Leif GW Persson – varför försvarar du bara alla poliser? Varför gick du aldrig in i mordet? Eller gjorde du det?

23.10.2013.
Till förre chefskriminologen vid rikspolisstyrelsen Leif GW Persson.
Jag har skrivit till dig ett antal gånger, men av någon anledning svarar du inte. Nu vill jag att du svarar på detta brev.
Jag har i dag sett igenom en diskett med 23 minuters samtal mellan dig och mig, lett av TVs Jan Jingryd (var det i Göteborg vi satt?), Denna diskett ligger i dag ute på min blogg
så att du själv kan se och bilda dig ett omdöme. Mitt omdöme blir i dag det här:
Du är mycket angelägen att försvara varenda åtgärd som kan ha vidtagits av någon i polisledningen eller av någon enstaka polisman, ute på fältet eller i sambandscentral, och du är påfallande angelägen att vid flera tillfällen under samtalet betona att mordet på Olof Palme onekligen inte är uppklarat. Framför allt är ditt buskap att poliserna – du nämner knappast åklagarna - har gjort ett bländande jobb.
Skulle det, någon gång, tyckas ha begåtts ett fel i sammanhanget, så är dessa dels obetydliga, dels bevis för att allt gått korrekt till, eftersom total felfrihet i hanteringen verkar misstänkt.
Med någon chargering skulle jag kunna säga att svart blir vitt, eftersom poliser är människor. Ungefär så verkar du vilja tänka.
Men din diagnos gör mig orolig. Var skulle gränsen gå mellan naturliga och oundvikliga fel å ena sidan och olämpliga och oundvikliga fel å den andra – jag har svårt att uttrycka mig eftersom jag inte förstår tankemodellen.
Och jag går ett steg längre. Lite längre. Du satt, då mordet begicks nere vid Dekorima, som sakkunnig vid justitiedepartementet, onekligen med huvudsysslan kriminolog, och 1991 blev du professor vid polishögskiolan, med kriminologi som disciplin.
Vad gjorde du då, som sakkunnig i bl a kriminologi vid justitiedepartementet? Blev du skakad? Blev du lockad att omedelbart som expert kasta dig in i ärendet? Det kan jag inte se – och naturligtvis hade det inte varit självskrivet att en kriminolog direkt skulle gå in i problemlösning på fältet; jag är medveten om att kriminologi omfattar även andra sysslor.
Men ändå. Varför blev din till synes viktigaste insats att vid två tillfällen berätta för din fåkunnige kombattant Sven Anér (TV Forum, 1988, och TV3, 1995) att jag fått allting i samband med detta mord om bakfoten samt att jag borde inse att jag skulle låta fackfolket sköta sitt, prickfria poliser, vilka endast i undantagsfall begår några missfall och i så fall närmast för att låta dessa fåtaliga undantag bekräfta regeln, den regel som säger att ett eller annat fel enbart är verklighetsnära och ingenting att bråka om.
Men jag är inte med dig riktigt, GW. Jag förstår inte ditt fokus, som det alltid ska heta i dag. Varför lägger du, som hög och betrodd departementstjänsteman medan det smäller vid Dekorima, ned ett så noggrant arbete på att skriva äreminnen över spanande poliser som misslyckats? Det kan knappast ligga i linje med ditt over all-uppdrag. Eller hur?
Varför, och detta är min tunga fråga, varför i fridens namn gick du inte in i själva mordet, själva mordgåtan, och gjorde en analys, med din skarpa professionella blick som verktyg; ja, jag är inte alls ironisk.
Jag tror att en Leif GW med engagemang och gålust skulle ha haft den kanske allra största svenska chansen att presentera en lösning, kanske en allroundlösning, med alla de små gåtorna hoppusslade till ett enda stort klartecken, inte till det EWKs svarta frågetecken som pryder Palmemordet: Affären Anti Avsan
Du är den envise terriern, sagt definitivt som beröm. Om du från första början hade tagit dig an Palmemordet så hade du arbetade med både överblick och detaljkontroll och framför allt med det omdöme som varit oundgängligt: vad är stort, vad är litet, vad hände egentligen?
