Polisspåret – och privat polisverksamhet! Den stora skandalen! Högmålsbrott?

Nyårsafton 2010.

”Polisspåret”, en term som först lanserades, under 1988, av Olle Minell på Proletären och av mig själv, med termen medtagen i två olika boktitlar. ”Polisspåret” kom för att stanna. Det blev symbolen för allt det outredda, allt det skrämmande i den efter den 28 februari 1986 pågående, från allra första början misstänkta utredningen av mordet på Olof Palme.

Vad vi kritiker framför allt pekade på var att de många angivna klockslagen inte stämde, att den officiella polisinsatsen i själva verket var starkt försenad jämförd med myndigheternas sockrade tider. Vi såg ett mörkt mönster och blev djupt undrande.

Då, 1986 – 1988, var intresset stort och öppet i Palmefrågan. Debattartiklar skrevs, möten arrangerades på stan, och jag sa så när att det var en lust att leva. Men den grundfalska och av själva rättsstaten arrangerade lagföringen av den totalt oskyldige Christer Pettersson, friad av polisens egna vittnen (!), medförde ett annat stämningsläge.

Det hjälpte inte att ett antal skribenter, bland andra jag själv, berättade att Christer Pettersson, rent logiskt och matematiskt, måste vara oskyldig, en ditsatt syndabock: kvar dröjde den utomordentligt noggrant iscensatta beskyllningen, koncentrerad i det ständigt hörda ”det är nog fan Christer!”.

Så småningom började den s k rättsstatens representanter tröttna på detta gny kring Christer Pettersson. En granskningskommission tillsattes 1994 och fungerade, med Marjasin-grus i maskineriet redan från starten, fram till den heta sommaren 1999, då denna kommission, med karriärjuristen Hans-Gunnar Axberger som av allt att döma i praktiken enväldig ledamot och huvudsekreterare, presenterade en slutrapport som söker sin like i avsiktlig, planerad ovederhäftighet.

Kommissionen adopterade Minells och min term ”Polisspåret” samt anslog 138 sidor åt ”Kapitel 4 Polisspåret”: här skulle det utredas, ner till minsta polisassistent!

Hur definierar kommissionen detta polisspår?

”Med polisspåret menas”, skriver kommissionen på sidan 233, ”att polisen som sådan eller en grupp inom polisen varit inblandad i mordet. PU/polisutredningen/ har inte funnit några indikationer på ett sådant spår och har därför inte utfört några utredningsåtgärder med den inriktningen. ” Däremot har PU utrett ett mycket stort antal uppslag angående enskilda polisers eventuella inblandning i mordet., liksom ett antal andra uppslag som skulle kunna peka på en polisiär inblandning, t ex iakttagelser av walkie-talkies i Stockholms city under mordkvällen. Med ett mindre noggrant språkbruk är det därmed möjligt att hävda såväl att polisspåret aldrig utretts som att det utretts utförligt.

Denna kommissionens/Axbergers inledande sammanfattning anslår tonen. Kanske har det funnits enstaka poliser, men inte många poliser i grupp, och visst har det funnits walkie-talkies på stan ”som skulle kunna peka på en polisiär inblandning”, men i princip är kommissionen inte orolig, det rör sig uppenbarligen om mycket skrik och litet ull. Visserligen kanske polisspåret är klent utrett, men – nå ja.

Jag ska försöka analysera detta kommissionens magistrala uttalande. När den sålunda påstår att ”PU inte har funnit några indikationer på ett sådant spår/polisiärt gruppspår/” ljuger kommissionen och den smidige Axberger det beställande departementet, justitie, och den svenska allmänheten rätt upp i ansiktet.

Detta kategoriska påstående från min sida styrks av polisens egna dokument, närmare bestämt 94 registerkort från Säpos PG Näss, registerkort som för första gången kom i dagen nu den 29 december 2010; det är åt dessa registerkort jag ska ägna detta långa blogginlägg!

Varför blev PG Näss allsmäktig?

Kommissionen försöker besvara rubrikens fråga (sidan 266):

Per-Göran Näss uppfattade gången så, att han/som byråchef vid Säpo/ hade att för spaningsledningens räkning utreda förekommande polisärenden och återrapportera dem dit/till spaningsledningen/. Det var sedan spaningsledningen, där den övergripande bilden av utredningsläget fanns, som hade att bedöma ärendet.

