Är vi på väg någonstans?

25.10.2013.

I dag har vi en värld då jag tappar fotfästet. Det händer lite för mycket, ut åt den rena galenskapen, ut mot allt sunt förnuft. Jag tänker inte på voteringsmissen om skatterna i riksdagen. Sådant brukar reglera sig av sig självt. Jag tänker på det onda jag möter, i bladen och på TV-skärmen. Jag börjar rada upp:

Nr 1: USA tittar in i allt vi har för oss här på jorden, inga spärrar tycks fungera. Eller ens vara önskvärda i Washington; dom får passa sig där på andra sidan Atlanten. Just i dag tar Merkel och Hollande ett initiativ för att få rätsida, men Reinfeldt är inte omedelbart intresserad. Nehej.

Nr 2: Drabbade av den fruktansvärda sjukdomen narkolepsi borde ha anmält sin sjukdom efter vaccineringen redan innan de riktigt hade känt av den, får de ilsket höra nu från läkemedelsförsäkringen.

Jag tänker på en kollega i Klara en gång som drabbades av sömnapné. Han berättade för mig, under lång tid, att han hade svårt att hålla sig vaken, men inte betraktade han sig som sjuk. Långt senare kom diagnosen, till en överraskad Olle.

Vem springer till läkare när man känt sig sömnig ett tag? Vad styrs vi av för robotar som drar upp så grym karens?

Nr 3: John Bauer Gymnasiet upphör aldrig att förvåna. Deras sätt att göra egna pengar av sina egna skulder är ett trolleri i Labero-klass. Jag har just läst Franchell i Aftonbladet, men har ännu inte riktigt förstått. Eleverna på JB har förstått. De blev utmotade mot slutet. Det fanns inga lärare, och det kom inga nya elever.

När jag gick i Läroverket i Uppsala på 30-talet hade vi ingen känsla av att vi gick till en penningstinn finansinstitution efter morgongröten, men i dag är skola och vård de verkligt späckade spargrisarna. Det mäts hur mycket patienterna kissar, och sen blir det visst pengar av det också. Jag är inte med.

Nr 4; Expressens fortlöpande avslöjanden av polisens våldsamma Facebook-revolt skrämmer, samtidigt som den är svår att lagligt stoppa. Vi har tryckfrihet. Men tusentals yrkesmän, som är så i grunden missnöjda med sitt liv och sin profession, borde väl söka sig ett annat jobb, inte gå och gråta i aktivt ilsken vantrivsel.

Det går inte att vara anställd på en plats vars policy man totalt ogillar. Det klarar ingen av oss. Att vakna på morgonen och gå ner till jobbet, besluten att i dag ska jag djävlas med hela mänskligheten.

Jag blir rädd när jag läser Facebook-utdragen, inte minst eftersom jag rimligen finns med i samma attackerade grupp som de journalister som angivits. Nu uppges det i dag att polismyndighetens pengar snart är slut, men hjälper det att kasta friska pengar efter de hittills nedgrävda?

Jag skulle kunna säga att ”det finns så många bra poliser”. Visst, men detta känns i dag inte särskilt lockande, när var femte polis listas på det speciella Facebook-kontot, 5 000 allt som allt! Alla har inte smädat allt som rör sig, men jag ser inget exempel på polishöjdare som läst och sagt ifrån. Med sitter bland andra polisförbundets ordförande, som tigit still.

Bengt Svenson i den absoluta polistoppen verkar inte ha någon absolut makt. När Leif GW för två år sedan till allmän överraskning drämde till i TV med sitt eget polisspår, arrangerade Svenson ett hemligt kaffe och kaka-möte med GW och gick inte ut med en rads klargörande dokumentation. Palmemordet har aldrig blivit hans bord.

Men jag förespråkar inte a priori en ”stark man” i toppen. Det här är svårt. Att leda poliser har alltid varit svårt. Min egen tanke är förstås bl a den här: om sanningen tvingades in i Palmeutredningen skulle poliser på fältet börja känna att det är ett numera rensat och ärligt jobb de håller på med.

För det går aldrig bra, i någon organisation, att ha skit skvalpande på botten.

Sven Anér

Till Lena Mellin – jag sätter värde på ditt omdöme

24.10.2013. även för Gunnar Wall.

Lena, Affären Johan, så stort noterad i AB, är inte hållfast. Det brukar ibland vara en användbar metod att gå till den tämligen ymniga Palmelitteraturen, slumpmässigt slå upp en sida och läsa innantill.

I anslutning till affären Johan har jag nu slumpmässigt slagit upp sidan 761 i Gunnar Wall, Mörkläggning, del 2, 1996:

Låt oss också tänka oss att allt är i sin ordning (med det beryktade telefonavlyssningsprotokollet från Sigges fasta telefon) med klockslagen som ju automatiskt präglas in på banden samtidigt med samtalen: exempelvis att Sigge verkligen talade med Roger mellan 23.15 och 23.21.

Men i så fall – vad kan då vara fel? Fortfarande allting. De tre nyckelsamtalen – de som pågår under perioden 23.02-23.21 – kan vara hämtade från andra dagar,

Och mycket pekar faktiskt på att de är det.

Gunnar Walls konstaterande är helt korrekt. Saken hade också, fem år tidigare, utförligt beskrivits och analyserats i mitt kompendium Fyra nycklar, 1991. Gunnar och jag är helt överens, samtalsutskrifterna ”kan vara hämtade från andra dagar”.

Vad jag i denna situation inte kan förstå är hur såväl Aftonbladet som Gunnar Wall nu tydligen släpper varje tanke på en organiserad komplott, den som Leif GW Persson två gånger i TV, 2011 och 2012, identifierat som

en komplott med poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Det går inte att ha kakan och äta den. Om mordkomplotten bl a innebar myndigheters förfalskning av ett telefonavlyssningsprotokoll i syfte att snärja den i sammanhanget oskyldige Christer Pettersson, har det givetvis rört sig om en komplex genomstrukturerad mordorganisation, inte om en svårt nedgången A-lagares, eller en enstaka polismans, ögonblicksverk.

Men, Gunnar Wall, och Aftonbladet, om ni helt släpper den bevisligen förfalskade TK:n och återgår till en möjlig, oidentifierad gärningsman, finns ju ingenting kvar av Leif GW:s synnerligen klara uttalande två gånger i svensk TV. Gunnar Walls och mina aldrig dementerade huvudteser blir lögner, stoft.

Så kan inte kriminaljournalistisk bedrivas. Framtagna, aldrig ifrågasatta påståenden som publicerats, kan inte i efterhand förflyktigas av nyhetsvärldens skimrande dagsländor.

Jag reagerar inte mot att Gunnar Wall slog Johan-larmet. Vi är till för att visselstoppa. Men jag skulle önska att Gunnar ginge tillbaka till den kärva och klara journalistik som kännetecknar Mörkläggning, ett standardverk. Viktiga kapitel i boken omfattar inträngande beskrivningar av Palmemordets grå eminens, Carl Östling, som Gunnar Wall utförligt klär av in på bara kroppen, i en striptease som han är ensam om bland journalister.

Det är en farlig situation, Lena Mellin, då uppdykande påstådda sensationer får skyffla undan decennier av gott undersökande journalistiskt arbete. Vi är sannerligen värda ett bättre öde, Olle Minell, Gunnar Wall, Thomas Kanger, Lars Borgnäs, Kari och Pertti Poutiainen, Anders Salaj – ja, jag sätter dit Sven Anér på listan också.

Lång tid har gått, kontinuiteten är svår att upprätthålla. Men grunderna får vi aldrig släppa. Inte minst den förfalskade TK:n kastar oss direkt in i en myndighetsinblandning som för överskådlig framtid kommer att solka Sverige som rättsstat. Det handlar inte om intervjuer med en enstaka polisman, Lena.

Det handlar om hur Sverige med berått mod vandrade över stupet.

Engagerad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS, Lena: Varför är jag den ende som försökt undersöka Anti Avsans och hans kamraters ”Föreningen Mordet på Olof Palme 1986, MOP 86”? Det rör sig om en klubb av huvudsakligen Klarapoliser, som högtidlighåller inte minnet av Olof utan minnet av mordet på honom. Avsan har aldrig dementerat mina – och sina egna(!) - uppgifter i detta närmast otroliga ämne!

./. Se bifogade sidorna 109 och 111 i Affären Anti Avsan! DS!

Leif GW Persson – varför försvarar du bara alla poliser? Varför gick du aldrig in i mordet? Eller gjorde du det?

23.10.2013.

Till förre chefskriminologen vid rikspolisstyrelsen Leif GW Persson.

Jag har skrivit till dig ett antal gånger, men av någon anledning svarar du inte. Nu vill jag att du svarar på detta brev.

Jag har i dag sett igenom en diskett med 23 minuters samtal mellan dig och mig, lett av TVs Jan Jingryd (var det i Göteborg vi satt?), Denna diskett ligger i dag ute på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

så att du själv kan se och bilda dig ett omdöme. Mitt omdöme blir i dag det här:

Du är mycket angelägen att försvara varenda åtgärd som kan ha vidtagits av någon i polisledningen eller av någon enstaka polisman, ute på fältet eller i sambandscentral, och du är påfallande angelägen att vid flera tillfällen under samtalet betona att mordet på Olof Palme onekligen inte är uppklarat. Framför allt är ditt buskap att poliserna – du nämner knappast åklagarna - har gjort ett bländande jobb.

Skulle det, någon gång, tyckas ha begåtts ett fel i sammanhanget, så är dessa dels obetydliga, dels bevis för att allt gått korrekt till, eftersom total felfrihet i hanteringen verkar misstänkt.

Med någon chargering skulle jag kunna säga att svart blir vitt, eftersom poliser är människor. Ungefär så verkar du vilja tänka.

Men din diagnos gör mig orolig. Var skulle gränsen gå mellan naturliga och oundvikliga fel å ena sidan och olämpliga och oundvikliga fel å den andra – jag har svårt att uttrycka mig eftersom jag inte förstår tankemodellen.

Och jag går ett steg längre. Lite längre. Du satt, då mordet begicks nere vid Dekorima, som sakkunnig vid justitiedepartementet, onekligen med huvudsysslan kriminolog, och 1991 blev du professor vid polishögskiolan, med kriminologi som disciplin.

