Bengt Svenson – stressad och pressad?

9.5.2013.

Rikspolischefen Bengt Svenson har tagits in på sjukhus i Sundsvall, vid en inspektion. Han har en hårt stressad befattning. Finns med i den omdebatterade Palmeutredningen, där nyligen två nya kriminalkommissarier tillsatts, finns med i den stora retrospektiva mordutredningen, sitter i ett synnerligen omdebatterat yrke, en omdebatterad position.

Jag avundas honom inte hans lott, och jag önskar honom ett snabbt tillfrisknande. Det ska fan vara teaterdirektör, hette det. Möjligen gäller samma predikament för en polischef. Att slitas mellan hötapparna. Krav på utökade personalresurser, kamp med regeringen för större anslag. Motvind från folket på fältet – själv har jag förstås lätt att se den miserabla Palmeutredningen som ständig grogrund för polisers missnöje, för allas missnöje. Romaner och spelfilmer tar upp Dekorima och dess efterspel som ett självklart tema, poliser som köper hem en pocket från kiosken för att förströ sig riskerar att var och varannan gång få läsa hur värdelösa de är som inte kommer någon vart med en utredning som gått i stå.

Och i aktuella medier stiger undran och svärtas frågetecknen: står allt rätt till? Står någonting rätt till? Inte minst som en del i polisiär personalvård borde Svenson när han kommer tillbaka (han är nog redan tillbaka) ta tjuren vid hornen, kosta vad det kosta vill. I pengar och prestige, men Dekorima måste klaras av.

När DN:s nyutnämnde chefredaktör Peter Wolodarski uppmanade den kunniga Lena Andersson att fylla nära nog en hel ledarsida med en kolumn som skär skalpellsnitt ur mordets lögner, går Palmeärendet rätt in i tiotusentals polisers undrande sinnen och samveten, och jag ställer mig, inte för första gången, frågan:

Vilken kommer att bli den samlade svenska poliskårens reaktion när debaclet står fram i svart på vitt? Att det var fel alltsammans. Att det gick snett alltsammans. Att det gick åt helvete, och de var tvungna att spela med.

Palmemordet har många synder och många syndare. En av de värsta synderna är dräneringen, av en hel yrkeskår, på yrkesstolthet, på god prestation, på gott samvete efter jobbet. Ett jobb Sverige inte kan vara utan.

Tänkte ni på detta, ni mordets arrangörer? Att Sveriges samlade poliser skulle komma att dras ner i den gyttja som några få, några stycken av er, sprätte över Polhemsgatans heder? Sven Anér