Alltså löd läxan till Näss: titta lite grann på de här polistipsen, men låt det gå undan och skicka sen tillbaka dokumentationen till polisens Palmeutredning där de hör hemma! Varför denna konstiga tågordning? Ja, den har aldrig ordentligt förklarats, och den ledde i praktiken till grundmurad oreda: ingen, allra minst Näss själv, visste vem som hade ansvaret. ”Inte jag”, säger Näss vid upprepade tillfällen enligt rapporten.

Vad som verkligen hände var detta: PG Näss fick i sin vård 94/nittiofyra/ handlingar rörande tips om polismäns koppling till mordet på Olof Palme. Dessa handlingar, som huvudsakligen tycks ha kommit från förundersökningsledningen men också varit sända direkt till Säpo, lästes nu en efter en av Näss samt fördes upp, med komprimerade ämnesmeningar, på speciella registerkort, 94/nittiofyra/ stycken. Att Näss verkligen bedrev denna verksamhet kan jag i dag bekräfta, eftersom jag, under över alla under, i förrgår från Säpos juridiska avdelning erhöll

dessa 94 registerkort, visserligen med förekommande personnamn strukna men med den övriga texten i princip bibehållen: en sensation och samtidigt friläggandet av en stor skandal, som vänder all hittillsvarande ”utredning” över ända!

Hur då? Jag tar som exempel registerkortet nr 39 (alla kort 1 – 94 fanns med i konvolutet från Säpo, verksjuristen Marie Wessling, AD 189-4635-10). Texten på kortet (nästa sida) lyder:

Först ett ca en decimeter långt tuschstreck, följt av ”m.fl”. samt kortets löpandenr nummer, 37, och den underliggande handlingens diarienummner, D 7841 samt ”Polism. Sthlm”.

Därpå texten: Brev med tips ang. /två strukna ord, uppenbarligen personnamn/ + flera andra personer och dess /deras?/ verksamhet. Privat polisverksamhet. En av dem lik fantombild, etc. PG /Näss/ tog ärendet 880329 /skall säkert stå 860329/ för ev överförande till Sthlm /= den ordinarie Palmeutredningen/ 870813. Registerkort 39 avslutas så med ett långt, brett tuschstreck, ca en decimeter långt. Se bifogad faksimilkopia!

Vad är nu detta? Och vad går att utläsa, tolka?

Jag börjar. Tipset är mycket dramatiskt. Det omfattar flera, kanske åtskilliga polismän och dessas ”verksamhet” (måste i sammanhanget innebära extraordinära polisiära aktiviteter). Redan här framgår registerkortets egenskap av illröd larmsignal. Och uppgiften ”privat polisverksamhet” är givetvis ytterligt alarmerande! Kan det bl a röra sig om den undervisning i ”rapellering”, som bedrevs inom kretsen kring Anti Avsan? (Rapellering innebär professionell utbildning i fasadklättring.)

Vad händer så med registerkort 39? Ja, om vi utgår från att tipset redan en månad efter mordet hamnar hos Säpo/PG Näss, så vilar denne Näss i nära ett och ett halvt år, till augusti 1987, innan han börjar överväga vad han lämpligen ska göra åt den krutdurk han fått på sitt bord. Och vad Näss i slutändan vidtar för åtgärd, det får vi aldrig veta. Kortet slutar med meddelandet att Näss sitter och tänker, ”eventuellt överförande till Sthlm” -”överförande” verkar peka på att tips 39 inte först har varit nere och vänt hos ”Sthlm” utan ankommit direkt till Säpo. Vad som sedan händer får vi inte reda på.

Graverande indicium svävar bort likt Aniara

På många andra registerkort noteras t ex ”Till Rikskrim 880413”, men på kort 39 finns ingen sådan final markering. Likt Aniara svävar polisspårets mest graverande indicium i lufttomt rum, och det går inte att veta var det har landat.

Innan jag presenterar ytterligare ett antal registerkort, av de 94, ska jag omtala hur jag kom att fokusera på detta inslag i mordutredningen, över huvud taget. Jag satt en dag nyligen och bläddrade på måfå i denna eviga, mångordiga och svårlästa granskningsrapport, när jag, på sidan 268, hittar en finstilt

Promemoria avseende Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning (RPS/SÅK), dvs nuvarande Säpo, utredning av inkomna Spaningsuppslag omkring polismän i mordutredningen gällande dåvarande statsministern Olof Palme.

