”Tycker du att det har dröjt? Det vet jag inte…

20.5.2013. Under hela tiden som min närkontakt med socialstyrelsen och landstinget har pågått har jag inte en enda gång lyft på telefonluren och ringt vederbörande handläggare. Varför inte?

Jag har knappast hoppats på något resultat – eller kanske ett negativt resultat; det var väldigt vad han har bråttom…

I stället har jag, som kunnat ses på bloggen, skickat en del kompletterande dokumentation till mina båda så hyperaktuella adressater; kanske detta har sinkat? Jag har just ingen insyn i myndigheters arbetsmetoder och kynnen.

Nu tog jag i alla fall mod till mig i dag och hamnade först hos Pia Oscarsson på Socialstyrelsen, avdelning Stockholm.

”Hur långt har ni kommit med mitt Palmeärende? Det verkar ta tid?”

”Tycker du det, det vet jag inte. Men nu börjar ett beslut närma sig. Det är många beslutsfattare som ska komma fram till en lösning.”

Ett vänligt samtal, men inte tillstymmelse till darr på Pias röst. Ett ärende av många. Att just mitt ärende skulle kunna bli omvälvande för hela Sverige? Nej, det var inga tankar Pia hade,

Påringningar till landstinget gick sämre, för chefsjuristen Ann Rundquist var inte inne, ett vanligt byråkratiskt vakuum. Jag får försöka igen i morgon tisdag. Då ska vi åka ut med mäklare Linn till Hjelmbergstorpet under försäljning: bl a ska det fotograferas från en hög stång, en sorts hemgjord flygbild. Men jag hinner nog söka Ann.

Är det något stort jag så envist håller på med? Eller bara ett lite knorvigt myndighetsärende, av många tusen? Är det synd om mig? Jag har lätt för att bli synd om. När ingenting händer och då jag tycker mig tala från ett annat hörn av världen än Ann och Pia – och Filippa. Har hon pratat med sin förre man? Och har i så fall ett jäv uppstått? Det kan jag inte bedöma.

Sven Anér