Fem grupper av händelser och företeelser i anslutning till Palmemordet – listan är ingalunda komplett.

7.10.2013.

Grupp 1 – Skottet vid Dekorima.

(1) Endast ett skott avlossades, mot Olof. Lisbeth blev aldrig påskjuten. (2) De båda kulorna, som uppvisades för och undersöktes av Bundeskriminalamt, var avskjutna, med Avsans vapen, under laboratorieförhållanden, mot icke organisk vävnad. (3) Trots noggranna tyska undersökningar påträffades inga humanrester på någon av kulorna. (3 ½) Polisens chefstekniker Wincent Lange uppgav först för en kvällstidning samt för PALME-nytt att kulorna som upphittades var äkta, men ändrade sig senare i ny tidningsintervju!

(4) Lisbeth har aldrig specifikt påstått att hon blivit påskjuten, och hon har aldrig begärt att rättsintyg skulle utfärdas. (5) Hon har endast, på Sabbatsberg någon timme efter mordet, bett sin svåger, dermatologie professorn Åke Nilzén, att ”badda lite grann på skuldran”, vilket Nilzén gjorde utan att finna något anmärkningsvärt.

Uppgiften om ”baddningen” lämnades till mig av Claës Palme, som också var närvarande i Sabbatbergs väntrum. (6) Saken finns inte registrerad inom förundersökningen och torde ha påtalats endast av mig. (7) Det går förstås att säga att Nilzéns kontroll av Lisbeths skuldra kan jämställas med undersökning för ett rättsintyg. (8) Varken Nilzén eller Claës Palme, båda döda, hördes av polis.

Grupp 2 – Ambulanshändelserna.

Först beställdes – av vem är inte känt – en Sabbatsbergsambulans till Dekorima. (9) Denna skickades dock aldrig. En förbipasserande Sollentunaambulans på hemväg från St Görans sjukhus tog Olof och Lisbeth ombord. (10) Denna ambulans, som ingick i den stora mordplanen, körde (11) inte närmaste väg till Sabbatsberg, utan (12) sammanstrålade med Christianson/Rehnstams kommissariebil i Vasastan, varvid (13) Lisbeth bytte bil och varvid (14) ett kappbyte skedde. (14 ½) Christianson, nu död, skrev en odaterad formell PM, inlämnad till förundersökningsledningen, vari transporten av Lisbeth Palme till Sabbatsberg över huvud taget ej nämns!

Ambulansen fortsatte sedan med endast Olof till Sabbatsbergsakuten, dit den anlände kl 23.38, ett klockslag som sedan (15) av okänd gärningsman ändrades till 23.35. (15 ½) Dåvarande rikskriminalchefen Tommy Lindström, ännu ej entledigad från sin tjänst, sökte i tjänsteskrivelse till mig bortförklara förfalskningen av Olofs patientjournal. Christianson/Rehnstam anlände, med Lisbeth, kl 23.42 till Sabbatsberg, där pressfotografen Ulf Karlsson tog (16) den bild som visar Lisbeth som stiger ur ambulansen vid Sabb. (16 ½) Ulf Karlsson är aldrig hörd av polis.. men kan höras av UG,

Av hela detta händelseförlopp finns ingenting redovisat i förundersökningsprotokollet, frånsett (17) den felaktiga uppgiften att Lisbeth skulle ha medföljt ambulansen hela vägen till Sabbatsberg. Myndigheter förnekar inte att att patientjournalen förfalskades, (18) de berör inte denna anmärkningsvärda sak över huvud taget.

Grupp 3. Obduktionen.

Obduktionsprotokollet har (19) hittills ej lämnats ut i dess helhet, men obducenten, Kari Ormstad, gav inför Marjasins Palmekommission en (20) utomordentligt detaljerad föredragning rörande obduktionen av Olof. Jag har hos Högsta Förvaltningsdomstolen (21) begärt protokollets frisläppande. (21 ½) Granskningskomissionen begärde aldrig sådant frisläppande.

Grupp 4. Anti Avsan, kort.

Det finns (22) inte en enda officiell handling öppet tillgänglig i Avsan-ärendet, vilket förstås är anmärkningsvärt. Det enda som finns är (23) granskningskommissionens mycket kortfattade och till synes färgade referat (eftersom kommissionen (24) förordar Christer Pettersson som gärningsman) samt Olle Alséns egen bandupptagning av det första förhöret med Anneli, sålunda ingalunda en officiellt stadfäst förhörsversion. (25) All annan dokumentation kring Avsan är alltså hemlig. (25 ½) Eftersom Avsans maka gett honom hustrualibi syns Avsan aldrig formellt ha intagits i förundersökningen rörande mordet på Olof Palme. Jag har vid upprepade tillfällen hos såväl RÅ som rikskrim (26) begärt full öppenhet rörande Avsans koppling till mordet men fått nej. Ett exempel: jag får inte se de (27) sex fotografiska porträtt som en gång uppvisades för Anki. Enligt andrahandsuppgifter (28) föreställer inget av dessa porträtt Avsan.(29) Ingen domstol har sålunda fått se Avsan-papperen, inte i samband med Christer Pettersson-rättegångarna, inte HD vid RÅs resningsförsök.

Grupp 5. Christer Pettersson, kort.

