Vem har granskat granskarna?

7.1.2011.

Rubriken innehåller enkel fråga och kan få ett enkelt svar: ingen. Den vanliga gången, vid kommissionsarbeten, är den här:

En kommission tillsätts av ett statsråd. Den får arbeta (i granskningskommissionens fall minst fem år!), varefter det tjocka eller tunna, oftast tjocka betänkandet överlämnas till samma statsråd. Ett tjockt betänkande läses aldrig, i varje fall aldrig noggrant och från pärm till pärm, av detta statsråd eller av någon på vederbörandes departement. Kommissionärerna har gjort sin plikt, kommissionärerna kan gå.

Jag har en gång forskat i denna fråga. Det visade sig då att det aktuella departementet aldrig hade granskat det aktuella betänkandet. Det fanns ingen anteckning om att så skulle ha skett, och det fanns inget papper med anteckning om sådan genomläsning.

Så när i fallet granskningskommissionen det redan vid en flyktig genomläsning kan påvisas ett antal rena lögner, ett antal halvlögner och lakuner, ja, då medför dessa skavanker ingen som helst kritik från det statsråd som beställde utredningen. Kommissioner är ett kostsamt sätt att bedriva granskning, och om ointresset för och värdet av arbete är lika med noll – ja, kommissioner tillkommer för att bli glömda.

Hur borde det då gå till? Till exempel så här. När teser och påståenden presenteras inom forskningsvärlden överlämnas detta material till garanterat oberoende granskare, med beteckningen t ex försteopponent. Denna granskning blir självfallet offentlig, och den kan ibland bli så hård att avhandlingen inte godkänns. Det går inte att i tysthet leka sig till ett godkänt, ett approbatur.

I fallet statliga utredningar finns, som synes, inget av denna noggrannhet, akribi med ett fint ord. Noggrant har ingen mer än jag själv granskat dessa granskare. Därför flyter alla de tiotusentals uppgifterna i Palmeutredningen omkring i cyberrymden: vaga, okontrollerade, osanna, subjektivt presenterade, aldrig kontrollerade.

I Palmefallet tillkommer, som extra försvårande bieffekt, att granskarna och deras granskare, bildligt talat, spisar frukost vid samma bord och sannerligen inte har något otalt med varandra: Några små pro forma-anteckningar kan kanske låta kritiska, men i själva verket är harmonin obruten.

Se på affären med de 94 registerkorten, där varken själva det förhållandet att över hundra tips är kopplade till poliser noteras med någon förvåning, eller där de enskilda, ofta djupt skrämmande tipsen, observeras med en axelryckning eller inte alls.

Att något så i grunden fantastiskt att ett tresiffrigt antal polistips redovisas i anknytning till ett statsministermord är självfallet djupt illavarslande. Jag har talat med ett par rutinerade brottskännare: de säger sig aldrig i mera än något undantagsfall ha noterat ett enda polistips; här över etthundra, och dessa etthundra är i praktiken avskrivna vartenda, ett, avskrivna av Säpo som inte hade någon rätt att skriva av.

Men kanske är det så här: den verkligt grundfasta ohederligheten, utförligt men aningen fördolt beskriven på tusen sidor som ingen orkar läsa, dödar sig själv. Vi kan inte, som vanliga människor, svälja all denna ohederlighet, oredlighet utan reagerar med ett uppgivet ”ja ja”.

Kallar jag Axberger för ohederlig, oredlig? O ja. Men han stämmer mig inte för förtal, för då rivs hela Palmeutredningen upp i alla ändar, och Pandoras ask är öppnad. Augiasstallet rensas av en renande flod, skulle jag också kunna säga. Jag går till RÅ med Axberger.

Sven Anér

Till Riksåklagaren.

Obs! om eventuellt särskilda regler gäller för åtals väckande mot en av Riksdagens Justitie Ombudsmän, anmodar jag Riksåklagaren att vidarebefordra min anmälan till eventuell sådan instans.