Vad gjorde du då, som sakkunnig i bl a kriminologi vid justitiedepartementet? Blev du skakad? Blev du lockad att omedelbart som expert kasta dig in i ärendet? Det kan jag inte se – och naturligtvis hade det inte varit självskrivet att en kriminolog direkt skulle gå in i problemlösning på fältet; jag är medveten om att kriminologi omfattar även andra sysslor.

Men ändå. Varför blev din till synes viktigaste insats att vid två tillfällen berätta för din fåkunnige kombattant Sven Anér (TV Forum, 1988, och TV3, 1995) att jag fått allting i samband med detta mord om bakfoten samt att jag borde inse att jag skulle låta fackfolket sköta sitt, prickfria poliser, vilka endast i undantagsfall begår några missfall och i så fall närmast för att låta dessa fåtaliga undantag bekräfta regeln, den regel som säger att ett eller annat fel enbart är verklighetsnära och ingenting att bråka om.

Men jag är inte med dig riktigt, GW. Jag förstår inte ditt fokus, som det alltid ska heta i dag. Varför lägger du, som hög och betrodd departementstjänsteman medan det smäller vid Dekorima, ned ett så noggrant arbete på att skriva äreminnen över spanande poliser som misslyckats? Det kan knappast ligga i linje med ditt over all-uppdrag. Eller hur?

Varför, och detta är min tunga fråga, varför i fridens namn gick du inte in i själva mordet, själva mordgåtan, och gjorde en analys, med din skarpa professionella blick som verktyg; ja, jag är inte alls ironisk.

Jag tror att en Leif GW med engagemang och gålust skulle ha haft den kanske allra största svenska chansen att presentera en lösning, kanske en allroundlösning, med alla de små gåtorna hoppusslade till ett enda stort klartecken, inte till det EWKs svarta frågetecken som pryder Palmemordet: Affären Anti Avsan

Du är den envise terriern, sagt definitivt som beröm. Om du från första början hade tagit dig an Palmemordet så hade du arbetade med både överblick och detaljkontroll och framför allt med det omdöme som varit oundgängligt: vad är stort, vad är litet, vad hände egentligen?

Men du gick aldrig ut på gator och torg med någon kampanj mot det onda, svarta mordet. Du nöjde dig, med någon överdrift, med att nypa till framför allt undertecknad som inte ville vara underdånig, och ur den clashen har hittills bara kommit arrogans gentemot fortsatta misstankar, aldrig sinande misstankar. Spretande misstankar.

Då säger jag så här; naturligtvis har jag inga bevis i din kriminologiska eller kriminalistiska mening (den senaste termen Krusells älsklingsord). Men det skulle högeligen förvåna mig att du inte bara suttit på din kammare och krattat manegen för gråmelerade poliser. Du har, med din läggning, din bakgrund, din kalla det skapelselust, inte kunnat låta bli att sätta en lapp i maskin – som vi sa på Haldatiden – och låta tankarna redan på första bladet spela kring nya, bisarra idéer: Vem mördade Olof Palme?

Eller hade du den gången, vid den fiktiva Halda, redan ett mycket klar koncept framför dig på näthinnan: så här kan det ha gått till? Och därifrån är det, som du förstår, inte ett särskilt långt steg till att du hade haft egna, personliga aningar kring mordets bakgrund och utförande, kring de våldsamt oprofessionella spaningsturerna, kring ett slarvigt arrangerat kaos.

Kunde du sitta vid din Halda och se dylik dilettantism utan att ingripa? Och om du inte kunde eller ville ingripa, berodde detta i så fall på att du kände dig alldeles för nära kopplad? Äreminnen över poliser kunde du bygga utan risk, men du har hittills inte gärna kunnat gå fram med klar uppvisad förhandsvetskap, klar underhandsvetskap – har du haft sådana informationer som kan ha lockat dig att fixa och dona och använda ditt obestridliga kriminalistiska kunnande?

Jag är medveten om att det bränns, men jag vill gärna ha klara svar. En parallell: om en stor bro rasar och folk dör går inte institutionschefen i byggteknik på KTH ut och berömmer broingenjörer och brojobbare för att de har arbetat så duktigt. Byggtekniksprofessorn tar reda på vad som faktiskt hände, utser syndabockar. Eventuellt sig själv.

Men du, som i det aktuella fallet sitter på motsvarande stol, bestämmer dig raskt för att det som gjordes, med mikroskopiska undantag, vore perfekt utfört. Ingen skugga.

För två år sen och för ett år sen viskade du vid två tillfällen i den tjänstvilliga SVT att poliser fanns med i mordbilden. Visste du inte det 1988, Leif? Och 1995? Har du ett bra svar? Eller blev du smygande verbalinspirerad genomde många åren?

Det har under 27 år slagit mig hur f e l allting varit. I smått och i stort, i tanke, omdöme. Framför allt omdöme, över huvud taget.

Ska jag summera. Var mordet på Olof Palme din möjligen perifera tankesyssla redan före Dekorima? Jag har dig på näthinnan denna TV- kväll 1988: snygg och proper och med ett etablerat överdirektörsleende, färdig att göra mos av enklare journalister i branschen. Du talade till synes övertygat i ett grått ärende – menade du verkligen allt du sa? Kom det från ditt hjärta? Var du 1988 så bedövande okunnig om allt som sammanhängde med det faktiska mordet att du den gången inte såg ett enda faktiskt sammanhang? För att 2011 plötsligt påstå dig veta? Har du under de många åren befunnit dig i krigarens lovliga ärende att såra och döda?

Såra och döda för att inte minsta droppe sanning finge sippra ut?

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Denna skrivelse kommer att läggas ut på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

sedan jag fått ditt svar, alternativt efter tio dagar om jag inte fått något svar.

Ljög Leif GW vartenda ord i TV 1988?

23.10.2013
Jag sitter skakad denna oktoberdag 2013, sedan jag sett vårt gamla samtal, Leif GW Perssons och mitt, från 1988, sedan min förmodligen revolutionerande första bok i Palmeärendet, Polisspåret, utkom.

Jag ska förklara. Leif GW Persson, den gången absolut inte mumlande utan klar i rösten som en ung polisaspirant, avfärdar under filmens 23 minuter – ja, se och här själva - varje minsta antydan till misstanke mot den pågående och tämligen nystartade polisutredningen. Han anlägger en ton av förmyndare gentemot denne obotligt opolisiäre Sven Anér som tar sig friheten att skriva om ting som han inte är utbildad för, och han utnyttjar varje tänkbart litet fel i polisresonemangen som stöd för, inte att någonting pekar fel utan i stället pekar rätt: det är just underligheter och tveksamheter som i en riktig förundersökning vittnar om att allt gått korrekt till: alltför elegant korrekt är anmärkningsvärt. Och hör sen, Sven Anér!

Jag tar mig för pannan. Dels inför GW:s attityd att säga att det är just fel som blir rätt, dels, och inte minst av hans absoluta, i varje fall framförda, övertygelse att polisspåret är från första avtrycket påhittat, framfört och drivet, möjligen på jäkelskap, av denne sorglige Sven Anér.

Den positionen vore egendomlig över huvud taget, mot bakgrund av den polisundersökning som förevarit. Den blir, i dagens läge groteskt ohållbar när GW numera friskt och frejdigt går ut med det säkra påståendet att mordet framför allt begåtts inom kretsen av poliser!

Då hade jag väl rätt då, GW? Ring och be om ursäkt! GW ringer inte, han svarar mig aldrig, och han jämför aldrig den unge, rätt elegant klädde, GW med dagens mumlande polisspårsproselyt. Först tycka vitt och sen tycka svart, det är ungefär så polisrapportering kan gå till: rapporter läggs ovanpå varandra, syntes och kontinuitet saknas.

Rikspolisstyrelsens så småningom chefskriminolog framstår, med denna film i blickfånget, som direkt lögnare. För han har aldrig talat om, mellan 1997 och 2013, vid vilken tidpunkt fjällen föll från hans ögon: ”Heureka! Det var hela tiden ett polisspår!”

Det rör sig om en intellektuell oredlighet som är hisnande. GW har numera i katastrofrubriker i Expressen meddelat att han avser att lämna TV. Hans kvinnliga medarbetare tycker att detta är tråkigt. Det tycker inte jag. GW har gjort precis nog som suddare i spåren efter mordet på en statsminister. Ett grymt, solkigt mord.

Se nu filmen och dra dina egna slutsatser! http://www.youtube.com/watch?v=icxVRgZNFzw

Ulf Nilson, long time!

22.10.2013. Jag arbetar vidare med det sorgliga Palmemordet. Jag blir aldrig någonsin motsagd eller dementerad eller kommenterad, ingen talar någonsin om för mig att jag har fel.

Bland mycket som är otäckt är ju det förhållandet att Anti Avsan sitter på så centrala poster: riksdag, placerad i det lagberedande justitieutskottet, tingsrätt, för att döma människor, samt på viktiga platser inom den mycket moderata Huddinge kommun: kommunstyrelse, kommunfullmäktige, där han leder den moderata gruppen. Det finns knappast någon person i Sverige som samtidigt sitter på så många, så höga poster.

Avsan är mördare, det har jag sedan 2008 gått ut med, och jag ändrar mig inte. Som du ser har Avsan i praktiken själv gjort ett klart medgivande.

Staffan Heimerson hade för ett par månader sedan på sin AB-sida ett kort omnämnande av Avsan-affären, vilket dock förträngdes, även av AB:s egen redaktion.

Kan du läsa min bifogade text? Det här är ju ett oerhört sprängstoff, och det är ynkligt att all press håller tyst!

Annars mår jag bra, 92 år. Vi har fått lov att sälja vårt fina lilla ställe på landet, utåt Roslagen. Varken Lena eller jag har våra körkort kvar, så vi fick den vägen vandra. Men vi bor bra i en trea + studentrum – som vi tidvis hyr ut – här i Uppsalas Sommarro, dit nu vinterron kommer.

Min hälsa är skaplig. En diabetes 2 som jag tycks hålla i schack, annars just ingenting, peppar, peppar. Hjärnan är vaken och säger åt mig när jag ska sätta mig vid datorn.

Affären Anti Avsan tänker jag försöka öppna upp.

Kollegial och vänlig hälsning!

Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. bil.

Förslag till brev till Bengt Svensson

Till Rikspolischefen Bengt Svenson, Box 12256, 102 26 Stockholm!

