kunde registrera under beteckningen ”Palmekommissionen 1995-05-02. Dnr 95-10”.

Sen fick Marjasin gå. DS