Återvunnen mänsklig heder…

27.12.2012. Med tillstånd av författaren återger jag nu en hyperaktuell debattartikel, skriven av Bo Alvberger i Värnamo:

En vecka före jul bryter det ut en frän debatt om skildringen av palmemordet på TV. Bakgrunden är att författaren Sven Anér i somras skrev ett brev till TV-chefen Eva Hamilton och kritiserade de pågående inspelningarna av en film om mordet. Den är planerad att sändas ett par veckor in på det nya året och bygger på en romanserie i situationen – är att man ännu aldrig efter snart tre decennier har försökt ge en sann skildring av detta skede av vår nutidshistoria, i stället vill TV-ledningen göra underhållning av historien genom att blanda fakta och fiktion. Om verkligheten bak kulisserna tänker man som vanlig tiga. Den attityden till landets TV-tittare har nog fått fler än Sven Anér att gå i taket.

Tigits har det ända sedan morddagen den sista februari 1986 och tigs gör det i en omfattning som landet aldrig tidigare sett maken till. Vi har låtit myndigheter och massmedia ömsom tiga och ömsom ljuga – och sett på när seriösa journalister förlöjligats på grund av avslöjanden som inte stämt med den officiella sanningen. Så sent som för ett år sedan avfärdade Håkan Arvidsson i Svenska Dagbladet med billig demagogi Lars Borgnäs ”Nationens intresse”, en bok som konsekvent stödjer sig på noggranna efterforskningar. Polisprofessor Leif GW Persson spelade också med i klappjakten på alla som ifrågasatte den etablerade versionen av omständigheterna kring mordet. Det var först 2011 vid årsdagen av mordet som Persson i sitt TV-program ”Veckans mord” sköt den i sank.

Med några få enkla drag visade professorn att Christer Pettersson inte kan ha varit mördaren och menade vidare att mordet planerats och genomförts i en militär-polisiär konspiration. Men i den svenska offentligheten händer ingenting, inte ens när Persson ett år senare upprepar sin ståndpunkt. Tigandet fortsätter som om den populära Persson aldrig yttrat sig. Likväl hade han inte överraskat med någon svårförståelig teori utan bara helt enkelt bytt sida. Samma information hade länge varit tillgänglig i en lång rad böcker av Kari och Pertti Poutiainen, Gunnar Wall, Lars Borgnäs, Sven Anér och andra. De skildrar lika obarmhärtigt som samstämmigt de rättsliga myndigheternas falskspel. Nya infallsvinklar föreslås för mordundersökningen. Redan i sin första bok ”Mörkläggning” (1977) lade Gunnar Wall fram sin teori om ”mötesscenariot” och Lars Borgnäs försökte klarlägga ”landsförrädarspåret” i ”En iskall vind drog genom Sverige” (2006). Men tydligen ville ingen veta av ett sådant scenario eller ett sådant spår. De tegs ihjäl och polisen tyckte inte att nya spår var deras bord. Ingen har heller reagerat på de sensationella reportagebilder som Sven Anér visar i ”Mordets dunkel tätnar” (2012) och som otvetydigt spräcker polisens version av vad som hände mordnatten.

Dessa sakligt kritiska undersökningar finns i bokhandeln eller på bibliotek. De tar fram sidor av det svenska samhället som knappast kan vara kända på landets universitet, redaktioner och partikanslier. Eller är det så illa att man tiger om dem, tiger för karriärens skull? Lättast är förstås att hålla sig till omedvetenhetens blandning av fakta och fiktion, den hamiltonska cocktailen, som alltför lätt legitimerar verklighetsflykt. Det är hög tid att ge allmänheten och TV-publiken en hållbar version av den historiska händelsen baserad på de kunskaper vi har idag. Det får bli en önskan inför det nya året, en förhoppning om återvunnen mänsklig heder. Bo Alvberger