 

Jag är en av många som länge följt Sven Anérs kamp för rätt och sanning i

det mörka Palmeärendet. Jag föreslår nu:

Rättsstaten bör verka för att den av Sven Anér för mordet på Olof Palme anklagade

rådmannen och moderate riksdagsledamoten, kommunale förtroendemannen i Huddinge,

Anti Avsan

hörs av åklagare och polis rörande detta mord. Därmed skulle kunna fastslås om Avsan är oskyldig eller om fortsatt lagföring bör sättas in.

Avsan skulle därmed befrias från den ovisshet han måste ha upplevt sedan Sven Anér: Palmemordet: Affären Anti Avsan utkom år 2008-2009, med Sven Anérs hårda men aldrig avvisade anklagelser.

Är Anti Avsan oskyldig? Eller krävs fortsatt utredning?

I en situation då uppenbar oro råder i polisleden (5 000 upprörda Facebook-insändare, just avslöjade av Expressen), måste det för dig, i ditt ämbete, kännas särskilt angeläget att du och den svenska poliskåren äntligen kan lägga denna svåra fråga bakom er, rejält prövad.

Jag har genom åren märkt hur jag och mina engagerade vänner känt den olösta Palmegåtan som en tung ryggsäck; det skulle innebära en stor lättnad om vi alla i Sverige kunde veta att allt nu görs för att skapa klarhet i stället för det dis som hittills rått.

Vi är många som lägger denna sak nära ditt ämbete, nära ditt samvete.

Vidare: Begäran om utfående av allmänna handlingar! Jag önskar utfå de förhör som avhållits med Anti Avsan samt med de unga kvinnorna ”Anneli” och ”Anki” rörande händelserna vid Dekorima den 28.2.1986. Förhören torde vara minst nio till antalet. Jag önskar ett noga motiverat myndighetsbeslut samt i förekommande fall besvärshänvisning.

Jag önskar din kommentar, jämte uppgift om handläggare och diarienummer! Underskrift:

Till mina meddebattörer!

26.10.2013. Du skulle göra mig och saken en mycket stor tjänst om du undertecknade och postade bifogade brev!

Jag känner att det bubblar och pyr ute i landet, men medierna är mycket tysta.

Jag föreslår nu, (1) att du postar brevet, underskrivet, till rikspolischefen, samt att du (2) tar kontakt med dina lokala medier där du bor och ber om hjälp med publicitet. Brevförslaget kommer att gå till cirka femtio personer, de flesta engagerade gamla PALME-nytt-prenumeranter, som har hållit kontakten genom decennierna.

(1) Jag ber dig alltså hos rikspolischefen begära, att ett antal förhör i Palmeärendet, som varit hemliga i över 27 år, trots att de så direkt berör den svenska allmänheten, nu släpps fria till dig.

När du får svaret från rikspolischefen, och om svaret är nekande, ber jag dig överklaga till Kammarrätten i Stockholm. Du kommer att få s k besvärshänvisning från rikspolischefen, och sedan är det bara att skriva till Kammarrätten: datum och ärendenummer samt texten ”Jag överklagar rubricerade beslut”, Ditt överklagande postar du sedan, inte till Kammarrätten utan till rikspolischefen. Det är inte särskilt krångligt. Sedan är det bara att avvakta ett tag – hjälper du mig och saken?

(2) Jag ber dig alltså också ta kontakt med dina lokala medier och berätta att du deltar i den här aktionen. Det är viktigt att den blir lokalt förankrad, även utanför Stockholm!

Jag tackar dig på förhand för din hjälp!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala, 018-15 12 79.

Regering, riksdag, tingsrätt, Huddinge kommun: Varför utreds inte Anti Avsan för mordet på Olof Palme?

22.10.2013. Till Justitieministern, Riksdagens talman, Stockholms Tingsrätt samt Huddinge kommun!

Sedan de grundfalska beskyllningarna mot Christer Pettersson för mordet på Olof Palme avfärdats av Svea Hovrätt och av Högsta domstolen, återstår i dag ingen för mordet utpekad person mer än

Moderate ledamoten av Sveriges riksdag och av dess justitieutskott, rådmannen vid Stockholms Tingsrätt samt moderate gruppledaren i kommunstyrelsen, ledamoten av kommunfullmäktige i Huddinge kommun

Anti Harald Avsan.

Jag har vid flera tidigare tillfällen utförligt informerat mina fyra adressater om detta synnerligen allvarliga förhållande som innebär den svenska rättsstatens skam och nesa.

25.10.2013. Till samtliga fyra adressater enligt ovan. Som jag skriver önskar jag från mina fyra adressater besked rörande dnr och handläggare samt svar.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Regering, riksdag, tingsrätt, Huddinge kommun: Varför utreds inte Anti Avsan för mordet på Olof Palme?

22.10.2013. Till Justitieministern, Riksdagens talman, Stockholms Tingsrätt samt Huddinge kommun!

Sedan de grundfalska beskyllningarna mot Christer Pettersson för mordet på Olof Palme avfärdats av Svea Hovrätt och av Högsta domstolen, återstår i dag ingen för mordet utpekad person mer än

Moderate ledamoten av Sveriges riksdag och av dess justitieutskott, rådmannen vid Stockholms Tingsrätt samt moderate gruppledaren i kommunstyrelsen, ledamoten av kommunfullmäktige i Huddinge kommun

Anti Harald Avsan.

Jag har vid flera tidigare tillfällen utförligt informerat mina fyra adressater om detta synnerligen allvarliga förhållande som innebär den svenska rättsstatens skam och nesa.

Mina mycket allvarliga anklagelser mot Anti Avsan, sedan hösten 1992, har accelererat efter utgivningen 2008-2009 av min bok Palmemordet: Affären Anti Avsan, där jag, 2009, klart och otvetydigt utpekar Avsan för mordet den 28 februari 1986 vid Dekorima i Stockholms city på statsminister Olof Palme.

Dessa anklagelser är av en art att de i ett fungerande rättssamhälle omedelbart skulle ha rättsligen bemötts, givetvis av Anti Avsan själv eller genom någon av mina adressaters försorg. Men jag har aldrig approcherats av någon rättsvårdande myndighet, jag har aldrig fått besked från vare sig Avsan själv eller från någon av hans uppdragsgivare att jag gjort och gör mig skyldig till förtal.

Jag har endast mötts av tystnad från er sida.

Däremot har Anti Avsan själv inte varit helt tyst. Han ombad för ett par år sedan en dåvarande mp-kollega i civilutskottet (vilket han först tillhörde) att ”tala med Anér och be honom sluta; det är besvärligt för min hustru och barnen”.

Helt nyligen, denna höst, ringde mig i min bostadstelefon en man, inte Avsan själv, och framförde liknande, mycket klara önskemål; jag borde omedelbart sluta med mina trakasserier, Avsan och inte minst hans maka vore förnämliga personer, som tog illa upp av vad som pågår etc.

Eftersom jag flera gånger riktat rättsliga förfrågningar och önskemål, även i dag aktuella, rörande Anti Avsan, går det att hävda att påringningen hade karaktären av övergrepp i rättssak. Men jag har inte formellt påtalat ärendet, bl a eftersom jag inte har den påringandes namn; han valde att vara anonym.

Det finns dessutom ett tydligt och avslöjande uttalande, tidigare i år, av Anti Avsan själv. Han hade då vid en lunch på NK sammanträffat för ett arrangerat möte med en tidigare, numera pensionerad poliskollega, som han känner väl.

Kollegan hade vid lunchen ställt frågan till Avsan:

Var det du som sköt Olof Palme?

Svaret blev:

Nä nä, vi har sådan uppbackning så ni kan inte ta oss!

Ett sensationellt svar. Den som är oskyldig svarar inte så. Han blir rimligen upprörd och reagerar ilsket nekande på den närgångna frågan.

Icke så Avsan. Han drar i stället upp en bakgrund som förvånar och skrämmer. Skulle det ha funnits, eller ännu i dag finnas, en grupp som Avsan kallar för ”vi”, i vilken han själv och ett antal, förmodligen poliser, ingår. Denna Avsan-grupp skulle skyddas av en annan, ej definierad grupp inom rättsstaten, vilken i sin tur ser till att Avsan-gruppen aldrig blir lagförd!

Jag har, på min blogg samt i separat brev till Avsan, begärt kommentar till detta yttrande vid NK-lunchen, men jag har inte mötts av någon som helst kommentar, någon som helst dementi.

Som jag uppfattat saken har varken förundersökningsledaren för Palmeutredningen, vice riksåklagaren Kerstin Skarp, eller rikskriminalens Dag Andersson/Hans Melander granskat Avsans uttalande, vilket torde vara ett av de mest sensationella i denna utredning över huvud taget.

Sålunda: Anti Avsan, som sedan hösten 1992 hade bort förhöras som klart utpekad av de två kvinnliga huvudvittnena Anneli och Anki från Dekorima, är ännu idag inte hörd i botten. Han hördes upplysningsvis den 14 april 1993, men detta förhör påstås vara hemligt. Av granskningskommissionens korta referat framgår tydligt att rikskrim vid förhörstillfället aldrig berörde mordet på Olof Palme. Åklagare och polis har enständigt avstått från att koppla Anti Avsan till detta mord.

Mina adressater: Avsan får inte höras, och jag får inte höras. Därmed menar tydligen höga representanter för den demokratiska svenska rättsstaten att all rättvisa skipas, att den totala tystnaden kan ersätta den genomlysning som lagen förutsätter.

Vi bevittnar en farlig situation, transsubstantierad av denna episod från det nyss passerade veckoslutet:

Anti Avsan redovisar vid den pågående moderatstämman sina synpunkter på planerna på s k straffrabatt. Orden i mikrofonen kommer från en person för vilken ett straff för misstänkt mord aldrig har övervägts.

Tar jag till för hårda ord? Nej. Och jag hade för länge sedan kunnat attackeras med rättsliga argument; jag har begärt detta men ingenting har hänt, ingenting händer.

Att Anti Avsan, utbildad jurist, inte stämmer mig för förtal är oerhört. Sätt er själva in i en motsvarande situation? Skulle någon av er, av er som rättvisans representanter, ha suttit overksam?

Inte minst borde den stora, moderatdominerade Huddinge kommun inför sina väljare vara intresserad av absolut klarhet beträffande styrningen i kommunens topp.

Så granska Anti Avsan! Och granska, minst lika strikt,

Sven Anér, 210814-5075, FK, DHS, SJF, SFF, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Jag önskar, från mina fyra adressater, med vändande post uppgifter rörande dnr och handläggare. Samt snarast möjligt, myndigheternas svar!

Är Avsan högerextremist?

