Mördaren är Anti Avsan!

31.12.2012.

Kriminalkommissarie Dag Andersson, brev 2:

Jag sänder dig min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” och ber dig läsa.

Mina mycket skarpa anklagelser mot Avsan har aldrig någonsin vederlagts av rättsliga instanser, och allra minst har de vederlagts av honom själv.

Tidigare polisutredare i Palmeärendet samt förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp har aldrig dementerat mina uppgifter. Avsan har aldrig riktat ett uns av kritik mot mig, och han har inte anmält mig för förtal, vilket rimligen är ett klart indicium för hans skuld.

Förslag: hör Anti Avsan som misstänkt för mordet på Olof Palme. Avsan är hörd en gång, dock endast upplysningsvis den 14 juni 1993, men detta förhör är aldrig publicerat.

Jag uppmanar dig också att noga ta del av de åtta (!) förhören med ”Anki” och ”Annelie”, där rimligen ett klart utpekande av Avsan bör ingå.

Du säger i dag till Expressen att du har mycket att sätta dig in i. Ja, men hela utredningsmaterialet är ju byggt på falska premisser; du bör enligt min mening inte lägga ner tid på att läsa igenom osanningar.

Koncentrera dig i stället på Anti Avsan, parallellt med Leif GW Perssons uttalanden i SVT den 28 februari 2011 och 2012:

Mordet ägde rum inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner –

detta sägs av rikspolisstyrelsens per definition i särklass kunnigaste och erfarnaste kriminologiske expert och bör självfallet inte nonchaleras.

Så presenterad blir din uppgift inte särskilt svår – tvärtom, du kommer till ett dukat bord. Ett exempel på de arrangerade lögnerna: Christer Pettersson, en dagdrivare, arrangerade självfallet inte en strikt militärisk exekution som denna. Christer Pettersson var rättsstatens egen syndabock.

Med vänlig, engagerad och oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. bok.

Välkommen, Dag Andersson! Läs min blogg!

31.12.2012. Kriminalkommissarie Dag Andersson, Palmeutredningen, Rikskriminalpolisen!

Jag läser nyårsnattens morgon på Text-TV att du nu är ny chef för Palmeutredningen, och jag önskar dig lycka till!

Jag får av den komprimerade CV som jag läser intrycket att du är en realinriktad person, med vilja att utreda reala fakta. Jag ber dig därför gå in på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

och koncentrera dig på mina egna inlägg på bloggen, framför allt det nya årets inlägg.

Jag har aldrig, genom åren, blivit dementerad i någon sakfråga, endast avfärdad utan motiveringar.

Av de senaste inläggen är mina skrivelser till statsrådsberedningen (5 punkter) och till RÅ (anmälan av Leif GW Persson) de centrala.

Jag hävdar, i likhet med Leif GW Persson, att mordet på Olof Palme förövades inom en konspiration av poliser, och jag ifrågasätter sålunda varför Persson hållit tyst så länge.

Engagerad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Larmsignal till Polisen, i anslutning till försvunnet bakgrundsmaterial till min senaste bok, ”Mitt 20-tal och mitt 30-tal”, påtalat av mitt förlag Kärret

29.12.12. Till Bokförlaget Kärrets anmälan av försvunnet konvolut.

Undertecknad Sven Anér. journalist och författare, uttrycker min djupa förundran över att bokförläggare Göran Dahlmans polisanmälda försvinnande av ett stort grönt vadderat kuvert kunnat ske.

Kuvertet innehöll hela bakgrundsmaterialet till min rubr bok, ”Mitt 20-tal och mitt 30-tal”, under produktion hos Bokförlaget Kärret i Göteborg och hos tryckeriet Scandbook i Falun.

Som bland andra Uppsalapolisen vet, försvann resp levererades av posten svårt skadade, fem dvd-skivor vid separata tillfällen för ca ett år sedan, innehållande inspelningar av mitt stormöte på Tuna Bygdegård, vilket behandlade Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof.

Det har uppenbarligen varit mig personligen som de trakasserande sabotörerna velat komma åt, och när jag i dag ser att motsvarande attacker görs mot ett bokmaterial som direkt kan kopplas till mig som upphovsman, måste jag självfallet dra slutsatsen att angreppen varit riktade mot mig.

Det år djupt illavarslande att Posten tappar bort stora, tunga - tydligen över ett kg – konvolut, som sagt postens egna, vadderade och gröna kuvert, till yttermera visso.

Min kollega Dahlman har av posten i Göteborg fått beskedet att ”vanliga brev kan inte reklameras”, ett enligt min mening sanslöst påstående.

Jag begär nu, tillsammans med Göran Dahlman, att polisen gör allt för att återskaffa detta kuvert med innehåll – ett innehåll som är mödosamt att rekonstruera – samt lokaliserar och identifierar förövarna.

Det inträffade riktar spjutspetsen rakt in mot den svenska kulturens hjärta och bryter skrämmande flagrant mot gällande tryckfrihetsförordning.

Djupt engagerad och oroad hälsning!

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

”Alla anklagelser och beskyllningar korrekta”

29.12.12. Regeringen, i statsrådsberedningen, bevärdigar mig inte med minsta svar, minsta erkännande av min skrivelse i en mörk ödesfråga, vilket förstås är oerhört, i detta sammelsurium av oerhörda ting.

Regeringen medger sålunda, i den mörka verkligheten, att

samtliga av mig framförda anklagelser och beskyllningar är i alla avseenden korrekta.

Jag borde vara van, men jag skakas.

Och jag tar fram ur bokhyllan ett av de många förundersökningsprotokollen avseende Christer Pettersson:

PROTOKOLL Mordet på statsminister Olof Palme II Den misstänktes person, förhören m.m.

Rikskriminalen – A2 II:3

Jag känner den adrenalinladdade stämningen från rikskriminalens lokaler när vi, några tiotal journalister, i maj 1990 hämtade ut de tunga orangeröda pärmarna och baxade hem dem till våra redaktioner: så här gick det alltså till? Kanske – skepsis fanns förstås redan då.

Olle Minells och mina böcker, med de gemensamma namnen ”Polisspåret”, hade satt spår, även om plogen ännu inte grävt särskilt djupt.

Vad står nu i den protokollsamling jag har framför mig på 2012 års skrivbord? Låt se, jag slår på måfå upp sidan 852:

Göte, Harri och Christer pratade om gamla minnen och efter en stund drog sig Harri och Christer tillbaka till ett annat rum i lägenheten, Göte fick inte gå med in i det rummet, varför han misstänkte att Harri och Christer eventuellt kunde ha narkotikaaffärer ihop eller någonting annat. Göte tillägger och säger: ”jag kände mig lite offside och gick därför och lade mig i ett rum, som jag tidigare anvisats till av Harri,” Tillfrågad hur länge Christer var kvar hos Harri uppger Göte att det rörde sig om någon eller några timmar.

Vid pennan, eller rättare sagt den s k indikteringsapparaten, sitter ”Thure Nässén, krinsp”, och det är inte vilken krinsp som helst.

Nässén var den polisman som var klart mest aktiv då det gällde att snärja Christer Pettersson vid mordet på Olof Palme. Jag har flera gånger skildrat dessa händelseförlopp. I korthet: Nässén narrade A-lagaren Roger att påstå att han sett Christer vid biografen Grands lobby före mordet. Men Roger anlände, enligt fem trovärdiga vittnen, inte till platsen förrän efter mordet, och begår alltså mened. Men för Nässén blir han ändå vad som kallas ”nyttig idiot”.

Alltså: den kriminalinspektör, som falskeligen snärjt Christer Pettersson, får själv, ”utan tillgång till förhörsvittne”, i ett grundfalskt ärende låtsas skaffa in gammal påstådd andrahandsbevisning mot en person, Christer Pettersson, som han vet är oskyldig till mordet.

Nässén vet, att om någon är oskyldig till detta mord, så är det Christer.

Men jag känner motfrågan: skulle verkligen en hel rikskriminal i tjock bok efter tjock bok, falskeligen frihandsteckna lögn på lögn, i ett sammelsurium där allt blir osant. eftersom den grundläggande beskyllningen mot Christer Pettersson är osann? Ja, det menar jag. Detta är genomtänkt uträkning, noga genomtänkt uträkning, från de falska herrarnas sida.

Rikskrim har tänkt: Om vi fabricerar kilovis med text, där vartenda ord bygger på att Christer Pettersson är skyldig, ja då vill det mycket till innan någon journalist eller förkättrad privatspanare går ut och säger:

Det är lögn allt sammans! Det finns inte ett ord som samtidigt är relevant och sant. Det är en lång skrämmande saga, där viktiga delar av texten författats av en av chefslögnarna, Thure Nässén, krinsp.

Men många är inblandade i denna kolsvarta affär. Inte bara Nässén, Många krk, ännu flera krinsp. Höjdarna upptill som satt sina namn under kilo på kilo av lögner.

Det är tyngden av all denna polisiära normalprosa, oftast mycket grammatikaliskt skriven, som ska göra susen, är det meningen – det går inte att ljuga tusentals sidor!

Nej det skulle inte gå om det bara var någon enstaka kk ller någon enstaka krinsp, som var ute och snurrade. Men när alla är införstådda och inte släpper några sanningar lösa, ja då går det förträffligt att ljuga ett helt rättssamhälle fullt och dunka allmogen i huvudet med orangegula protokoll: så här ligger det till och hör sen!

Detta skrivs två dagar före nyårsafton, i ett läge då SVT bedriver en fact- och fictiondrive i Palmeaffären som måste göra svensk allmänhet djupt förvirrad. Vad är sanning? Vad är saga om trollen?

