Hur mycket visste kommissionen om den faktiske mördaren?

22.1.2011.

Det har skrivits ett antal böcker om mordet på Olof Palme, och de flesta av dessa böcker har tagit upp den i förundersökningen mycket klart preciserade sekvensen med Roger Östlund, Sigge Cedergren och Christer Pettersson vid biografen Grand några minuter före skottlossningen vid Dekorima.

Den påstådda händelseutvecklingen ska ha varit denna: jag kan ta granskningskommissionens version på sidan 649 (första tryckningen):

Roger Ö /Östlund/ bekant till Christer P /Pettersson/, har uppgivit att han iakttagit och tilltalat honom vid biografen Grand vid 23.10-tiden. Christer P har också utpekats av vittnet Lars E såsom till utseendet överensstämmande med en person han iakttog utanför biografen kl 22.50-23.10.

Detta är allt som på kommissionsrapportens nära tusen sidor fått plats av incidenten Roger Ö – Lars E - Christer P, vilket naturligtvis är och förblir sensationellt.

Jag ska här räkna upp vilka inslag i denna oerhört centrala svit av händelser som kommissionen borde ha tagit upp:

Roger Ö sades ha ringt ett telefonsamtal hem till knarkhandlaren Sigge Cedergren kl 23.15-23.21, från biografen Grands mynttelefon. Tiden påstått bekräftad av ett telefonavlyssningsprotokoll kopplat till Cedergrens under denna tid avlyssnade bostadstelefon.

Roger Ö har enligt fem samstämmiga vittnen, polisens egna vittnen, noggrant refererade i förundersökningsprotokollet, anlänt till biografen Grand först 23.30.

Härav måste naturligtvis följa att Roger Östlunds vittnesmål är falskt samt att telefonavlyssningsprotokollet är falskt.

Det krävs inga detektiva talanger för att upptäcka detta sakförhållande, och jag anser det uteslutet att inte granskningskommissionen, enkannerligen dess huvudsekreterare, ledamoten Hans-Gunnar Axberger, skulle ha upptäckt och bort slå ner på detta förhållande, vilket, som nämnt, finns omnämnt och noggrant behandlat bl a i Gunnar Walls ”Mörkläggningen” och mina egna ”Fyra nycklar” (ett långt, utförligt kapitel) ” som av mig ingavs till kommissionen och fanns tillgänglig för kommissionen under den tid granskningen pågick. Jag skrev även om saken i en stort noterad Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet sommaren 1990, en artikel som i faksimil finns införd i ”Fyra nycklar”.

Det har fordrats, menar jag mycket bestämt, en alldeles speciell energi och ond vilja för att placera Christer Pettersson vid biografen Grand klockan 23.10 denna fredagskväll.

Alltså (och jag håller mig till Axberger, med hans centrala roll): Axberger sitter i tre år, 1996-99, med denna materia, men han vill få oss att tro att han inte har sett, inte har en aning om att polisutredarnas och åklagarnas påståenden om Grand-samtalet skulle vara på minsta sätt tvivelaktiga!

I själva verket, vilket inte framgår av Axbergers kommissionsrapportering, var det just det påstådda samtalet 23.15-21 och det så lägligt anpassade telefonavlyssningsprotokollet som falskeligen fick bli upptakten till hela den falska Christer Pettersson-affären. Utan denna tappert genomförda förfalskning hade ingenting funnits som kunnat binda Christer Pettersson vid mordet; ingenting. Lisbeth Palmes omdiskuterade utpekande kom ju först ett par dagar efter Christer Pettersson berömda ”hämtning” i Rotebro den 14 december 1988. Utan Roger Östlund, utan den s k tk:n, hade Christer Pettersson aldrig blivit hämtad.

Jag stannar vid Axberger och frågar än en gång hur det varit möjligt för denne karriärjurist att lägga Roger Östlunds vittnesmål och de fem polisvittnena och tk:n bredvid varandra och inte upptäcka att detta vore skoj, skoj kring en dödsskjuten statsminister, skoj från början till slut?

Kommissionen tar nu inte ens upp den så noggrant förfalskade och utskrivna tk:n, den finns inte nämnd över huvud taget. Ett helt avgörande bevis mot Christer Pettersson, om det varit sant – nu får det inte vara med hos Axberger. Varför inte? Jag ser endast en förklaring: Axberger har insett att han är ute på hal is med Roger Östlund. Bäst att ta med honom bara på ett par finstilta rader på sidan 649, och bäst att inte prata om någon direktkoppling mellan Roger och hämtningen av Christer, är det så han tänkt, juristen Axberger, i dag JO?

