7.12.2010. Han såg tunn och blek ut, Julian Assange, omgiven denna tisdag av ett enormt blixtrande pressuppbåd. Alla Londons fotografer var på plats när Assange som en storförbrytare fördes från domstol till fängelse; kanske Wandsworth med mörk klang.
Vad kommer att hända? Intervjuade experter vet inte. Assanges engelske advokat klassade den pågående processen som ”politiskt motiverad”, och det är inte svårt att hålla med honom. Vilken anledning kan en svensk överåklagare (stram i bild) ha haft att återuppliva ett en gång avfärdat våldtäktsärende?
Det är mycket av hard facts vi saknar kännedom om, medan det svenska åklageriet rider på sin förundersökningssekretess. Vad finns för rättsintyg från den påstådda våldtäkten (som givetvis är allvarlig om den verkligen har ägt rum)? Hur ser parternas bakgrunder ut? Är Assange någonsin straffad, för sexbrott eller annorledes?
En amerikansk representant klassade i kvällens Aktuellt Assanges agerande som ”stöld”. Ämnet är inte nytt: kan den som avslöjar en hemlighet straffas för att hemlighetens bevarare har misslyckats?
Men hela ämnet väcker olust, med ett förestående dragande och slitande i Julian Assange.
Finns längre några hemligheter?
8.12.2009. Den ilsnabba utvecklingen på IT-området kan i dag möjligen överblickas av superteknikerna själva, men jag är inte helt övertygad. Vanliga 80+-medborgare är givetvis ställda helt offside. Kan supertekniken garderas för insyn? Nej, den enorma Wikileaks-affären har visat att avancerad hackerteknik drar fram allt ur alla skrymslen, ingenting verkar kunna döljas.
Och vad blir följden, politiskt, Sverigepolitiskt, världspolitiskt? Ett tänkbart resultat skulle kunna bli återgång till icke-datoriserad information och interkommunikation, eftersom första bokstav som tillförs det allt mer skrämmande ”nätet” numera i samma ögonblick tycks bli allmän egendom. Och om så kvantiteten bokstäver når megahöjder så klarar de självbjudna hackarna av problemen; allt tas fram.
Situationen, och dess följder, är i dag omöjliga att överblicka. Vi är inte på långa vägar slutligt informerade om de båda Wikileaks-vågor som hittills sköljt över oss: tidningar och nyhetsbyråer läser fortfarande för fullt, försöker sammanfatta och kommentera.
Om 100 000 meddelanden ska granskas och om vi anslår tio sekunder till varje granskning tar hela proceduren 1 000 000 sekunder, dvs ca 3 000 timmar eller ca ett halvårs dygnet runt-granskning. Tekniken kan inte undvara delar av det mänskliga tänkandet; politiska bedömningar är ännu inte teknikens revir.
Detta betyder att vi i dag endast känner till en bråkdel av lavaströmmen från Wikileaks. Mänskligheten – och då framför allt USA – får bereda sig på ytterligare ett antal månader av oro: vad kommer fram härnäst? Och härnäst? Och vad kommer så småningom fram om de senaste bokstäver vi knattrat in? Knattrat in i dag?
Återgång till penna och suddgummi? Medan megatekniken, supertekniken välter sig själv över ända?
Eller också: När allt ändå blir offentligt inom nanosekunder eller dagar, varför inte lika gärna avhemliga all korrespondens mellan myndigheter, mellan ambassader, mellan stater? Wikileaks har startat en process som varken på lång eller kort sikt kan hanteras. Jag gör själv sannerligen inte anspråk på att sitta inne med några radikallösningar. Jag är, som en journalist fostrad i yrket för två generationer sedan, skrämd och handfallen inför vad jag ser.
Det går att lätt skadeglatt le åt fadäser och tavlor som strömmat emot oss från ambassaders think tanks, men verkligheten som ligger bakom lockar knappast till några leenden, medan hela vår värld ligger i ny strålkastarbelysning. För vår del har den totala kärvänligheten mellan Sverige och USA överraskat den oinformerade svenska allmänheten; vad resultatet blir kommer framtida opinionsundersökningar att ge besked om. Redan i dag ligger en, för all del ganska vag, Novus-enkät ute hos nyhetsmedia: repar sig socdem, och det mycket snabbt? SA
”Vi visste ingenting”! Bildt och Ask sitter nu mitt i smeten. De bör gå och deras höga medarbetare bör avskedas!