Men du gick aldrig ut på gator och torg med någon kampanj mot det onda, svarta mordet. Du nöjde dig, med någon överdrift, med att nypa till framför allt undertecknad som inte ville vara underdånig, och ur den clashen har hittills bara kommit arrogans gentemot fortsatta misstankar, aldrig sinande misstankar. Spretande misstankar.
Då säger jag så här; naturligtvis har jag inga bevis i din kriminologiska eller kriminalistiska mening (den senaste termen Krusells älsklingsord). Men det skulle högeligen förvåna mig att du inte bara suttit på din kammare och krattat manegen för gråmelerade poliser. Du har, med din läggning, din bakgrund, din kalla det skapelselust, inte kunnat låta bli att sätta en lapp i maskin – som vi sa på Haldatiden – och låta tankarna redan på första bladet spela kring nya, bisarra idéer: Vem mördade Olof Palme?
Eller hade du den gången, vid den fiktiva Halda, redan ett mycket klar koncept framför dig på näthinnan: så här kan det ha gått till? Och därifrån är det, som du förstår, inte ett särskilt långt steg till att du hade haft egna, personliga aningar kring mordets bakgrund och utförande, kring de våldsamt oprofessionella spaningsturerna, kring ett slarvigt arrangerat kaos.
Kunde du sitta vid din Halda och se dylik dilettantism utan att ingripa? Och om du inte kunde eller ville ingripa, berodde detta i så fall på att du kände dig alldeles för nära kopplad? Äreminnen över poliser kunde du bygga utan risk, men du har hittills inte gärna kunnat gå fram med klar uppvisad förhandsvetskap, klar underhandsvetskap – har du haft sådana informationer som kan ha lockat dig att fixa och dona och använda ditt obestridliga kriminalistiska kunnande?
Jag är medveten om att det bränns, men jag vill gärna ha klara svar. En parallell: om en stor bro rasar och folk dör går inte institutionschefen i byggteknik på KTH ut och berömmer broingenjörer och brojobbare för att de har arbetat så duktigt. Byggtekniksprofessorn tar reda på vad som faktiskt hände, utser syndabockar. Eventuellt sig själv.
Men du, som i det aktuella fallet sitter på motsvarande stol, bestämmer dig raskt för att det som gjordes, med mikroskopiska undantag, vore perfekt utfört. Ingen skugga.
För två år sen och för ett år sen viskade du vid två tillfällen i den tjänstvilliga SVT att poliser fanns med i mordbilden. Visste du inte det 1988, Leif? Och 1995? Har du ett bra svar? Eller blev du smygande verbalinspirerad genomde många åren?
Det har under 27 år slagit mig hur f e l allting varit. I smått och i stort, i tanke, omdöme. Framför allt omdöme, över huvud taget.
Ska jag summera. Var mordet på Olof Palme din möjligen perifera tankesyssla redan före Dekorima? Jag har dig på näthinnan denna TV- kväll 1988: snygg och proper och med ett etablerat överdirektörsleende, färdig att göra mos av enklare journalister i branschen. Du talade till synes övertygat i ett grått ärende – menade du verkligen allt du sa? Kom det från ditt hjärta? Var du 1988 så bedövande okunnig om allt som sammanhängde med det faktiska mordet att du den gången inte såg ett enda faktiskt sammanhang? För att 2011 plötsligt påstå dig veta? Har du under de många åren befunnit dig i krigarens lovliga ärende att såra och döda?
Såra och döda för att inte minsta droppe sanning finge sippra ut?

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Denna skrivelse kommer att läggas ut på min blogg
sedan jag fått ditt svar, alternativt efter tio dagar om jag inte fått något svar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Läs sidan "Om kommentarer"