23.10.2013.
Till förre
chefskriminologen vid rikspolisstyrelsen Leif GW Persson.
Jag har skrivit till dig
ett antal gånger, men av någon anledning svarar du inte. Nu vill
jag att du svarar på detta brev.
Jag har i dag sett igenom
en diskett med 23 minuters samtal mellan dig och mig, lett av TVs Jan
Jingryd (var det i Göteborg vi satt?), Denna diskett ligger i dag
ute på min blogg
så att du själv kan se
och bilda dig ett omdöme. Mitt omdöme blir i dag det här:
Du är mycket angelägen
att försvara varenda åtgärd som kan ha vidtagits av någon i
polisledningen eller av någon enstaka polisman, ute på fältet
eller i sambandscentral, och du är påfallande angelägen att vid
flera tillfällen under samtalet betona att mordet på Olof Palme
onekligen inte är uppklarat. Framför allt är ditt buskap att
poliserna – du nämner knappast åklagarna - har gjort ett
bländande jobb.
Skulle det, någon gång,
tyckas ha begåtts ett fel i sammanhanget, så är dessa dels
obetydliga, dels bevis för att allt gått korrekt till, eftersom
total felfrihet i hanteringen verkar misstänkt.
Med någon chargering
skulle jag kunna säga att svart blir vitt, eftersom poliser är
människor. Ungefär så verkar du vilja tänka.
Men din diagnos gör mig
orolig. Var skulle gränsen gå mellan naturliga och oundvikliga fel
å ena sidan och olämpliga och oundvikliga fel å den andra – jag
har svårt att uttrycka mig eftersom jag inte förstår
tankemodellen.
Och jag går ett steg
längre. Lite längre. Du satt, då mordet begicks nere vid Dekorima,
som sakkunnig vid justitiedepartementet, onekligen med huvudsysslan
kriminolog, och 1991 blev du professor vid polishögskiolan, med
kriminologi som disciplin.
Vad gjorde du då, som
sakkunnig i bl a kriminologi vid justitiedepartementet? Blev du
skakad? Blev du lockad att omedelbart som expert kasta dig in i
ärendet? Det kan jag inte se – och naturligtvis hade det inte
varit självskrivet att en kriminolog direkt skulle gå in i
problemlösning på fältet; jag är medveten om att kriminologi
omfattar även andra sysslor.
Men ändå. Varför blev
din till synes viktigaste insats att vid två tillfällen berätta
för din fåkunnige kombattant Sven Anér (TV Forum, 1988, och TV3,
1995) att jag fått allting i samband med detta mord om bakfoten samt
att jag borde inse att jag skulle låta fackfolket sköta sitt,
prickfria poliser, vilka endast i undantagsfall begår några
missfall och i så fall närmast för att låta dessa fåtaliga
undantag bekräfta regeln, den regel som säger att ett eller annat
fel enbart är verklighetsnära och ingenting att bråka om.
Men jag är inte med dig
riktigt, GW. Jag förstår inte ditt fokus, som det alltid ska heta i
dag. Varför lägger du, som hög och betrodd departementstjänsteman
medan det smäller vid Dekorima, ned ett så noggrant arbete på att
skriva äreminnen över spanande poliser som misslyckats? Det kan
knappast ligga i linje med ditt over all-uppdrag. Eller hur?
Varför, och detta är min
tunga fråga, varför i fridens namn gick du inte in i själva
mordet, själva mordgåtan, och gjorde en analys, med din skarpa
professionella blick som verktyg; ja, jag är inte alls ironisk.
Jag tror att en Leif GW
med engagemang och gålust skulle ha haft den kanske allra största
svenska chansen att presentera en lösning, kanske en
allroundlösning, med alla de små gåtorna hoppusslade till ett
enda stort klartecken, inte till det EWKs svarta frågetecken som
pryder Palmemordet: Affären Anti Avsan
Du är den envise
terriern, sagt definitivt som beröm. Om du från första början
hade tagit dig an Palmemordet så hade du arbetade med både
överblick och detaljkontroll och framför allt med det omdöme som
varit oundgängligt: vad är stort, vad är litet, vad hände
egentligen?
