Anmäl, anmäl – allt skulle ha anmälts!

5.5.2013. Jag har den tjocka blåa lagboken framför mig och slår upp Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Jag märker omedelbart att varenda en av de försyndelser som begicks i anslutning till Sabbatsbergs sjukhus under Olof Palmes sista stunder borde ha inrapporterats, åtgärdats, kanske lett till åtal.

Tänkbara lagbrott finns noggrant kodifierade. Lagen har funnits. Men lag hjälper inte stort om efterlevnaden saknas; en banalitet, men en otäck banalitet.

Jag citerar nu ur denna lag och angränsande förordningar, tämligen slumpvis, och katastrofminuterna Dekorima-Sabbatsberg blir kusligt konkreta. Det uppstår en skur av brott. Brott mot konkret lag, brott mot personligt ansvar. Brott mot vanligt vett.

Jag låter den torra lagtexten ge grund för eftertankens skarpa reflexioner:

Inledande bestämmelser

1§ Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjuvården hör även sjuktransporter samt att få ta hand om avlidna.

Anslaget är klart. ”Förebygga skador. ”Sjuktransporter”.

Mål för hälso- och sjukvården

2§ Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.

Självklart och kristallklart. På varje enskild punkt har arrangörerna av mordet på Olof Palme brutit mot lagen.

Krav på hälso- och sjukvården

2§ Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på god vård. Detta innebär att den skall särskilt

Nr 1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,

Nr 2. vara lätt tillgänglig,

Nr 3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,

Nr 4. Främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.

Lag (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården

Allmänt

1§ Hälso- och sjukvården och dess personal står under tillsyn av Socialstyrelsen.

Socialstyrelsens befogenheter

10§ Den som bedriver verksamhet som står under tillsyn enligt denna lag och den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att på Socialstyrelsens begäran lämna handlingar, prover och annat material som rör verksamheten samt ge styrelsen de upplysningar om verksamheten som styrelsen behöver för sin tillsyn.

Jag bryter där. Här sägs alltså att det definitivt inte får finnas några vattentäta skott mellan sjukvården och socialstyrelsen, dessa instanser ska snarare fungera som kommunicerande kärl.

Men om det klickar, vad händer då? Låt se:

13§ Om Socialstyrelsen får kännedom om att någon har brutit mot en bestämmelse som gäller verksamhet som står under Socialstyrelsens tillsyn, skall styrelsen vidta åtgärder för att vinna rättelse och, om det behövs, göra anmälan till åtal.

Visst, och det är exakt detta som nu sker, i varje fall börjat ske: socialstyrelsen har av mig fått tips om förfalskning och omförfalskning av en patientjournal, och socialstyrelsen agerar nu. Ända fram? Det är det jag hoppas.

20§ Socialstyrelsen skall, om inte annat följer av 33§ lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m .m. på hälso- och sjukvårdens område, göra anmälan till åtal, om den mot vilken disciplinpåföljd kan ifrågasättas är skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått brott, för vilket fängelse är föreskrivet.

Så långt mina centrala axplock ur de lagar som finns men som samtliga så cyniskt nonchalerats. Om jag inte, för några dagar sedan, hade anmält den dubbla förfalskningen av Olof Palmes patientjournal både till socialstyrelsen och till ansvarigt landstingsråd skulle denna svarta affär antagligen ha för alltid fastnat i den kletiga sörja som omger mordet på en statsminister.

Det är lätt att peka på enstaka brott som begåtts, på vägen mellan Dekorima och Sabbatsberg. Jag kan ta några ur högen:

Sabbatsbergsambulansen som rekvirerades men aldrig ryckte ut;

Sollentunaambulansen som körde fel, lång väg till sjukhuset och som stannade till (!) under den påbjudna ilfärden till akutmottagningen;

Det lögnaktiga hemlighetsmakeriet kring Lisbeth Palmes osant presenterade skottskada, samt

Förfalskningarna av Olof Palmes patientjournal, av vilka den första uppenbarligen beordrats samt försvarats av i tjänst varande chef för den svenska rikskriminalpolisen, sedermera entledigad polisöverintendenten Tommy Lindström.

Jag tänker ofta på hur nära jag var att direkt och för all framtid avslöja de stora brotten, när jag av Lindström narrades att tro att patientjournalen inte alls vore förfalskad, det hade bara kört ihop sig lite grann vid kopieringen…

Ja, vad hade inte kunnat göras om vi, ganska fåtaliga journalister, redan på ett tidigt stadium beslutat oss för att inse att allt, bokstavligen allt inom Palmesfären var vrångt, skevt, snett, fel? Vi såg diskrepanser, men det hade velat mycket till för att vi skulle ha upptäckt och dissekerat den totala, besinningslösa lögnen.

Gunnar Wall och jag slog alltså det första larmet om patientjournalen i tidningen Internationalen så tidigt som 1989. Borde inte detta ha uppmärksammats? Har inte det allmänna skyldighet att följa dramatiska informationer i pressen? ”Det allmänna”? Styrt av kriminella personer som rikskrimchefen Lindström?

I fjol, 2012, larmade jag på nytt, efter 23 år (varför hade jag dröjt så länge?), men absolut ingenting hände, i linje med någon av de lagparagrafer jag just citerat. Ingenting. Naturligtvis borde landstinget i Stockholms län ha skakats av den information som inkommit från en aldrig dementerad professionell journalist. Landstinget skulle ha uppsatt en skrivelse till den överordnade socialstyrelsen, ”det finns misstanke om allvarliga förvanskningar av Olof Palmes patientjournal, vi skyndar oss att anmäla…”.

Men inte. I stället blev jag obstruerad och befunnen besvärlig, och i tidernas fullbordan sitter jag med ett krav på 65 kronor från landstinget, för rekommendation av skickade handlingar.

Det är ju bra. I denna allmänt nedgångna byråkrati tillser i alla fall den sjukvårdande myndigheten att 65 kronor för (ett helt onödigt och möjligen i grunden lagstridigt) rek krävs ut från denne bråkige hr Anér som sätter sig upp mot överheten. Ärendet behandlas i dag av en av landstingets jurister, som borde ha annat att syssla med. Hon har nu funderat i över två veckor, möjligen generad.

Den här snabba och ingalunda kompletta översikten visar framför allt ett förhållande: lag hjälper inte om inte viljan finns. Att det är förbjudet att radera i ett offentligt dokument begriper varje 5:eklassare, det behöver han eller hon ingen lag för. Men ämbetsmän som vill begå brott kan alltid ta den lilla risken av upptäckt. Samhället lever på gränsen av att bli avslöjat, på randen av bråddjupet.

Nu mal rättens kvarnar, hoppas jag. Och då kanske de inte så lätt kan stoppas.

Sven Anér