Syrien – och ett par kalla stolar på Coop

30.8.2013.

Hon är ensam, eller näst intill ensam, som kassabiträde och allmän passopp denna lördagseftermiddag i Coop-butiken. PassCoop. Ibland skymtar någon av hennes kolleger, men de blir aldrig långvariga, rycker in ibland i sina ytterplagg. Kön blir lång utanför hennes kassa, medan hon har allt att sköta: fylla på grönsakslagret, hämta 10 rullar Lambi från reservlagret, ta betalt, ta betalt, springa runt till kassan mitt emot och hämta en rulle Ettans snus, ta betalt, ta betalt, visa hur kortet ska sättas in, ta betalt…

Det känns så här, medan Lena och jag på två kalla stolar, med den där korsdragiga glipan nedanför det lilla ryggstödet, väntar på en färdtjänst som dröjer men nog kommer: det fordras att jag själv, i min omboning, får uppleva en lätt avig situation för att jag ska inse, börja inse, hur verkligt utsatta personer upplever sin vardag, sin verklighet.

En svårt handikappad rullas fram till kassan, och assistenten, snabb, skicklig, men med ett dystert drag över läpparna, sorterar hennes fåtaliga lördagsinköp :”växel i skålen, välkommen åter!”. Den handikappade, med glatt, rosigt ansikte, tycks ta det mycket banala Coop-besöket som ett högst angenämt inslag i hennes bundna vardagsvärld.

”Kommer aldrig färdtjänsten?” Jag tycker synd om mig själv, plötsligt förbannat synd. Varför i helv – ja, jag ska lugna mig. Lugna mig och tänka på Coop-expediten med hennes säkra charm och svårt pressande jobb, tänka på flickan i rullstolen, tänka på – ja, Syrien.

Där vardagen, all vardag, måste vara kantig, spetsad, i grunden förfärlig. Finns det ett öppet snabbköp att gå till? Finns mat, går det att välja mellan två sorters olivolja? Går vardagen att välja bort? Sonen är död och mågen är försvunnen, men gubben hemma måste ju ha så att han kan få sin soppa – finns ingen kål?

Ett par kalla stolar på Coop och ingen kål i boden. Kanske ingen bod. Jag prutade för ett halvsekel sedan till mig en portfölj i ljust oxläder i en av Damaskus basarer, och jag lärde mig precis så litet av vad Damaskus verkligen var som vi turister alltid undgår att lära oss då vi lite skitförnäma närmar oss en annan kultur. ”Kultur, har de kultur?” I Algots grå fritidsdress med kortbyxor – som var den svenska 50-talsuniformen - travade jag i väg mot bussen tillbaka till Beirut, medan samvetet gnagde en liten aning: var det nödvändigt av mig att pruta till 50 svenska kronor? Nå ja, dom har väl andra levnadsomkostnader än vi…

Tre män i 30-årsåldern, skinn och jeans. Jag anar en bohemisk bakgrund och drar åt mig min Metro jag gratisläser vid vårt runda lilla bord, men vår kassörska fruktar inte sina kunder, ”tack och välkommen åter!”

”Du har mycket att göra?”

”Ja, dom har dragit ner. Det är inte bara att stå i kassan, det är allt det andra. Tre mjölktransporter från tre olika leverantörer ska tas emot, stället med veckotidningar fräschas till, posten… Vi får inte sparken, nån av oss, bara jobbarbasarna på kontoren. Men vi borde vara fler.”

Äntligen kommer färdtjänsten, 50 minuter. Det var vårt korta Gehenna, avslutat med varsin vänliga kopp kaffe från vår vänliga passopp, tack.

Jag sätter mig på framsätet, bredvid föraren, som kanske är från Syrien. Jag frågar inte, ibland kan det tas illa upp. Han har det knepigt med all den konstiga kortexercisen, och han vill svänga fel ett par gånger, vårt alfabete kanske inte är hans. Taxijobbet är inte vad han drömt om. Jag ger en tia i dricks och möts av ostentativ tacksamhet – jag är tillbaka i Algots kortbyxor.