Men du gick aldrig ut på
gator och torg med någon kampanj mot det onda, svarta mordet. Du
nöjde dig, med någon överdrift, med att nypa till framför allt
undertecknad som inte ville vara underdånig, och ur den clashen har
hittills bara kommit arrogans gentemot fortsatta misstankar, aldrig
sinande misstankar. Spretande misstankar.
Då säger jag så här;
naturligtvis har jag inga bevis i din kriminologiska eller
kriminalistiska mening (den senaste termen Krusells älsklingsord).
Men det skulle högeligen förvåna mig att du inte bara suttit på
din kammare och krattat manegen för gråmelerade poliser. Du har,
med din läggning, din bakgrund, din kalla det skapelselust, inte
kunnat låta bli att sätta en lapp i maskin – som vi sa på
Haldatiden – och låta tankarna redan på första bladet spela
kring nya, bisarra idéer: Vem mördade Olof Palme?
Eller hade du den gången,
vid den fiktiva Halda, redan ett mycket klar koncept framför dig på
näthinnan: så här kan det ha gått till? Och därifrån är det,
som du förstår, inte ett särskilt långt steg till att du hade
haft egna, personliga aningar kring mordets bakgrund och utförande,
kring de våldsamt oprofessionella spaningsturerna, kring ett
slarvigt arrangerat kaos.
Kunde du sitta vid din
Halda och se dylik dilettantism utan att ingripa? Och om du inte
kunde eller ville ingripa, berodde detta i så fall på att du kände
dig alldeles för nära kopplad? Äreminnen över poliser kunde du
bygga utan risk, men du har hittills inte gärna kunnat gå fram med
klar uppvisad förhandsvetskap, klar underhandsvetskap – har du
haft sådana informationer som kan ha lockat dig att fixa och dona
och använda ditt obestridliga kriminalistiska kunnande?
Jag är medveten om att
det bränns, men jag vill gärna ha klara svar. En parallell: om en
stor bro rasar och folk dör går inte institutionschefen i
byggteknik på KTH ut och berömmer broingenjörer och brojobbare för
att de har arbetat så duktigt. Byggtekniksprofessorn tar reda på
vad som faktiskt hände, utser syndabockar. Eventuellt sig själv.
Men du, som i det aktuella
fallet sitter på motsvarande stol, bestämmer dig raskt för att det
som gjordes, med mikroskopiska undantag, vore perfekt utfört. Ingen
skugga.
För två år sen och
för ett år sen viskade du vid två tillfällen i den tjänstvilliga
SVT att poliser fanns med i mordbilden. Visste du inte det 1988,
Leif? Och 1995? Har du ett bra svar? Eller blev du smygande
verbalinspirerad genomde många åren?
Det har under 27 år
slagit mig hur f e l allting varit. I smått och i stort, i tanke,
omdöme. Framför allt omdöme, över huvud taget.
Ska jag summera. Var
mordet på Olof Palme din möjligen perifera tankesyssla redan före
Dekorima? Jag har dig på näthinnan denna TV- kväll 1988: snygg
och proper och med ett etablerat överdirektörsleende, färdig att
göra mos av enklare journalister i branschen. Du talade till synes
övertygat i ett grått ärende – menade du verkligen allt du sa?
Kom det från ditt hjärta? Var du 1988 så bedövande okunnig om
allt som sammanhängde med det faktiska mordet att du den gången
inte såg ett enda faktiskt sammanhang? För att 2011 plötsligt
påstå dig veta? Har du under de många åren befunnit dig i
krigarens lovliga ärende att såra och döda?
Såra och döda för att
inte minsta droppe sanning finge sippra ut?
Karlsrogatan 85 A, 752 39
Uppsala. 018-15 12 79.
Denna skrivelse kommer
att läggas ut på min blogg
sedan jag fått ditt svar,
alternativt efter tio dagar om jag inte fått något svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"