I denna PM berättar nu PG Näss, sedan Säpo i allt större utsträckning fick ta emot dessa tips, (varför Säpo? Ja, det är knappast utrett) dessa tips om polisers koppling till Palmemordet, att

jag lät upprätta ett slags kombinerat diarium och minnesanteckningar genom anteckningar på registerkort. --- Inalles kom inte mindre än nittiofyra (94) registerkort att upprättas omkring ärendena och vilka fortfarande finnes i förvar.

Kommissionen, som uppenbarligen inte alls är road av de 94 tipsen, går nu in och kommenterar; magsurt bortviftande:

De nämnda registerkorten jämte ett stort antal tidningsurklipp finns mycket riktigt arkiverade hos säkerhetspolisen. De innehåller handskrivna, kortfattade anteckningar med i princip det innehåll som beskrivs i promemorian, vad saken gällt framgår dock inte alltid för en utomstående. En person kan förekomma på flera kort, det rör sig således inte om 94 personer. Alla kort avser inte polismän, och en del kan inte knytas till någon identifierad person. I sak ger registerkorten ingen för den utomstående substantiell information, vilket inte heller synes ha varit meningen, eftersom syftet alltså endast var att upprätthålla en viss ordning i materialet, i frånvaro av gängse diarieföring.

Denna beskrivning, i Axbergers sövande normalprosa, är strängt taget en enda lång lögn, och det är säkert detta avfärdande som från början gjorde att jag inte gick i närkamp med de 94 korten.

”Vad saken gällt framgår inte alltid” – nej inte alltid, det är riktigt, men på ett litet antal registerkort berättas den stora svarta sanningen; det vågar Axberger inte berätta.

”Det rör sig inte om 94 personer” – nej, det rör sig säkerligen om över 100 personer, Axberger! Enbart kort 39 kan ju omfatta uppåt tio personer/poliser!

Så vitt jag kan se har samtliga 94 kort en direkt eller indirekt koppling till poliser; Axbergers påstående är inte korrekt.

”Ingen substantiell information”? In med allt farligt under mattan, Axbergers paroll. Och då ska betänkas att Axberger har haft de ostrukna registerkorten framför sig på bordet och alltså kunnat ta del av den fullständiga informationen, med alla de möjligheter till kontroll och analys som därmed erbjudit sig!

Jag har alltså ett minne av att det var kommissionens närmast totala avfärdande av de 94 registerkorten som på sin tid gjorde att jag inte koncentrerade mig på detta ärende, som nu visar sig hela tiden ha varit glödhett.

De 94 registerkorten, fördolda i 25 år:

Jag kommer nu att redogöra för ett axplock av polistips, hela tiden med vetskapen om det totalt unika att över huvud taget ett enda sådant polistips kan förekomma i en mordutredning; här handlar det om 94…

Nr 1: ”en av tre skall med 100 % säkerhet vara identisk med (och så ett struket namn, säkerligen en polisman). ”Militärövning 28/2 1986”- ja jag vet att det finns sådana ifrågasatta alibin. ”Spaningsuppslag 860324” /kort efter mordet/. Avskrivet 860813”, efter fyra och en halv månad.

Jag noterar här att det direkt skrivs att ärendet skrevs av, av allt att döma av Näss. Men Näss skulle ju inte skriva av några ärenden? Han skulle ju bara vara hjälpreda åt den vanliga förundersökningen? Nej, i själva verket har det hela tiden varit Näss som haft hand om de 94 tipsen samt avskrivit eller lämnat utan åtgärd vartenda ett! ”Så går det till i krig”, brukar jag skriva. Och det här är ett krig, i varje fall ett uppehållande försvar!

Nr 2: ”Livvakters beteende och författares kontakt med Holmér”. Det framgår inte när ärendet kom in till Säk, men detta är ju händelser som inträffade i direkt anslutning till mordet. Nu får det ligga hos Näss i nära två och ett halvt år, varefter det redovisas till rikskrim sedan ”livvakterna utretts”, alltså Holmérs herostratiskt ryktbara oprofessionella livvakter, med baseballerfarenhet.

Nr 4: En polisman i Stockholm fick dagen innan Olof Palme mördades, eller samma dag, besked ”att hans ansökan” /därefter struket/. ”Avskyr Olof Palme, aggressiv…” Inkommer 860324, 860915 för avskrivning”. Det fick ju Säpo inte göra?

Nr 15: ”Fotokonfrontation ska ske med vittnen enligt anmälan 860308 – vem fanns att visa upp då? 33-åringen?

Nr 20: ”Pinsp vid Sthlms pd. Skulle ha känt till att Palme skulle mördas”. Ankom 860325, avskr. 860813.