20.10.2013. Jag är knappast den som ska besvara rubrikens fråga, vilken förstås är mycket viktig. Det tillhör de olika partiorganisationernas viktigaste uppgifter att sköta erforderlig vakthållning, under förutsättning att partiorganisationen i fråga anser uppgiften viktig.

Jag har i Affären Anti Avsan och senare i bloggdebatten pekat på en del inslag som skulle kunna motivera frågan, men eftersom Fredrik Reinfeldt med underlydande ingenting gjort, vare sig på Helgeandsholmen eller i Huddinge, får jag väl förmoda att de anser att allt är väl beställt. Möjligen skulle Avsans påstående att jag har kommunistiska mördarkamrater i Estland kunna väcka specifika misstankar.

Även kårbildningar som ”Stockholms försvarsskytteförening” och ”MOP86, Föreningen Mordet på Olof Palme”, skulle kunna skapa visst intresse, men varken Reinfeldt, polis eller åklagare har bemödat sig, trots direkta propåer från bl a min sida.

Jag har rent av föreslagit att termen högmålsbrott kanske skulle kunna vara applicerbar, men den tanken har inte rotat sig bland mina socialt överordnade.

Kanske förhåller det sig helt enkelt så att mordet under inga omständigheter f å r utredas, och då gäller förstås inga vanliga lagböcker, som i så fall kan stå där på sina hyllor och skämmas. Uppgiften finns ute bland tämligen trovärdiga rykten rörande uttalanden från höjdare: Detta mord får aldrig lösas!

Nej, i varje fall hade Göran Persson ingenting emot att år 2002 ge den i Palmemordet i hemlighet förhörde Anti Avsan hans eftertrådda regeringsfullmakt som rådman. Är det ren slentrian, detta med regeringsfullmakter till svenska rådmän? Till oavsättliga (!) svenska rådmän?

Jag brukar ofta fråga mig: vad kommer att hända då säg 2050-talets forskare sätter sig ner med dagens hårddiskar och pappersluntor? Vad kommer att hända då de ser att Avsan kunde slå ifrån sig med att

Nä nä, vi har sån uppbackning så ni kan inte ta oss!

Om t ex min sonsonson Felix en gång sätter sig ner med denna märkliga dokumentation? Kommer han då att fråga sig varför gammelfarfar i fridens namn ägnade sig åt denna gyttja? Eller kommer han att säga: OK, jag tar på mig dykardräkt och försöker skovla?

Att Palmeaffären – och Affären Anti Avsan – helt skulle få försvinna från Sveriges yta känns inte troligt. Inte helt troligt.

Sven Anér

Förhöret med Anneli – aldrig meningen att det skulle få publiceras!

20.10.2013.

Det här blir nog första gången som något av förhören med Anneli och Anki vid Dekorima publiceras, in extenso. Officiellt har vi varit betrodda bara med granskningskommissionens (läs JO Hans-Gunnar Axbergers) korta och snöpta version av det viktigaste vittnesmålet i hela Palmeaffären.

Anledningen till att vi får läsa detta enda förhör (av tre med Anneli och fem med Anki) har jag tidigare redovisat. Min gamle journalistkollega Olle Alsén, som skapade all fakticitet kring Dekorima, godkändes märkligt nog som lekmannabisittare vid detta första förhör med Anneli. Alsén kunde obehindrad banda (!) förhöret, varefter han skrev ut det på sin Halda samt lämnade in en kopia till rikskrim, som i det läget bestämde att de var tvungna att öppet arkivera Alséns utskrift, eftersom den utgjorde en utifrån kommande skrivelse till förundersökningen!

På så sätt blev åtminstone en av de båda så centrala vittnenas redovisningar tillgänglig för allmänheten. Vid de sju följande förhören, två ytterligare med Anneli samt fem (!) med den i sammanhanget så viktiga Anki, som ju var den som kände Avsan sedan tidigare, från gymet i Upplands-Väsby - ja då fick Olle Alsén inte sitta med vid sin bandspelare; jag kan gissa att den inledande hyggligheten mot Alsén ångrades djupt.

Alltnog: jag påträffar nu på nytt Anneli-texten och blir som tidigare tagen av den lediga, verklighetsnära texten: nära i tiden, trots att sju år har gått, nära i sammanhangen, nära kvar i Annelis sinne – ja, bedöm själva!

Tänk om någon förhörsledare eller rent av någon uppnosig polisaspirant hade sagt ifrån:

”Nej, nu måste vi ta in Avsan på ett rejält förhör!”

Men det vågade ingen säga. I stället, ledd av Hans Ölvebro, startades ”Operation Mosa Anneli och Anki”, ett lågvattenmärke i dyn. I andra samtal, från Alséns bandspelare och Halda, ägnar Ölvebro ett helt gammalt färgband åt att grovt misstänkliggöra dessa finsktalande flickor som han har fått på halsen. ”Då är dom kriminella”, säger han vid ett minnesvärt tillfälle.

Ölvebro, från rikskrims djup, och dessa båda klara och kloka och tydliga flickor – en märklig konstellation. ”Då är dom kriminella!”

De sju förhören, som vi aldrig får se, med Anneli och Anki, är den begravda Palmeutredningens Rosette-stenar, för framtida polisiära arkeologer att påträffa i de hittills låsta pappersbergen. Jag känner – det medger jag gärna – någonting vått i ögonvrån, när jag upplever att Palmegåtan kunde varit en uppslagen bok om samtliga Dekorima-förhör legat framför mig på skrivbordet, två sanna flickor med huvudet på skaft.

Nu får jag, och framför allt hela den svenska allmänheten, nöja oss med den sorgligt korta och avsiktligt snöpta version som kommissionen/Axberger serverar i rapporten från 1999:

Kvinnan /Anneli, på en Finlandsbåt 1992/ hade berättat att hon mordkvällen tillsammans med en väninna /Anki/ varit på bio och sedan gått Sveavägen norrut. Väninnan hade frågat en man, som stod i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, vad klockan var. Mannen hade inte velat svara. Medan väninnan försökte få ett svar talade mannen i en walkie-talkie och sa att han var igenkänd samt fick svaret att han skulle fortsätta ändå. Kvinnorna gick från platsen. Väninnan berättade att hon kände igen mannen, som hon tilltalat på finska, och att hon sett att han höll ett vapen under sin jacka. En stund senare hörde de ett skott.

Det är det hela. Jämför nu med Alséns ordagranna utskrift av Annelis vittnesförhör!

Från Olle Alsén 26/1 93

Ur Annelies polisförhör inför Ingvar Isacsson 26/1 93

”Det var en sån titel att jag inte kunde tro att det var en psykopatfilm. --- Vi skildes utanför bion, hon (X) gick direkt åt ett annat håll /när förhöret hålls är Anki inte identifierad för polisen utan får markeras med (X)/… Vi går Kungsgatan upp mot Sveavägen och svänger direkt till höger, mot Dekorimahållet. Vi går nästan förbi killen som står vid Dekorima… vi skulle titta på möbler, vi gick och pratade om möbler, jag var nyinflyttad… vi hade tid innan tåget skulle gå… och precis när vi kom förbi (Dekorima) så frågade hon vad klockan är, och…

”Var står hon då, står hon precis utanför Dekorima?”

”Det var så ljust där, antingen precis utanför dörren eller bredvid.”

”Han står stilla, eller möter ni honom?”

”Han står stilla där. Det måste vara det ljusaste stället där. Och så frågar hon vad klockan är, och så ska jag titta, och så har jag inte klockan på mej, och jag har alltid klockan på mej. Och då började hon skratta åt mej: ´du som aldrig brukar glömma klockan´. Och så ser hon killen och så går hon direkt till honom och jag följer efter. Och då händer det märkliga att hon tilltalar den här killen på finska, vad klockan är. Hon brukar aldrig tilltala nån på finska, om nu för att hon är finlandssvenska eller nåt annat. Jag är jättesur på henne för att hon inte vill det, det var verklig förvåning från min sida. Och så frågar hon hur mycket är klockan, och han bara tittar på henne – förmodligen är han så paff, jag kommer ihåg hans ögonkontakt, han blev så paff över att hon tilltalar direkt honom på finska. Jag reagerade också på det, plus att jag fortfarande är upprörd över filmen. Bara tittade på henne. Så svarade han inte och då tar hon honom i jackan här i kragen, ´kan du inte säga vad klockan är?´, fortfarande på finska. Eller ´Varför kan du inte säga vad klockan är´ säger hon. Och fortfarande säger han ingenting. Och så börjar jag förstå att det här är inte bra, på något sätt, så jag börja ta i hennes arm då, i jackärmen och vill att hon ska börja… då drar jag henne tillbaka mot Kungsgatan, för då har jag redan hunnit glömma bort att vi ska gå och titta i skyltfönster, då tycker jag att det är konstigt för han är så konstig då, och då hör vi…”

”Du upplever det som obehagligt?”

”Ja, jag känner att det här är inte bra liksom, plus det hjälper ju inte då med stämningen från filmen alltså, det kanske inte var så farlig stämning ändå men att det liksom… men i stort sett kändes det så.

Och sen så hör vi båda två det här att… han har den här walkie-talkien i handen då plötsligt… hon ser ju mera…”

”Har ni börjat gå då därifrån när ni hör det?”

”Nej, hon står fortfarande framför och jag drar i henne och vill att hon ska komma med, och så känner han att ´Jag är igenkänd´, allting händer på finska då.”

”Har han den här…”

”Den såg jag också, att han hade, walkie-talkien i handen. Men det är hon som har sett att han har haft en pistol så här under armen, men inte jag.”

”Ska vi stoppa lite här och ta en beskrivning av den här mannen. Vad är det för ungefärlig ålder på honom?”

”En vanlig ung kille, 25-30 år. Svårt bedöma ålder, men nånting sånt.”

”Det är det du kommer ihåg du ska berätta för mej, minns du inte så säger du att du inte minns.”

” … och mer allmänt… en vanlig kille, brunhårig…”

”Vi brukar köra i en viss följd.” ”Okej”

”Ungefärlig längd på honom?”

””Minst ett huvud längre än mej. Kanske 180-185 kanske. Han var inte liten, utan han var--- normal.”

”Anneli är själv…?”

”Lägg till en femton?”

”Hundrasjuttifem, hundraåtti, det är jättesvårt. Kan också ha varit längre men det vet…”

”Kroppsbyggnad då?”

”Normal. Inte tjock, inte smal.”

”Hårfärg?”

”Brunhårig. Inte ljushårig.”

