anmäler härmed Justitie Ombudsmannen Hans-Gunnar Axberger för grovt osant intygande, enligt brottsbalken 15:11

7.1.2011. Undertecknad Sven Anér, 210814-5075, fil kand, DHS, utredande journalist och författare, med senaste bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” 2 uppl 2009,

anmäler härmed

Justitie Ombudsmannen Hans-Gunnar Axberger för

grovt osant intygande, enligt brottsbalken 15:11.

Eftersom det grovt osanna intygandet är direkt kopplat till det ej preskriberade mordet på statsminister Olof Palme är Axbergers av mig angivna brott ej heller preskriberat.

Saken:

Axberger tjänstgjorde under andra delen av den statliga granskningskommissionens /Palmeärendet/ verksamhet både som ledamot av kommissionen och som dess huvudsekreterare.

I denna senare egenskap kom Axberger att bli den ende inom kommissionen som hade fullständig tillgång till förundersökningsdokumentationen i ärendet. Detta sammanhängde med det specialarrangemang (begärt av rikskriminalpolisen, sålunda den myndighet som kommissionen skulle granska) vilket innebar att denna dokumentation, enligt polisen, ej finge lämna polisens lokaler utan måste läsas i ett utrymme inne hos polisen, detta för att en överflyttning av materialet skulle kunna medföra att materialet komme att betraktas som i princip öppet tillgängligt för t ex intresserade journalister.

Ovanstående förfaringssätt kom i praktiken att medföra att endast Axberger erhöll den totala överblicken, medan ordföranden och de övriga ledamöterna, också i praktiken, blev tvungna att hålla sig till de handlingar som Axberger kom att referera.

(Denna del av min anmälan mot Axberger återfinns under ”Granskningens former”, sidorna 12-15, den ursprungliga tryckversionen, till vilken jag även i fortsättningen hänvisar.)

Christer Pettersson

Central, för Axberger i hans arbete med denna fråga fram till sommaren 1999, var – och är av allt att döma ännu i dag – Christer Pettersson: fälld 1988 i Stockholms tingsrätt för mordet, 1986, på statsminister Olof Palme, friad av Svea Hovrätt 1989 samt av Högsta domstolen förvägrad resning 1998.

I maj 1986 hördes Christer Pettersson av två kriminalinspektörer. Efter detta förhör, där Pettersson redogjorde för sina förehavanden under mordnatten, lades ärendet Christer Pettersson i augusti 1986 ad acta, och Pettersson kom inte åter in i bilden förrän den 14 december 1988, då han hämtades av polis i sin bostad i Rotebro.

Ett av de osanna intyganden Axberger gjort sig skyldig till i detta ärende är följande: Kommissionen, rimligen med Axberger vid ordbehandlaren, skriver på sidan 649:

Roger Ö /Östlund/, bekant till Christer P /Pettersson/, har uppgivit att han iakttagit och tilltalat honom vid biografen Grand vid 23.10-tiden.

Axberger skriver detta, trots att han varit fullt medveten om att Roger Östlund vid 23.10-tiden befann sig långt ner på Sveavägen, kanske nere vid Kungsgatan, samt att Östlund först kl 23.30 ankom till biografen Grand för att där försöka ringa ett samtal från biografens mynttelefon i lobbyn.

Fem vittnen, sålunda polisens egna vittnen, intygar i det 1990 inlämnade förundersökningsprotokollet att de sett Östlund kl 23.30 komma in i biograflobbyn, eller sett honom stå där och försöka ringa ett samtal. De fem vittnena är

Pia Engström, Lars-Erik Eriksson, Bertil Lantz, Peter Olofsson samt Jonas Wängstam,

vilka sålunda alla fem förlägger den kraftigt berusade Östlunds ankomst till Grand till 23.30 eller senare.

Därmed förfaller varje värde av Östlund som vittne, eftersom han inte anlänt till Grand förrän nio minuter efter mordet på Olof Palme; det går då inte att hävda att Christer Pettersson skulle ha befunnit sig utanför biograflobbyns glasdörrar kl 23.10 (och därefter hunnit förflytta sig till Dekorima och skjuta Olof Palme till döds).

Vidare finns i sammanhanget en påstådd s k tk, som uppges visa ett samtal kl 23.15-23.21 från Östlund (eller möjligen Cedergrens bror, utredande polis är inte säker!) till knarkhandlaren Sigge Cedergren i dennes bostad. Men denna tk är förfalskad, eftersom Östlund bevisligen (fem polisvittnen enligt ovan!) ej befann sig i Grands lobby med start kl 23.10-15.

De här angivna, samverkande förhållandena har ingalunda varit nyheter för Axberger, vare sig före eller under hans tjänstgöring som kommissionens huvudsekreterare.

Axbergers direkt osannfärdiga och avsiktligt missledande hantering av de centrala punkterna rörande telefonsamtalet samt rörande den falska tk:n utgör den väsentliga grunden till min anmälan mot Axberger för osant intygande.

Saken fanns omnämnd av mig i en SvD Brännpunktsartikel redan sommaren 1990; den klippservice kommissionen anlitade har säkerligen vidarebefordrat detta klipp till Axberger.

