”Ska en myndighet hålla koll på sina papper?” ”Ska en myndighet reagera på dödligt ambulansfiffel? ”Du pratar, Sven Anér”

24.5.2013. Vi har följt en god vän till den sista vilan, vi förbereder försäljningen av ett älskat fritidshus – en komprimerad fredag, med verksamheter som vill rycka andan från oss. En begravningsdag blir alltid en heldag, som lämnar efter sig eftertankar och inte lämnar utrymme för just mer.

Brevbärarn kommer då äldste sonen Göran ska skjutsa oss till Vaksala kyrka med Upplands spetsigste torn.

”Nån bra post?” som jag alltid frågar Lena.

”Ja, polisen är det visst”.

Rikskrim sänder mig ännu ett nej-brev: nej jag får inte ut en bild av Lisbeth Palmes kappa. Den bedömer jag som hemlig. Men du kan ju alltid begära ett myndighetsbeslut, säger krkom Melander.

Årendet vill inte släppa min hjärna inne i kyrkan. Jag hade inte hittat bilden vid en första koll i de många pärmarna – men hur är det egentligen? Har jag inte den bilden någonstans ändå? Jag måste leta en gång till.

Jag sätter mig i vit skjorta och mörk slips och letar. Visst, så småningom kommer den fram, i svartvitt, från ett av mina PALME-nytt-nummer från år 2000 – visst där satt den.

Men det är väl knappast jag, som engagerad men oavlönad allmoge, som ska ha det pysande och pyrande Palmemordet på mina fem fingrar varje sekund. Jobbet är krkom Melanders. Hans jobb hade varit att sända mig bilden – säkerligen i bättre kvalitet än den jag har framför mig – och krkom Melander bör veta att en så central bild länge har legat ute hos media; senast visad, tycks det, av Uppdrag Granskning 2006, en av de få gånger UG har agerat i Palmesfären.

Melanders blunder, avsiktlig eller möjligen inte, kastar ilsket strålkastarljus över den förljugna verksamhet som år ut och år in oförtrutet pågår i det stora huset vid Polhemsgatan. Jag tror att Melander har vetat, men varje litet nålstick mot denne osannolikt besvärlige Sven Anér bör förstås injiceras, inom denna serie av trakasserier.

Tar jag i? Avsiktligt nålstick? Trakasseri? Nej, jag gör nog inte det. Inte när jag ser på 27 års surdeg, den som aldrig skulle ha börjat jäsa om någon hederlig polis efter den 28 februari 1986 hade sagt sig att Lisbeth Palme blev självfallet aldrig påskjuten, för då hade det naturligtvis ordnats med rättsintyg på Sabb, där en professor i dermatologi hade stått beredd att undersöka.

Tvivlet var sått, flera tvivel kom under de närmaste dagarna. Den 5-6 mars skulle hederliga poliser – och de borde ha varit många vid det här laget – chefer som assistenterna på fältet – ha kunnat konstatera att en arrangerad komplott råder, med kolleger medverkande!

Men den reaktionen kom inte, har ännu inte kommit. I stället väljer två viktiga myndigheter i sjukvårdens tjänst att slå ifrån sig, när jag visar att Olof Palmes journalblad blev förfalskat:

”Vi struntar i om våra grunddokument är förfalskade”, säger landstinget, överfört till samtalssvenska, och ”Palme var ändå död innan han kom till Sabb, så då spelar väl eventuell förfalskningskriminalitet ingen roll… Gå och lägg dig, Sven Anér och dra nåt gammalt över dig, det här är som det är, kan du inte fatta det?”

Jag kan fatta men inte acceptera, krkom Melander och Ask och Stark och Avsan, den senare häromdan Svenska Dagbladets rådgivare i brottsbekämpningsfrågor.

Jag ska gå och lägga mig, men jag ska inte dra nåt gammalt över mig utan ett nytvättat påslakan med rosor och slingrande grönt.

Sven Anér