Eftertankar

22.12.2012. En jul bör ge anledning till eftertanke. Då tänker jag efter.

Min kamp för sanning och heder i Palmeärendet tog möjligen ett steg framåt i och med de Bonnierägda tidningarna Dagens Nyheters och Expressens mycket oväntade inhopp den 18 och 19 december. Ett till synes stillsamt och ofarligt brev till mig från SVT-chefen Eva Hamilton blev till en sprängkil när saken togs om hand av engagerade reportrar på de båda nämnda tidningarna.

Plötsligt var jag ”expert” med bild på en stor tidnings förstasida – det kunde väl aldrig hålla? Svårt att säga än så länge, men efter den 20 december har ingenting stått, ingenting hänt. Men ofta är det just icke-händelserna som är minst lika intressanta som de stora nedslagen.

För situationen i dag, lördagen före jul, är ju faktiskt denna:

Ingen stor tidning och, så vitt jag kunnat uppfatta, inget etermedium, har med ett ord nämnt denna fyratimmars Leif GW-produktion in på det nya året, presenterad tisdagen den 18 december av SVT, med visst buller och brak vid förhandsanmäld stor presskonferens:

Kom och hör, kom och se! SVT informerar om en av sina största /och förmodligen dyraste/ dramasatsningar någonsin! Kom och hör, kom och se!

Men PR-ropet förvandlades till musen som pep. Inte en rad har skådats från denna presskonferens, inte ens i Svenskan eller Expressen /reservation för att något undgått mig/! Jag är ganska välinformerad om mediers rutiner, men någon liknande dödstystnad kring ett mycket stort arrangemang har jag aldrig upplevt. Tystnaden måste vara klart demonstrativ. Jag har undrat tidigare på bloggen, och jag fortsätter att undra. Hör jag klappret av kalla fötter? Har polis- och åklagarmakten hört av sig.

RPS och RÅ har knappast anledning att känna sig lugna och belåtna. De utpekas av GW, utan hindrande camouflage, som anstiftare och förövare av mordet på en statsminister – nej det kan inte kännas bra. Har telefontrådar gått varma eller har kontakter i de övre regionerna tagits på mer diskreta sätt? Jag skriver en hypotetisk recension av den första filmen av fyra (som jag självfallet ännu inte har sett):

Den första GW-filmen i TV:s storsatsning kring Palmemordet visade sig peka ut personer inom den officiella svenska säkerhetstjänsten. Här går alltså rikspolisstyrelsens just pensionerade chefskriminolog ut och talar om för det svenska folket att det mord, som den svenska statliga rättvisan i åratal har skyllt på Christer Pettersson, och kanske fortfarande skyller, inte alls var ett litet snabbmord av en A-lagare utan en genomtänkt och väl förberedd avrättning. exekverad av Säpofolk, uppenbarligen i gott samråd med landets högsta ledning.

Är det här som du skämtar med oss i den enklare allmogen, GW? Eller ska vi tro lite grann? Eller ska vi svälja hela ditt långa fantastiska påstående?

Sveriges Television har tagit på sig ett mycket stort ansvar när den på detta sätt, via ett av sina största pådrag, plötsligt berättar att, sorry, det var ju aldrig Christer Pettersson, det blev så fel där. Det var Säpo…

De volter och slingrande krumelurer som den svenska överheten tar till vid bevakningen av ett stort mord vars lösning den redan känner, börjar efter 27 år kännas tröttande, milt talat. Jag har många gånger bett polis och åklagare att få läsa de 8 /åtta/ förhör som 1993 hölls med de båda flickorna vid Dekorima, men jag har alltid nekats tillgång till detta det sista, avgörande kapitlet i Olof Palmes liv. Det kunde vara olämpligt – för vem? Naturligtvis för den svenska överhet som tagit till sin uppgift att alltid tiga, alltid ljuga.

Detta är den 27:e julen, Vi ska strax pröva skinkan och rödkålen och bedriva vår jul som vi alltid har gjort, lugnt, på ytan i varje fall, och sensationsfritt. Vår överhet hade kunnat ge oss sanningar, som skulle ha känts uppskakande men ändå hade kunnat leda Sverige och dess allmänhet in på nya och kanske hederliga vägar. Ett bättre 2013? Vi får se.

Visst, Lena, vi tar stekt potatis till skinkan… Sven Anér