För att snärja Chr P (30) tubbades det s k huvudvittnet Roger Östlund att påstå att han sett Chr P kl 23.10 vid biografen Grand, men polisen visar själva, i och med framläggandet av (31) fem vittnesprotokoll från tiden nära mordet, att minst fem vittnen såg Östlund anlända först 23.35 till Grand. Ett (32) TK-protokoll, som skulle ytterligare styrka Östlunds story, framstår därmed som grundfalskt. (32 ½) Chefsåklagare Solveig Riberdahl beordrade snabbdestruktion av det påstådda originalbandet med påstådda samtal. Därmed bevisas att hela affären Christer Petterson var ett falskt, falskeligen uttänkt arrangemang.

Sammanfattning.

En journalistisk genomarbetning av denna stora kriminalaffär visar till full evidens att mordet på Olof Palme var ett genomtänkt arrangemang för att mörda Olof samt för att än i dag försöka undanröja förefintlig bevisning.

Framställningen visar också, till full evidens, att denna mycket komplicerade brottsverksamhet, utsträckt över årslånga perioder, aldrig skulle ha kunnat utföras av en ensam gärningsman, vilket förundersökningsledningen hela tiden falskeligen har hävdat.

Förundersökningen har aldrig gått i närkamp med polisspåret, i vid bemärkelse. (33) Jag ger ett snabbt exempel. I de beryktade ”hot mail!”, som i början av årtusendet nådde bl a Gösta Söderström, talar Anti Avsan, vilken aldrig har förnekat sitt upphovsmannaskap, om (34) ”MOP86”, dvs ”Föreningen för mordet på Olof Palme 1986”. Förundersökarna har dock ingenting gjort för att identifiera medlemmarna i denna märkliga förening, vilken syns ha varit sammankopplad med den heller aldrig i grund undersökta (35) ”Stockholms Försvarsskytteförening”, som torde ha fört ett medlemsregister delvis parallellt med det som gällt MOP86. (35 ½) Förundersökarna har aldrig berört Avsans aldrig dementerade ”hot mail”, vilken inte torde finnas nämnd inom förundersökningen.

Detta är tydliga tecken på (36) ett samlat polisspår, men förundersökningen, under mycket auktoritär ledning av vice RÅ Kerstin Skarp, har trots ett flertal påstötningar från framför allt min sida förblivit ointresserad.

Utan aktiv och noggrann utredning av polisspåret i Palmemordet samt utredning av de kontakter uppåt i rättssamhället, som vid två tillfällen i SVT påtalats av (37) dåvarande chefskriminologen vid RPS Leif GW Persson, kommer ingen sanning fram. Vet Persson allt?

Sven Anér, journalistiskt arbetande med denna mordutredning sedan år 1986, aldrig över huvud taget av myndigheter dementerad.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS 19.10.2013. Jag läser i dag i min bok Polisspåret från 1987-88, och jag slås av närhet och, om jag får säga det själv, friskhet. Jag skriver med flaggan i topp, folk lyssnar till vad jag har att säga, jag får vara med i TV:s Forum och radions Klarspråk, inget av det sega hån som skulle följa.

Det är underligt. Ingenstans, ingen gång tas sakfrågorna ifrån mig, ingen gång dementeras jag – däremot dementeras mängder av officiella funktionärer, som åklagare och höga polispersoner. När nåddes jag, och det mörka ärendet, av den definitiva knockouten, ten and out, som gjorde alla groggy? Tveksamheter, som den gången drogs fram i öppen dag, och som blev klassade som ouppklarade tveksamheter, är i dag inte längre ens tveksamheter utan endast privatspanarnas såpbubblor.

Ett ärende som går från ”nästan uppklarat” till ”ingen lösning”, trots att inga sakförhållanden har ändrats, inga sakuppgifter dementerats? Vems är skulden? Kanske de förkättrade privatspanarnas? Som tröttnat på att inte komma någon vart? Eller framför allt mediernas skuld, som släppt all den fina gålusten från 1980-talets ”Forum” och ”Klarspråk” och ”Striptease” och som i dag lutar sig tillbaka i alla sittriktiga redaktionsstolar och suckar:

Ja, fan, Palmemordet. Ja ja…

För min egen del ska jag inte förneka att min stigande ålder sätter in. Journalistik, liksom alla yrken med intellektuella inslag, har två centrala ingredienser: mentala prestationer respektive lekamliga bekymmer. När postandet av ett brev blir svårt, inköp av ny svart smet till datorns printer blir näst intill ogörligt samt en tågresa till en myndighet i Stockholm faller utanför det praktiskas gränser, ja då hjälper det föga om tankeverksamheten kvarstår i gammal god omfattning (det gör den ju knappast heller), när verkligheten råder, exempelvis mig, att inta ryggläge, med en bra bok eller med ett korsord som ju ska vara så nyttigt för alla gener och celler och ganglier och synapser.

Där fick jag gråta en kort stund. Vad bläddrandet i detta sprudlande Polisspår gav mig i dag var en vag tanke på ett omtryck. Men det blir inte jag som administrerar. Många uppgifter i Polisspåret återfinns, i praktiken, endast mellan dess pärmar, med EWK-teckningarna. De går inte att hitta i hrr Andersson-Melanders i och för sig enorma kassavalv med de många hundra pärmarna med ryggar i orange.

Förre utredningsbasen Stig Edqvist och förre rikskriminologen Leif GW Persson hade för ett par år sedan ett TV-samtal där inne bland de orangetonade ryggarna, vilket mynnade ut i ett glödande självberöm för ”den största kriminalutredningen någonsin i världen”.

Då var det något som brast.

Sven Anér