SVT:s Eva Hamilton tar på sig ett stort, stort ansvar när hon, uppenbarligen på inrådan högt högt uppifrån, blandar en förledande cocktail i stället för att servera ett iskallt klart glas vatten:

Så här gick det till! Så här gick det faktiskt till!

Sven Anér

”Palme, 2”. SVT-trailer: ”Om mordet på Olof Palme!”

28.12.2012. Jag ser även det andra ”Palme”-avsnittet i förmiddagens ljus, ser reprisen. Det avgörande dramatiskt intressanta var trailern som följde omedelbart efter ”Palme”-programmet:

”MORDET PÅ OLOF PALME!”

Där kom sanningen, Sveriges Televisions sanning. Sedan Eva Hamilton så uppenbart i brevet till mig i juni förnekat att de fyra GW-filmerna skulle ha något faktiskt med Palmemordet att skaffa, ”detta är ingenting för Uppdrag Granskning…”, rycks slöjan av lögnen: det är det faktiska mordet allt handlar om!

Det svenska rättssamhället är djupt involverat i det taktiska upplägget att förvandla lögn till sanning.

I tre avsnitt – av vilka jag alltså har sett två - ges en i princip invändningsfri redovisning av åren fram till mitten av 70-talet, vadderad med uttalanden och presentationer av Lisbeth Palme (inspelade när?) som alldeles uppenbart är avsedda att ge idyllton och idyllprofil åt denna sak, som blir dovare och mörkare medan åren går, på skärmen och i verkligheten.

När manegen är krattad, efter de tre ”Palme”, är det dags för Eva Hamilton att veva GW-filmerna och säga att

”det förstår ni ju, hemma i sofforna, att det här är bara fiction. Facts fick ni i ´Palme´. Så koppla av nu med kaffekoppen och ta en kaka till, det här är inte på riktigt…”

Efter denna trailer, som förstås kommer att visas ett antal gånger under de närmaste veckorna, måste rimligen debatten fact/fiction ta ny fart. Avgörande viktig blir den första visningen av den första GW-filmen. Sägs där att Säpo var inblandat – som GW skriver i ”Faller fritt som i en dröm”? Eller är den biten smidigt bortopererad? Vi får se.

Kvar står ett skrämmande misch-masch som måste göra allmänheten vid kaffekoppen till yrsel förvirrad. Sköts Olof Palme till döds i en poliskonspiration, som GW säger varje årsdag av mordet? Eller vad säger han hos Eva Hamilton?

Public service, var det. Rejält licensfinansierad public service, modell Hamilton.

Sven Anér

Nu står det i tryck: Det var poliser…

27.12.2012.

Eva Hamilton – Jag sänder dig i fact/fiction-debatten, min anmälan av Leif GW Persson till RÅ. Leif GW:s klara utpekande av poliser bakom Palmemordet har aldrig nått svenskt tryck tidigare. Jag har upprepade gånger redovisat ärendet på min blogg, men därifrån har det inte kommit längre. Nu har bortåt miljonen svenskar läst, och saken ligger på ett annat, nytt plan. Dina filmer nu på nyåret har koncipierats av en person som i den verkliga världen har meddelat att poliser mördade Olof Palme. Då faller, enligt min bestämda mening, allt existensberättigande för dina filmer. Fact och fiction, kring samma nationalkatastrof, kan inte presenteras samtidigt i ett stort public service-medium.

Ärendet är svårt och har varit svårhanterat, det förstår jag. Men du har ett stort, stort ansvar inför den svenska allmänheten. Jag hoppas att du tar det ansvaret, antingen genom att skjuta visningarna på framtiden eller åtminstone genom att ge din allmänhet en utförlig bruksanvisning: så här ska dessa filmer uppfattas.

Min telefon och min brevlåda belamras: vad är meningen?

Engagerad hälsning Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

RÅ: Jag anmäler Leif GW för grovt brott i Palmeärendet

27 december 2012.

Till RÅ. BROTTSANMÄLAN:

Undertecknad Sven Anér, Karlsrogatan 85 A i Uppsala, anmäler förre polistjänstemannen, chefskriminologen vid RPS Leif GW Persson

för grovt tjänstefel – eller den brottsrubricering som RÅ kan finna, enligt nedanstående:

Leif GW Persson har, så vitt jag kan se, redan vid mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 eller strax efteråt haft klar kännedom om att detta mord begicks inom en konspiration

av poliser, militärer och säkerhetspersoner

enligt hans uttalande för Sveriges Television såväl den 28 februari 2011 som 2012.

Han har följt samma linje i flera av sina tidigare utgivna böcker, men han har aldrig specificerat vid vilken tidpunkt han nått denna oerhörda kunskap eller än mindre förklarat varför han inte slagit larm förrän 28.2.2011.

Jag begär att RÅ omedelbart utreder

vid vilken tidpunkt Persson blev förvissad om att mordet har ovan beskriven bakgrund samt

varför han bevarat denna insikt fram till den 28 februari 2011?

Hade han haft denna uppfattning till exempel någon gång under 1986 hade det givetvis varit hans oavvisliga skyldighet som högt stabsplacerad tjänsteman vid RPS att slå larm.

Tidningen Expressen bekräftar nu, 26.12.12, själva sakförhållandet, och jag citerar från sidan15, sammanfattningen överst:

Leif GW Persson hävdar att mordet var en konspiration med svenska poliser och militärer bland de skyldiga.

Ovanstående klara och reservationslösa deklaration, framförd två gånger i Sveriges Television, riktar givetvis ett antal strålkastare även mot RÅ-ämbetet. Bland annat så här:

Rimligen hade RÅ aldrig gått till HD för att begära prövningstillstånd avseende Christer Pettersson om RÅ hade vetat att rikspolisstyrelsens kriminologie professor Leif GW Persson hyste en diametralt motsatt uppfattning rörande mordet på Olof Palme än den av RÅ förfäktade. Då hade RÅ självfallet ägnat stor uppmärksamhet åt Perssons uttalande samt, högst troligt, anslutit sig till Perssons allt omkastande inställning.

I så fall – jag är medveten om att detta givetvis är hypoteser – hade den kostsamma pågående förundersökningen kunnat reduceras till ett minimum, varvid, ej oviktigt, de exorbitanta kostnaderna för denna förundersökning, än i dag löpande, praktiskt taget försvunnit.

Jag anmäler sålunda, RÅ, Leif GW Persson även för grov ekonomisk brottslighet, enligt ovan.

Om brott föreligger får dessa anses vara grova.

Jag önskar, med vändande post, uppgift om dnr och handläggare samt ämbetets omedelbara kommentar.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Återvunnen mänsklig heder…

27.12.2012. Med tillstånd av författaren återger jag nu en hyperaktuell debattartikel, skriven av Bo Alvberger i Värnamo:

En vecka före jul bryter det ut en frän debatt om skildringen av palmemordet på TV. Bakgrunden är att författaren Sven Anér i somras skrev ett brev till TV-chefen Eva Hamilton och kritiserade de pågående inspelningarna av en film om mordet. Den är planerad att sändas ett par veckor in på det nya året och bygger på en romanserie i situationen – är att man ännu aldrig efter snart tre decennier har försökt ge en sann skildring av detta skede av vår nutidshistoria, i stället vill TV-ledningen göra underhållning av historien genom att blanda fakta och fiktion. Om verkligheten bak kulisserna tänker man som vanlig tiga. Den attityden till landets TV-tittare har nog fått fler än Sven Anér att gå i taket.

Tigits har det ända sedan morddagen den sista februari 1986 och tigs gör det i en omfattning som landet aldrig tidigare sett maken till. Vi har låtit myndigheter och massmedia ömsom tiga och ömsom ljuga – och sett på när seriösa journalister förlöjligats på grund av avslöjanden som inte stämt med den officiella sanningen. Så sent som för ett år sedan avfärdade Håkan Arvidsson i Svenska Dagbladet med billig demagogi Lars Borgnäs ”Nationens intresse”, en bok som konsekvent stödjer sig på noggranna efterforskningar. Polisprofessor Leif GW Persson spelade också med i klappjakten på alla som ifrågasatte den etablerade versionen av omständigheterna kring mordet. Det var först 2011 vid årsdagen av mordet som Persson i sitt TV-program ”Veckans mord” sköt den i sank.

Med några få enkla drag visade professorn att Christer Pettersson inte kan ha varit mördaren och menade vidare att mordet planerats och genomförts i en militär-polisiär konspiration. Men i den svenska offentligheten händer ingenting, inte ens när Persson ett år senare upprepar sin ståndpunkt. Tigandet fortsätter som om den populära Persson aldrig yttrat sig. Likväl hade han inte överraskat med någon svårförståelig teori utan bara helt enkelt bytt sida. Samma information hade länge varit tillgänglig i en lång rad böcker av Kari och Pertti Poutiainen, Gunnar Wall, Lars Borgnäs, Sven Anér och andra. De skildrar lika obarmhärtigt som samstämmigt de rättsliga myndigheternas falskspel. Nya infallsvinklar föreslås för mordundersökningen. Redan i sin första bok ”Mörkläggning” (1977) lade Gunnar Wall fram sin teori om ”mötesscenariot” och Lars Borgnäs försökte klarlägga ”landsförrädarspåret” i ”En iskall vind drog genom Sverige” (2006). Men tydligen ville ingen veta av ett sådant scenario eller ett sådant spår. De tegs ihjäl och polisen tyckte inte att nya spår var deras bord. Ingen har heller reagerat på de sensationella reportagebilder som Sven Anér visar i ”Mordets dunkel tätnar” (2012) och som otvetydigt spräcker polisens version av vad som hände mordnatten.