Dels fick ju inte Näss skriva av, dels är ju detta tips helt hisnande, ”skulle ha känt till”. Här ligger ju hela den svarta mordgåten i ett nötskal! Får vila i lugn och ro hos Näss i fem månader, uppenbarligen utan åtgärd, sen ajöss med den!

Nr 32: ”Vid föredragning av ärenden för PG Näss 870824, övertog han personligen ärendet för handläggning då han inte tyckte att detsamma över huvud taget hörde hemma i Palmeutr.”

Nehej. Varför ska Näss då ”personligen överta ärendet”? Mörkläggning? Detta ärende kan givetvis vara ytterst intressant.

Nr 37: Inledningsvis presenterat, i all sin dramatik!

Nr 60: ”Uppg. Från /struket/ ang. förhållande att /struket/ m.fl. låg bakom Palmemordet. Hänvisning till övriga spanuppslag från /struket/ daterade 870327 och 870331. Dvs /struket/. Till Rikskrim 880413.

Uppenbarligen har detta oerhört illavarslande tips inkommit till Säpo. När PG Näss har låtit det ligga i sin in-tray i lugn och ro ett tag – vi får inte veta hur länge – får den i sammanhanget ytterst ovilliga rikskriminalen ta sig an ärendet 880413. Förmodligen går det sedan till handlingarna. De många handlingarna. Så långt mitt axplock bland registerkkorten.

Ovanstående är givetvis min egen subjektiva sampling i krutdurken; andra skulle säkert ha hittat även andra kort att ta upp. Men genomläsningen gör mig beklämd, djupt beklämd. Gå tillbaka och läs t ex tips nr 2. Men detta tips ger, enligt Axberger, inga indikationer om poliser i gruppsamverkan, hu nej.

Jag styrks i min uppfattning att Axberger redan i starten fått underbordsdirektivet: ligg lågt med polisspåret! Mycket lågt! Det visar sig, dessutom, att rikskriminalens Palmeutredare också har laborerat med en liknande förteckning över polistips och därvid skrapat ihop till över 67 ärenden där poliser kan antas ha varit kopplade till mordet. Men dessa tips har jag inte begärt att utfå. Axberger slänger i vanlig ordning in sin våta handduk när han ska klassa sina 67 tips:

Det betyder att ingångstipsen i stort sett genomgående har ett mycket begränsat samband med själva brottet. Detta innebär i sin tur att polisärendena sammantaget inte framstår som en central och viktig del i den egentliga brottsutredningen.

Osv bla bla. Säger Axberger, som uppenbarligen inte har något att invända mot att Palmeutredarna, liksom han själv i deras efterföljd, skytt detta Minells och Anérs polisspår som pesten.

I uträkningen ingår också att Säpos 94 registerkort och Palmeutredarnas 67 polisärenden (av vilka många rimligen går om lott) inte kopplas samman i en gemensam analys; ärendena återges på skilda platser i kommissionsrapporten, skriven av den man, nuvarande JO (!) Hans-Gunnar Axberger, som i sin avslutning, bortåt sida 900+, lyckligt konstaterar att ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts” – så ska en slipsten dras! Precis så!

Till sist: jag kommer nu att göra allt för att de 94 registerkorten från PG Näss hemgjorda och i dag helt insnöade diarieföring ska få publicitet. Och du, bloggbesökare, kan hjälpa till, som vanligt. Begär t ex ut de 67 polistipsen från rikskriminalen, Palmeenheten, 08-401 90 40. Hänvisa till sidan 269 i granskningskommissionens rapport, (ursprungliga tryckningen).

Vad jag i detta ganska utförliga blogginlägg har visat är detta:

Från allra första början, omedelbart efter mordet på Olof Palme, beslöts på hög ort att allt tal om ett organiserat polisspår skulle bannlysas. En hög Säpoman, PG Näss, engagerades för att hetas granska alla polistips, men kom i stället att skriva av allt som rörde sig, och när i sinom tid den med pomp och ståt tillsatta granskningskommissionen ska sätta tänderna i alla tipsen kring polisspåret, så räknar den inte upp och preciserar dessa spår utan viftar bort dem på falska grunder.

Men, som jag tidigare sagt: stora lögner slås ut av stora sanningar! ”Privat polisverksamhet”! Det kan vara lika med högmålsbrott enligt Brottsbalken 18 kap:

1 § Den som, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, om det ej är högförräderi, för uppror till fängelse i tio år eller på livstid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.

Paragrafen har hittills aldrig tillämpats; lagboken ger inget prejudikat. Dags att damma av 18 kap 1 §?

