Hur upp och ner är vi i dag?

6.12.2010.

Naturligtvis är landet upp och ner, i det svenska USA-fifflets spår. Tidningarna är fulla, om än inte överfulla, och etermedia matar på med nyheter. Hans Linde (v) önskar sanningskommission, Morgan Johansson, socialdemokrat och med den starka positionen som justitieutskottets ordförande, närmar sig ett krav på Beatrice Asks avgång, medan Maria Ferm (mp) går ut över hela linjen och kräver att regeringen hörs in corpore i KU: har detta hänt tidigare? Har ett sådant krav framförts, har det blivit beviljat? Jag tror inte det. Kravet ligger ju mycket nära en förtroendeomröstning.

Formellt har vi ju kvar alla våra svenska institutioner och regler och inbyggda larmanordningar, även om vår byråkrati verkar falna bort under den stora slagskuggan västerifrån. Regeringen anlägger moteld enligt ett nytt schema. ”Jag visste ingenting” duger inte längre, så det får bli ”vi gjorde inget fel” i stället, knappast övertygande. Kvar står på min näthinna bilden av en samlad och koncis Wilhelm Agrell där han säger i TV att ”det börjar osa bränt”. Ja, vilka är brända?

Den svenska riksdagen framträder i dag, just därför att den blivit så hånfullt överspelad, som en starkare potentiell maktfaktor än dagligdags, då det ju ofta hetat att riksdagens makt i praktiken är ett avslutat kapitel. Jag tror att riksdagen reser sig, efter det hån den utsatts för när regering och inte minst självrådiga (?) statstjänstemän dansat ut på slak lina i egna klart odemokratiska piruetter.

Jag frågar mig: Kan någonting, inom svensk politik, döljas för riksdagen? Knappast, väl? Utrikespolitik ska silas genom utrikesutskott/nämnd, justitieutskottet ska alltid informeras i rättsfrågor. Osv. Vad får vara hemligt för alla de tillresta folkvalda? Ingenting väl? Inom Säpo-sfären? Ja, men i så fall hemligt även för regeringen, verkar det.

Dags nu för riksdagsrepresentanter av alla kulörer att institutionalisera kontrollen av regeringens eventuellt igångsatta hemlighetspolitik, med regelbundna avstämningar, med frågor som måste besvaras korrekt och komplett, med en markering av riksdagens makt, helt enkelt.

Vore det omöjligt att retirera till ett normalt förhållande till Förenta Staterna? Där vi fick sätta oss på lika höga stolar som den (f d?) stormakten, där vi inte behövde står med mössan i hand och le våra vänligaste leenden (det har dessa dagar visats en leende Göran Persson och en leende Fredrik Reinfeldt i Vita Huset, bilder som i nuläget har varit rätt svåra att betrakta). Vilken är risken för ett uppkäftigt Sverige? Det går bara att gissa. Det har sagts att vi kan gå miste om befrielse från USA-visum i framtiden – tänk! Den risken kan vi ta. Och Sverige är ett EU-land, så vi är väl inte helt ensamma. Efterfrågad handelspartner. Sluta le så töntigt!

I ett Ekoinslag kunde fronten lätt urskiljas. Alliansens Johan Persson från justitieutskottet sa närmast att ”lilla jag har ingenting att bestämma om, det här är regeringens sak att ensam sköta”, vilket blev en närmast parodisk beskrivning av en utskottsordförandes vardag. Medan Maria Ferm mycket distinkt placerade sig på andra sidan: riksdagen måste få veta, riksdagen måste få säga ifrån. Det är alldeles tydligt att frågan om riksdagens makt, över hela linjen, kommer att bli den stora politiska stridsfrågan framöver.

Och till sist handlar denna sak givetvis om förtroendet för sittande regering. Rimligen har förtroendet för regeringen Reinfeldt dalat de senaste dagarna (med Reinfeldt själv knäpptyst!), och med dalande förtroende ökar självfallet riksdagens – och inte bara oppositionens – intresse av att mer aktivt än tidigare följa det politiska skeendet, dag för dag.

Alltså: en vitalisering av riksdagen är förstås bra, men den sker mot en fond lika dyster som kammarens gobelängfond: grå politik, gråa samveten - grå framtid?

Sven Anér