Hela Axbergers handläggning av det stora ärende som blev honom anförtrott präglas av en nära nog total påstådd övertygelse om Christer Petterssons skuld. Det är skrämmande anmärkningsvärt att Axberger förmår sin kommission att anslå sidorna 635 – 767, 132 sidor av granskningen, till ett ärende åt vilket inte en enda sida borde ha anslagits, eftersom Christer Pettersson, från början till slut varit den falskt, dubbelt falskt utpekade syndabocken.

Axberger placerar, på sidan 766, Christer Pettersson definitivt som gärningsman, i ordalag som inte kan missförstås:

Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste beaktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägandens utpekande.

Axberger tar, i denna slutkläm, ställning mot Christer Pettersson och samtidigt för målsäganden Lisbeth Palme, vilkens uttalanden varken Svea Hovrätt eller Högsta domstolen trodde på. Jag finner detta signifikativt.

Jag refererar ytterligare ett par allvarliga incidenter, där Axbergers tillrättalägganden, för att använda en mild term, kommer tydligt till uttryck:

1 Behandlingen av avsnittet ”Dekorimamannen” (bl a återgivet i ”Affären Anti Avsan”, sidorna 43-45.) Här underlåter Axberger bl a att påpeka det ytterst märkliga förhållandet att den i sammanhanget nämnde piket/baseball-polisen Anti Avsan aldrig konfronterades med de båda centrala huvudvittnena från Dekorima, ”Anneli” och ”Annika”! Avsan visades inte upp live, och han visades inte upp på foto. ”Annika” utsattes en gång för konfrontation av sex bilder, men ingen av dessa bilder föreställde Avsan.

Att en jurist, som på riksdagens initiativ och regeringens uppdrag är satt att granska hur polisarbetet vid ett statsministermord har förlöpt, väljer att stillatigande nonchalera detta förundersökningens grova brott mot den enkla kriminalregel som säger att misstänkt person skall om möjligt konfronteras med förefintliga vittnen. Och i detta fall inte vilka vittnen som helst: ”Anneli” och ”Annika” är på plats vid mordplatsen fram till någon minut före dödsskottet!

Det andra exemplet, vilket helt nyligen kom till min kännedom, är detta:

2 I granskningskommissionens uppdrag ingick specifikt

en uppföljning av den tidigare parlamentariska kommissionens särskilda granskning av brottsutredningen vad gällde misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet,

dvs en mycket tydlig markering från riksdagens och regeringens sida.

Under sitt arbete med granskningen av detta ytterst centrala polisspår träffar Axberger på bl a ett av säkerhetstjänsten upprättat registerkort, nr 37 i en 94-serie, där ett antal poliser beskylls för att ha ägnat sig åt ”Privat polisverksamhet”.

Detta synnerligen anmärkningsvärda memento lämnas av Axberger, i strid med hans explicita granskningsuppdrag, utan åtgärd och utan omnämnande. Serien som sådan finns noterad, men med anteckningen att det vore ”svårt att bilda sig en uppfattning om dess värde”. I själva verket hade det varit den enklaste sak för Axberger, om han menat allvar med sin utredning, att ta fram den underliggande spaningshandlingen D 7841, som uppenbarligen utförligt presenterar detta

brev med tips ang./struket/ + flera andra personer och dess/skall kanske vara deras/ verksamhet. Privat polisverksamhet.

En rutinerad och kunnig jurist som Axberger borde, enligt min mening, ha reagerat med ryggmärgen inför detta närmast otroliga inslag i en mordutredning: poliser som ägnar sig åt ”privat polisverksamhet”, alltså kårverksamhet, högmålsbrott?

Jag vänder mig i denna anmälan, RÅ, nästan enbart mot Hans-Gunnar Axberger, med dennes helt centrala roll i granskningsarbetet. Naturligtvis kan samma kritik i förlängningen riktas mot ordföranden och övriga ledamöter av kommissionen. Jag överlåter åt Riksåklagaren, och till den rättsinstans som kommer att få ärendet om hand, att avgöra vikten och vidden av den samlade kommissionens agerande.

Jag överlämnar nu ärendet till Riksåklagarens noggranna utredning. Samtliga uppgifter är hämtade från de officiella utredningar som föreligger; inte en enda uppgift kommer från något annat håll. Bedömningen av de framtagna uppgifterna är självfallet min egen, men underlaget är myndigheters. Jag anklagar sålunda Hans-Gunnar Axberger för

grovt osant intygande.

Jag önskar, med vändande post, besked rörande diarienummer och handläggare samt RÅ:s första kommentar till ett svenskt ödesärende. Skulle RÅ anse att någon enda sakuppgift vore felaktig eller missvisande önskar jag givetvis meddelande även om detta.

Skulle RÅ finna att den anklagelse jag riktar mot Riksdagens Justitie Ombudsman Hans-Gunnar Axberger är missvisande och därmed utgör ett brott från min sida, önskar jag omedelbart besked härom, varefter jag kommer att vidta lämpliga åtgärder.

Skulle, å andra sidan, RÅ finna att han, i egenskap av förundersökningsledare sedan 1987 för ärendet mordet på statsminister Olof Palme, vore jävig i samband med min ovanstående anmälan mot JO Hans-Gunnar Axberger, önskar jag besked även om detta och om ärendets eventuella remittering till annan instans.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79