Sven Anér

Redogörelse för HÖGMÅLSBROTT, hämtad ur Bonniers Lexikon, 1964, samt här försedd med mina kommentarer:

Högmålsbrott, sammanfattande benämning på vissa i 18 kap. brottsbalken (jfr 9 kap. strafflagen) upptagna brott mot rikets ”inre” säkerhet (utan direkt samband med utlandet – i motsats till brott mot rikets säkerhet enl. 19 kap. /resp 5 kap./; jfr Högförräderi).

Statskupper e.d. straffas som u p p r o r med fängelse i 10 år el. på livstid el. i mindre allvarliga fall med fängelse från 4 till 10 år.

SA kommentar: Mord på regeringschef är ett vanligt inslag i en statskupp.

Med fängelse från 6 till 10 år straffas v ä p n a t h o t m o t l a g l i g o r d n i n g, dvs. att någon samlar väpnat manskap, förser manskap med vapen e.d., i syfte att föröva brott mot allmän säkerhet el. medborgerlig frihet.

SA: I den fördjupade utredning av mordet på Olof Palme, som nu enligt min mening måste inledas, bör alla tecken som tyder på att ”samling av väpnat manskap” förekommit. Jag hänvisar bl a till polismannen och säkerhetschefen mm CG Östling och dennes stora personliga vapenarsenal. Se utförligt i granskningskommissionens rapport, ”polisman A”.

O l o v l i g k å r v e r k s a m h e t , som straffas med böter el. fängelse i högst 2 år, innebär att man bildar el. deltar i sammanslutning som måste anses vara avsedd att utgöra ett maktmedel av samma slag som militär trupp el. polisstyrka och som ej med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret el. ordningsmakten; även penningunderstöd el. upplåtande av lokal till el. viss annan befattning med dylik sammanslutning anses vara sådant brott.

SA: Här nämner jag den med statliga skattemedel understödda Stockholms Försvarsskytteförening, sidorna 149 – 164 i min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” 2 uppl 2009, där denna förening, dess syfte, verksamhet och medlemmar utförligt presenteras. Jag har tillfrågat rättsinstanser huruvida ”olovlig kårverksamhet” kan anses föreligga, men blivit avfärdad.

I bilden finns även den förening ”MOP86” som skildras i min nyssnämnda bok, på bl a sidan 109. Denna förening är uppenbarligen inte bildad till minne av Olof Palme, utan av till mordet på ett eller annat sätt knutna poliser, till minne av just mordet på Olof Palme. Jag menar att ”MOP86”, dvs ”Mordet på Olof Palme” kan ha inneburit – och ännu i dag innebär – olovlig kårverksamhet.

Min bok närslutes denna skrivelse.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

./. 94 registerkort, artikel av Sven Anér, redogörelse för högmålsbrott, bok.

Summary:

In a letter to high echelon representatives of the Swedish administration, veteran Swedish author and journalist Sven Anér claims that Swedish Social Democratic Premier Olof Palme was shot to death in Stockholm in 1986 as a result of a high treason conspiracy within the Stockholm Police Force. New evidence, immediately before New Year´s Eve handed over to Sven Anér by the Law office of the Swedish Security Police, shows that suspicions of extra curricular police corps activities may have been afoot when Premier Olof Palme was killed in Stocholm City on February 28, 1986.

94 indications of irregular police presence near the ”Dekorima” shop in Stockholm Sveavägen Avenue on this ice cold Friday night have now for the first time come to light. In his book from 2009, Sven Anér names the then police officer, now Judge and Member of the Swedish Riksdag Anti Avsan as protagonist at Dekorima. Swedish Authorities ha ve so far obs5rved total silence in this matter, but Sven Anér believes that this new evidence, handed out by the top judicial representatives of the Swedish Security Police, will change this situation drastically, as what he calls Sweden´s doomsday approaches.

It is, next February 28, 25 years since the dramatic assassination shook Sweden, shook the world. As early as 1987, Sven Anér published his documentary book ”The Police Trail”, in which he does not name a specific person for the deed. Instead, he blames a group of Stockholm policemen known as the ”Baseball League”, with Avsan as a League member, the name derived from their appearing in the streets of Stockholm in civilian attire and armed with baseball bats.

The hitherto officially unsolved murder is ever since 1986 causing a strained atmosphere in the Capital of Sweden. It is Sven Anér´s hope that the Swedish Government will at long last get down to brass tacks and start facing the enormous problem lying before them.