Jag tillåter mig nu konstatera att Axberger och kommissionen måste ha haft helt klart för sig att hela Grand-utpekandet av Christer Pettersson är ett enda skrämmande falsarium, iscensatt av polis och åklagare inom Stockholms revir, för att från 1987 tas över av superhögsta instans: riksåklagaren, rikspolischefen!

Då tar jag det andra steget. Axberger och kommissionen måste under hela sitt arbete, först under Marjasin, och från 1996 under Ericsson, ha vetat hur det falska startskottet gick i biografen Grands lobby. Men de protesterar aldrig hos uppdragsgivaren justitiedepartementet, utan fortsätter att lyfta arvoden och traktamenten som om ingenting hänt samt skriver 128 sidor om en icke-händelse. Späder på då och då. som på sidan 765, med ”att det vid domstolsprövningen bedömts som mycket sannolikt att han också befann sig där vid den tiden”; visst, visst har domstolarna också ett ansvar. Med möjlighet att skylla ifrån sig på i så fall ljugande polis och åklagare.

Axberger och kommissionen avrapporterar sitt avsiktligt havererade fögderi med det numera klassiska påståendet (sidan 766) ”att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts”, ett otroligt konstaterande.

Vad skulle ha hänt då en möjligen tämligen ovetande (?) regering tillsatte en granskningskommission? Vad borde ha hänt? De just utsedda kunde efter en snabb dags förhandsgranskning ha avsagt sig detta omöjliga uppdrag genom att skriva till sittande justitieminister:

På grund av att mordet på Olof Palme iscensattes inom en fraktion av den svenska statsledningen har den åklagar- och polisledda utredning vi är satta att granska tillkommit på ett helt ohederligt sätt, varför vi avsäger oss uppdraget.

Till sist: Hade kommissionen, under sin låtsasgranskning, en klar bild av den faktiske mördaren? Hade den ett namn? Visste den att mördaren var Anti Avsan, baseballpolisen, rådmannen, den moderate riksdagsledamoten?

Kanske inte hela kommissionen, in corpore, men Axberger? Naturligtvis har jag inga bevis, men nog finns det indicier. När Axberger sätter sig ner och skriver två och en halv sida om ”Dekorimamannen” uttalar han sig på varje punkt så försiktigt, ställer sig på nära nog varenda rad så demonstrativt på Anti Avsans sida (accepterar hans hustrualibi!), att det är svårt att föreställa sig att han skulle ha agerat på samma sätt om gärningsmannen för honom varit en okänd NN och inte AA.

Axberger påstår att vittnet (Per Alfredsson) ljuger då han sagt att en bild som uppvisades av Olle Alsén föreställde Anti Avsan. Alfredsson ljuger inte. Bilden som Olle Alsén uppvisade var utlämnad av passmyndigheten och föreställde bevisligen denne Avsan, som Alfredsson klart och tydligt intygade att han flera gånger sett på gymmet i Upplands-Väsby. Axberger ljuger.

Vidare påtalar Axberger inte frånvaron av varje form av vittneskonfrontation, men påstår att flickorna kan ha misstagit sig rörande tidpunkten; det påståendet kan Axberger inte själv tro på.

Och signifikativt är givetvis all den omfattande information som Axberger utelämnar: all dokumentär information från Olle Alsén till Palmeutredarna, alla de åtta (!) förhören med ”Anneli” och ”Anki”.

När ”Anki” fick se sex bilder av misstänkta personer, utan att ett fotografi av Avsan fanns med i den framvisade bunten – ja, en sådan helt osannolik blunder påtalas inte av Axberger, som naturligtvis borde ha haft plats för in extenso-återgivning av de nio förhören med ”Anneli”, ”Anki” och, faktiskt med Avsan själv. Nu ges ett par refererande rader.

Men Axberger tvingar sig ändå till sist att medge att ”det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum, men att dess koppling till mordet kan vara en efterkonstruktion eller ett misstag”. Efterkonstruktion, misstag? Pratar Axberger i nattmössan?

Jag tror inte det. Han talar, vid avgrundens brant, med klar beräkning. Har han hela tiden vetat att mordet på Olof Palme begicks av Anti Avsan?

Jag överlämnar den frågan till mina bloggkorrespondenter. Sven Anér