Bilen kör fram till porten, och jag blir lyxigt assisterad av såväl Lena som chaufför. Har det varit synd om mig? Inte särskilt. Inte särskilt – i en värld som försvinner från oss, i skyar av kemiska vapen, amerikanskt presidentbesök, strykjärn på Lundsberg, mordet som var löst innan det hände…

”Smakade kaffet?”

”Ja, tack, tack, jättebra! Men just nu kom färdtjänsten…”

”Ha en bra dag!”

Jo, den blir säkert bra till sist. Med ryggen mot kontorsstolens stöd och med den lätta eufori som kontakten med min laptop märkligt nog alltid skänker.

Sven Anér

”och myndigheten kommer därmed inte att besvara dessa…”

29.8.2013.

Malin Bendz-Hellgren

Länsstyrelsen i Kronoberg.

Jag noterar skrivelse av den 21 augusti och kommenterar:

Jag får ett intryck av att den avslutande meningen i skrivelsen är hämtad ur någon form av cirkulärbrev som nått länsstyrelsen. Flera andra landshövdingar har i sina svarsskrivelser använt samma, något aviga formulering, ordagrant.

Sålunda är ordet ”därmed” inte särskilt adekvat. Rätt ord, och det som känns närmast aktuellt, är ”därför”, vilket ord en av de svarande landshövdingarna har ersatt med..

Vidare är avslutningsordet ”dessa” knappast det naturliga. I normalfallet borde ”dem” ha använts.

Petitesser, givetvis, om saken gällt endast en skrivelse, men när flera myndighetsskrivelser uppvisar exakt samma särmärken måste frågan få ställas:

Har länsstyrelserna i bl a Kronoberg från regeringskansliet erhållit instruktioner rörande besvarandet av mina skrivelser? Vilket skulle innebära att svenska landshövdingar och länsstyrelser inte skulle vara betrodda med att självständigt och efter eget omdöme besvara en förfrågan av detta slag?

Anhållan om utfående av allmän handling:

Jag önskar i kopia utfå den, av allt att döma, cirkulärskrivelse ur vilken jag här citerar. Skulle mot förmodan min anhållan inte beviljas motser jag myndighetsbeslut jämte besvärshänvisning.

Vänlig men oroad hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Ring vice RÅ Kerstin Skarp och fråga!

28.8.2013. Till dig som just nu läser Mordet var löst innan det hände!

Gör mig – och den stora mörka saken – en tjänst! Ring upp förundersökningsledaren i Palmeärendet, vice RÅ Kerstin Skarp

010-562 50 00,

och ställ dessa frågor:

Nr 1:  Om den bruna mockakappan (på sidan 18 i skriften) var den kappa Lisbeth Palme bar vid Dekorima, varifrån kom då den mörka tygkappa med slejf och kapuschong som hon bär på Ulf Karlssons bild på mittuppslaget? Ingen bär med sig två ytterplagg vid ett biobesök!

Nr 2:  Varför hörs inte polismannen Hans Rehnstam, i dag enda kvarvarande huvudvittne från Sabbatsberg? Medan morddramat just hade inletts hejdade kommissarie Lars Christianson, körd av Rehnstam, Sollentunaambulansen i Vasastan, varefter Lisbeth övergav Olof på hans ilfärd till akutvård, bytte kappa, bytte bil, fortsatte med Rehnstam till Sabbatsberg, samt fotograferades av Ulf Karlsson vid kommissariebilen på plattan utanför akutmottagningen – varför denna djupt makabra cirkus i dödens närhet? Lars Christianson dog ung, men Hans Rehnstam finns kvar inom polisen – men är aldrig hörd! Varför inte, Kerstin Skarp?

Nr 3:  Hur kan Christianson i sin PM påstå att han befann sig vid Johannes kyrka kl 23.43 mordnatten, medan Ulf Karlssons bild, från exakt detta klockslag, placerar Lisbeth Palme vid Christianson/Rehnstams kommissariebil på Sabbatsberg?

