RÅ: Högmålsbrott? Nej, nej…

13.1.2011. Två normaldystra besked från den överhet som inte älskar mig: riksåklagaren och kammarrätten i Stockholm.

RÅ skriver, ÅM 2011/0036:

Angående din skrivelse

Du har den 10 januari 2011 inkommit hit med en skrivelse med rubriken ”RÅ – förundersök högmålsbrott!”

Det du anfört föranleder inte någon åtgärd från riksåklagarens sida.

Din skrivelse kan möjligen vara att uppfatta som en anmälan om brott i tjänst av vice riksåklagaren. Det är Justitiekanslern som handlägger sådana anmälningar och klagomål. Det innebär bl.a. att det är Justitiekanslern som kan besluta att inleda förundersökning för utredning av dylika brott. Den som med fog anser att vice riksåklagaren kan misstänkas för brott i tjänsten kan därför anmäla saken till Justitiekanslern.

Du informeras om att ytterligare skrivelser av likartat innehåll som den du nu har inkommit med i fortsättningen kan komma att lämnas utan någon åtgärd utan att du underrättas om detta.

Med dessa upplysningar avslutar jag ärendet.

På riksåklagarens vägnar

Peter Lundkvist (som är tf chefsåklagare).

Om jag inte vore så luttrad, efter 25 år ute på banan, skulle jag väl gå ut i snömodden och gråta. Nu är jag mera lugnt förtörnad (eller annat adjektiv).

Den svenske riksåklagaren får från mig ett meddelande om att säkerhetspolisens och den öppna polisens undersökningar kring Palmemordet visar att ”privat polisverksamhet” kan ha förekommit i anslutning till den öppna polisens utredning av Palmemordet, men denna lilla bagatell lägger den ansvarige för denna förundersökning, nämligen just riksåklagaren, till handlingarna samt avslutar ärendet.

Tillvägagångssättet är naturligtvis lagstridigt. Det är inte jag som säger att ”privat polisverksamhet” – den mycket förbjudna – kan ha ägt rum. Den som säger detta är uppenbarligen en polisman, och hans tips har noterats av såväl den öppna polisen som av säkerhetspolisen. Men RÅ:s Lundkvist trippar, lätt som en ridhäst över utlagda cavaletti, över mina påståenden och deras djupt kusliga innebörd: ”Lite högmålsbrott, det var väl ingenting…”.

Nu är jag betrodd med att gå till en annan byråkratisk höjdare. Ja det kommer jag att göra, även om mina förhoppningar inte är enorma.

Så till det andra avslaget, kammarrättens i Stockholm:

Klagande: Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala

Överklagat avgörande: Rikspolisstyrelsens beslut den 22 november 2010 i ärende nr APAL-428-164/10, se biaga A

Saken: Utlämnande av allmän handling

Kammarrättens avgörande: Kammarrätten avslår överklagandet.

Yrkanden mm: Sven Anér överklagar Rikspolisstyrelsens beslut och anför till stöd för sitt överklagande i huvudsak följande.

I Granskningskommissionens rapport (1999) uppges att från morddagen och Stockholms innerstad inrapporterades ett 40-tal observationer rörande walkie-talikes, de flesta i Sveavägens närområde. Han önskar att dessa observationer specificeras med diarienummer och att handlingarna utlämnas till honom,

Skäl för kammarrättens avgörande

Tillämpliga lagrum framgår av det överklagade beslutet.

Kammarrätten instämmer i Rikspolisstyrelsens bedömning att uppgifterna i de aktuella handlingarna omfattas av sekretess enligt 18 kap. 1 § första stycket och 35 kap. 1 § första stycket punkt 4 offentlighets- och sekretesslagen (2009-400). Överklagandet ska därför avslås.

Hur man överklagar, se bilaga B (formulär 2)

Marie Bernelius Lundahl, kammarrättsråd, ordförande, Gösta Ihrfelt, kammarrättsråd, referent, Karin Nilsson Edin, kammarrättsråd.

Ja, vad säger jag? Och vad säger bloggens alla besökare? Har den svenska rättvisan definitivt stuckit huvudet under armen? Ska en riksåklagare avslå undersökning av sina egna brott? Och 40 walkie-talkies , oerhört sällsynta på stan den gången, är väl ingenting att bråka om. Befann de sig alldeles intill brottsplatsen? Jaså, men vi bryr oss ändå inte om dessa walkie-talkie-tips. Tänk om alla skulle gnälla lika mycket som du, Sven Anér! O nej, Sven Anér, så roligt ska vi inte ha! Försök med JK om du ids. Till oss får du inte skriva längre, då skickar vi dig på fästning med vatten och bröd!

Och när en polismyndighet (Säpo) i allmän och offentlig handling uppger att en polisman till annan polisman, i officiellt förhör enligt spaningsuppslag D 7841, sagt att ”privat polisverksamhet” förekommer i samband med Palmeutredningen, rimligen det förbjudnaste av allt, ja då är såväl den sittande polisutredningen som den sittande kammarrätten totalt ointresserade: en petitess, ett högmålsbrott, bah! Vem tror han att han är, denne Sven Anér?

Så här: rättvisa, verklig rätttvisa, uppstår inte av att Peter, Marie, Gösta och Karin skyfflar papper och skriver njet. Verklig rättvisa uppstår då myndighetspersoner ser till den underliggande saken, känner den underliggande ondskan.

Så är det, men det som ska föreställa den svenska rättvisan är i dag immun mot objektiv utredning, objektiv sanning. Nej, hitta ett par bra lagrum, sätt upp ett par snygga skrivelser, så vore det väl märkvärdigt om vi inte skulle få tyst på

Sven Anér, Karlsrogatan 85, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS: Efter dessa båda avslag framstår det faktum att Säpo till mig lämnade ut de 94 ytterligt avslöjande registerkorten med polistips som accelererande anmärkningsvärt. Menar RÅ:s och kammarrättens jurister att Säpo därmed bröt mot era omhuldade sekretessbestämmelser? Ska ni polisanmäla Säpo? DS.

PPS: Mina bloggbesökare: agera! Den svenska rättvisan virvlar och sjunker, som de forsande skåpbilarna i Queenslands Brisbane! DDS.