Dessa sakligt kritiska undersökningar finns i bokhandeln eller på bibliotek. De tar fram sidor av det svenska samhället som knappast kan vara kända på landets universitet, redaktioner och partikanslier. Eller är det så illa att man tiger om dem, tiger för karriärens skull? Lättast är förstås att hålla sig till omedvetenhetens blandning av fakta och fiktion, den hamiltonska cocktailen, som alltför lätt legitimerar verklighetsflykt. Det är hög tid att ge allmänheten och TV-publiken en hållbar version av den historiska händelsen baserad på de kunskaper vi har idag. Det får bli en önskan inför det nya året, en förhoppning om återvunnen mänsklig heder. Bo Alvberger

Leif GW Persson hävdar…

27.15.55 Till Nyhetschefen, Expressen.

När Expressen den 26 december på sidan 15, i sammanfattningen upptill, skriver:

Leif GW Persson hävdar att mordet var

en konspiration med svenska poliser och militärer bland de skyldiga

är detta första gången någonsin som det i svenska medier noteras detta fantastiska uttalande av Persson. Jag har vid flera tillfällen på min blogg nämnt saken och slagit larm, men jag har, tills nu, varit helt ensam. Jag nämnde saken vid mina samtal med Expressen för en vecka sedan.

Förslag till Expressens Nyhetsredaktion:

Gå in i ärendet, ta från SVT:s presstjänst fram de ordagranna versionerna från SVT 28.2 2011 och 2012, jämte samtalen mellan Persson och reportern Qvarfordt /res stavning/.

Att en rutinerad, högt stabsplacerad polisman (ännu ej avgången) lägger mordet på polisers och militärers axlar måste ju rimligen innebära det stora steget mot Palmegåtans lösning.

Qvarfordt frågade vid i varje fall ett av dessa tillfällen Persson om ”inte detta är vad flera privatspanare tidigare sagt”, men fick till svar att ”ibland kan även en blind höna hitta ett korn” /ungefärliga citat/. Följdfrågorna i dag blir närmast otaliga: Hur länge har Persson vetat? Har han gått omkring och smugit med Palmegåtans lösning under nära nog hela sin tjänstgöring som den svenska polisens chefskriminolog?

Expressens nyhetsmeddelande i går aktualiserar ju än mer debatten om fiction contra fact i det kommande TV-svepet, byggt på Perssons böcker: Persson har tagit upp säkerhetstjänsten i bl a ”Faller fritt som i en dröm” – därför att han visste att Säpo var inblandat! Oerhört!

Gå in i saken, Expressen! Nu är ni ju nästan framme!

Kollegial och engagerad hälsning

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Palme i TV: en återblick i återhållet lugn

26.12.2012.

Jag kommer från min TV-soffa, där jag sett första avnittet av ”Palme”; det är alltså morgonreprisen jag har sett. Och naturligtvis virvlar intrycken. Deyya är ju inte bara Palmes årtionden, utan i högsta grad också mina egna. Jag befann mig under dessa år på de publicistiska barrikaderna, onekligen.

Göran Greider har i en AB-krönika bl a skrivit att den socialdemokratiska rörelsens toppfigurer fick försvinna ur filmen; delvis kan jaag ge honom rätt, även om mnga av de stora fick framskymta: Ingvar Carlsson, Geijer, Schori – Erlander förstås.

Jag funderar över ett perspektiv. Många koryféer är i dag självfallet borta ur den aktuella bilden, varför, så vitt jag kunde uppfatta, samtliga intervjuer har gjorts före Olof Palmes död, ingen enda med Dekorima i fonden. Detta har självfallet varit ett avsiktligt valt grepp, men det borde ha understrukits bättre.

Det borde ha sagts när de viktigare intervjuerna gjordes, och i vilka sammanhang. När intervjuades Lisbeth Palme, till exempel? Det känns över huvud taget egendomligt att å 2012 höra ännu levande personer i dag framföra synpunkter om den ännu levande Olof Palme; det vill stocka sig. Palme kan iinte i dag behandas av i dag levande personer utan att det nämns att han i dag, sedan 27 år, är nesligt mördad vid Sveavägens Dekorima; det blir ett perspektiv som av wellpapp.

Naturligtvis reagerar jag, från min kanske speciella utgångspunkt, mot hans i dag så kritiserade familjs helt ofläckade framträdande – fanns en av sönerna f ö i ett i dag inspelat inslag?

Att jag ser detta första avsnitt av Palme-serien som ett försök till absolut äreräddning av den i mordet så klart involverade Lisbeth Öalme är självfallet. Detta är en klassisk metod: en person som utsätts för skarp kritik – jag tänker alltså främst på Lisbeth Palme – presenteras i sin vanliga enkla, flärdfria familjemiljö, varvid alla anklagelser från allmänheten förmodas falla platt till marken. Detta är politik, om skickligt bedriven kan jag ännu inte säga.

Mycket var intressant, i filmen, självfallet. Mycket var nytt, eller nästan nytt.

Olofs stringenta och västrukturerade retorik under kårhusockupationen fungerade ännu i dag. Jag fäste mig vid en kommentar: ”livet gick vidare ute i landet, och kårhusockupationen var det många som egentligen aldrig märkte” (fritt citat). Ja, det stämde i viss utsträckning in även på mig, fast jag då fanns tämligen centralt på TV:s samhällsredaktion. Märkligt hur ofta ”det lila livet” för att citera Harry Schein, tar över världens stora händelser: ”köpte du potatis?”

Börjar den verklige Olof Palme framträda? Ja, kanske. I vrje fall helylledelen av Olof Palme, och det var en stor bit.

Jag äterkommer till kommande avsnitt av TV-serien ”Palme”.

Sven Anér  

En konspiration med poliser…

Julafton 2012.

Clas Barkman, DN. Tack för gott samarbete när det begav sig! Ämnet kommer ju säkert att återkomma när de 4 (!) GW-filmerna börjar visas för en förundrad allmänhet. Och vart tog presskonferensens förhandsreklam vägen?

Jag vill sätta saken på dess spets. När Eva Hamilton hävdar att filmerna ingenting har med det faktiska Palmemordet att göra skorrar det påståendet mot den faktiskt föreliggande situationen. Så här:

Den 28 februari 2011 och 2012 sade Leif GW Persson i svensk TV, med praktiskt taget identisk ordalydelse:

Mordet skedde inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Detta osannolikt dramatiska påstående från en inom rikspolisstyrelsen topplacerad stabsperson har aldrig kommenterats av någon annan än av mig själv, på min blogg. GW har aldrig själv tagit upp de båda uttalandena, RPS har inte gjort det, RÅ har tigit.

Vid ett tillfälle kommenterade den kvinnliga reportern, Qvarfordt /res stavning, citerat ur minnet/:

” Ja, men då har ju privatspanarna hela tiden haft rätt?”

Varpå GW svarar:

”Ja, även en blind höna hittar ju ibland ett korn”, en otrolig kommentar.

Ställ nu detta replikskifte mot de fyra GW-filmerna, i dagsläget. Här knyts ju GW:s ”fiction” i bl a ”Faller fritt som i en dröm” samman med GW:s ”fact” i det två gånger återkommande TV-uttalandet om en poliskonspiration!

Då försvinner allt vad fiction heter, och kvar står, som ett faktapåstående: ja visst, det var bl a poliser som låg bakom mordet på Olof Palme!

Leif GW skriver, till ”Faller fritt som i en dröm”, ett företal som rinner ut i det hycklat obegripliga:

Till Mikael och Björnen.

Oavsett om sanningen är absolut eller relativ, och helt bortsett från att många av oss ständigt söker den, är den till sist ändå förborgad för nästan alla av oss. I regel av nödvändighet, och om inte annat av omsorg om dem som ändå inte skulle förstå. Sanningen omfattas inte av någon allemansrätt. Vi har ett praktiskt problem som vi måste lösa och svårare än så är det inte.

Detta är ett kusligt aktstycke. GW beviljar sig ensamrätt till sanningen rörande mordet på Olof Palme. ”Sanningen omfattas inte av någon allemansrätt?” Jaså minsann? Sanningen disponeras endast av hr GW, är det så?

Nomenklaturans Übermensch har talat.

Jag skakas, då jag går tillbaka till ett förord som jag inte fäste mig vid under den första genomläsningen. I dag styrker detta förord min uppfattning att Leif GW Persson, krokodilgråtande då han möts av sakkritik, är en grovt populistisk person, med dolda hållhakar spretande.

Mördade poliser Olof Palme?

Eva Hamilton: Äsch, det är bara fiction.

GW: Nej, detta är fact.

Förslag: sätt dig ner med GW, Eva Hamiton, för en verkligt djuplodande intervju och fråga honom om de ting jag här tar upp!

För övrigt arbetar jag med min kanske oskuldsfulla bok ”Mitt 20-tal, mitt 30-tal” – om den någon gång kommer ut. Hela bakgrundsmaterialet sändes sju dagar före jul, i postens eget stora gröna, vadderade konvolut, från min förläggare i Göteborg till vårt tryckeri, Scandbook i Falun, men konvolutet kom aldrig fram, varför utgivningen i dag hänger på ett hår. Men detta är det liv jag tvingas föra. När jag i fjol gav ut en DvD om Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof, saboterades postgången för dessa dvd:er vid fem tillfällen av okända förövare, men informerade åklagare la ner ärendet.

