”Alla anklagelser och beskyllningar korrekta”

29.12.12. Regeringen, i statsrådsberedningen, bevärdigar mig inte med minsta svar, minsta erkännande av min skrivelse i en mörk ödesfråga, vilket förstås är oerhört, i detta sammelsurium av oerhörda ting.

Regeringen medger sålunda, i den mörka verkligheten, att

samtliga av mig framförda anklagelser och beskyllningar är i alla avseenden korrekta.

Jag borde vara van, men jag skakas.

Och jag tar fram ur bokhyllan ett av de många förundersökningsprotokollen avseende Christer Pettersson:

PROTOKOLL Mordet på statsminister Olof Palme II Den misstänktes person, förhören m.m.

Rikskriminalen – A2 II:3

Jag känner den adrenalinladdade stämningen från rikskriminalens lokaler när vi, några tiotal journalister, i maj 1990 hämtade ut de tunga orangeröda pärmarna och baxade hem dem till våra redaktioner: så här gick det alltså till? Kanske – skepsis fanns förstås redan då.

Olle Minells och mina böcker, med de gemensamma namnen ”Polisspåret”, hade satt spår, även om plogen ännu inte grävt särskilt djupt.

Vad står nu i den protokollsamling jag har framför mig på 2012 års skrivbord? Låt se, jag slår på måfå upp sidan 852:

Göte, Harri och Christer pratade om gamla minnen och efter en stund drog sig Harri och Christer tillbaka till ett annat rum i lägenheten, Göte fick inte gå med in i det rummet, varför han misstänkte att Harri och Christer eventuellt kunde ha narkotikaaffärer ihop eller någonting annat. Göte tillägger och säger: ”jag kände mig lite offside och gick därför och lade mig i ett rum, som jag tidigare anvisats till av Harri,” Tillfrågad hur länge Christer var kvar hos Harri uppger Göte att det rörde sig om någon eller några timmar.

Vid pennan, eller rättare sagt den s k indikteringsapparaten, sitter ”Thure Nässén, krinsp”, och det är inte vilken krinsp som helst.

Nässén var den polisman som var klart mest aktiv då det gällde att snärja Christer Pettersson vid mordet på Olof Palme. Jag har flera gånger skildrat dessa händelseförlopp. I korthet: Nässén narrade A-lagaren Roger att påstå att han sett Christer vid biografen Grands lobby före mordet. Men Roger anlände, enligt fem trovärdiga vittnen, inte till platsen förrän efter mordet, och begår alltså mened. Men för Nässén blir han ändå vad som kallas ”nyttig idiot”.

Alltså: den kriminalinspektör, som falskeligen snärjt Christer Pettersson, får själv, ”utan tillgång till förhörsvittne”, i ett grundfalskt ärende låtsas skaffa in gammal påstådd andrahandsbevisning mot en person, Christer Pettersson, som han vet är oskyldig till mordet.

Nässén vet, att om någon är oskyldig till detta mord, så är det Christer.

Men jag känner motfrågan: skulle verkligen en hel rikskriminal i tjock bok efter tjock bok, falskeligen frihandsteckna lögn på lögn, i ett sammelsurium där allt blir osant. eftersom den grundläggande beskyllningen mot Christer Pettersson är osann? Ja, det menar jag. Detta är genomtänkt uträkning, noga genomtänkt uträkning, från de falska herrarnas sida.

Rikskrim har tänkt: Om vi fabricerar kilovis med text, där vartenda ord bygger på att Christer Pettersson är skyldig, ja då vill det mycket till innan någon journalist eller förkättrad privatspanare går ut och säger:

Det är lögn allt sammans! Det finns inte ett ord som samtidigt är relevant och sant. Det är en lång skrämmande saga, där viktiga delar av texten författats av en av chefslögnarna, Thure Nässén, krinsp.

Men många är inblandade i denna kolsvarta affär. Inte bara Nässén, Många krk, ännu flera krinsp. Höjdarna upptill som satt sina namn under kilo på kilo av lögner.

Det är tyngden av all denna polisiära normalprosa, oftast mycket grammatikaliskt skriven, som ska göra susen, är det meningen – det går inte att ljuga tusentals sidor!

Nej det skulle inte gå om det bara var någon enstaka kk ller någon enstaka krinsp, som var ute och snurrade. Men när alla är införstådda och inte släpper några sanningar lösa, ja då går det förträffligt att ljuga ett helt rättssamhälle fullt och dunka allmogen i huvudet med orangegula protokoll: så här ligger det till och hör sen!

Detta skrivs två dagar före nyårsafton, i ett läge då SVT bedriver en fact- och fictiondrive i Palmeaffären som måste göra svensk allmänhet djupt förvirrad. Vad är sanning? Vad är saga om trollen?

SVT:s Eva Hamilton tar på sig ett stort, stort ansvar när hon, uppenbarligen på inrådan högt högt uppifrån, blandar en förledande cocktail i stället för att servera ett iskallt klart glas vatten:

Så här gick det till! Så här gick det faktiskt till!

Sven Anér