5.12.2010.
Två högt placerade tjänstemän vid UD respektive försvarsdepartementet har, enligt de senast avslöjade Wikileaks-telegrammen från USA-ambassaden i Stockholm till Washington, suttit i långtgående närmast intima, underdåniga samtal med Stockholmsambassaden. Som den skickligt och koncist kommenterande underrättelseexperten Wilhelm Agrell påpekade – i SVT:s ”Inuti dokumenten” denna söndagskväll - verkar det inte ha rört sig om samtal mellan två skilda parter utan om ett taktiskt samtal mellan två parter som egentligen står på samma sida.
TV-programmet, förtjänstfullt utfört och presenterat, gav en skrämmande bild av en värld där det lismande svenska medlöperiet har upphöjts till en kväljande konst. Här har det gällt från svensk sida att bara prata på vid samtalsbordet men samtidigt förvissa sig om att alla deltagare håller tyst; mest angelägna om denna största möjliga tyssstnad har uppenbarligen de svenska deltagarna varit: ”vi får se upp så att inte riksdagen får veta något…”
Wilhelm Agrell var hård i sin kritik av denna vänliga svenska inställning till amerikansk terroristjakt på svensk mark, och tydligen rör sig samarbetet ingalunda bara om spaning på demonstrationer och liknande, utan USA får tydligen all information de kan önska sig från alla tillgängliga svenska register - som det ju sannerligen finns gott om; vi vet ju inte ens själva hur många dessa register är.
På min TV-skärm tycktes Sverige fosterland sakta försvinna och ersättas av ett visserligen solkat men dock existerande Star-spangled Banner. Vad ska nu hända? Vi kan, som folk, inte stillatigande ta emot sådana råsopar mot vår heder och hederlighet och integritet och sanningskärlek, ta vilka ytterligare honnörsord du vill.
Vad göra? Jag hörde under dagen ett vänsterinlägg där Linde (v) begärde en sanningskommission, ja visst! Tanken har säkert föresvävat många. Usch, jag får försöka skaka av mig min olust. Men det är inte lätt.
Samtidigt med denna affär pågår det svenska statliga skrytmeddelandet att Sverige sannerligen stoppade alla planer 2006 på CIA-flygplan som varit här i ”snatch”-syfte. Pytt! Dessa CIA-plan hade från början av 1990-talet, likt Karl-Gerhards trojanska häst, ”gått i reguljär trafik”, läs vad jag skriver i ämnet på annan plats i dag!
Och jag hajade till då dåvarande UD-toppen Jan Eliasson i ett annat TV-program (det har varit en späckad dag!) påstod att han inte hade en aaaning om om det förekommit några snatches före 2006. Inte en aning. Har inte någorlunda alerta departement som UD, försvar och justitie samt Säpo en rutinmässig skyldighet att kontrollera om Arlanda härbärgerar svårförklarliga flighter på Arlandas mera undangömda ställen? Jag har ägnat mig åt utredning av många påstått hemliga företeelser, men något så obeskrivligt hemligt och svårpublicerat som CIA-planen, från 1994 och framåt, har jag inte mött. Ingen aning, sa Eliasson.
Som om detta inte skulle ha räckt till, av högspänningspolitik, fortsatte TV4:s Kalla Fakta attacken mot drottning Silvia. Välgjort, självförklarande. Men skulle Silvia ha tagit vara på sin far? Jag menar nog det, men här kan åsikterna skifta. En annan tanke vore kanske att just ”UD, försvar och justitie samt Säpo” för trettio år sedan hade kontrollerat Walther Sommerlath lika effektivt som TV4:s journalister nu gjorde det. Men för kungligheter gäller inte vanliga CV.
När Bush skulle tala förtroligt med Reinfeldt fick vi inte vara med. Får vi över huvud taget vara med då våra avgörande öden beslutas? Inte. Har världens diplomati över huvud taget spelat ut sin roll, världen över?
Men starta, i avvaktan på Vinlands Ragnarök, med att sparka höjdarna och näst intill-höjdarna, så kanske någonting händer. Nyval går det ju alltid att spekulera om. Men som Agrell sa:
”Har svenska politiker och inte minst statliga tjänstemän väl hamnat inne i den här förtrolighetsbubblan så sitter de där och bedriver samma spel, oavsett partikulör” (citat ur minnet).
Oavsett partikulör? Då hjälper inga nyval…
Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"