Rikskrim sätter lögnen i högsätet

1.12.2012. Till riksdagens justitieutskott, att benäget delges samtliga ledamöter och suppleanter.

Den 19 november 2012 får jag denna skrivelse från rikskriminalpolisen, utredningssektionen, Gustafsson Ann-Helene, kriminalinspektör:

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Ni har till utredningen skrivit ett brev där ni bifogat en bild från Sabbatsbergs sjukhus som enligt er är tagen av fotograf Ulf Karlsson utanför akutintaget ca kl 23.40 den 28 februari 1986. Ni hävdar att detta är fru Lisbeth Palme som ankommer till Sabbatsbergs sjukhus.

Enligt uppgifter i utredningen färdades Fru Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus i samma ambulans som maken Olof Palme.

RKP kommenterar inte den pågående förundersökningen i övrigt.

Så långt Gustafsson. Aktstycket är uppseendeväckande. Det blandar halvsanningar, lögner och antydningar på ett sätt som är beklämmande.

Till att börja med: ”där ni bifogat en bild”.

Ja, och det är inte vilken bild som helst. Sedan den togs vid angiven tidpunkt lämnade Ulf Karlsson tämligen tidigt på mordnatten in den exponerade filmrullen på Aftonbladets centralredaktion; därefter fick han aldrig se bilden vidare. Den kopierade bilden publicerades aldrig av Aftonbladet; däremot hamnade den, antagligen redan under mordnatten, hos just Stockholmspolisen, som uppenbarligen förmedlade den till minst två tidningsredaktioner, vilka publicerade dem, Göteborgs-Posten i numret för söndagen den 2 mars och bild- och nyhetstidningen Aktuell Rapport något längre fram i mars.

Stockholmspolisens befattning med bilden ställer frågor, eftersom Ulf Karlsson, som inte fick se bilden över huvud taget, inte hade överlåtit någon copyright till Stockholmspolisen. Så, i maj 1989, får jag en påringning från en medarbetare vid rikskriminalpolisen – som ju nu hade övertagit ansvaret för Palmeutredningen – där jag erbjuds att mot kontant betalning till statskassan från rikskrim för 665 kronor inhandla Ulf Karlssons bilder från Sabbatsbergs akutintag mordnatten; mitt minnesintryck är att det var krkom Åke Röst som ringde. Det var med Röst jag vid denna tid hade närmast kontakt inom rikskrim.

”Du får dem för 665 kronor, mot postförskott”, sade mannen som ringde mig, troligen alltså Röst.

Rikskrim går asålunda ut och försäljer – jag frestas skriva nasar, kränger – ett antal bilder nära knutna till Palmemordet utan att ha tillstymmelse till försäljningsrätt. Jag får någon dag senare omnämnt postförskott, vilket jag löser ut för 665 kronor. En av bilderna är bilden av en kvinna som lämnar en polisbil (alltså inte ambulansen) och syns skynda in på akutavdelningen.

När Gustafsson i sin skrivelse omnämner bilden lyckas hon förmedla intrycket att det rör sig om en av Karlsson och mig hanterad bild vilken, som Gustafsson går att förstå, inte föreställer Lisbeth Palme.

Som Ju ser är förhållandet det helt motsatta: bilden har under år efter år handlagts och hållits inlåst av just den rikskriminalpolis som Gustafsson tillhör, medan min minnesbild från försäljningserbjudandet är att Röst (ev annan polisman) till mig sade inte bara att den vore tagen vid Sabbatsbergsakuten utan också att kvinnan på en av de elva bilderna vore Lisbeth Palme. Detta var givetvis det avgörande försäljningsargument som skulle locka mig att gå in på denna mycket irreguljära transaktion.

Alltså: när Gustafsson skriver ”som enligt er är tagen av fotograf Ulf Karlsson” slirar hennes historieskrivning. Det är tvärtom hennes tidigare chefer vid rikskrim som hävdar att bilden är tagen av Ulf Karlsson.

När Gustafsson påstår att ”uppgifter i utredningen” säger att Lisbeth Palme ”färdades till Sabbatsbergs sjukhus i samma ambulans som maken Olof Palme” blir detta en semantisk fråga. Över allt i det officiella materialet står, och är ostridigt, att Lisbeth Palme tog plats i makens ambulans vid Dekorima, men ingenstans nämns att hon anländer till Sabb i denna ambulans.