”Hår? Lockigt, rakt?” – ”Nej, som du, Isacsson.”

”Kortklippt?”

”Ja. Sen kommer jag inte ihåg nånting. Om glasögon eller mustasch eller nånting, jag har för mig att han inte hade det men det kan jag inte garantera… Jag kommer ihåg hans ögon, men ögonfärgen kan jag inte säga. Men jag kommer ihåg hans ögon, att han var så förvånad. Den där minen.”

”Klädsel? Barhuvad eller huvudbonad?”

”Kommer inte ihåg.”

”Jacka, rock eller…?”

”Nä. Så där halvlång, typisk skinnjacka då var det. Kunde varit lite lång (trång?), kommer inte ihåg, kommer bara ihåg att den var halvlång och att det var en skinnjacka.”

”Mörk eller ljus?”

”Mörk. Mörkfärgad. Sen kommer jag inte ihåg något om skor eller… det är hans ansiktsuttryck som jag (???) och sen skinnjackan och det då.”

”Den där jackan, hade han den uppknäppt eller hopknäppt?”

”Inte sett, nej.”

”Walkietalkien då, hade han den… du upptäckte den så småningom, kan han ha haft den i handen redan från början?... Handskar? Då går vi tillbaka till situationen. Du står och drar henne i jackan, Ann /varför Ann?/ står fortfarande framför honom. Och då…”

”Då ser jag att han tar den här walkietalkien, att han har den i handen alltså, för jag har inte upptäckt det, och då upptäcker jag att han har den i handen… jag tittar först på honom, men jag tittar också på henne, över min förvåning fortfarande att han pratar finska med henne. För vi har just haft ett stort gräl före (på?) den helgen med andra finska killar då, varför dom inte pratar finska med mej. Jag vill ju prata finska så fort jag får en möjlighet, jag har ju inga andra.

Men i alla fall. Så säger han i wlkietalkien att ´jag är igenkänd´, på finska. Och han får svar från nån annanstans att ´bry dej inte om det. Dom kommer nu.´ Och då tar jag ännu hårdare på min kompis arm och så drar i väg henne. Och börjar gå raskt iväg upp mot Kungsgatan. Då kände till och med hon att det var obehagligt och så började vi gå. Vi springer fortfarande inte då.”

”Den här walkietalkien, var det en stor apparat eller en liten?”

”Jag kommer inte ihåg, men han hade den där.”

”Var det en antenn, en liten kort antenn eller en längre, om du minns?”

”Nej, inga detaljer alls, det är alldeles för länge sen. Utan jag bara kommer ihåg att han pratade i den. Den kanske inte var så stor heller i och för sig… och så har jag de här finska orden. Och sen promenerade vi, och sen kommer jag inte ihåg i vilken situation vi hör det, men så hör vi ett skott i alla fall, och det är strax efter och… ja, på samma sida fortfarande. Det är min minnesbild alltså.”

”Hur långt har ni hunnit när ni hör skottet då?”

”Kanske över Kungsgatan. Men jag är säker på att vi ser inte honom vid det tillfället när skottet går. Och det var ju en jättesmäll, så jag vet inte om det är ett skott eller två tillsammans, men vi uppfattade det som e t t stort skott. Vi kan ha passerat Kungsgatan, men…”

”Ur hans åsyn, ja. Så det kan ha varit nån annan där som har kommit sen, man vet inte.” /Denna fråga känns knappast naturlig/

”När vi hör det här så tar jag tag i henne och börjar springa upp mot Sergels Torg.”

Där slutar Olle Alséns utskrift i min version, men jag är inte helt säker på att hela Anneli-texten verkligen slutar här. Det jag har skrivit ut måste ju dock vara det väsentliga. Jag hävdar att det var rådmannen från 2002 som sköt.

Ett tips: läs nu det här flera gånger. Mot den här bakgrunden, en i flera avseenden oviss bakgrund i själva verket. Frågorna tränger sig på, det var ett tag sedan jag gick igenom den här texten.

Den första frågan blir den här: Hur mycket vet den förhörande Isacsson om den faktiska verkligheten bakom? Att det är Anti Avsan som har skjutit, att polisledningen hela tiden haft den kompletta sanningen klar för sig?

Denna fråga blir ju så utslagsgivande. Har Ölvebro hållit den mörka sanningen för sig själv och låtit sina underlydande agera utan denna makabra förkunskap? Eller har han åtminstone antytt?

I ena fallet blir det ut Isacssons synvinkel ett äkta förhör, i det andra fallet en enda lång uppvisning i förställning. Det känns kusligt, jag har ingenting konkret att ta på. Allt halkar.

Sedan till ett försök till bedömning av Annelis insats. Visst, hon är skärpt! Hon talar klar vanlig vardagssvenska, antagligen med det finska tonfallet, men det kan jag ju inte veta. När har en förhörsledare suttit med ett sådant guldvittne i ett mordfall?

Och så ber jag mina bloggbesökare att jämföra med granskningskommissionens kortversion; jag behöver inte själv detaljkommentera, men kommissionen – dvs i praktiken den raskt till JO promoverade Axberger, ledamot och huvudsekreterare vid ordbehandlaren – lyckas i sitt referat skymma den faktiska dialogens närhet och äkthet.

Men det här är en händelse och ett vittnesförhör och en originalutskrift och ett referat, så otroligt centralt i hela Palmemordet, som inte låter sig entydigt analyseras. Bland annat: vilken information hade Axberger själv, medan han petade med sina tusen sidor kommissionstext? Han sitter genom åren med Christer Pettersson som sin gärningsmannafavorit, detta är uppenbart. Varför annars anslå över hundra sidor åt en person och en serie händelser som så uppenbart tydligt inte har med det faktiska mordet att skaffa? Jag väljer att anse att nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger fick sitt uppdrag under den klara förutsättningen att han var på det klara med att Avsan var gärningsmannen, att detta självfallet måste förtigas samt att han borde hålla dörren i högsta grad öppen för syndabocken Pettersson.

Att juristen Axberger, för vilken alla informationsportar stod öppna, inte skulle ha skymtat den stora svarta sanningen håller jag för uteslutet. Axberger är naturligtvis inte dum. Han hade handplockats för klipskhet. Att en jurist i karriären kan låtsas tro att ett välstrukturerat nationellt prestigemord skulle kunna administreras av en gravt drog- och alkoholskadad person är grandiost omöjligt, vilket givetvis Axberger i själva verket är den förste inse. Naturligtvis har han hela tiden sett den stora svarta lögnen.

Men med dessa premisser har Axberger år ut och år in – han satt ju även med under Marjasin – hjälpt mordets och mordutredningens falska hejdukar med att falskeligen vara den drivande bakom ett helt kommissionsarbete, en hel eländes kommission.

Detta känns skakande att fästa på pränt – vad skulle jag inte – självfallet gärna under ed – kunna berätta för till exempel Stockholms Tingsrätt, om den ville lyssna. Men det vill den inte. Jag skriver då och då till rätten och frågar om Avsan och säger att jag så gärna blir hörd i ett rejält svep, men jag möts av förnärmad tystnad.

Sven Anér

PS, ett ständigt PS:

Hur har så många, av de många kloka som bor här i landet, kunnat tro, kunnat låtsas tro, på vår svartaste, tyngsta skröna? Den i falskhet spunna storyn kring en statsministers död? SA.

Förhöret med Anneli – aldrig meningen att det skulle få publiceras!

20.10.2013.

Det här blir nog första gången som något av förhören med Anneli och Anki vid Dekorima publiceras, in extenso. Officiellt har vi varit betrodda bara med granskningskommissionens (läs JO Hans-Gunnar Axbergers) korta och snöpta version av det viktigaste vittnesmålet i hela Palmeaffären.

Anledningen till att vi får läsa detta enda förhör (av tre med Anneli och fem med Anki) har jag tidigare redovisat. Min gamle journalistkollega Olle Alsén, som skapade all fakticitet kring Dekorima, godkändes märkligt nog som lekmannabisittare vid detta första förhör med Anneli. Alsén kunde obehindrad banda (!) förhöret, varefter han skrev ut det på sin Halda samt lämnade in en kopia till rikskrim, som i det läget bestämde att de var tvungna att öppet arkivera Alséns utskrift, eftersom den utgjorde en utifrån kommande skrivelse till förundersökningen!

På så sätt blev åtminstone en av de båda så centrala vittnenas redovisningar tillgänglig för allmänheten. Vid de sju följande förhören, två ytterligare med Anneli samt fem (!) med den i sammanhanget så viktiga Anki, som ju var den som kände Avsan sedan tidigare, från gymet i Upplands-Väsby - ja då fick Olle Alsén inte sitta med vid sin bandspelare; jag kan gissa att den inledande hyggligheten mot Alsén ångrades djupt.

Alltnog: jag påträffar nu på nytt Anneli-texten och blir som tidigare tagen av den lediga, verklighetsnära texten: nära i tiden, trots att sju år har gått, nära i sammanhangen, nära kvar i Annelis sinne – ja, bedöm själva!

Tänk om någon förhörsledare eller rent av någon uppnosig polisaspirant hade sagt ifrån:

”Nej, nu måste vi ta in Avsan på ett rejält förhör!”

Men det vågade ingen säga. I stället, ledd av Hans Ölvebro, startades ”Operation Mosa Anneli och Anki”, ett lågvattenmärke i dyn. I andra samtal, från Alséns bandspelare och Halda, ägnar Ölvebro ett helt gammalt färgband åt att grovt misstänkliggöra dessa finsktalande flickor som han har fått på halsen. ”Då är dom kriminella”, säger han vid ett minnesvärt tillfälle.

Ölvebro, från rikskrims djup, och dessa båda klara och kloka och tydliga flickor – en märklig konstellation. ”Då är dom kriminella!”

De sju förhören, som vi aldrig får se, med Anneli och Anki, är den begravda Palmeutredningens Rosette-stenar, för framtida polisiära arkeologer att påträffa i de hittills låsta pappersbergen. Jag känner – det medger jag gärna – någonting vått i ögonvrån, när jag upplever att Palmegåtan kunde varit en uppslagen bok om samtliga Dekorima-förhör legat framför mig på skrivbordet, två sanna flickor med huvudet på skaft.