Eftertankar

22.12.2012. En jul bör ge anledning till eftertanke. Då tänker jag efter.

Min kamp för sanning och heder i Palmeärendet tog möjligen ett steg framåt i och med de Bonnierägda tidningarna Dagens Nyheters och Expressens mycket oväntade inhopp den 18 och 19 december. Ett till synes stillsamt och ofarligt brev till mig från SVT-chefen Eva Hamilton blev till en sprängkil när saken togs om hand av engagerade reportrar på de båda nämnda tidningarna.

Plötsligt var jag ”expert” med bild på en stor tidnings förstasida – det kunde väl aldrig hålla? Svårt att säga än så länge, men efter den 20 december har ingenting stått, ingenting hänt. Men ofta är det just icke-händelserna som är minst lika intressanta som de stora nedslagen.

För situationen i dag, lördagen före jul, är ju faktiskt denna:

Ingen stor tidning och, så vitt jag kunnat uppfatta, inget etermedium, har med ett ord nämnt denna fyratimmars Leif GW-produktion in på det nya året, presenterad tisdagen den 18 december av SVT, med visst buller och brak vid förhandsanmäld stor presskonferens:

Kom och hör, kom och se! SVT informerar om en av sina största /och förmodligen dyraste/ dramasatsningar någonsin! Kom och hör, kom och se!

Men PR-ropet förvandlades till musen som pep. Inte en rad har skådats från denna presskonferens, inte ens i Svenskan eller Expressen /reservation för att något undgått mig/! Jag är ganska välinformerad om mediers rutiner, men någon liknande dödstystnad kring ett mycket stort arrangemang har jag aldrig upplevt. Tystnaden måste vara klart demonstrativ. Jag har undrat tidigare på bloggen, och jag fortsätter att undra. Hör jag klappret av kalla fötter? Har polis- och åklagarmakten hört av sig.

RPS och RÅ har knappast anledning att känna sig lugna och belåtna. De utpekas av GW, utan hindrande camouflage, som anstiftare och förövare av mordet på en statsminister – nej det kan inte kännas bra. Har telefontrådar gått varma eller har kontakter i de övre regionerna tagits på mer diskreta sätt? Jag skriver en hypotetisk recension av den första filmen av fyra (som jag självfallet ännu inte har sett):

Den första GW-filmen i TV:s storsatsning kring Palmemordet visade sig peka ut personer inom den officiella svenska säkerhetstjänsten. Här går alltså rikspolisstyrelsens just pensionerade chefskriminolog ut och talar om för det svenska folket att det mord, som den svenska statliga rättvisan i åratal har skyllt på Christer Pettersson, och kanske fortfarande skyller, inte alls var ett litet snabbmord av en A-lagare utan en genomtänkt och väl förberedd avrättning. exekverad av Säpofolk, uppenbarligen i gott samråd med landets högsta ledning.

Är det här som du skämtar med oss i den enklare allmogen, GW? Eller ska vi tro lite grann? Eller ska vi svälja hela ditt långa fantastiska påstående?

Sveriges Television har tagit på sig ett mycket stort ansvar när den på detta sätt, via ett av sina största pådrag, plötsligt berättar att, sorry, det var ju aldrig Christer Pettersson, det blev så fel där. Det var Säpo…

De volter och slingrande krumelurer som den svenska överheten tar till vid bevakningen av ett stort mord vars lösning den redan känner, börjar efter 27 år kännas tröttande, milt talat. Jag har många gånger bett polis och åklagare att få läsa de 8 /åtta/ förhör som 1993 hölls med de båda flickorna vid Dekorima, men jag har alltid nekats tillgång till detta det sista, avgörande kapitlet i Olof Palmes liv. Det kunde vara olämpligt – för vem? Naturligtvis för den svenska överhet som tagit till sin uppgift att alltid tiga, alltid ljuga.

Detta är den 27:e julen, Vi ska strax pröva skinkan och rödkålen och bedriva vår jul som vi alltid har gjort, lugnt, på ytan i varje fall, och sensationsfritt. Vår överhet hade kunnat ge oss sanningar, som skulle ha känts uppskakande men ändå hade kunnat leda Sverige och dess allmänhet in på nya och kanske hederliga vägar. Ett bättre 2013? Vi får se.

Visst, Lena, vi tar stekt potatis till skinkan… Sven Anér

Fem av Rå:s grova falsarier

21.12.12. Till Sveriges Regering, Statsrådsberedningen.

Anmälan av RÅ för grov och avsiktlig vanskötsel av ämbetet.

Jag exemplifierar här denna RÅ:s vanskötsel under 27 år av utredningen av mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986:

Nr 1: RÅ har ej utrett Lisbeth Palmes extraordinära uppträdande strax före, under, samt strax efter mordet och bl a inte reagerat mot att Lisbeth Palme lämnar Dekorima i Olofs ambulans, iförd brun mockapäls, men anländer till Sabbatsbergsakuten i poliskommissariebil, iförd lång, mörk tygkappa.

Bevis: bild av Lisbeth Palme vid Sabbatsbergsakuten, försåld till mig för ca 60 kronor av rikskriminalpolisen.

Nr 2: RÅ har ej föranstaltat om lagföring av Olof Palmes mördare, dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate riksdagsledamoten Anti Harald Avsan.

Bevis: Åtta hemligstämplade förhör med aldrig ifrågasatta vittnena vid Dekorima, ”Anki” resp ”Anneli”.

Nr 3: RÅ har, tillsammans med RPS, falskeligen lagfört Christer Pettersson för det mord Anti Avsan begått, med hänvisning till uttalande av påstått huvudvittne, som skulle ha sett Christer Pettersson ca 23.10 mordkvällen vid biografen Grand, medan RPS egna vittnen, fem nyktra och trovärdiga personer, såg huvudvittnet anlända till biografen Grand först kl 23.30, eller senare.

Bevis: Ovannämnda fem vittnesmål samt ett av RÅ/RPS falskeligen arrangerat telefonavlyssningsprotokoll.

Nr 4: RÅ har, tillsammans med RPS, falskeligen anskaffat senare ”bevis” mot Pettersson och med dessa gått till Högsta Domstolen för att begära prövningstillstånd avseende Svea Hovrätts friande utslag i Petterssonärendet, trots att RÅ självfallet hela tiden vetat att den oskyldige Christer Pettersson falskeligen snärjts vid mordet av RPS och RÅ själv.

Bevis: Att RÅ begär prövningstillstånd i ett brottsärende, där RÅ själv falskeligen placerat in en oskyldig person som syndabock, är självfallet oerhört.

Nr 5: RÅ har, tillsammans med RPS, förfalskat Olof Palmes patientjournal för att söka visa att ambulansen anlänt avsevärt tidigare till Sabbatsberg än den faktiskt gjort.

Bevis: Tydliga förfalskade fotostatkopior, aldrig avvisade av RÅ.

Jag har här, Sveriges regering, tagit upp endast fem av de mera flagranta åtgärder/underlåtenheter som RÅ gjort och gör sig skyldig till i detta grannlaga ärende.

Den enda kommentar jag någonsin fått från RÅ, på senare tid från vice RÅ Kerstin Skarp, är att generell förundersökningssekretess påstås råda. Detta är grovt osant. En förundersökning i brottmål är öppen. Endast i klara undantagsfall, noggrant specificerade i brottsbalken, kan domstol efter ansökan från åklagare medge avsteg från den påbjudna allmänna öppenheten.

Att RÅ döljer ett statsministermord på generella falska premisser är självfallet djupt illavarslande.
Jag summerar: Allvarliga, avsiktliga fel har begåtts under pågående förundersökning, men varken RÅ eller RPS har lyft ett finger för att närma sig sanningen, och undertecknad Sven Anér, som under många år anklagat RÅ för grova lagbrott, har inte anmodats försvara dessa anklagelser.

Jag preciserar då, Sveriges regering:

Bakgrunden till RÅ:s grovt falska hanterande av Sveriges grövsta mord någonsin måste, enligt min klara mening, bestå i att RÅ redan före mordet visste att det skulle komma att begås samt underlättade mordets genomförande.

Jag begär nu att regeringen tar ställning till de ytterst skarpa anklagelser som jag i dag framför i denna skrivelse samt snarast avgör hur regeringen avser att reagera och agera.

Skulle jag ingenting höra från regeringen kan jag inte dra annan slutsats än att samtliga av mig framförda anklagelser och beskyllningar är i alla avseenden korrekta.

Sven Anér, 210814-5075, FK, DHS, journalist (medlem av SJF), författare (medlem av SFF), medlem av PK.

Författare till följande böcker i Palmeärendet (inga uppgifter i sak dementerade): Polisspåret, 1988, Fyra nycklar, 1991, Affären Chamonix, 1992, Affären Borlänge, 1995, Dominoeffekten, 1998, Cover-up Palmemordet, 1999, PALME-nytt-BOKEN 1993-2001, niio delar, Palmegåtan mot en lösning, 2002, Affären Anti Avsan, 2008-2009, De sammansvurna, 2011, Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, 2012.

Jag utger även sedan 2010 den i dag mycket välbesökta bloggen

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

där givetvis även denna skrivelse till regeringen kommer att läggas ut och kommenteras av en svensk allmänhet som i dag ställer sig allt mer frågande till de odementerade uppgifter som framkommer. Jag rekommenderar regeringen att med kvalificerade medarbetare gå in på denna blogg.

Jag önskar, med vändande post, svar innehållande regeringens kommentar samt uppgift om dnr och handläggare.