Det är viktigt att dessa frågor ställs till makten och myndigheten av allt fler oroliga människor, det är viktigt att du hör av dig till en maktperson som tappat styrfart!

Så ring! Och berätta sedan för mig hur samtalet avlöpte!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

”Engagemang, uthållighet och mod…”

27.8.2013. Ett antal landshövdingar har svarat, i mycket närliggande formuleringar; Rosenbad har uppenbarligen tillfrågats och givit order om mycket strikta avböjanden.

Ett undantag ges dock; jag citerar:

Landshövdingen

Kalmar län

Dnr 109-5694-13

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala

Kalmar 2013-08-22

Bäste Sven Anér!

Jag har tagit del av dina brev, med tillhörande häfte, som inkom till Länsstyrelsen den 9 respektive 21 augusti. Av breven har jag förstått att du har en bestämd uppfattning om hur mordet på Olof Palme samt de utredningar som gjorts för att lösa mordet gått till.

I ditt senaste brev ställer du två frågor till mig som landshövding. Jag väljer att avböja att besvara dessa med hänvisning till att mord och utredningar icke är en fråga för varken länsstyrelse eller landshövdingar att behandla.

Slutligen vill jag meddela att jag uppskattar människor med engagemang, uthållighet och mod. Det är genom sådana människors handlingar vi har möjlighet att upprätthålla rättsstaten.

Med vänlig hälsning

Stefan Carlsson

Landshövding i Kalmar län

Brevet gladde. Det är unikt i mina många korrespondenser. Skulle jag inte vara någon som katten har släpat in? SA.

Godtar RÅ och RPS de av mig markerade 32 punkterna i min skrift Mordet var löst innan det hände! som korrekta påståenden från min sida?

26.8.2013. Likalydande skrivelser till RÅ och RPS.

Jag närsluter, till båda adressaterna, ett ex av Mordet var löst innan det hände!, där påståenden rörande Palmemordet och dess utredning preciseras av mig. Jag finner nu att varken RÅ eller RPS hittills kritiserat någon enda av dessa 32 punkter, varför jag noterar att de båda myndigheterna på varje punkt accepterar min beskrivning av Palmemordets aktuella situation,

Men önskar mina adressater, efter detta påpekande, komplettera sina attityder i ämnet, avvaktar jag till denna månads slut, varefter jag givetvis formellt noterar att RÅ och RPS delar min inställning till detta mord och dess sedan 27 ½ år pågående utredning.

Svar i Sveriges allvarligaste ödesfråga någonsin avvaktas sålunda.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Skriften Mordet var löst innan det hände! närsluts till båda adressaterna, med 32 påståenden förprickade och numrerade.

28.8.2013. Registrator, RÅ:

Jag glömde tyvärr att i eget ex kopiera de 32 rödprickade noteringar jag nämner i brevet, varför jag ber dig från det den 26.8 insända exemplaret kopiera sidorna 1-22 samt mittuppslaget och sända till mig. Bilägg räkning om så erfordras! Och ursäkta besväret!

Engagerad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

”Skall den statliga byråkratin ha en oberoende ställning?”

24.8.2013. När jag söker de stora svaren på de svåra frågorna går jag till NE, Nationalencyklopedin. Den kan tyckas torr och kantig ibland, men just när det gäller mänsklighetens väsen och villkor ger NE, ofta inte kristallklara svar, men något som är mycket bättre och hållfastare, nämligen resonerande svar som med några meningar summerar forskningens nuvarande ståndpunkt.

Jag satt och undrade, naturligtvis mot en Palme-engagerad bakgrund: vem talar om för staten vad den får göra?  Det går att svara: den röstande allmänheten, men detta blir ett intill osanning luddigt svar. Vi får, som röstande, ingen insyn, och vår möjlighet att styra är begränsad ner till noll. Vi anger en riklinje, en riktning. Det är allt. Staten är folkhemmet, sa Per Albin, och staten skyddar dig, säger hans efterföljare i växlande formuleringar.

