Var finns uppgivenheten, upprördheten?

8.5.2013. Det är en vanlig svensk våronsdag, men från Ohio kommer de otroliga rapporterna om att tre unga kvinnor i tio år suttit inspärrade. Jag häpnar – och blir samtidigt misstrogen. Har vi fått höra hela sanningen? Hur kan tre tydligen skärpta kvinnor i tio år avstå från att, i desperation, slå ut ett fönster och ropa på hjälp? Och hur har omvärlden kunnat undgå att slå larm?

Jag hittar ett exempel från min ombonade svenska aspekt: matbutikerna, närkioskerna brukar undra. Om kvinnorna bevakades endast av en person, skolbusschauffören, måste det så småningom ha tett sig underligt att så mycket livsmedel och andra förnödenheter inköptes till en ensam man. Och kvinnliga hygienartiklar?

Vi kan vara enstöringar – men så länge? Och så till den milda grad?

Nå, nu är upprördheten stor, och mitt fokus får gå över till Palmeärendet. Här finns i dag knappast någon upprördhet över det kusligt cyniska mordet. En ganska tunn förvåning över att polisens utredning drar ut på tiden, med mordet förpassat till historiens skräpkammare.

Och ny information, nya synpunkter orsakar inte något höjt tonläge. Palmemordet är som det är, polisen gör väl sitt, och att några journalister höjer rösten är väl deras jobb. Det var nog Christer.

Ett av de största sidobrotten i denna av staten så ondskefullt misskötta affär är den tioåriga lagföringen av Christer Pettersson. Det har inte gått att förklara för den svenska allmänheten att alla åtgärder som regering och myndigheter i tio års tid vidtagit varit inte bara omotiverade utan i grunden falska, cyniskt beräknat falska.

Jag ser framför mig de personer som kom till mitt möte i Tuna i fjol, för att höra min beskrivning av Lisbeth Palmes mordnatt. Ingen trodde på allvar att Olofs hustru kunde vara inblandad, det sågs på deras ansikten, när de lyssnade till denne så engagerade journalist och ortsbo. Jag förklarade att hela karusellen kring Christer Pettersson var falskt, av polis och åklagare påhittat skoj - nej, Sven Anér, inte i vårt rena och raka samhälle.

Skulle RÅ ha sprungit till högsta domstolen med en arrangerad vittnesdokumentation för att trots allt få Christer fälld? Det här är ju svensk sanning, ingen kioskdeckare…

Och mot Christer Pettersson-vallen studsar de nya, allt mer skakande informationer som bl a jag själv levererar, över min blogg. Men när nu chefredaktören för en stor tidning som Dagens Nyheter ber en av sina toppkolumnister lista alla hemskheter kring Dekorima så orkar inte allmänheten reagera. Begripligt, kanske, men vad med alla andra mediers tystnad, vad med DN;s egen klena uppföljning?

Det är precis så här som nyhetsjournalistik, dokumentärjournalistik inte får bedrivas. Ett stort nyhetsmedium får inte först leverera klart skakande information, i kanske något svårbegriplig förpackning, för att därefter lugnt och stilla återgå till ruta 1, lämnande sin betalande allmänhet i ovisshet, i avsaknad av de fakta som hindras strömma.

Jag märker att jag kan låta uppgiven. Jag är givetvis spänd inför utfallet av mina dubbla myndighetsanmälningar av myndigheters dubbla förfalskningar. Än så länge har jag ingenting hört, mer än ett långt och rätt otroligt brev från en av landstingets jurister som, i ett sidoärende, hävdar att landstinget sannerligen inte har något ansvar för eventuellt förfalskade utlämnade handlingar: tala med polisen, Sven Anér!

Vi är hemmablinda i Palmeärendet och dess kinesiska askar där lögner kryper .En sådan lögn, som blir allt mer tydlig, är tanken att polisen ska vara rätt instans att med förtroende approchera, i alla väder.

Rikspolisstyrelsen har i dag, i uppenbart självförsvar, signalerat massjakt på alla sedan årtionden missade mördare, men namnet Anti Avsan får inte nämnas.

RPS borde i dag inte gå ut över ett obegränsat mordfält utan ta in Anti Avsan för förhör. Skulle detta ske har RPS vidtagit den första adekvata polisåtgärden på 27 år, men RPS kan inte förhöra sig själv. Därför är det både ofarligare och aptitligare att krafsa i det kriminella förflutna än att gripa sig an det stora, fortfarande grymt aktuella svenska mordet.

Hur har vi det i dag med den evige Leif GW? Hur vore det om GW, med sitt ostridiga kunnande, sin ostridiga kunskap, tog sig ner till Dekorima, hoppade upp på ett bord utanför den gamla färghandeln och än en gång berättade för Sveavägens flanörer att Olof Palme

sköts inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner?

Skulle flanörerna haja till? Jag tror det, i varje fall om det Perssonska budskapet följdes upp av stora dagliga medier. Det är här det ligger: dagens svenska medier.

Men ESC tar all er svärta. Sven Anér

8.5.2013.