Brevet har skrivits i en mörk svensk ödesfråga.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

”Det behövs en debatt om detta” säger GW-filmens regissör

19.12.12. Förbannad GW i bakvatten.

Det är märkliga publicistiska scener som spelas upp efter mitt brev i somras till SVT:s Eva Hamilton. Bonnierpressen följer upp, med bl a ny intervju med undertecknad Sven Anér, den annars alltid förhånade Sven Anér får sitta med anständigt porträtt bredvid Olof Palmes (!) på Expressens förstasida denna onsdagsmorgon. Leif GW hojtar, hotar, gastar och ryter med aningen flera decibel än normalt.

Men det är bara DN och Expressen som hittills har gått in i debatten. Jag kan ju inte vara säker på hur etermedierna hittills har agerat, men utanför de båda nämnda tidningarna hittar jag inte en rad om denna fact/fictiondebatt, vilket är anmärkningsvärt.

Hör här: Sveriges Television bjuder in till stor pressträff för att presentera ”SVT:s största satsningar på många år” (!) (4-filmsprojektets egen regissör), men alla svenska medier, utom DN och Expressen, är totalt ointresserade av dessa filmer, vare sig som konstnärliga verk eller flermiljonsproduktioner! Detta är mycket anmärkningsvärt, det luktar censur.

För självfallet borde alla stora medier ha haft som public service-uppdrag att informera sin allmänhet. Att en stor debatt just nu blossar upp kring fact/fiction-problemet borde ju rimligen placera saken mitt i fokus, men i stället glider den ut i en disig periferi, med två stora tidningar ensamma i centrum.

Något liknande har knappast hänt tidigare. Jag har åtta års erfarenhet som producent på 60-talet vid vad som då hette ”Sveriges Radio-TV”. Jag fanns på samhällsredaktionen, och när vår chef, Ivar Ivre, kallade medierna till pressträff var uppslutningen god, liksom den efterföljande pressbevakningen.

Jag ser med stora ögon på vad som händer i dag, när en av SVT:s största filmproduktioner släpps ut till beskådan. Då är medierna, med ett par undantag, ”not amused”.

Saken har en mörk fond. För anledningen till den nära nog totala tystnaden måste rimligen vara att våra så ivrigt samhällsbevarande medier inte vill ha någon uppmärksamhet kring själva Palmemordet, kring de i praktiken kristallklara fakta kring Dekorima, före, under och efter.

Gärna, som jag har skrivit, dutta med ansvarsfritt small talk ljusår från den faktiska händelsen. Om detta kan min, tydligen, hatperson Leif GW Persson skriva, producera, koncipiera, snacka och kommentera hur mycket som helst och se avierna singla in genom dörrspringan på Tegeluddsvägen, men när det kommer till kritan är det enda GW gör ett mummel varje den 28 februari i TV att

Palmemordet utfördes inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Alltså ett varje gång lika fantastiskt uttalande, som borde vända upp och ner på det svenska rättssamhället, men som varje gång passerar utan ett uns av publicistiskt intresse. Det här upprepade mumlade mantrat från GW får alltid hamna i samma bakvatten som Leif GW Persson, per definition toppenkriminolog, i dagtycks ha hamnat i.

Nu sitter vi alla tre med porträtt på Expressens förstasida, fr v Anér, Palme och Persson. För min del tog det nästan 27 år att hamna där..

Till bortersta hyllan med alla GW:s Palmefilmer?

Är det detta som är på gång, den minst sagt trevande reaktionen på SVT:s största dramasatsning? Att filmerna kanske inte direkt körs till tippen men läggs på bortersta hyllan ett bra tag?

Jag tror att något händer bakom kulisserna. För hur ska filmerna nu kunna presenteras för den svenska allmänheten som i dag rimligen med stora ögon ser på vad som händer? Ska SVT:s programinformatörer säga i sina releaser att ”det här är bara skoj, det får ni ta som ren underhållning, Lassgård och af Sandeberg är ju så bra”?

Eller ska SVT säga att lite sanning är det kanske men inte särskilt mycket, ett halvt hekto, kanske?

Vad blir nästa stadium? Hitta syndabockar? Ja, säkert. Är det Eva Hamilton som personligen har stått som garant inför SVT:s styrelse? Garant för ett mischmasch som är varken riktigt sant eller riktigt osant?

Jag tror att Sverige i soffa kommer att vara mycket förvirrat. Inför en visning som kanske aldrig blir av?

Mina frågetecken är många, men hela affären är ett stort frågetecken, presenterad av ett televisionsföretag som i varje fall under de denaste tio åren aldrig lagt två strån i kors för att dissekera ett stort mord. SVT låtsas inte veta ett dyft om Palmemordets sanning, men anser ändå att det är fritt fram för detta nationellt högtstående företag att dundra in med klampkängor i porslinsbutiken.

Här vid ordbehandlaaren kan jag ju alltid gissa att någon form av rekonstruktion av SVT kan vara på väg,

Sven Anér

Länk till Clas Barkmans DN-artikel

Ny Palmeserie i STV får skarp kritik

”Ny Palmeserie i SVT får skarp kritik” i DN – hittills av en person, nämligen av Sven Anér, utgivare av denna blogg!

18.12.12. Över ett helt uppslag, två nyhetsspäckade sidor, informerar DN.Kultur i dag om dagens rika publicistik kring Olof Palme, människan och mordet. Och för första gången, i varje fall under detta årtusende, får undertecknad Sven Anér stå som betrodd och ansvarsfull kritiker av SVT:s spektakulära Leif GW Persson-arrangemang, med fyra filmer kring tre för länge sedan utkomna böcker av denne flitige GW, inom trilogin ”Välfärdsstatens fall”. Jag ska strax återge de rätt långa DN-avsnitt som direkt apostroferar och citerar denne författare och forskare som sannerligen inte är bortskämd med publicity.

Men plötsligt återfinns jag som en fullt trovärdig yrkesman; det får jag ju tacka för, efter snart 27 år i denna mycket vrånga värld av lögn och falskhet.

DN:s Clas Barkman och jag hade ett telefonsamtal under måndagen, och tydligen valde DN:s redaktionsledning efteråt att ge mig så stort utrymme. Varför jag denna eftermiddag har svävat på ett par små moln, hela tiden beredd på att moln brukar upplösas i grått regn, mindre sällan i rejäla åsksmällar.

Det intressanta är ju vilken uppföljning som kan tänkas komma. Jag hoppas få medföljare i min klara kritik av ”duttandet” med fiktiva men mycket Palme-fokuserade TV-dokumentärer.

Själv kan jag i dag tillägga: SVT, starta omedelbart den stora faktaredovsiningen kring Palmeaffären och sänd parallellt med GW:s snabbskrivna scenarior. Tala om vad som är sanning!

Här ger jag SVT några tips om vad som bör komma med: Lisbeth Palme överger Olofs ambulans, Sven Anérs DVD-skivor från Tuna-mötet saboteras i myndighetsregi, samt rikskrims, Aftonbladets och Göteborgs-Postens hemlighetsmakeri kring Ulf Karlssons unika dokumentärbild, föreställande Lisbeth Palme vid Sabbatsbergsakuten, i fel kappa vid fel bil.

Mina bloggbesökare vet sedan länge vad jag talar om, vet att några dementier aldrig framkommit, men för den stora allmänheten är detta terra incognita: vad då DVD-skivor, vad då övergiven ambulans?

Skulle det kunna börja lossna nu? Åtskilliga prenumeranter och lösnummerköpare bör i dag ha tagit kontakt med Clas Barkman och DN Kultur och bett om ytterligare bakgrundsinfo – som sagt, kan det tänkas lossna? Hör av er till bloggen och kommentera, hör av er till DN Kultur och till RÅ och rikskrim och fråga:

Vad är det som händer?

Jag återger nu de avsnitt ur DN Kulturs stora dokumentära reportagesatsning där jag själv är direkt omnämnd:

I filmen nämns Olof Palmes namn åtskilliga gånger och faktiska sakuppgifter blandas med fiktion.

Det är den nära kopplingen i dramaproduktion till vad som hände i verkligheten, i samband med mordet, som har fått Sven Anér, en av privaatspanarna i den olösta mordgåtan att reagera.

I somras skrev Sven Anér ett brev till SVT:s vd Eva Hamilton och frågade om det var dikt eller verklighet som var utgångspunkten när man producerade ”En pilgrims död”.

I sitt svar till Sven Anér skriver Hamilton bland annat följande:

”Tack för ditt brev om Palmebevakningen. SVT spelar in och ska sända en fiktiv dramaserie om just Palmemordet. Den baserar sig på Leif GW Perssons bok. Detta har alltså ingenting att göra med nyhetsbevakning, ”Uppdrag Granskning” eller undersökande journalistik. Det är en helt fiktiv berättelse, som i någon mån handlar om vår samtid”

Jag har inte sett filmerna ännu. Men jag tycker ändå att Eva Hamilton på dett sätt försöker avsvära sig ansvaret för den här produktionen. Det är dags att lägga ned all fiktion som görs om Palmemordet och i stället koncentrera på fakta, vad som egentligen hände. Nu är det bara ett duttande i utkanterna där man inte tar ansvar”, säger Sven Anér. –

Sven Anér har varit privatspanare sedan mordet år 1986, Han har publicerat flera böcker om Palmemordet. Mellan åren 1993 och 2005 gav han ut PALME-nytt, ett nyhetsblad som riktade skarp kritik mot utredningen av mordet.

”Ibland måste man förstås kunna göra dramadokumentärer av verkliga händelser. Men när det gäller Palmemordet passar det inte. Svenska folket har under alla år matats med halvsanningar och kringsaker som lett ut hela frågan i ett sidorör. Varför ska SVT hålla på och dilla med detta i utkanten av Palmefrågan och inte ägna sig åt sakfrågorna”, säger Sven Anér.-

Som synes får jag stort och oväntat utrymme.. Är jag etablerad nu som en trovärdig veteranforskare? Med hakan stödd mot handen blickar jag på dessa tidningssidor ut över DN-läsaren, med böcker, böcker och papper, papper i bildens fond. Har något av detta i dag till slut koncipierats och publicerats till hederlig Palmeforsknings gagn? Får mina ord genomslag?

