Jag går omkring med ont samvete – behöver jag det?

6.10.2013. Bör stora, mörka, för samhället oavvisligt viktiga frågor döljas av stora medier, vilka alla är fullt medvetna om att frågorna finns, att frågorna lever? Mitt eget svar ligger förstås i frågeställningen: nej.

Jag sitter vid min ordbehandlare i Uppsalas Sommarro, dit hösten redan har kommit, och jag känner det vaga onda samvetet komma. Vad då ont samvete? Ska jag ha ont samvete för att jag aldrig släpper vårt svenska nationaltrauma efter skottet vid Dekorima för över 27 år sedan? Har jag gjort något fel? Har jag publicerat osanningar, har jag riktat obestyrkta anklagelser? Nej.

Men ett ont samvete är irrationellt. Det kan vara partiskt, det kan slira i sakfrågorna, det kan vara grymt subjektivt, helt oavsett den samvetsondes egen strikta logik,

I min journalistik kring Palmemordet står personen Anti A, så förkortad hos den sista (?) granskningskommissionen från 1999, den som först, under Sigvard Marjasin, fick heta Palmekommissionen. 1999 års granskare lät det mesta av Marjasins texter försvinna ut till Kungsholmens insprängda riksarkiv, varefter de nya granskarna, inklusive den prisade Inga-Britt Ahlenius, slapp ägna tid åt en statlig säkerhetsexperts utförliga avslöjanden inför Sigvard och Inga-Britt. Var Marjasin obekväm, inte så mycket för de klippta kvittona, utan därför att han var Palmemordets sanning i hasorna?

Jag undrar, och jag prövar mitt onda samvete. Borde jag ha skrivit böcker och bloggat? Borde jag i stället aldrig ha stört alla dessa tysta chefredaktörer med appeller och propåer? ”Du skriver för många brev”, sa en gång Expressens chefredaktör Thorsell.

Han kanske hade rätt, i varje fall tycks samvetet mena det. Fast snarare förhåller det sig väl så här: Den som inte vill höra hör inte, och den som inte vill se ser inte, och upprepningar förseglar öron och blick. Situationen bättras inte av att jag aldrig, bokstavligen aldrig, får höra att jag narras eller är ute och cyklar. Jag läggs oläst till handlingarna.

Borde jag då ha tigit från första stund? Borde jag inte 1987-88 ha skrivit den bok Palmemordet: Polisspåret, som då för första gången riktade misstankarna åt det håll dit de fortfarande riktas, inte bara av mig utan, envist upprepat, av den store Leif GW, identifierbar utan efternamn, som på 1990-talet i TV och radio berättade för mig hur urbota korkad jag var som sköt in mig på poliser; han hade då aldrig hört på maken.

I dag anslår GW (han går att förkorta ytterligare) en något mildare ton mot mig, men inte överdrivet, och han upprepar i dag ogärna sina dramatiska deklarationer från den 28 februari 2011 och 2012, då ”en komplott med poliser, militärer och säkerhetspersoner” nådde miljontals TV-antenner.

Jag tycker själv i min enkelhet, att när polisens expert hors concours omtalar att Palmemordet tillkom inom en poliskomplott, så borde saken vara klar och mogen för att slututredas ner till botten. Men GW har uppenbart fått order snett uppifrån att ligga lågt.

Samvetet. Till exempel GW:s samvete. Jag tror inte att han är särskilt bekajad. Det han gör är alltid rätt eftersom det är han själv som bestämmer. Onda samveten kan veklingar som Anér hålla sig med.

Vad borde jag ha gjort? Inte skrivit så många böcker? Kanske. Men mina böckers sanningar är envetna, och jag får nära nog dagligen tecken på att dsanningarna har lästs. Och läses.

Känner du inga bra journalister?” brukar jag tillspörjas. Jo. Men denna kunskap har aldrig hjälpt mig i Palmeärendet. Har någon av mina kolleger svarat eller tagit en kontakt så har det närmast varit för att beklaga att en så pass skaplig journalist som signaturen Svan en gång i världen, i DN, ska ha gått och dekat ner sig i denna affär. Inte sällan med tillägget att ”det vet du väl för fan att det var Christer”.

Efter sådana kontakter känns livet tungt, hur mycket solen än lyser över Sommarro.

Alltså, jag summerar:

En svensk statsminister skjuts till döds på öppen gata. Fram till någon minut före skottet samtalar, enligt två av granskningskommissionen i princip betrodda vittnen, mördaren i walkie-talkie med mordets osynlige arrangör, på finska, men Anti A – för jag använder kommissionens identitet – konfronteras aldrig med de båda vittnena, och han hörs endast upplysningsvis, dessutom av samma poliser som har hand om den påstådda Palmeutredningen, inte av särskilda påbjudna internutredare – ett osannolikt brott mot gällande förordning.

Därmed är saken solklar över Dekorima. Anti A har inget ont gjort, han behöver inte höras – mer än en gång till intet förpliktande upplysningsvis – och Sven Anér kan prata bäst han vill, men det är inte Ant…

Nej, det sägs aldrig. Det sägs aldrig att Anti A inte var skytten, för här råder, enligt RÅ och rikspolisstyrelsen, förundersökningssekretess, ett av dessa instanser nyuppfunnet begrepp.

Ja, där kan jag och mitt onda samvete säga att saken just nu står. Anti A har avancerat till Stockholms tingsrätts betrodde rådman och domare, han har tillsammans med sin maka – som gav honom sitt hustrualibi en gång i världen - blivit ledande politikerpar i den moderata Huddinge kommun, och han har, som moderat ledamot av Sveriges riksdag och dess imposanta justitieutskott, en position i dag inom det officiella Sverige som förefaller orubblig.

Och det var ju det som var meningen.

Jag glömmer mitt onda samvete.

Sven Anér

PS: En tydligen nära god vän till paret Avsan ringer mig och undrar, tämligen skarpt, om jag inte kan dra tillbaka mina beskyllningar mot Anti Avsan. Det är svårt för familjen…

Jo,, det kan jag förstå. Men det finns ett mycket effektivt botemedel, sa jag till den uppringande, nämligen en anmälan mot mig för förtal, efter att jag i tryckt skrift har kallat Avsan för mördare.

Men jag blir inte förtalsanmäld, tydligen. När jag lagt på luren undrade jag ett ögonblick om inte denna telefonpropå vore övergrepp i rättssak? Men det kunde ju juristen Anti Avsan svara på, om han ville. DS