Nu får jag, och framför allt hela den svenska allmänheten, nöja oss med den sorgligt korta och avsiktligt snöpta version som kommissionen/Axberger serverar i rapporten från 1999:

Kvinnan /Anneli, på en Finlandsbåt 1992/ hade berättat att hon mordkvällen tillsammans med en väninna /Anki/ varit på bio och sedan gått Sveavägen norrut. Väninnan hade frågat en man, som stod i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, vad klockan var. Mannen hade inte velat svara. Medan väninnan försökte få ett svar talade mannen i en walkie-talkie och sa att han var igenkänd samt fick svaret att han skulle fortsätta ändå. Kvinnorna gick från platsen. Väninnan berättade att hon kände igen mannen, som hon tilltalat på finska, och att hon sett att han höll ett vapen under sin jacka. En stund senare hörde de ett skott.

Det är det hela. Jämför nu med Alséns ordagranna utskrift av Annelis vittnesförhör!

Från Olle Alsén 26/1 93

Ur Annelies polisförhör inför Ingvar Isacsson 26/1 93

”Det var en sån titel att jag inte kunde tro att det var en psykopatfilm. --- Vi skildes utanför bion, hon (X) gick direkt åt ett annat håll /när förhöret hålls är Anki inte identifierad för polisen utan får markeras med (X)/… Vi går Kungsgatan upp mot Sveavägen och svänger direkt till höger, mot Dekorimahållet. Vi går nästan förbi killen som står vid Dekorima… vi skulle titta på möbler, vi gick och pratade om möbler, jag var nyinflyttad… vi hade tid innan tåget skulle gå… och precis när vi kom förbi (Dekorima) så frågade hon vad klockan är, och…

”Var står hon då, står hon precis utanför Dekorima?”

”Det var så ljust där, antingen precis utanför dörren eller bredvid.”

”Han står stilla, eller möter ni honom?”

”Han står stilla där. Det måste vara det ljusaste stället där. Och så frågar hon vad klockan är, och så ska jag titta, och så har jag inte klockan på mej, och jag har alltid klockan på mej. Och då började hon skratta åt mej: ´du som aldrig brukar glömma klockan´. Och så ser hon killen och så går hon direkt till honom och jag följer efter. Och då händer det märkliga att hon tilltalar den här killen på finska, vad klockan är. Hon brukar aldrig tilltala nån på finska, om nu för att hon är finlandssvenska eller nåt annat. Jag är jättesur på henne för att hon inte vill det, det var verklig förvåning från min sida. Och så frågar hon hur mycket är klockan, och han bara tittar på henne – förmodligen är han så paff, jag kommer ihåg hans ögonkontakt, han blev så paff över att hon tilltalar direkt honom på finska. Jag reagerade också på det, plus att jag fortfarande är upprörd över filmen. Bara tittade på henne. Så svarade han inte och då tar hon honom i jackan här i kragen, ´kan du inte säga vad klockan är?´, fortfarande på finska. Eller ´Varför kan du inte säga vad klockan är´ säger hon. Och fortfarande säger han ingenting. Och så börjar jag förstå att det här är inte bra, på något sätt, så jag börja ta i hennes arm då, i jackärmen och vill att hon ska börja… då drar jag henne tillbaka mot Kungsgatan, för då har jag redan hunnit glömma bort att vi ska gå och titta i skyltfönster, då tycker jag att det är konstigt för han är så konstig då, och då hör vi…”

”Du upplever det som obehagligt?”

”Ja, jag känner att det här är inte bra liksom, plus det hjälper ju inte då med stämningen från filmen alltså, det kanske inte var så farlig stämning ändå men att det liksom… men i stort sett kändes det så.

Och sen så hör vi båda två det här att… han har den här walkie-talkien i handen då plötsligt… hon ser ju mera…”

”Har ni börjat gå då därifrån när ni hör det?”

”Nej, hon står fortfarande framför och jag drar i henne och vill att hon ska komma med, och så känner han att ´Jag är igenkänd´, allting händer på finska då.”

”Har han den här…”

”Den såg jag också, att han hade, walkie-talkien i handen. Men det är hon som har sett att han har haft en pistol så här under armen, men inte jag.”

”Ska vi stoppa lite här och ta en beskrivning av den här mannen. Vad är det för ungefärlig ålder på honom?”

”En vanlig ung kille, 25-30 år. Svårt bedöma ålder, men nånting sånt.”

”Det är det du kommer ihåg du ska berätta för mej, minns du inte så säger du att du inte minns.”

” … och mer allmänt… en vanlig kille, brunhårig…”

”Vi brukar köra i en viss följd.” ”Okej”

”Ungefärlig längd på honom?”

””Minst ett huvud längre än mej. Kanske 180-185 kanske. Han var inte liten, utan han var--- normal.”

”Anneli är själv…?”

”Lägg till en femton?”

”Hundrasjuttifem, hundraåtti, det är jättesvårt. Kan också ha varit längre men det vet…”

”Kroppsbyggnad då?”

”Normal. Inte tjock, inte smal.”

”Hårfärg?”

”Brunhårig. Inte ljushårig.”

”Hår? Lockigt, rakt?” – ”Nej, som du, Isacsson.”

”Kortklippt?”

”Ja. Sen kommer jag inte ihåg nånting. Om glasögon eller mustasch eller nånting, jag har för mig att han inte hade det men det kan jag inte garantera… Jag kommer ihåg hans ögon, men ögonfärgen kan jag inte säga. Men jag kommer ihåg hans ögon, att han var så förvånad. Den där minen.”

”Klädsel? Barhuvad eller huvudbonad?”

”Kommer inte ihåg.”

”Jacka, rock eller…?”

”Nä. Så där halvlång, typisk skinnjacka då var det. Kunde varit lite lång (trång?), kommer inte ihåg, kommer bara ihåg att den var halvlång och att det var en skinnjacka.”

”Mörk eller ljus?”

”Mörk. Mörkfärgad. Sen kommer jag inte ihåg något om skor eller… det är hans ansiktsuttryck som jag (???) och sen skinnjackan och det då.”

”Den där jackan, hade han den uppknäppt eller hopknäppt?”

”Inte sett, nej.”

”Walkietalkien då, hade han den… du upptäckte den så småningom, kan han ha haft den i handen redan från början?... Handskar? Då går vi tillbaka till situationen. Du står och drar henne i jackan, Ann /varför Ann?/ står fortfarande framför honom. Och då…”

”Då ser jag att han tar den här walkietalkien, att han har den i handen alltså, för jag har inte upptäckt det, och då upptäcker jag att han har den i handen… jag tittar först på honom, men jag tittar också på henne, över min förvåning fortfarande att han pratar finska med henne. För vi har just haft ett stort gräl före (på?) den helgen med andra finska killar då, varför dom inte pratar finska med mej. Jag vill ju prata finska så fort jag får en möjlighet, jag har ju inga andra.

Men i alla fall. Så säger han i wlkietalkien att ´jag är igenkänd´, på finska. Och han får svar från nån annanstans att ´bry dej inte om det. Dom kommer nu.´ Och då tar jag ännu hårdare på min kompis arm och så drar i väg henne. Och börjar gå raskt iväg upp mot Kungsgatan. Då kände till och med hon att det var obehagligt och så började vi gå. Vi springer fortfarande inte då.”

”Den här walkietalkien, var det en stor apparat eller en liten?”

”Jag kommer inte ihåg, men han hade den där.”

”Var det en antenn, en liten kort antenn eller en längre, om du minns?”

”Nej, inga detaljer alls, det är alldeles för länge sen. Utan jag bara kommer ihåg att han pratade i den. Den kanske inte var så stor heller i och för sig… och så har jag de här finska orden. Och sen promenerade vi, och sen kommer jag inte ihåg i vilken situation vi hör det, men så hör vi ett skott i alla fall, och det är strax efter och… ja, på samma sida fortfarande. Det är min minnesbild alltså.”

”Hur långt har ni hunnit när ni hör skottet då?”

”Kanske över Kungsgatan. Men jag är säker på att vi ser inte honom vid det tillfället när skottet går. Och det var ju en jättesmäll, så jag vet inte om det är ett skott eller två tillsammans, men vi uppfattade det som e t t stort skott. Vi kan ha passerat Kungsgatan, men…”

”Ur hans åsyn, ja. Så det kan ha varit nån annan där som har kommit sen, man vet inte.” /Denna fråga känns knappast naturlig/

”När vi hör det här så tar jag tag i henne och börjar springa upp mot Sergels Torg.”

Där slutar Olle Alséns utskrift i min version, men jag är inte helt säker på att hela Anneli-texten verkligen slutar här. Det jag har skrivit ut måste ju dock vara det väsentliga. Jag hävdar att det var rådmannen från 2002 som sköt.

Ett tips: läs nu det här flera gånger. Mot den här bakgrunden, en i flera avseenden oviss bakgrund i själva verket. Frågorna tränger sig på, det var ett tag sedan jag gick igenom den här texten.

Den första frågan blir den här: Hur mycket vet den förhörande Isacsson om den faktiska verkligheten bakom? Att det är Anti Avsan som har skjutit, att polisledningen hela tiden haft den kompletta sanningen klar för sig?

Denna fråga blir ju så utslagsgivande. Har Ölvebro hållit den mörka sanningen för sig själv och låtit sina underlydande agera utan denna makabra förkunskap? Eller har han åtminstone antytt?

I ena fallet blir det ut Isacssons synvinkel ett äkta förhör, i det andra fallet en enda lång uppvisning i förställning. Det känns kusligt, jag har ingenting konkret att ta på. Allt halkar.

Sedan till ett försök till bedömning av Annelis insats. Visst, hon är skärpt! Hon talar klar vanlig vardagssvenska, antagligen med det finska tonfallet, men det kan jag ju inte veta. När har en förhörsledare suttit med ett sådant guldvittne i ett mordfall?

Och så ber jag mina bloggbesökare att jämföra med granskningskommissionens kortversion; jag behöver inte själv detaljkommentera, men kommissionen – dvs i praktiken den raskt till JO promoverade Axberger, ledamot och huvudsekreterare vid ordbehandlaren – lyckas i sitt referat skymma den faktiska dialogens närhet och äkthet.

Men det här är en händelse och ett vittnesförhör och en originalutskrift och ett referat, så otroligt centralt i hela Palmemordet, som inte låter sig entydigt analyseras. Bland annat: vilken information hade Axberger själv, medan han petade med sina tusen sidor kommissionstext? Han sitter genom åren med Christer Pettersson som sin gärningsmannafavorit, detta är uppenbart. Varför annars anslå över hundra sidor åt en person och en serie händelser som så uppenbart tydligt inte har med det faktiska mordet att skaffa? Jag väljer att anse att nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger fick sitt uppdrag under den klara förutsättningen att han var på det klara med att Avsan var gärningsmannen, att detta självfallet måste förtigas samt att han borde hålla dörren i högsta grad öppen för syndabocken Pettersson.