Vad som i själva verket hände, vilket jag utförligt redovisar i min bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” (bifogas), med den aktuella bilden på omslaget, är att Lisbeth Palme någonstans mellan Dekorima och Sabbatsberg överger Olofs ambulans och ett antal minuter efter ambulansen anländer till Sabbatsberg i den poliskommissariebil som så tydligt dominerar Ulf Karlssons bild.

Det är denna svårförklarade serie av händelser som rikskrims Gustafsson försöker trolla bort genom att hänvisa till ospecificerade ”uppgifter i utredningen” och genom att klart antyda att Ulf Karlssons bild ej föreställer Lisbeth Palme, mot gällande författningar försåld till mig med beskedet att bilden föreställer Lisbeth Palme.

Justitieutskottet. Granska denna sak, som sedan mordet skötts eller rättare sagt misskötts av den svenska polisorganisation för vilken riksdagens justitieutskott har ett avgörande viktigt ansvar.

Jag föreslår, JU: gå in i ärendet, t ex via riksdagens upplysningstjänst! Sedan ni bildat er en uppfattning om ärendet, som alltså enligt min klara mening vänder upp öch ner på alla hittillsvarande officiella påståenden rörande mordet på Olof Palme, skulle ju utskottet kunna initiera en formell utredning av ärendet, vid vilken jag självfallet vore villig att medverka, gärna som på ett eller annat sätt misstänkt, om så önskas.

Varför såldes bilderna till mig? Var det för att locka mig att dra slutsatser som därefter osannfärdigt skulle kunna avvisas? I denna solkiga bild ingår även ytterligare ett långt sjok av händelser, där bl a den sedermera avpolletterade rikskrimchefen (!) Tommy Lindström falskeligen försökte förklara för mig, vid ett personligt sammanträffande på Lindströms tjänsterum 1989, att Olof Palmes tidkort från Sabbatsberg skulle visa en ankomsttid till Sabb, enligt instämpling, kl 23.35, när denna siffra ”5” i själva verket utgjordes av en förfalskad annan siffra, troligen en siffra ”8”.

Att så många oförklarade egendomligheter i efterhand kan kopplas till något så visserligen sorgligt men ändå så banalt som en sjuktransport är, JU, skrämmande. Ärendet blir givetvis direkt skakande då det kan uppdagas att initiativtagare till denna danse macabre är svensk polismyndighet.

Jag sätter värde på att denna text, som sagt, förmedlas till samtliga ledamöter och suppleanter, och jag ger självfallet all kompletterande info som kan bli önskvärd. Texten finns utförligt belagd i flera årgångar av mitt dåvarande nyhetsbrev PALME-nytt, och den är aldrig dementerad på något trovärdigt sätt. Aktuella årgångar finns inbundna som ett antal ”PALME-nytt-böcker”, vilka är inlämnade till rikspolischefen och rimligen kan rekvireras från honom.

Till sist, justitieutskottet: forskning måste bygga på korrekta och säkrade basfakta, vilka aldrig får ändras i någon av utredaren önskad riktning. Detta är en självklarhet, vilken inte har respekterats av Sveriges högsta polisiära ledning.

I denna högsta polisiära ledning har under nära nog hela utredningstiden ingått kriminologie professorn Leif GW Persson. Persson har vid de båda senaste årsdagarna av mordet på statsminister Olof Palme i två olika TV-sändningar uttalat att mordet skedde inom en komplott av ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”. Att detta upprepade uttalande av Persson inte offentligt uppmärksammats av någon annan än mig själv är givetvis djupt anmärkningsvärt.

Jag känner, Ju, efter utskriften av denna krigsförklaring mot oredligheten i den pågående Palmeutredningen, att det ansvar, såväl moraliskt som juridiskt, som åvilar justitieutskottet och därmed hela Sveriges riksdag i denna heta fråga, är enormt och oåterkalleligt.

Själv har jag, under en lång följd av år, riktat synnerligen allvarliga anklagelser mot det svenska rättssamhället för oredlighet, falskhet, ondska, men ingen formell kritik har någonsin riktats mot mig.

En rättegång, med mig som åtalad för grovt förtal, skulle naturligtvis omedelbart rensa luften.

Jag önskar bevis på mottagandet av skrift och bok. Jag önskar Ju:s kommentar!

Angelägen och djupt oroad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. bok.

JU har ej svarat.