*Vad säger t ex RÅ om högmålsbrott?

3.1.2011 kl 17:

Ja, nu ligger den långa texten ute på min blogg, och 40 instanser och personer har fått den utskriven på papper. Brev postade i dag, där många även får min bok om Avsan, som påminnelse. Det är bara att avvakta reaktioner. Tills vidare går jag omkring med aningen av det onda samvete som alltid gör sig påmint i mitt Palme-arbete:

Har jag fel någonstans? Borde jag inte ha gått ut så hårt? Är denna sak så stor, så enorm som jag påstår? Kan jag inte någon gång lägga mig på sofflocket?

Medan jag väntade på mina 50 utskrifter av bloggtexten tyckte ett par killar i 12-15-ärsäldern att jag såg intressant ut. De tittade ganska närgånget, försökte lura mig att skratta, gjorde gester – jag undrade varför? Tills jag insåg att de knappast sett en så gammal stöt på stan, en förhistorisk person i keps och täckjacka. Nånting från Skansen, kanske.

Är det rimligt att denne stöt är ute och snurrar och gör alla gångbanor osäkra? Mitt klara svar blir: ja. Därför att jag kunde knappast ha handlat på annat sätt, med min heder i behåll. När Sveriges högsta säkerhetstjänst sänder mig utförlig dokumentation som talar om ”skulle ha känt till att Palme skulle mördas”, ”att (X) m.fl låg bakom Palmemordet”, att ”privat polisverksamhet” pågått – ja då kan jag inte tolka detta på annat sätt än att Säpo vill att jag ska publicera dessa osannolikt dramatiska uppgifter. Nej, dumma samvetet, dra något gammalt över dig!

I pappersversionen av bloggtexten tillfogade jag ett försättsblad med den här lydelsen:

Är mordet på Olof Palme ett högmålsbrott?

På hemliga registerkort, som säkerhetspolisen just lämnat ut till mig. rapporteras om ”privat polisverksamhet” – rättsstaten skakar och rämnar!

Läs, skriv, undersök, hjälp mig att utreda!

Uppsala den 3 januari 2011. Sven Anér

Ja, då är detta ute på bloggen också. Och skriv, undersök, hjälp!

Jag har den goda eftersmaken av kåldolmar och lingon på tungan och känner mig ganska tillfreds. Tillfreds? När jag ser den svenska rättsstaten dala ner mot ett mänskligt och juridiskt inferno. Går Sverige att rädda? Ja, kanske. Om något omedelbart görs. Om någonting liknande en sanningskommission sätts till. I dag, i morgon.

Jag hör den svenske internationelle åklagaren Lindstrand i radions Studio 1. Kalle från Greklands Kos, den åtalade och friade och åtalade igen. Kalles mor berättar, lugnt och sammanbitet, om de tydligen orimligt svåra förhållandena i grekiska fängelser, men Lindstrand är inte intresserad. Han konstaterar endast, från sin trygga svenska horisont, att misstänkta svåra brott ska behandlas i det land där brotten begås, och hur cellrutinerna i detta land kan se ut rör inte Lindstrand i ryggen.

Och jag funderar. Lindstrand var den åklagare som undgick att vidta en enda realistisk åtgärd i fallet ESTONIA; den rättvisa Lindstrand anser sig representera berörs inte av hans fögderi, låt ESTONIA ligga där hon ligger! Och Kalle från Sverige och grekiska Kos får vara så snäll att stå ut med de grekiska fängelser dit Lindstrand från Sverige skickar honom. Lindstrand är självfallet en av de jurister inom vårt så kallade rättssamhälle som vet precis hur valserna går i Palmeärendet, sedan 25 år tillbaka.

Fast han låtsas att det handlar om Christer Pettersson. Jag såg i går en välgjord amerikansk Churchill-dokumentär, fiction, där de klassiska orden från 1940 lästes upp:

Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket, alltså Churchills ödmjuka beröm till de unga RAF-piloterna. Jag frestas att dra en parallell:

Aldrig har så många svenska jurister haft någon att tacka för så mycket som Christer Pettersson, denna säkra krockkudde på alla vingliga Palmevägar:

Det var ju Christer, hör upp, det var ju Christer som mördade…

När åklagare tappar sin gålust och sin karskhet, som Lindstrand och som Magnus Elving i Bildts otroliga Darfur-affär, ja då dalar rättsstaten till marken, med åklagarna, underställda Kerstin Skarp hos RÅ, spelande sitt kritstreckrandiga låtsasspel.

Kerstin Skarp brukar nysta till mig i små struntförnäma tjänstebrev, där hon förmanar mig, som fröken Söderquist ibland gjorde i småskolan. Kerstin (som jag förstås inte är Kerstin med, knappt du) har fått min bloggutskrift. Jag ber henne kommentera. Gör hon det? Hon hoppas nog att det snart blir tyst från

Sven Anér

PS: RÅ. riksåklagaren, en av de verkligt höga. Har i 25 år sett till att allt ansvar, all heder har seglat ut i cyberrymden och ersatts av ett grymt laglöst vakuum, vilket i dag innesluter allt vad kammaråklagare heter. Alla chefsåklagare och Lindstrand och överåklagare och vice Rå och givetvis den höge RÅ själv. Mordet på Olof Palme blev mordet på rättsstaten, med mordet reducerat till en blodig markör av ett rike som rasat. Jag anmäler Axberger för mened. Sven Anér