Hör av er på bloggen!

Sven Anér

DN: Utred!

16.12.12 Klas Barkman,DN red:

Jag noterar vår kontakt i dag, och jag sänder dig mitt andra brev till Eva Hamiton, vilket jag postar till SVT i dag!

Brevet ger mycket av bakgrunden, framför allt GW:s helt otroliga tvååriga konstaterande att mordet ägde rum inom

en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Ett konstaterande som, så vitt jag vet, aldrig har vare sig refererats eller kommenterats av någon annan än mig själv på min blogg!

Jag ser i dag SVT/Leif GW:s storsatsning på Palmemordets fiktiva (?) kringsnack som ett försök från det samlade svenska rättssamhällets sida att ge dess svenska allmänhet bröd och i varje fall skådespel i stället för det grymma gladiatorspel som fortfarande, ännu i dag, utkämpas på verklighetens arena.

Lite kittlande spänning långt ute i Palmemordets periferi, och allmänheten får låtsassanningar i ansiktet som våta trasor: det här är vad vi tänker berätta för er, allmänhet, och hör sen och framför allt tig sen!

Det blir spännande att se vad morgondagens presskonferens kommer att medföra. Vad som måste göras är förstås att omsider kontrollera om några väsentliga punkter i böckernas intriger kan ha dämpats ner i filmversionen, till exempel det klara utpekandet av Säpo för mordet i ”Faller fritt som i snö”. Men sådant görs ju inte i en handvändning.

Jag fick en känsla av att du inte svalde Eva Hamilton eller SVT eller Leif GW med någonderas hull eller hår! Bra om vi kunde höras i morgon tisdag em!.

Engagerad och oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

SvD: Inlägg till Brännpunkt:

15.12.2012. För SvD Brännpunkt. Under rubriken ”Dåliga motioner stjäl riksdagens tid” skriver på Brännpunkt ”Anti Avsan (m) riksdagsledamot”.

SvD hade kunnat komplettera med upplysningen att Avsan har ännu ett uppdrag inom det svenska rättssamhället, nämligen som fast civilt yrke befattningen som rådman vid Stockholms Tingsrätt. En utförligare bakgrund till personen Avsan ges i min bok (2008 och 2009) ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, en bok som erbjudits SvD Kultur för benägen anmälan.

Att det är just Anti Avsan som får vädra unkna tankar kring riksdagsledamöters fria rätt att lämna in motioner känns som en tanke. Jag riktar, som SvD vet, allvarliga anklagelser mot Anti Avsan även i min fortlöpande blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.

Anti Avsan har aldrig riktat någon förtalsanmälan mot mig, och han har heller aldrig dementerat något av mina många uttalanden om honom under fyra år av fri svensk debatt.

Sven Anér, FK, DHS, journalist, författare, bloggredaktör.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

SVT:s Eva Hamilton – Varför så mycket fiction i dag kring Olof Palmes död och ingenting av facts – som ju finns, framforskade, belagda, odementerade?

14.12.2012, Eva Hamilton – Jag läser om den uppsjö av kringtext och kringbilder runt Olof Palme och hans död som möter oss i dag, , men jag hittar ingenting av fakta: kring mordet, kring de så kallade spaningarna, kring åklagarnas och polisens brottsliga förtegenhet i snart 27 år kring händelser som är utredda, lögner som är avslöjade, böcker som är skrivna, bloggar som ges ut, med nya inlägg varje dag.

Kärva och faktamättade böcker har skrivits och getts ut. Jag nämner några av forskarnamnen: bröderna Poutiainen, Tomas Kanger, Gunnar Wall, Lars Borgnäs, mig själv. Och dessa böckers speciella mantra; de är odementerade. Ingen enda klar sakfråga har av vare sig polis eller media tagis upp till granskning och eventuell korrigering. Ingen enda sakfråga.

Av detta förhållande måste, menar jag, slutsatsen dras att de många forskningsresultaten, sammantagna, visar en sann verklighet. Jag kan gå till min egen verksamhet, som jag förstås känner bäst. Och de 22 titlarna talar sitt eget språk:

Polisspåret, Fyra nycklar, Affären Chmonix, Affäeen Borlänge, Dominoeffekten, Cover-Up, de nio PALME-nytt-böckerna, Palmegåtabn mot en lösning. Affären Anti Avsan, De sammansvurna samt Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme –

- med viss envishet återkommer jag till det förhållandet att inga på minsta sätt hållbara dementier har dykt upp under de många åren.

Måste inte detta tyda på att mina uppgifter är sanna, tillsammans, självfallet, med mina forskarkollegers ambitiösa och kvalitativt högtstående produktion?

Materialet finns där, Eva Hamilton, och kan givetvis användas, omedelbart användas som grundmaterial för en filmproduktion kring Olof Palmes död, utan fiktiva utsvävningar, med fokus på fakta.

Det är inte för sent än, Eva Hamilton.

Som ett stickprov bland de lögner som tagits fram och avlivats inom denna forskning ger jag dig ett exempel – av många, många, där jag i dag skriver,

Var fanns Aftonbladet under Olof Palmes dödsnatt?

I kuslig maskopi samarbetar svensk polis och en stor svensk dagstidning för att hindra sanningen om mordet att komma fram:

Eva Hamilton: du har tillgång till Sveriges kanske skickligaste grävande journalister, bl a inom Uppdrag Granskning. Jag menar att du kan se till att historien om ”Lisbethbilden” utreds i botten och att sanningen, fortfarande efter snart 27 år förborgad, når ut till den svenska allmänhet som har all rätt att fä veta.

VAD HÄNDE VID PALMEMORDET – OCH EFTERÅT?

Vad hände med Ulf Karlssons Lisbethbild? Hur kom den till Göteborgs-Posten? Varför såldes den omsider, utan närmare förklaring, till Palmeutredningens kanske skarpaste kritiker, alltså till mig?

UG-folket är vana vid affärer av det här slaget, med höjdare som ljuger men som kan tas ner på jorden. Sätt in UG på mordet på Olof Palme! Koncentrera dig inte endast på vag fiction som faller i en dröm!

Och kom igen och kommentera, vilket SVT hittills aldrig har gjort, att Leif GW den 28 februari såväl 2011 som 2012 i nära nog ordagranna formuleringar konstaterat inför den samlade svenska allmänheten att

”mordet begicks inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”.

Alltså ett dubbelt dramatiskt konstaterande från polisens mest Palmeinitierade person!

Jag kan berätta för dig: Bibliotekstjänst, som servar de cirka 600 svenska kommunbiblioteken, har i dag placerat min senaste bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” hos cirka vart tionde av dessa bibliotek. Detta innebär att ungefär var tionde person i Sverige i dag, i varje fall teoretiskt, har möjlighet att läsa och ta del av min senaste Palmebok, vilken fått en god recension av den nära samhällsanknutna Bibliotekstjänst, medan svenska medier, praktiskt taget, inte anmält boken alls.

Jag får samtal från läsare av boken och lånare av boken:

”Varför hör vi ingenting om den här boken eller om dina andra? Varför är det så tyst? Jag tror inte att du ljuger eller överdriver, det hade vi i så fall säkert fått reda på. Varför så tyst?”

Vad ska jag svara? Varför tror du, Eva Hamilton, att jag ägnat snart an tredjedel av mitt liv åt denna forskning? Ja, kalla det sanningslidelse, forskarens sanningslidelse. Den kan en forskare inte nonchalera.

Om du trycker på en startknapp kommer dina medarbetare inte att ha några svårigheter att hitta ett utgångsmaterial, i bl a de böcker och hos de författare jag nämnt. De bör självfallet också försöka ta sig in i åklagarnas och polisens material, en undervegetation där jag och andra försökt botanisera, utan stor framgång. Tryck på en startknapp, Eva Hamilton!

Med kollegial, vänlig, oroad men aningen hoppfull hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Var fanns Aftonbladet under Olof Palmes dödsnatt?

Öppet brev till Aftonbladets ledning! För angelägen kännedom: Göteborgs-Posten!

14.12.2012. Den i särklass mest dramatiska bilden från Olof Palmes dödsnatt är den som klockan 23.42 på Sabbatsbergs akutintag togs av pressfotografen Ulf Karlsson. Den föreställer Lisbeth Palme som i en poliskommissariebil anländer till Sabbatsberg samt skyndar in mot akutintaget. Bilden talar sitt entydiga språk, och den har aldrig i klartext ifrågasatts. Se min bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”.

I övrigt är det mesta kring den s k Lisbethbilden tvetydigt, mörkat, okänt.

Sedan bilden tagits for Ulf Karlsson tämligen omedelbart till Aftonbladets redaktion, där han överlämnade den än så länge oframkallade filmrullen till nattredaktionens nyhetsdesk, allt enligt Ulf Karlssons mycket klara redogörelse, i efterhand lämnad till undertecknad Sven Anér.

”Det var standard”, sa Ulf Karlsson. ”Jag hade som stående frilansuppdrag att med ensamrätt för Aftonbladet ta s k blåljusbilder, dvs bilder av händelser som rapporteras på polisradion. Jag lyssnade på polisradion de kvällar och nätter som jag var ute, jag for till de platser där något allvarligt verkade ha inträffat. Det var standard. Sedan skulle självfallet den beställande tidningen, Aftonbladet, få tillgång till de aktuella bildrullarna, varför jag snarast möjligt tog mig till Aftonbladets redaktion och lämnade över rullarna för framkallning och kopiering, alltså det gamla sättet att ta fram bilder. Så gjorde jag självfallet också Palmenatten.”

