JK: Varför agerar rikskrim på detta sätt?

28.1.2011. Till JK Anna Skarhed.

Ärende 576-11-21 Aktbil. 4.

Jag noterar i dag med glädje att JK i rubr ärende så distinkt uppmanar rikskriminalpolisen att ”lämna ut efterfrågade handlingar” mm, och jag uppmanar nu JK att gå det avgörande steget vidare: att utreda varför rikskriminalpolisen handlar på detta sätt?

JK:s rubr skrivelse utgör det första exemplet på att någon svensk myndighet, sedan jag i september 2007 inledde denna fas av mina försök till utredning av Palmemordet och tillhörande omständigheter, tar detta ärende på allvar och reagerar på rikskriminalpolisens undermåliga, av allt att döma avsiktligt undermåliga, utlämnande av allmänna handlingar, sålunda ett grovt brott mot tryckfrihetsförordningen.

Jag har under en lång följd av år ofta i mitt journalistiska arbete haft anledning att begära in kopior av allmänna handlingar. Det har blivit rutinärenden, svar har alltid kommit inom några få dagar; antingen handlingarna eller ett avböjande av sekretesskäl vilket jag kunnat överklaga.

Det är först från och med 2007, och i mina kontakter med rikskriminalpolisen, som allting kärvat. Det har kunnat ta upp till två och en halv månad (och kanske mer, det är inte slut än) innan jag fått något livstecken från rikskriminalpolisen, enkannerligen Palmeenhetens chef kriminalkommissarien Stig Edqvist, viken jag sedan 2007 aldrig har kunnat nå per telefon trots ett tjugotal försök; uppenbarligen har Edqvist någon form av filter som hejdar mina samtal. Givetvis ett brott mot FörvL 4 §.

Edqvist ska, under RÅ, sköta en förundersökning i fallet Palmemordet. Men den enda verksamhet han, som jag kan se, ägnar sig åt är att hindra sökande från varje form av legal insyn, och det torde inte finnas många fler sökande än jag själv, varför hanteringen av mig lär utgöra Edqvists huvudsakliga verksamhet.

Och, som sagt: varför? I själva verket skulle Edqvist, om han följde sina regler, omedelbart kunna lämna ut vartenda begärt dokument i Palme ärendet. Jag förklarar:

Den avgörande viktiga delen av spaningsuppslag mm i Palmeärendet förelåg klara och utskrivna och registrerade och diarieförda våren 1989, då den falskt misstänkte Christer Pettersson lagfördes. Alltså borde vid detta tillfälle all väsentlig förundersökningsdokumentation ha fogats till den rapport som överlämnades till Stockholms tingsrätt och därvid blivit offentliga handlingar.

Så skedde dock inte. Endast en ringa del av dokumentationen lämnades över till tingsrätten – jag kan ge ett exempel. Nära nog alla personer som befunnit sig vid biografen Grand mordkvällen hördes av polis, över 200 personer, men av dessa förhör fick tingsrätten läsa endast ett 30-tal, trots att det i detta stora antal spaningsuppslag finns vissa vittnesmål som klart friar Christer Pettersson från misstanke. Att inte medta vittnesmål som går emot förhörsledningens tes är naturligtvis helt förbjudet.

Jag frågar än en gång: varför? Jag finner ingen annan plausibel anledning än att förundersökarna, RÅ och rikskrim, från allra första början, sedan Christer Pettersson på allvar kommit in i bilden, bestämt sig för att Christer Pettersson måste fällas samt att alla andra spår i det omfattande materialet vore direkt farliga. Jag erinrar JK om huvudvittnet Roger Östlunds ankomst till biografen Grand först nio minuter efter mordet på Olof Palme samt om det telefonavlyssningsprotokoll som påståtts upprättat vid en tidpunkt då den påstått telefonringande Östlund ännu inte kommit till biografen Grand.

Alla dessa åtgärder från rikskriminalens sida, aldrig påtalade av RÅ, visar förundersökningsledningens attityd: vilka medel som helst får tillgripas bara Christer Pettersson fälls.

Jag har i olika sammanhang allvarligt redovisat dessa förhållanden, men ingen har någonsin tagit hänsyn till mina aktioner – utom nu JK, som åtminstone tar upp det viktiga delproblemet: varför mörkläggs förundersökningen? Det är, som sagt, ett avgörande viktigt steg som JK därmed har tagit, ett första steg på väg mot en gradvis lösning av Palmegåtan.

Jag anmodar alltså JK att gå vidare. Metoderna formulerar JK själv, men enligt min mening borde en start kunna vara ett förhör med förundersökningsledningens ledande personer, vice RÅ Kerstin Skarp och Palmeenhetens krkom Stig Edqvist, varvid bl a denna fråga borde ställas: Varför får Sven Anér inte ut de handlingar han begär? Vad är det förundersökningsledningen vill skydda?

Jag har i dag, JK, en blogg som samlar över tiotusen besökare. Jag sprider där mitt budskap, och jag blir aldrig motsagd, vare sig av de många besökarna eller av RÅ och rikskrim, instanser som självfallet noga följer denna blogg, det enda nyhetsmedium som i dag meddelar information rörande Palmeutredningen.

Jag ser, möjligen överoptimistiskt, RÅ:s mycket distinkta kritik mot rikskriminalpolisen för, i praktiken, brott mot tryckfrihetsförordningen som är en grundlag, som det första klara tecknet på att åtminstone delar av den svenska rättsstaten har börjat inse att allt inte står rätt till kring Olof Palmes död.

Jag noterar också att min tidigare framförda förfrågan om huruvida jag gör mig skyldig till lagbrott i min verksamhet kring Palmemordet inte har besvarats jakande. Vilket möjligen är anmärkningsvärt. Jag riktar fortlöpande mycket grava anklagelser mot hanteringen av detta ärende, jag namnger den person som jag anser vara gärningsmannen, men ingen myndighet vidtar någon annan åtgärd gentemot mig än ett i dag närmast slentrianmässigt trakasseri.

Jag upprepar, JK: väck åtal mot mig för falsk angivelse eller vilket lagrum som kan passa, om så önskas!

Men framför allt: starta med att klarlägga RÅ:s och rikskrims märkliga hantering av denna fråga, den största fråga den svenska rättsstaten någonsin haft att behandla!

Oroad och engagerad hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.