Har NE något konkret att förmäla? Jo då, visar det sig, när jag slår upp andra spalten på sidan 202 i band nr 17, SMY-SYREM. NE vill precisera förhållandet mellan stat och samhälle, dvs just vad jag sökte.

 Jag tror jag återger hela det ganska långa stycket, välavvägt, innehållsrikt:

Stat (över medellågty. eller medelhögty., ytterst av lat. status ´ställning´, ´tillstånd) har alltsedan antiken definierats på olika sätt med hänsyn till karaktär, organisation och uppgifter. Generellt är staten ett landområde med gemensam styrelse, formellt suveränt i förhållande till andra stater. Inåt reglerar staten som myndighet relationerna mellan dess invånare. Detta förutsätter någon form av ordnad maktutövning. Utåt hävdar staten sina intressen gentemot andra stater eller ”aktörer” i det internationella systemet. Dess yttre roll och inre uppgifter begränsas dock av den moderna utvecklingen mot permanenta statsförbund, särskilt Europeiska unionen (EU). Synen på staten och statsmaktens utformning har växlat utifrån ideologiska värderingar i olika tidsskeden, från överhetsstat till modern demokratisk välfärdsstat. För Platon och Aristoteles var staten detsamma som samhället och något gott i sig.  I liberal ideologi har funnits en skepsis till staten, en motsättning mellan staten och samhället, där det senare ses som ett uttryck för individens fri- och rättigheter. En viktig fråga har varit om den statliga byråkratin skall ha en oberoende ställning eller i allt tjäna den demokratiska välfärdsstaten. Se även –

ja, det här får räcka. Stat och samhälle i motsatsställning, allt tydligare enligt NE – ja, de avslutande NE-raderna vill krypa nära huden, och frågorna hopas. Är vi som samhällsmedborgare bortskuffade av staten? Har vi blivit ett bortglömt, om än bråkigt bihang till den ”stat” som inte längre följer Platons och Aristoteles mildare definitioner?

Det hänvisas alltså till ytterligare uppslagsord; jag ser om jag hittar något om de absoluta hederlighetskrav som läggs på en stat. Jag hamnar då framför allt hos domarkåren, som under Rättsväsen, sidan 514, andra spalten, samma band, apostroferas för en mängd påstådda goda egenskaper. Jag lägger mina erfarenheter från Palmeärendet som ett transparent papper över NE:s formuleringar och ser dem som ideala texter i konflikt med en grå verklighet:

De svenska domstolarna präglas sedan gammalt av ett stort oberoende i förhållande till den politiska makten. Enligt grundlagen får varken riksdag, regering eller myndighet bestämma hur en domstol skall döma i ett enskilt fall, och svenska domare kan inte avsättas annat än om de begått brott eller grovt åsidosatt sina tjänsteåligganden.

Visst, men vem graderar åsidosättandet? Vem bevakar väktarna? Jag menar att inträngande, inte minst juridisk, forskning borde gå in och klarlägga den närmast mjäkighet som våra domstolar uppvisat i Christer Pettersson-fallet. Visst, Pettersson fälldes till slut aldrig, men ingen rådman, inget justitieråd slog näven i ekbordet och frågade rätt ut i salen:

”Vad är det för svart skämt vi tvingas lyssna till?”

Naturligtvis står ett lands domare aldrig fria inför den politiska makten. Aldrig i de verkligt stora frågorna, där de som bäst skulle behövas.

Där avslutar jag den här översikten, som blivit subjektiv, framtagen av en person som aldrig under 27 år på någon väsentlig punkt i Palmeärendet mötts av någon förståelse från domare på olika stolar, vilka  a l d r i g  på någon punkt antytt att åklagares och polisers handläggning av Palmeärendets alla vindlingar någonsin varit värda skarp kritik.

Anmälan ogillas, Sven Anér.

”Grovt åsidosatt sina tjänsteåligganden…”

Det krävs sålunda att en domare ”grovt åsidosatt sina tjänsteåligganden”  för att han eller hon ska kunna skiljas från sitt ämbete.