Så långt Ulf Karlsson. Men då jag är 2000 tar kontakt med Aftonbladets ledning får jag en diametralt annorlunda version, vilken efter mina samtal med olika chefer vid redaktionen kan sammanfattas så här:

”Ulf Karlsson arbetade inte åt oss den här kvällen, han kom aldrig in med någon bildrulle till vår news desk, vi såg honom aldrig den kvällen. Vi framkallade sålunda aldrig någon av Ulf Karlssons bilder, vi kopierade inte heller, vi såg aldrig den påstådda Lisbeth-bilden, och vi publicerade den alltså heller inte. Vi har aldrig haft någon som helst kontakt med Lisbeth-bilden.”

Jag skulle självfallet ha litat på Aftonbladets mångordiga och mångstämmiga avståndstagande från mordnattens exklusiva bild om inte just denna bild dykt upp i den stora nyhetstidningen Göteborgs-Posten för söndagen den 2 mars 1986. G-P:s caption löd:

Lisbet Palme kommer till Sabbatsbergs sjukhus strax efter ambulansen med Olof. Hon kastar sig ur polisbilen som körde henne till sjukhuset och springer in på akutmottagningen.

Visst, detta är en helt korrekt underskrift till Ulf Karlssons bild, korrekt på varje punkt. Lisbeth Palme, som av många vittnen vid Dekorima setts gå in i Olofs ambulans, iförd brun mockapäls, anländer till Sabbatsberg i en poliskommissariebil, iförd mörk tygkappa.

Här var det nära att spaningsledningens hela skönmålning av mordet skulle spricka. Det hade bara behövts att G-P i sin bildunderskrift hade noterat:

”Lisbet Palme, som lämnat Dekorima i Olofs ambulans, kommer till Sabbatsbergs sjukhus…”

Hade G-P formulerat sig på detta sätt hade avgörande viktiga fakta funnits till allmän beskådan. G-P har säkert handlat i helt god tro, och i hastigheten inte hittat motsägelsen; far i ambulans, anländer i polisbil.

Nu åter till Aftonbladets åtgöranden eller rättare sagt icke-aktivitet. Aftonbladet påstår sig aldrig ha sett skymten av Lisbeth-bilden, men bilden finns, bevisligen, i G-P knappt 24 timmar efter tagningen. Hur har detta gått till? AB vägrar att hjälpa till på minsta sätt.

Från 1986 till september år 2000 är det helt tyst, i alla medier, om Lisbethbilden. G-P upptäcker aldrig att tidningen allt sedan mordet suttit på en krutdurk, och den officiella spaningsledningen aktar sig för att röra vid saken.

Men i september år 2000 får jag ett telefonsamtal från rikskriminalpolisen där jag tillfrågas om jag vore intresserad av några bilder från Sabbatsberg, bl a bilden av Lisbeth Palme då hon i polisbil anländer till Sabbatsbergsakuten? Visst, onekligen intresserad. Jag får veta att jag kommer att få ett postförskott för nitton bilder, kostnad 665 kronor. Bilderna kommer, jag har Lisbethbilden i min hand.

Från rikskrim? Hur har rikskrim kommit åt bilderna? Ulf Karlsson har inte sålt bilderna, han har aldrig fått betalt, han har aldrig sett Lisbethbilden – vad är det som har hänt?

Det känns närmast patetiskt att jag, på min blogg nu fjorton år senare, tvingas gissa i detta stora mörka ärende, när sanningen finns inom Aftonbladets redaktion. Och i polisens valv. Jag har frågat rent ut: kan ni se i er bildbokföring när och hur bilden kom till Aftonbladet, hur den hamnade hos polisen?

Men Aftonbladet tiger, polisen tiger. Om vi ingenting säger har vi ingenting sagt. Jag får en vision av en i särklass dramatisk bild som på egna små fötter förflyttar sig från Ulf Karlssons kamera till G-P:s spalter, aldrig hanterad av människohand, simsalabim.

Mycket mer är konstigt. Har rikskrim sålt Lisbeth-bilden till G-P? Och om bilden uppenbarligen är så hemlig, varför erbjuds den då i sinom tid till en av landets ivrigaste journalistiska Palmeutredare, nämligen till undertecknad Sven Anér?

Ledningen för Aftonbladet, detta är en stor, komplicerad journalistisk händelse, inne i ett gåtlikt dunkel.

Rikskrim vill inte, vill bl a inte förklara för mig varför de, mot dryg betalning, offererar Lisbethbilden till mig.

Aftonbladet kan ge fullständigt besked, bl a om varför tidningen ratar tidningens kanske mest explosiva bild någonsin, och om hur bilden telefotades till Göteborgs-Posten – den sista frågan är kanske den märkligaste: AB telefotar sin bästa bild till en av sina hårdaste konkurrenter men publicerar den inte själv – ordbehandlarens tangenter trasslar in sig.

Göteborgs-Posten skulle naturligtvis också ha mycket att berätta: när och hur och varför fick G-P en bildkontakt över huvud taget? Och såg G-P aldrig, nära ett dygn efter mordet, att Lisbeth Palme övergett Olofs ambulans och sprungit över till en polisbil?

Som en randanmärkning kan jag lägga till att den statliga granskningskommissionen 1999 inte har ett ord om denna dramatik, inte nämner att den sett G-P:s bild. Självfallet såg kommissionen bilden, men valde att tiga, efter att ha konstaterat hu så hemskt.

I fallet mordet på statsminister Olof Palme gäller andra lagar eller rättare sagt brottsregler. Aftonbladet! Tidningen skulle med ett penndrag kunna öppna upp för en hederlig redovisning av Palme-fallet. Ett penndrag, där tidningens förhållningssätt i fallet Lisbethbilden klarläggs från botten.

Under de många åren som gått har Aftonbladet aldrig dementerat någon enda av mina väsentliga uppgifter i detta mörka skeende. Vore det inte dags för ett journalistiskt omtänkande, Aftonbladet? Jag önskar ett svar!

Sven Anér, enda yrkesjournalist som noterat denna sak nere i mordets dy.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

En pilgrims död

Blir namnet på Svt:s uppenbarligen mycket påkostade ”fiktiva dokumentärserie” kring mordet på Olof Palme, signerad Leif GW Persson. Serien bygger på GW: dokumentärböcker, där ”Faller fritt som i en dröm” (2007) har varit den mest uppmärksammade.

TV:s Eva Hamilton skrev till mig i juni 2012 bl a att denna dokumentärserie ingenting har att ”göra med nyhetsbevakning, med Uppdrag Granskning eller med undersökande journalistik. Det är en helt fiktiv berättelse, som i någon mån handlar om vår samtid.

Så långt Eva Hamilton, i somras. ”Helt fiktiv” – ja det går ju alltid att säga. Men genomföra, i praktiken. Leif GW Persson, Sveriges per definition störste och skickligaste akademiske kriminolog, har hela denna höst serverat faktiska dokumentärer om faktiska mord på faktiska personer. Nu är det meningen att svenska TV-tittare ska tänka om, i 180 graders vinkel.

Glöm att det handlar om den verklige Palme och glöm framför allt att serien inte preciserar den verklige mördaren, hu nej! I den bok jag nämner är mördaren mycket distinkt knuten till den svenska säkerhetstjänsten – men så är det väl inte i verkligheten, GW? Jo visst är det så, säger Persson varje år på Olof Palmes dödsdag, ”han föll offer för en konspiration med bl a säkerhetspersoner…”

Det Persson hade kunnat göra hade, menar jag mycket bestämt, varit en rejäl, konkret, faktisk genom gång av den pågående polisiära och åklagarledda s k förundersökningen i Palmeutredningen, men den mest dramatiska och den mest ostentativt olösta brottsutredningen i modern tid – ja, den hoppar GW över för att i stället kamma in betydligt mera money på en TV-stuvning av ett antal gamla GW-böcker.

Har någon på SVT tänkt igenom denna affär innan pengar till GW börjat skrivas ut?

Sven Anér

Lisbeth-bilden. Än en gång.

9.12.12.

Bakgrunden, den ytterst komplicerade bakgrunden till Lisbeth-bilden, den som fick bli omslag till min bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”, vill försvinna bland fakta som blir teorier och teorier som blir fakta.

Jag ska nu ta upp denna bildgåta från en delvis ny synvinkel. Så häng med, testa mina synpunkter:

Lisbeth-bilden togs bevisligen av pressfotografen Ulf Karlsson vid Sabbatsbergs ambulansintag. Klockslag 28.2.1986 kl ca 23.42. Så långt är allt klart.

Vad föreställer bilden? Den föreställer Lisbeth Palme, som iförd mörk hatt, mörk tygkappa och vita, närmast självlysande vinterstövlar, skyndar ut ur en av polisens kommissariebilar. Denna beskrivning har aldrig blivit föremål för klar dementi.

Lisbet Palme anländer sålunda till Sabbatsberg i polisbil, iförd tygkappa, ej i ambulans, iförd brun mockapäls.

Så till min huvudfråga i denna översiktsgenomgång: Hur nådde bilden redaktionerna för Göteborgs-Posten resp Aktuell Rapport, vilka båda publicerade bilden, den 2 mars resp senare under mars 1986?

Ulf Karlsson lämnade in sin oframkallade rulle till nattredaktionen på Aftonbladet, den tidning han arbetade för. Aftonbladet bekräftar i dag varken att Karlsson arbetade för AB denna kväll eller att han lämnat in den aktuella filmrullen.

