Det ringer min telefon…

19.10.2013.

Ja, det ringer ofta i min telefon, och ämnet är förstås ofta Palmemordet. Har varit så sedan 1986. Men samtalen har de senaste dagarna antagit mera av tyngd, mera av konkretion, mera av brådska.

Så här kan vi inte ha det. Jag skäms för att leva i ett sånt land…

Rösterna är engagerade, pålästa. Förtvivlade. Många av de uppgifter som strömmar emot mig har jag förstås känt till, en del är nytt. Det nya samlas, tillsammans med nya tankar. Det blir en orolig klump i magen.

Många tar upp det slitna yttrandet från bland andra Kjell-Olof Feldt och Hans Holmér:

”Sverige skulle skakas i sina grundvalar om…”

Varför har det inte redan börjat skaka?

Det är de höga beslutsfattarna som drivit saken in absurdum. Tänk efter: de har egentligen aldrig brytt sig om att dölja de groteska hemskheterna, de har inte brytt sig om att vaddera klippstupen – ingen kommer att tro att det har varit så här illa…

Jo då, några kommer visst att tro. Snart tror många, de många. Brottets absurditet leder inte längre till misstro, den leder till konkret och övertygad tro på allt det onda som Sverige tvangs uppleva då skottet föll vid Dekorima, har tvingats uppleva i så många år.

Fräckheten att släppa mördaren Anti Avsan lös i samhället, som om ingenting har hänt. Men vi börjar se klarare nu, i dag. Inte bara vi, några få: Olle, död. Olle i Göteborg, Lasse, Tomas, Gunnar, Kari, Pertti, Anders. Gösta, död. Ingvar, död.

Inte bara vi utan grannen i svalelaget, som det så vackert heter i Göteborg. Fru Lundgren på ICA, Bruno i Tuna.

De som tidigare alltid frågade:

Tror du dom hittar mördaren? ställer nu samhället till svars:

Det är ju hela regeringen bakom! Som har talat om för polisen vad dom ska göra. Och vad dom för helvete inte ska göra!

Pendeln slår tillbaka. Den stannar nu vid Skandiahusets Dekorima-hörna, i dag symboliskt röjd. Fokus, laserfokus riktas mot, inte mot en galnings verk i hastigt mod, utan mot yrkesmördares noga strukturerade attack: så var vi av med den!

Jag undrar om arrangörerna riktigt hade satt sig ner och funderat. Jag undrar om de hade förstått att i lufttomt rum kippar människor efter andan. När endast påhittade lögner får svirra runt oss vill vi slå oss ut, ropa efter en sanning som får vara hur svart den vill. Men en sanning.

De hade räknat med att den stora hermetiska lögnen skulle lösa alla problem. Resultatet blir i själva verket, just i dag, det motsatta. En människornas ripost: får vi be om sanningen!

Jag är nyhetsjournalist, har aldrig varit något annat. Jag har klockan i centrum. Tiden går, läsarna, lyssnarna väntar inte. De har väntat länge nog.

Alla stora medier har tigit om den stora verkligheten. De har haft det explosiva scoopet i knät men försökt desarmera det – dvs arbetat exakt så som chefredaktörer, nyhetschefer, reportrar ute på fältet inte får arbeta,

Vi hade vår jargong.

Är Anér inne? Nej han är på jobb.

På jobb. Där låg hela vår yrkesstolthet. Ute på ett jobb för att ta fram sanningar – fan icke för att ta fram lögner.

Jag blev redan 1948 medlem av Publicistklubben, som säkert har ädla ord om journalistyrkets storhet i sina stadgar. Var finns den storheten i dag?

På jobb. Vi kunde misslyckas, vi kunde ta miste, men vi kunde aldrig aktivt underlåta att skriva om det som var ”farligt”, vi kunde inte skriva aktivt falskt. Jag talar inte om eventuella rent kriminella undantag.

På jobb, det var heligt. I en värld som var minst av allt helig i någon vanlig bemärkelse, med cigarretternas mångfald och groggarnas likaså, en privatmoral som kunde få stryka på foten. ”På jobb” fanns alltid kvar, som symbol för reporterns sanna glädje då hon eller han till sist fick ta en taxi hem till Årsta eftersom bussen inte gick. 3.50, skriv ett kvitto på 4. DN betalade för bra jobb, men i längden inte, sannerligen inte, för jobb som inte höll, för jobb som bara var munväder och falsk kitsch, utan sann substans.

Jag känner att jag som kontrast mot dagens strypta svenska Palmejournalistik var tvingad att skriva denna lovsång till vårt kantiga, svettiga, konstiga, krångliga jobb.

Ett jobb som gav god sömn till natten. Sven Anér