”Wheels within wheels…”

25.5.2013.

Rubrikens engelska devis vill säga att allt hänger samman, ett hjul snurrar inte ensamt utan tillsammans med andra, hjul inom hjul.

Som så många kan jag inte släppa de brända bilarna i Husby på det gamla Järvfältet, där jag red på 30-talet och exercerade på 40-talet. Sen bebyggdes fältet under appellen ”Nya Järva Mål”, som någon 60-tals AD hittade på. Järva fick bli själva inbegreppet av ett sprittande sprudlande Stockholm.

Men något gick fel, och så fort oroligheter inleds i ett område av denna karaktär, med integreringssvårigheter, tonar gettot fram, Rosengårds-gettot. Och det letas syndabockar. Politiker och myndigheter examinerar och hittar hemgjorda orsaker – när den stora orsaken antagligen helt enkelt är frustration och pyrande ilska mot brist på jobb, en upplevd brist på empati.

Kompletterande orsaker? Självfallet. Jag ska peka på två, som kan tyckas långsökta, men som enligt min mening skapar bilden:

En skakig polisverksamhet, i spåren av en aldrig klarlagd konspiration mot Olof Palme, samt de mångas känsla av att ”storfinansen”, detta skällsord sedan 20-talet, handskas som den vill med påstått enkla personer ute kring Rinkeby och Tensta och Husby, i en annan värld.

En nära släkting arbetade på 60-talet, när Järva var nybebyggt, som speciallärare för inflyttade romer. Dessa fick behandlas fjärran från gängse skolförordningar, inte enligt några förordningar alls. Det fick enbart handla om empati, inte byråkrati. En morgon är en flicka inte i skolan, och inte de efterföljande dagarna heller. Vad har hänt? 14-åringen har gift sig. En värld vi inte kan förstå, på Söder eller Östermalm.

Frustration. Vi har alla känt frustration, en känsla som inte låter sig botas med aldrig så kloka argument, men som späs spå, i det aktuella fallet, menar jag, av svajig polis och av en vilsen makroekonomi som vanligt folk inte förstår.

Människor i förstäder känner när poliser inte är engagerat på deras sida. Där en fungerande närpolis har funnits har alltid utkanternas oro dämpats, det vet vi från Rosengård, tidvis, från Södertälje. När poliserna blir kalla byråkrater, utan personkännedom och utan empati, då självantänder konflikterna.

Kanske likadant med den stora ekonomin, nebulosaekonomin. Uppdagas oegentligheter späs oppositionen på, mot det etablerade samhället. I TV, och via två brandartiklar på SvD:s skära papper, har Wallenbergs-företaget Stora Enso attackerats, i dag när detta skrivs med den för SvD oerhört dramatiska rubriken som drar med iskalla kårar genom den svenska affärsvärlden:

Toppröta i Stora Enso och hos Wallenberg

med såväl Marcus som Peter Wallenberg utpekade som distinkta brottslingar kring miljarder som egentligen inte finns. Beskrivningen är skakande, men naturligtvis inte helt lätt att följa för en utanförstående. Ohederligheten kryper, innanför de kritstreckrandiga kavajerna, ”och så håller vi tyst på bolagsstämman!”

Skapar detta dagens Husby? Nej, inte som grundorsak. Men informationen tränger igenom: kan vi inte lita ens på Wallenberg? Som under 30-talets Saltsjöbadsanda, då vi kanske narrades lite grann men inte i megaformat.

Och ju mer jag ser på regeringens och rättssamhällets allt mer desperata försök att dölja en statsministers död (”blev han verkligen skjuten?” – en orolig röst i min telefon denna lördag), desto mer övertygad blir jag om att frågetecknen accelererar. Marcus, Peter, med engelskt uttal, Pirre?

När jag något år på stenåldern utan särskild entusiasm besökte handelshögskolan vid Sveavägen i Stockholm, framställde Bertil Ohlin och de andra höjdarna begreppet Wallenberg som synonymt med svensk heder. Det fick vi lära oss, fick skriva upp på kollegieblocket: Wallenberg = svensk omutlig heder! Inget att förundra sig över – Handelshögskolan var ju herrarna Wallenbergs egen personliga skapelse.

I dag tycks situationen vara den komplett omvända. Pirre tar lätt på bokföringen av miljarderna (”Dubbel bokföring” hette TV-programmet!), så till den grad att normalt Wallenbergtrogna Svenska Dagbladet slår till med en bokstavlig saltomortal (ett dödligt hopp) på sina nya skära sidor och ber, bokstavligen, allt vad Wallenberg heter fara åt helvete.

Kan jag koppla till Wallenberg, närmare bestämt till Peter, Pirre? O ja. I den av mig flera gånger refererade säkerhetsrapporten om 15 presumptiva samhällsförrädare har just Peter Wallenberg sin plats, (påstådd förrädare nr 10):

Och det var bråttom, Någonting måste göras, och fort. Via en hög svensk affärsman med rötterna i södra Afrika, Peter Wallenberg (F 10), fick man kontakt med Frihetsrörelsen /med som slutmål att röja undan Olof Palme, min anm/. Och ett hit team organiserades snabbt, bestående av legoknektar och några svenska poliser som brukade resa till Sydafrika på betald semester…

Sant? Ja, i vart fall aldrig motsagt. De 15 har aldrig blivit hörda om säkerhetsrapporten som lämnades in till Marjasinkommissionen och fick diarienummer 95-103, varefter Marjasins saga snart var all. Peter Wallenberg satt med goda apartheid-kontakter och med ett öppet samvete inför slutkapitlet i Olof Palmes liv. I dag bollar han med Stora Ensos luftballonger.

Tillbaka till Husby. Det här är vad de unga upproriska anar av den svenska dagsprofilen och grips av frustration. Medan Beatrice Ask (och Anti Avsan i SvD!!!) mullrar och dundrar om hårdare tag, ”jag är säker på att vår polis klarar av att hålla dem på mattan”.

Godtar jag brinnande bilar? Nej. Men enbart tuffa polisingripanden enligt Palmemördaren Anti Avsans recept ger ingen lösning.

Sven Anér (som vill bli förtalsanmäld av Avsan eller t ex RÅ, i denna onda värld).