Domstolsverket/RÅ!

8.10.2013. Till Domstolsverket, 551 81 Jönköping.

Ett meddelande rörande Domstolsverket/RÅ, som i mitt fall snabbt flimrade förbi i en TV-sändning, uppvisade en latent konflikt: ska RÅ, som är regeringens man i olika juridiska sammanhang, finnas med även som självständigt dömande och tyckande expert?

Jag översänder nu till Domstolsverket tre handlingar som anlände med posten i dag, och jag sätter värde på om verket tar fram de handlingar som hör till de tre ärendena.

Jag konstaterar att JK, i de båda fall som berör ämbetet, anser sig kunna fria engagerade ämbets- och tjänstemän från av mig påtalade och påstådda felaktigheter, riktade i princip mot regeringen, trots att JK, som nämnt, borde vara jävig i sin egenskap av regeringens företrädare. Det rör sig, menar jag, om ett kusligt i lagen invävt jäv. Jag jämför detta förhållande med riksdagens/justitieutskottets klara besked att de är förbjudna att agera i ärenden som rör rättsskipning. I det aktuella fallet utredningen rörande mordet på Olof Palme.

Alltså: JK tar ställning för regeringen, ej oväntat eftersom han är regeringens mest framstående juridiske företrädare, och hans beslut sägs inte kunna överklagas, medan en hel mångfasetterad, förtroendevald ojävig riksdag inte anser sig våga sig på något beslut över huvud taget i en brännande fråga, utredningen rörande Olof Palme.

Utanför de fall som jag anför står Sveriges domstolar, som betraktar hänskjutna ärenden på helt andra och stabilare grunder än såväl JK som riksdagen, med trestegsavgöranden som känns klart säkrare än JK:s enmansdekret; riksdagen ställer sig inte på någon grund alls utan nöjer sig med att konstatera att den ”inte får fullgöra någon rättsskipningsåtgärd”.

Men vem övervakar myndigheterna? En gammal tung romersk rättsfråga.

Lagen förutsätter att varje ”custos” är hederligheten själv, men så ser vår värld inte ut, i synnerhet inte Sverige i dag, då Palmeärendets mörka åskmoln vägrar att blåsa bort, tvärtom tätnar. Lagen är inte skriven för den svenska dagssituationen.

Låt mig ta ett konkret exempel, nämligen Christer Pettersson-affären i Palmeärendet. Här höll domstolarna måttet. Åklagare och poliser gillrade falska fällor och utsåg Pettersson till sin egen falska syndabock, men hovrätt och högsta domstol rättade till lekmannautslaget i första instans och såg till att domstolsväsendet – och Domstolsverket! – till slut kom oskaddda ur denna grymma affär: Christer Pettersson fälldes inte!

RÅ och RPS är idag desto värre skadskjutna, med Chr P-affären som en ständig börda i ryggsäcken. Händelser kommer inom en snar framtid att skaka Sverige, när hela Palmefallet, från samhällskonspirationen inför skottet (under beteckningen MOP86, dvs ”Föreningen mordet på Olof Palme”, under vilkens polisiära auspicier mordet skedde) och fram till dagens administrativa och juridiska förfall, öppnas inför en skakad svensk allmänhet, narrad sedan den 28 februari1986.

Men åklagare och poliser inom förundersökningen berättar ogärna för domstolarna. Är Domstolsverket förhindrat att begära fram den fullständiga dokumentationen?

Jag prisar inte, ograverad, den svenska domstolsinstitutionen. I Palmeärendet fanns inget stand-by som kunde leda till fingranskning av åklagares och polisers heder och hederlighet, men jag kan förstå om ohederlighet på den kanten i början aldrig ifrågasattes.

Tyvärr gick domstolarna aldrig in i noggrann läsning av förundersökningsrapporterna. Det brukar tydligen ofta räcka med åklagarens föredragning, men den räckte sannerligen inte här. Ett exempel:

Huvudvittnet på biografen Grand, Roger Östlund, pekade falskeligen ut Chr P, trots att denne Roger bevisligen inte kom tlll Grand förrän efter mordet! Här hade Stockholms tingsrätt, efter en rask titt i förundersökningen, ögonblickligen kunnat skicka tillbaka ärendet till förundersökarna med bakläxa, men så skedde inte. Jag tror inte att tingsrätten någonsin upptäckte saken; den hade med ett penndrag kunnat stoppa hela den just inledda processen mot Chr P, varefter Sverige hade varit ett annat.

”Vad då? Ska vi inte kunna lita på åklagarna”? kan rätten ha frågat sig.

Nej, Det kunde ni inte. Inte i fallet Palme.

Domstolarna är ändå samhällets sista utpost. Hovrätt och HD hann rättta till.

Så låt i fortsättningen domstolar avgöra, i de svåra, oväntade, prejudikatlösa fallen, fallen som lagstiftaren aldrig snuddar vid. Där polis och åklagare sviker sin heder. Sin plikt.

Jag sätter sålunda värde på om Domstolsverket begär fram underlaget till denna skrivelse, och jag motser en kommentar till denna skrivelse.

Engagerad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Bil.

Obs! Samtliga mina uppgifter, t ex om MOP86, kan begäras fram hos rikskriminalpolisens ansvariga. MOP86 omnämns bl a i min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, båda upplagorna, vilken förvaras hos rikskrim och RÅ, Skarp, och även innehåller utförlig dokumentation om den av allt att döma med MOP86 samfungerande statsunderstödda ”Stockholms Försvarsskytteförening”, båda föreningarna med rådman Anti Avsan i rullorna.

Jag har aldrig blivit dementerad eller ens ifrågasatt, endast bortviftad, och rådman Avsan anmäler mig inte för förtal. SA.

17.10.2013. Domstolsverket svarar att det inte har med något dömande att skaffa, endast med administrativa sysslor. Frågan blir då: är kontrollen av en domstolsmedarbetares vandel ett ärende för domstolsverket? Det kunde jag tycka.

Men i Palmeärendet kryper myndigheter så nära sitt formella mandat som möjligt och gör ingenting i onödan. Domare utpekad som mördare? Inte vårt bord…

Vems bord då? I dag ingens.

Anti Avsan hördes av Palmeutredarna den 14 april 1994, tog sin jur kand-examen 1995 samt antogs som tingsnotarie vid Stockholms Tingsrätt samma år, 1995; jag har inte datum. Att Stockholms Tingsrätt aldrig granskade Avsans meritlista innan de släppte in honom på domarbanan är och förblir anmärkningsvärt. Hans koppling till Palmeutredningen kan inte ha varit okänd för tingsrätten.

Efter entrén som tingsnotarie var manegen krattad. Lagman nästa?

Sven Anér