”Saken alltför farlig…”

9.1.2011.

Det har kommit ett antal kommentarer kring mitt debattinlägg rörande ”högmålsbrott”, men egentligen inga kommentarer från media. Detta gör att det står allt mer tydligt för mig att det inte är jag personligen som blir misstrodd och nonchalerad.

Den här gången kunde jag referera till ett stort antal, tidigare hemlighållna, uppgifter, vilka jag nu tämligen oväntat fick ut från den svenska säkerhetstjänsten, i specialplastat konvolut. Varför? Ja, det frågar jag mig.

Det var Säpos verksjurist Marie Wessling som den 18 december i fjol sände mig ett tresidigt brev där hon inledningsvis och tämligen oförmedlat konstaterar att

Säkerhetspolisen lämnar ut kopior av de 94 registerkorten som har upprättats vid säkerhetspolisen i utredningen rörande mordet på statsminister Olof Palme. Vissa uppgifter i handlingarna har strukits över eftersom de omfattas av sekretess.

Kort och koncist. Därefter följer två sidor med ”skäl”, men det visar sig att dessa skäl inte avser frisläppandet av dokumenten utan enbart skälen för att vissa strykningar företagits! Att vartenda registerkort lämnas ut motiveras inte utan presenteras närmast som en självklarhet - varför?

Säpos resonemang pekar kanske på att alla handlingar i Palmeärendet alltid bör lämnas ut, möjligen med vissa sekretesstrykningar. Medan rikskrim hela tiden, i tiotals skrivelser till mig genom åren, alltid tagit just ”18 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009-400)” och liknande lagrum till intäkt för att de flesta dokument över huvud taget inte skall, inte får lämnas ut. Medan Säpo för närmast motsatt resonemang.

Har Säpo infört en helt ny lagtolkning? Och har rikskrim, i sin hantering av alla mina ärenden, drivit en lagtolkning som enligt Säpos toppjurister inte håller?

Ja, detta är intressanta frågor. Anser Säpo att det i dag går att släppa det mesta av Palmedokumentationen? Fronderar Säpo öppet mot den påstått pågående förundersökningen?

Jag blir undrande, åt många håll. När granskningskommissionen (dvs i praktiken Axberger) i rapporten polemiserar mot Säpos påstådda ovilja att dela med sig ur sin informationsbank kan det i dag förefalla som om granskningskommissionen gör det lätt för sig: så fort det hakar upp sig i kommunikationen mellan kommission och Säpo gnäller Axberger ett tag, varefter han låter saken bero. Gnäller kanske i ogjort väder.

I stort: Dessa 94 registerkort, och inte minst den bakgrundsinfo som finns i förundersökningens hithörande spaningsuppslag mm, utgör det absolut mest centrala inslaget i kommissionens uppdrag, där kommissionen fick som speciell uppgift att fingranska just ett förekommande polisspår. Det går att spetsa till saken. Riksdagen säger till kommissionen:

”Ta allt annat i andra hand, koncentrera på polisspåret!”

Kommissionen och Axberger gör precis tvärtom:

”Koncentrera på Christer Pettersson och ta allt annat i andra hand!”

Naturligtvis borde Axberger ha återgett inte bara de 94 registerkorten nära nog in extenso, utan framför allt från en säkerligen ovillig förundersökningsledning ha rivit fram alla de gnistrande sprängfyllda spaningsuppslagen som bildar bakgrunden till registerkortens kortfattade rader.

Ett exempel. Om registerkort 37 lakoniskt konstaterar förekomsten av ”privat polisverksamhet” så har rimligen tillhörande handling D 7841 mängder av järnhård information:

Namn på poliser ingående i denna ”privata polisverksamhet”, antalet sådana poliser, tidpunkter, platser, beväpning etc. Palmemordets hela kriminalistiska och kriminella kärna kan återfinnas i D 7841, men all denna fakticitet har uppenbarligen undanhållits kommissionens övriga ledamöter (skulle t ex Inga-Britt Ahlenius ha tigit inför vetskapen om D 7841?).

Jag spetsar till: kommissionen satt med hela mordet i knät, men informerades aldrig och gjorde inget försök att informera sig på egen hand.

I stället har Axberger/kommissionen mage att avslutningsvis i rapporten påstå att ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts”, ett uttalande av den hird som bestämt sig för att skydda mördaren, skydda komplotten, som trott sig skydda Sverige!

Har jag rätt att kalla en statlig svensk kommission för hird? Ja. En hird lyder med kadaverdisciplin givna order och order under bordet. Medan en kommission med åtminstone antydan till civilkurage ifrågasätter, undrar, debatterar – samt slår näven i bordet: vi söker sanningen, vi kommer att visa fram sanningen!

I stället tar sig Axberger/kommissionen den arroganta friheten att i rapportens mesiga avslutande stycke antyda att ”nu lägger vi ner alltsammans!”

Detta är sista stycket i denna tandlösa mammututredning:

Det har inte varit vår uppgift att särskilt studera organisationen som sådan och inte heller vårt uppdrag att anlägga synpunkter på hur arbetet framöver skall bedrivas. Vi anser oss dock böra anmärka, att det inte ter sig rimligt att tänka sig att den nuvarande organisationen och inriktningen skulle kunna bestå under lång tid framöver (preskription inträder 1 mars år 2011 /troddes det den gången/. Det vore ingen välgrundad resursprioritering och antagligen inte heller effektivt för mordutredningens del.

Sidan 916. Den förljugna rapportens sista sida. Stopp och belägg. Basta.

Så ska slipstenen dras. På och mellan raderna säger kommissionen att ”vi har gjort så gott vi kan, detta är den slutgiltiga lösningen, nu kan svenska folket vara tröstat, nu låter vi ridån gå ner”.

Ridån gå ner? Tro inte det, hirdens folk med lögnaren Axberger i spetsen! Tro inte det!

Sven Anér