Att juristen Axberger, för vilken alla informationsportar stod öppna, inte skulle ha skymtat den stora svarta sanningen håller jag för uteslutet. Axberger är naturligtvis inte dum. Han hade handplockats för klipskhet. Att en jurist i karriären kan låtsas tro att ett välstrukturerat nationellt prestigemord skulle kunna administreras av en gravt drog- och alkoholskadad person är grandiost omöjligt, vilket givetvis Axberger i själva verket är den förste inse. Naturligtvis har han hela tiden sett den stora svarta lögnen.

Men med dessa premisser har Axberger år ut och år in – han satt ju även med under Marjasin – hjälpt mordets och mordutredningens falska hejdukar med att falskeligen vara den drivande bakom ett helt kommissionsarbete, en hel eländes kommission.

Detta känns skakande att fästa på pränt – vad skulle jag inte – självfallet gärna under ed – kunna berätta för till exempel Stockholms Tingsrätt, om den ville lyssna. Men det vill den inte. Jag skriver då och då till rätten och frågar om Avsan och säger att jag så gärna blir hörd i ett rejält svep, men jag möts av förnärmad tystnad.

Sven Anér

PS, ett ständigt PS:

Hur har så många, av de många kloka som bor här i landet, kunnat tro, kunnat låtsas tro, på vår svartaste, tyngsta skröna? Den i falskhet spunna storyn kring en statsministers död? SA.

Jag önskar en TV-sekvens från mordnatten.

20.10.2013. Till Sveriges Television, bildbeställningen.

Jag beställer nedanstående bildsekvens:

Under mordnatten den 28 februari 1986 såg en trovärdig uppgiftslämnare på sin TV i bostaden, i en extra Rapportsändning, hur Ingvar Carlsson kom ut från Rosenbad och vid en improviserad presskonferens redovisade sina intryck av denna kväll då Olof Palme just mördats.

Enligt uppgiftslämnaren har den aktuella bildsekvensen visats endast då, i direktsändning, och sålunda aldrig kommit att sändas i repris.

Jag önskar alltså denna sekvens, inspelad på dvd. Bilägg räkning! Uppstår någon tveksamhet ber jag SVT ringa mig. Jag uppskattar omedelbar handläggning.

Kollegial hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Det ringer min telefon…

19.10.2013.

Ja, det ringer ofta i min telefon, och ämnet är förstås ofta Palmemordet. Har varit så sedan 1986. Men samtalen har de senaste dagarna antagit mera av tyngd, mera av konkretion, mera av brådska.

Så här kan vi inte ha det. Jag skäms för att leva i ett sånt land…

Rösterna är engagerade, pålästa. Förtvivlade. Många av de uppgifter som strömmar emot mig har jag förstås känt till, en del är nytt. Det nya samlas, tillsammans med nya tankar. Det blir en orolig klump i magen.

Många tar upp det slitna yttrandet från bland andra Kjell-Olof Feldt och Hans Holmér:

”Sverige skulle skakas i sina grundvalar om…”

Varför har det inte redan börjat skaka?

Det är de höga beslutsfattarna som drivit saken in absurdum. Tänk efter: de har egentligen aldrig brytt sig om att dölja de groteska hemskheterna, de har inte brytt sig om att vaddera klippstupen – ingen kommer att tro att det har varit så här illa…

Jo då, några kommer visst att tro. Snart tror många, de många. Brottets absurditet leder inte längre till misstro, den leder till konkret och övertygad tro på allt det onda som Sverige tvangs uppleva då skottet föll vid Dekorima, har tvingats uppleva i så många år.

Fräckheten att släppa mördaren Anti Avsan lös i samhället, som om ingenting har hänt. Men vi börjar se klarare nu, i dag. Inte bara vi, några få: Olle, död. Olle i Göteborg, Lasse, Tomas, Gunnar, Kari, Pertti, Anders. Gösta, död. Ingvar, död.

Inte bara vi utan grannen i svalelaget, som det så vackert heter i Göteborg. Fru Lundgren på ICA, Bruno i Tuna.

De som tidigare alltid frågade:

Tror du dom hittar mördaren? ställer nu samhället till svars:

Det är ju hela regeringen bakom! Som har talat om för polisen vad dom ska göra. Och vad dom för helvete inte ska göra!

Pendeln slår tillbaka. Den stannar nu vid Skandiahusets Dekorima-hörna, i dag symboliskt röjd. Fokus, laserfokus riktas mot, inte mot en galnings verk i hastigt mod, utan mot yrkesmördares noga strukturerade attack: så var vi av med den!

Jag undrar om arrangörerna riktigt hade satt sig ner och funderat. Jag undrar om de hade förstått att i lufttomt rum kippar människor efter andan. När endast påhittade lögner får svirra runt oss vill vi slå oss ut, ropa efter en sanning som får vara hur svart den vill. Men en sanning.

De hade räknat med att den stora hermetiska lögnen skulle lösa alla problem. Resultatet blir i själva verket, just i dag, det motsatta. En människornas ripost: får vi be om sanningen!

Jag är nyhetsjournalist, har aldrig varit något annat. Jag har klockan i centrum. Tiden går, läsarna, lyssnarna väntar inte. De har väntat länge nog.

Alla stora medier har tigit om den stora verkligheten. De har haft det explosiva scoopet i knät men försökt desarmera det – dvs arbetat exakt så som chefredaktörer, nyhetschefer, reportrar ute på fältet inte får arbeta,

Vi hade vår jargong.

Är Anér inne? Nej han är på jobb.

På jobb. Där låg hela vår yrkesstolthet. Ute på ett jobb för att ta fram sanningar – fan icke för att ta fram lögner.

Jag blev redan 1948 medlem av Publicistklubben, som säkert har ädla ord om journalistyrkets storhet i sina stadgar. Var finns den storheten i dag?

På jobb. Vi kunde misslyckas, vi kunde ta miste, men vi kunde aldrig aktivt underlåta att skriva om det som var ”farligt”, vi kunde inte skriva aktivt falskt. Jag talar inte om eventuella rent kriminella undantag.

På jobb, det var heligt. I en värld som var minst av allt helig i någon vanlig bemärkelse, med cigarretternas mångfald och groggarnas likaså, en privatmoral som kunde få stryka på foten. ”På jobb” fanns alltid kvar, som symbol för reporterns sanna glädje då hon eller han till sist fick ta en taxi hem till Årsta eftersom bussen inte gick. 3.50, skriv ett kvitto på 4. DN betalade för bra jobb, men i längden inte, sannerligen inte, för jobb som inte höll, för jobb som bara var munväder och falsk kitsch, utan sann substans.

Jag känner att jag som kontrast mot dagens strypta svenska Palmejournalistik var tvingad att skriva denna lovsång till vårt kantiga, svettiga, konstiga, krångliga jobb.

Ett jobb som gav god sömn till natten. Sven Anér

Märkliga moderata reaktioner då Avsan talade

19.10.2013.

Anti Avsan begärde och fick ordet på moderatstämman vid 14-tiden denna lördag. Han talade om brott och om straffvärde och andra principiella rättsfrågor, men det var uppenbart att han inte hade publiken med sig.

Det gick, av TV-sändningen, inte att se att någon över huvud taget lyssnade på vad han hade att säga, men däremot valde TV:s bildproducent ut minst fyra publikbilder från stämman, där vi först fick se Anders Borg skrattande samtala med några bänkgrannar och därefter ytterligare tre liknande inblickar, där det också skrattades, närmast fnittrades mot talarstolen. Det gick inte att se att någon i salen alls fäste sig vid vad Avsan sa, det var inte mot hans inlägg som fnittret var riktat. Det var mot honom själv.

Jag var onekligen TV-producent en gång i världen, och jag reagerade nu. En bildproducent ska förstås följa med och bildkommentera i så att säga händelsernas riktning. Fnitter i ett diskuterat brottssammanhang kan knappast sägas ligga i händelseriktningen. Och fnittret – om jag håller mig till den beskrivningen – var ju ingalunda så uppseendeväckande att det av den anledningen bort återges i de ganska långa klart muntra bildsvep som fick interfoliera Avsans tal.

Jag vet föga om bakgrunder och kulissnack på en moderatstämma, men jag fick uppfattningen att stämmobesökarna, medvetet eller omedvetet, ville markera att Avsan (med sin bakgrund?) ingenting var att lyssna på, men har vi tagit honom i båten…

Hur mycket vågar jag bygga på detta? Tveksamt. Men jag har sett ett antal stämmoförhandlingar, jag har själv deltagit. Den talande blir antingen intresserat avlyssnad eller också blir hon eller han det inte. Men fnitter som uppenbarligen vänder sig, i Anders Borgs fall direkt hånfullt, mot personen i talarstolen, det har jag inte sett.

Är det så här? Att alla i dag, i varje politiskt sammanhang, känner till Anti Avsans uppmärksammade personliga bakgrund, men att alla är medvetna om att Avsan måste få hållas, annars är det klippt?

En sådan värld, ett sådant Sverige, kan vi inte ha. Det är tecken på djup ynkedom från rättsstatens alla företrädare att Anti Avsan inte blir lagförd. Kalla honom inför rätta, få saken avklarad. Han är skyldig. Eller han är inte skyldig.

Som situationen är i dag drar förre baseballpolisen Anti Avsan skam och vanära över alla samhällsorgan som han belastar och där han så gärna och flitigt uppträder utan att någon just ses lyssna: Huddinge kommun, Stockholms Tingsrätt, den moderata riksdagsgruppen, Sveriges riksdag, justitieutskottet vid denna riksdag.

Högst upp bland toppen av Sveriges förtroendevalda, högst upp bland dem som borde förtjäna vårt förtroende.

Det är en odräglig, en ohållbar situation. De fnittrar åt dig, Anti Avsan.

REGERINGSFORMEN

Kungjord genom kunglig kungörelse 1974:152.

1 kap. Statsskickets grunder

1§ All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Under lagarna var det. Sven Anér

Fem grupper av händelser och företeelser i anslutning till Palmemordet – listan är ingalunda komplett.

7.10.2013.

Grupp 1 – Skottet vid Dekorima.