Då går jag direkt på Palmeärendet. Medan Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt och Högsta domstolen 1989-1998 överlade vad de borde göra åt Palmeärendet – som var så nytt för dem, så unikt? – låg på deras bord riksåklagarens och rikskriminalens fullständiga förundersökningsprotokoll. Läste de detta protokoll? Mycket flyktigt i så fall.

Paper work är i stor utsträckning utrensat. Domstolarna har idag fri bevisprövning, och det är de muntliga förhandlingarna inför rätten som gäller. Det betyder att rätten i princip lyssnar endast – eller mest – på den föredragande åklagaren. Om denne inte noggrant har satt sig in i det föreliggande förundersökningsmaterialet finns givetvis risk att viktig dokumentation hamnar under bordet.

Och detta är just vad som ideligen hände i Palmeärendet. Jag tar, kort, det mest flagranta inslaget i dessa bedrövliga rättegångar:

Förundersökningsprotokollet redovisar, utförligt och konkret, hur fem, kanske sex, nyktra och mycket förtroendegivande vittnen förklarar att det påstådda huvudvittnet före mordet, Roger Östlund, först efter mordet anlänt till biografen Grand! Roger är alltså värdelös som vittne, ointressant som vittne.

Men detta dramatiska förhållande noteras aldrig av någon åklagare i rätten, knappast heller rejält av Christer Petterssons försvarare!

Vad hade hänt om redan rättens ordförande på tingsrättsnivån hade rutit till:

”Det här vittnet Roger håller ju inte!”

Ja, vad hade hänt? Med hederligt folk i rättssalen hade Christer Pettersson friats inför sittande rätt och fokus riktats mot RÅ och mot rikskriminalens utredare. Maj 1989, mordet hade raskt varit på väg mot sin lösning!

I stället tröskades det vidare med falska vittnesmål, Christer Pettersson blev aldrig formellt frikänd, utan kunde till sin död – och efter döden – fungera som en mycket tänkbar mördare bland de många människor som aldrig blev korrekt informerade.

Hur kunde detta ske? Jo, det har kunnat ske eftersom ingen vilja till sanning funnits bland de ämbets- och tjänstemän som varit involverade, under den klara men aldrig klart utsagda ordern att hålla tyst och ligga lågt.

Hur har detta kunnat fungera? Tack vare den obrottsliga (?) tystnaden. Och även när tystnaden någon gång brutits, t ex av Olof Palmes professionelle mördare, den moderate ledamoten av riksdagens lagberedande justitieutskott, så har maktens folk gått ut och brett lögnens försonande marmelad över de oturliga läckorna. Tillbaka på ruta 1.

Jag kan tänka mig att även rutinerade domare, tidigare fullt hederliga, har stegrat sig inför vad de sett samt förträngt:

”Så illa kan det inte vara!”

Jag märker i dag en vacklande approach till Palmeärendet, något som i varje fall tidvis kan dämpa min egen entusiasm. Tid har gått. Mina fyra egna barn är nödtorftigt lojala gentemot sin stridbare far, och mina barnbarn har betraktat mig med vänliga men undrande ögon, sedan den gången då de ute på Hjelmbergstorpet hjälpte mig att, i brist på arbetsrummets syre, kasta några hundra kilo papper i detta sega ärende på Alundatippen: har farfar skrivit allt detta?

Men för mina barnbarnsbarn Lyra, Felix och Elna kommer gammelfarfar och gammelmorfar att framstå som en vag och möjligen ofarlig person som ganska ensam sysslade med ett gammalt mord på vad han nu hette.

Tiden drar en slöja, men slöjor kan dras undan. Kommer detta att ske i Palmeärendet? Jag tror det. Gamla mysterier återupplivas i dag, i spåren av ny teknik, nya forskningsmetoder. Nyvaknat intresse för gamla dolda ting.

Jag arbetar just i dag med ett uppslag som kan ge en ny vändning. Vi får se.

Sven Anér