Denna attityd från Aftonbladets sida har dock inte hindrat bilden från att bli praktiskt taget omedelbart publicerad i G-P. Hur har den nått G-P? Ja, om bilden inte sänts från Aftonbladet, vilket ingenting tyder på, måste den på något sätt ha reläats till G-P från Srockholmspolisen, som uppenbarligen har disponerat bilden från en tidig tidpunkt.

Om det alltså förhåller sig så att polisen distribuerar en bild till en stor morgontidning – varför, i så fall?

Polisen måste ha haft en tanke, och denna tanke kan endast ha varit att bildens innehåll skulle bli allmänt känd: Lisbeth Palme kommer i tygkappa och i polisbil till Sabbatsberg, dvs tvärtemot den omedelbara polisiära versionen: LP kommer i mörkbrun mockapäls och i Olofs ambulans till Sabbatsberg.

Detta är budskapet, som dock går dåligt fram under de första bråda timmarna. Varken G-P – och inte heller bl a jag själv! – observerar bytet av fordon! Och det gör ingen annan: ingen G-P-läsare och inte t ex säkerhetspolisen, som måste ha noggrant granskat denna enda bild från mordminuterna.

Här står saken, utan att på minst sätt röras, fram till i september år 2000, alltså i över 14 år! Vem gör då något åt LP-bilden?

Jo, på eget initiativ, en medarbetare vid rikskriminalpolisen, i dagligt tal rikskrim. Min minnesbild säger att det var den högt placerade kommissarien Åke Röst, ungefär tredjeman bland Palmeutredarna vid denna tidpunkt och förste sekretessgranskare, som ringde mig. Det kan ha varit annan person, men det tror jag inte, eftersom knappast någon annan än Röst kan ha haft befogenheten.

”Vill du ha ett antal bilder från mordnatten? Vi skickar dem mot postförskott?”

Naturligtvis tackade jag ja. Bilderna – jag är i dag inte helt säker på hur många, men LB-bilden fanns med i konvolutet. 665 kronor skulle rikskrim ha för bilderna, vilket har inneburit att rikskrim tjänat en bra slant på bilder som rikskrim aldrig hade betalat något för.

Hur är då situationen den 6 september år 2000? Jo, en av de envisaste journalistiska utredarna av Palmeärendet, jag själv, sitter då med ett fotografi som ytterst tydligt visar vad som faktiskt skedde vid Sabbatsberg, den visar att polisen tidigare måste ha ljugit om mockapälsen (var en tygkappa) och om ambulansen (var en polisbil).

Vad gör jag då? Något som Röst eller kollega självfallet på förhand måst ha insett: nämligen slår larm i mitt dåvarande nyhetsbrev PALME-nytt, sidan 9 i nr 11 för år 2000: polis och åklagare måste hela tiden ha ljugit på dramatiskt väsentliga punkter centrala i mordet! Jag skriver till statsminister Göran Persson (men får inget svar, så vitt jag kan se i mina papper).

Rikskrim har alltså avslöjat en bild som med all makt hällits hemlig av polisen i över 14 år! Polisen gör själv avslöjandet, inte t ex media. Jag menar att detta måste betyda att polisen – eller kanske en fraktion inom polisen?!? – har velat slå larm, velat göra en pudel, fast termen inte fanns då.

Teorin har faktiskt visst stöd bakåt. Någon gång på 1990-talet ringde denne Åke Röst till mig och frågade om jag ville ta emot över tusen handlingar från Palmeutredningen, vittnesmål, anmälningar mm, som Röst uppgav sig ha sorterat fram för min räkning, numrerat i en separat ”Anér-serie” och satt i en egen hylla på rikskrim, för benägen avhämtning.

Jag tackade givetvis ja och läste sedan papperen noga. En del informationer följde jag upp, vilka bekräftade mina tidigare misstankar.

Men framför allt ansåg jag att händelsen var mycket märklig. Stora delar av den pågående förundersökningen släpptes alltså fria, denna förunderskning som i dag är hermetiskt tillsluten!

Vad ville Röst den gången? Ville han att jag själv skulle leta fram det stora avslöjandet? Fanns det ett sånt? Jag vet inte? Gjorde Röst detta med Ölvebros goda minne? Det vet jag inte, men hade det gått att smyga med en så stor och skrämmande verksamhet som uppsortering i ett antal pärmar av över tusen papper? Blev inte ”vad sysslar du med, Åke?” den naturliga frågan?

Finns alltså en parallell till den mystiska hanteringen av LP-bilden?

I efterhand har den nuvarande Palmeutredningen inte velat ta i ärendet med tång. Den har aldrig formellt medgett att bilden föreställer Lisbeth Palme. Den har inte förklarat förekomsten av en kommissariebil över huvud taget.

Så här kan saken ligga till (jag skriver ”kan”):

En fraktion inom den svenska polisen har, i varje fall tidvis, önskat läcka sanningen om mordet men fraktionen har åtminstone hittills inte kunnat driva igenom sina planer.

Såvida inte Leif GW Persson ska sägas arbeta inom en ännu i dag fronderande fraktion. Varje den 28 februari konstaterar ju GW i svensk television att mordet

tillkom inom en komplott bestående av polis, miltärer och säkerhetspersoner!?

Sven Anér

TT, ett konkret exempel: genomskjuten brun mockapäls blev oskadad mörk tygkappa!

7.12.2012.

Ledningen för Tidningarnas Telegrambyrå, brev 3.

Jag går nu över till ett konkret exempel i Palmeärendet. Jag hade många exempel att välja emellan, men jag väljer detta, eftersom det så klart visar hur en verklighet strider mot myndigheters påståenden:

Efter skottet mot Olof Palme vid Dekorima går Lisbeth Palme, iförd brun mockapäls, in i sin makes ambulans, vilken därefter kör i väg till Sabbatsbergs akutmottagning.

Fram till akutmottagningen medföljer dock endast den skottskadade Olof Palme. Lisbeth Palme lämnar ambulansen på vägen, antagligen någonstans vid Odengatan, byter till oskadad mörk tygkappa, fortsätter i en kommissariebil till akutmottagningen, dit hon anländer ca 4 minuter efter Olofs ambulans. (Se bild nedan!)

Rikskriminalpolisens version är författad 20-11-19 av kriminalinspektören Ann-Helene Gustafsson och lyder:

Enligt uppgifter i utredningen färdades fru Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus i samma ambulans som maken Olof Palme.

Korrekt, om därmed förstås att hon startade färden tillsammans med Olof, men inte korrekt då det gäller ankomsten till Sabbatsberg.

Lisbeth Palme anländer, som bilden (omslaget till min bok i ämnet) visar, i poliskommissariebil till Sabbatsberg, bilden tagen ca kl 23.42 av pressfotografen Ulf Karlsson. Rikskrim försålde bilden till mig för 60 kronor, ingående i ett 665 kronors postförskott. Hur rikskrim kommit över bilden är okänt, men fotograf Ulf Karlsson har aldrig fått någon ersättning för sin bild. Läs hela denna sida 11/00:9 ur PALME-nytt BOKEN för år 2000, i sin helhet tillgänglig hos universitetsbiblioteken och innehållande ytterligare relevant dokumentation kring ambulansfärden mm.

Till Bundeskriminalamt i Wiesbaden skickade svensk polis den nyssnämnda mockapälsen, numera genomskjuten i ryggen.

Jag överlåter nu till TT:s redaktion att med egna skickliga medarbetare söka hitta full klarhet i en dunkel affär. Skulle ledningen för TT välja att inte ta någon notis om ovanstående aldrig dementerad dokumentation kommer jag att notera ett grovt övergrepp på journalistisk etik. Jag citerar ur en streckare i dagens SvD om Torgny Segerstedt, skriven av Ingmar Lundkvist, fil dr i idé- och lärdomshistoria, där han rörande Torgny Segerstedts syn på ett demokratiskt pressetiskt förhållningssätt noterar:

Demokratin har, menade Segerstedt, sin styrka i den fria och oförbehållsamma kritiken. Normen för den enskilde publicistens handlande är samvetet, att ha modet att stå upp för sanningen utan sidoblickar och vidarebefordra den till medborgarna. Pressens uppdrag är att agera väktare, som belyser korruption, mörkanden, strebertendenser, omoral eller ohederligheter samt oklarheter och dumheter i största allmänhet. Därigenom bidrar den skrivande yrkeskåren till ett rengöringsarbete, som håller demokratin på rätt köl. Utan framgångsrik publicistik och journalistik riskerar det demokratiska samhället att ruttna sönder.

Så långt Ingmar Lundkvist. Blir TT betänksamt? För egen del menar jag att redovisningen av dessa demokratiska krav i högsta grad, sedan snart 27 år tillbaka, drabbar inte endast TT utan hela den svenska press- och eterrapporteringen. På ett sätt kan detta demokratiska krav ställas än mer markerat på just TT, som har, eller i varje fall har haft, rykte som oväldig pressbyrå med garanterad täckningsplikt över hela det svenska nyhetsområdet. Den attityd TT har tillämpat, i varje fall från millennieskiftet, har dock tyvärr mycket litet gemensamt med de av Ingmar Lundkvist beskrivna demokratiska pressidealen.

TT kommer inte ifrån detta stora ärende med att nonchalera Sven Anér. Som försöker, men naturligtvis inte alltid lyckas, följa demokratiska pressregler av den typ jag här citerat.

Palmeärendet är grovt, svart, brottsligt skoj. Det går inte att blunda. Allra minst får TT blunda.

Jag önskar ett SVAR!

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.