(1) Endast ett skott avlossades, mot Olof. Lisbeth blev aldrig påskjuten. (2) De båda kulorna, som uppvisades för och undersöktes av Bundeskriminalamt, var avskjutna, med Avsans vapen, under laboratorieförhållanden, mot icke organisk vävnad. (3) Trots noggranna tyska undersökningar påträffades inga humanrester på någon av kulorna. (3 ½) Polisens chefstekniker Wincent Lange uppgav först för en kvällstidning samt för PALME-nytt att kulorna som upphittades var äkta, men ändrade sig senare i ny tidningsintervju!

(4) Lisbeth har aldrig specifikt påstått att hon blivit påskjuten, och hon har aldrig begärt att rättsintyg skulle utfärdas. (5) Hon har endast, på Sabbatsberg någon timme efter mordet, bett sin svåger, dermatologie professorn Åke Nilzén, att ”badda lite grann på skuldran”, vilket Nilzén gjorde utan att finna något anmärkningsvärt.

Uppgiften om ”baddningen” lämnades till mig av Claës Palme, som också var närvarande i Sabbatbergs väntrum. (6) Saken finns inte registrerad inom förundersökningen och torde ha påtalats endast av mig. (7) Det går förstås att säga att Nilzéns kontroll av Lisbeths skuldra kan jämställas med undersökning för ett rättsintyg. (8) Varken Nilzén eller Claës Palme, båda döda, hördes av polis.

Grupp 2 – Ambulanshändelserna.

Först beställdes – av vem är inte känt – en Sabbatsbergsambulans till Dekorima. (9) Denna skickades dock aldrig. En förbipasserande Sollentunaambulans på hemväg från St Görans sjukhus tog Olof och Lisbeth ombord. (10) Denna ambulans, som ingick i den stora mordplanen, körde (11) inte närmaste väg till Sabbatsberg, utan (12) sammanstrålade med Christianson/Rehnstams kommissariebil i Vasastan, varvid (13) Lisbeth bytte bil och varvid (14) ett kappbyte skedde. (14 ½) Christianson, nu död, skrev en odaterad formell PM, inlämnad till förundersökningsledningen, vari transporten av Lisbeth Palme till Sabbatsberg över huvud taget ej nämns!

Ambulansen fortsatte sedan med endast Olof till Sabbatsbergsakuten, dit den anlände kl 23.38, ett klockslag som sedan (15) av okänd gärningsman ändrades till 23.35. (15 ½) Dåvarande rikskriminalchefen Tommy Lindström, ännu ej entledigad från sin tjänst, sökte i tjänsteskrivelse till mig bortförklara förfalskningen av Olofs patientjournal. Christianson/Rehnstam anlände, med Lisbeth, kl 23.42 till Sabbatsberg, där pressfotografen Ulf Karlsson tog (16) den bild som visar Lisbeth som stiger ur ambulansen vid Sabb. (16 ½) Ulf Karlsson är aldrig hörd av polis.. men kan höras av UG,

Av hela detta händelseförlopp finns ingenting redovisat i förundersökningsprotokollet, frånsett (17) den felaktiga uppgiften att Lisbeth skulle ha medföljt ambulansen hela vägen till Sabbatsberg. Myndigheter förnekar inte att att patientjournalen förfalskades, (18) de berör inte denna anmärkningsvärda sak över huvud taget.

Grupp 3. Obduktionen.

Obduktionsprotokollet har (19) hittills ej lämnats ut i dess helhet, men obducenten, Kari Ormstad, gav inför Marjasins Palmekommission en (20) utomordentligt detaljerad föredragning rörande obduktionen av Olof. Jag har hos Högsta Förvaltningsdomstolen (21) begärt protokollets frisläppande. (21 ½) Granskningskomissionen begärde aldrig sådant frisläppande.

Grupp 4. Anti Avsan, kort.

Det finns (22) inte en enda officiell handling öppet tillgänglig i Avsan-ärendet, vilket förstås är anmärkningsvärt. Det enda som finns är (23) granskningskommissionens mycket kortfattade och till synes färgade referat (eftersom kommissionen (24) förordar Christer Pettersson som gärningsman) samt Olle Alséns egen bandupptagning av det första förhöret med Anneli, sålunda ingalunda en officiellt stadfäst förhörsversion. (25) All annan dokumentation kring Avsan är alltså hemlig. (25 ½) Eftersom Avsans maka gett honom hustrualibi syns Avsan aldrig formellt ha intagits i förundersökningen rörande mordet på Olof Palme. Jag har vid upprepade tillfällen hos såväl RÅ som rikskrim (26) begärt full öppenhet rörande Avsans koppling till mordet men fått nej. Ett exempel: jag får inte se de (27) sex fotografiska porträtt som en gång uppvisades för Anki. Enligt andrahandsuppgifter (28) föreställer inget av dessa porträtt Avsan.(29) Ingen domstol har sålunda fått se Avsan-papperen, inte i samband med Christer Pettersson-rättegångarna, inte HD vid RÅs resningsförsök.

Grupp 5. Christer Pettersson, kort.

För att snärja Chr P (30) tubbades det s k huvudvittnet Roger Östlund att påstå att han sett Chr P kl 23.10 vid biografen Grand, men polisen visar själva, i och med framläggandet av (31) fem vittnesprotokoll från tiden nära mordet, att minst fem vittnen såg Östlund anlända först 23.35 till Grand. Ett (32) TK-protokoll, som skulle ytterligare styrka Östlunds story, framstår därmed som grundfalskt. (32 ½) Chefsåklagare Solveig Riberdahl beordrade snabbdestruktion av det påstådda originalbandet med påstådda samtal. Därmed bevisas att hela affären Christer Petterson var ett falskt, falskeligen uttänkt arrangemang.

Sammanfattning.

En journalistisk genomarbetning av denna stora kriminalaffär visar till full evidens att mordet på Olof Palme var ett genomtänkt arrangemang för att mörda Olof samt för att än i dag försöka undanröja förefintlig bevisning.

Framställningen visar också, till full evidens, att denna mycket komplicerade brottsverksamhet, utsträckt över årslånga perioder, aldrig skulle ha kunnat utföras av en ensam gärningsman, vilket förundersökningsledningen hela tiden falskeligen har hävdat.

Förundersökningen har aldrig gått i närkamp med polisspåret, i vid bemärkelse. (33) Jag ger ett snabbt exempel. I de beryktade ”hot mail!”, som i början av årtusendet nådde bl a Gösta Söderström, talar Anti Avsan, vilken aldrig har förnekat sitt upphovsmannaskap, om (34) ”MOP86”, dvs ”Föreningen för mordet på Olof Palme 1986”. Förundersökarna har dock ingenting gjort för att identifiera medlemmarna i denna märkliga förening, vilken syns ha varit sammankopplad med den heller aldrig i grund undersökta (35) ”Stockholms Försvarsskytteförening”, som torde ha fört ett medlemsregister delvis parallellt med det som gällt MOP86. (35 ½) Förundersökarna har aldrig berört Avsans aldrig dementerade ”hot mail”, vilken inte torde finnas nämnd inom förundersökningen.

Detta är tydliga tecken på (36) ett samlat polisspår, men förundersökningen, under mycket auktoritär ledning av vice RÅ Kerstin Skarp, har trots ett flertal påstötningar från framför allt min sida förblivit ointresserad.

Utan aktiv och noggrann utredning av polisspåret i Palmemordet samt utredning av de kontakter uppåt i rättssamhället, som vid två tillfällen i SVT påtalats av (37) dåvarande chefskriminologen vid RPS Leif GW Persson, kommer ingen sanning fram. Vet Persson allt?

Sven Anér, journalistiskt arbetande med denna mordutredning sedan år 1986, aldrig över huvud taget av myndigheter dementerad.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS 19.10.2013. Jag läser i dag i min bok Polisspåret från 1987-88, och jag slås av närhet och, om jag får säga det själv, friskhet. Jag skriver med flaggan i topp, folk lyssnar till vad jag har att säga, jag får vara med i TV:s Forum och radions Klarspråk, inget av det sega hån som skulle följa.

Det är underligt. Ingenstans, ingen gång tas sakfrågorna ifrån mig, ingen gång dementeras jag – däremot dementeras mängder av officiella funktionärer, som åklagare och höga polispersoner. När nåddes jag, och det mörka ärendet, av den definitiva knockouten, ten and out, som gjorde alla groggy? Tveksamheter, som den gången drogs fram i öppen dag, och som blev klassade som ouppklarade tveksamheter, är i dag inte längre ens tveksamheter utan endast privatspanarnas såpbubblor.

Ett ärende som går från ”nästan uppklarat” till ”ingen lösning”, trots att inga sakförhållanden har ändrats, inga sakuppgifter dementerats? Vems är skulden? Kanske de förkättrade privatspanarnas? Som tröttnat på att inte komma någon vart? Eller framför allt mediernas skuld, som släppt all den fina gålusten från 1980-talets ”Forum” och ”Klarspråk” och ”Striptease” och som i dag lutar sig tillbaka i alla sittriktiga redaktionsstolar och suckar:

Ja, fan, Palmemordet. Ja ja…

För min egen del ska jag inte förneka att min stigande ålder sätter in. Journalistik, liksom alla yrken med intellektuella inslag, har två centrala ingredienser: mentala prestationer respektive lekamliga bekymmer. När postandet av ett brev blir svårt, inköp av ny svart smet till datorns printer blir näst intill ogörligt samt en tågresa till en myndighet i Stockholm faller utanför det praktiskas gränser, ja då hjälper det föga om tankeverksamheten kvarstår i gammal god omfattning (det gör den ju knappast heller), när verkligheten råder, exempelvis mig, att inta ryggläge, med en bra bok eller med ett korsord som ju ska vara så nyttigt för alla gener och celler och ganglier och synapser.

Där fick jag gråta en kort stund. Vad bläddrandet i detta sprudlande Polisspår gav mig i dag var en vag tanke på ett omtryck. Men det blir inte jag som administrerar. Många uppgifter i Polisspåret återfinns, i praktiken, endast mellan dess pärmar, med EWK-teckningarna. De går inte att hitta i hrr Andersson-Melanders i och för sig enorma kassavalv med de många hundra pärmarna med ryggar i orange.

Förre utredningsbasen Stig Edqvist och förre rikskriminologen Leif GW Persson hade för ett par år sedan ett TV-samtal där inne bland de orangetonade ryggarna, vilket mynnade ut i ett glödande självberöm för ”den största kriminalutredningen någonsin i världen”.

Då var det något som brast.

Sven Anér