Är vi på väg någonstans?

25.10.2013.

I dag har vi en värld då jag tappar fotfästet. Det händer lite för mycket, ut åt den rena galenskapen, ut mot allt sunt förnuft. Jag tänker inte på voteringsmissen om skatterna i riksdagen. Sådant brukar reglera sig av sig självt. Jag tänker på det onda jag möter, i bladen och på TV-skärmen. Jag börjar rada upp:

Nr 1: USA tittar in i allt vi har för oss här på jorden, inga spärrar tycks fungera. Eller ens vara önskvärda i Washington; dom får passa sig där på andra sidan Atlanten. Just i dag tar Merkel och Hollande ett initiativ för att få rätsida, men Reinfeldt är inte omedelbart intresserad. Nehej.

Nr 2: Drabbade av den fruktansvärda sjukdomen narkolepsi borde ha anmält sin sjukdom efter vaccineringen redan innan de riktigt hade känt av den, får de ilsket höra nu från läkemedelsförsäkringen.

Jag tänker på en kollega i Klara en gång som drabbades av sömnapné. Han berättade för mig, under lång tid, att han hade svårt att hålla sig vaken, men inte betraktade han sig som sjuk. Långt senare kom diagnosen, till en överraskad Olle.

Vem springer till läkare när man känt sig sömnig ett tag? Vad styrs vi av för robotar som drar upp så grym karens?

Nr 3: John Bauer Gymnasiet upphör aldrig att förvåna. Deras sätt att göra egna pengar av sina egna skulder är ett trolleri i Labero-klass. Jag har just läst Franchell i Aftonbladet, men har ännu inte riktigt förstått. Eleverna på JB har förstått. De blev utmotade mot slutet. Det fanns inga lärare, och det kom inga nya elever.

När jag gick i Läroverket i Uppsala på 30-talet hade vi ingen känsla av att vi gick till en penningstinn finansinstitution efter morgongröten, men i dag är skola och vård de verkligt späckade spargrisarna. Det mäts hur mycket patienterna kissar, och sen blir det visst pengar av det också. Jag är inte med.

Nr 4; Expressens fortlöpande avslöjanden av polisens våldsamma Facebook-revolt skrämmer, samtidigt som den är svår att lagligt stoppa. Vi har tryckfrihet. Men tusentals yrkesmän, som är så i grunden missnöjda med sitt liv och sin profession, borde väl söka sig ett annat jobb, inte gå och gråta i aktivt ilsken vantrivsel.

Det går inte att vara anställd på en plats vars policy man totalt ogillar. Det klarar ingen av oss. Att vakna på morgonen och gå ner till jobbet, besluten att i dag ska jag djävlas med hela mänskligheten.

Jag blir rädd när jag läser Facebook-utdragen, inte minst eftersom jag rimligen finns med i samma attackerade grupp som de journalister som angivits. Nu uppges det i dag att polismyndighetens pengar snart är slut, men hjälper det att kasta friska pengar efter de hittills nedgrävda?

Jag skulle kunna säga att ”det finns så många bra poliser”. Visst, men detta känns i dag inte särskilt lockande, när var femte polis listas på det speciella Facebook-kontot, 5 000 allt som allt! Alla har inte smädat allt som rör sig, men jag ser inget exempel på polishöjdare som läst och sagt ifrån. Med sitter bland andra polisförbundets ordförande, som tigit still.

Bengt Svenson i den absoluta polistoppen verkar inte ha någon absolut makt. När Leif GW för två år sedan till allmän överraskning drämde till i TV med sitt eget polisspår, arrangerade Svenson ett hemligt kaffe och kaka-möte med GW och gick inte ut med en rads klargörande dokumentation. Palmemordet har aldrig blivit hans bord.

Men jag förespråkar inte a priori en ”stark man” i toppen. Det här är svårt. Att leda poliser har alltid varit svårt. Min egen tanke är förstås bl a den här: om sanningen tvingades in i Palmeutredningen skulle poliser på fältet börja känna att det är ett numera rensat och ärligt jobb de håller på med.

För det går aldrig bra, i någon organisation, att ha skit skvalpande på botten.

Sven Anér