Det är söndagkväll, klockan 21. Jag har just sett entimmesprogrammet om Wikileaks och Julian Assange på TV 2, och jag är, som jag ofta har anledning att säga, skakad. Djupt skakad.
Jag hade tidigare bara sett en kort dramatisk bildsvit från skotten i Afghanistan; nu fick vi se hela serien av helikopterskyttar som knäpper figurer som på Gröna Lund. Fast det nu är människor. Ett spel, som spelhallarnas spel. Eller hemmaspelen.
Det blev trots allt en ganska nyanserad bild vi fick se av denne bleke, tunne Julian Assange: aldrig stilla, aldrig bofast, vandrande genom offentligheten och publiciteten med alla sina ägodelar i ett par bags som han släpar med sig vart han går.
Jag kunde förstås inte undgå att under hela programmet jämföra med min egen situation.
Det jag sedan 1986 resp 1994 har arbetat med publicistiskt, Palmemordet resp ESTONIA, har egentligen aldrig förts vidare. Aldrig kommit längre än till mina nyhetsbrev, än till denna blogg. I övrigt: stängt, låst med dubbla lås. Myndigheternas lås, om sina papper, och mediernas lås, om sin egen yttrandefrihet. Jag har aldrig direkt vänt mig till Wikileaks, men de måste ju själva hitta mig på nätet; när sker det?
Det talades om hot, hot mot reportrars barn. Visst, jag har också känt mig hotad, och närstående har utpekats. Ett visst hot känner jag nog hela tiden.
Men en polisman i Uppsala tröstade mig en gång när jag tog upp saken:
”Du är inte hotad, Sven!”. Det visste han, och där fick ärendet bero.
Affären Anti Avsan och affären ESTONIAs sprängning och efterföljande människorov är drömscoops för varje normalvaken journalist, men här sover de alla.
Jag kanske inte alls är hotad. Jag behöver inte hotas. Jag arbetar med två alldeles för farliga scoops. Naturligtvis vet alla medier innerst inne att jag talar sanning, men utåt håller de masken: Sven Anér har bitit sig fast i de här båda bitarna, men vi tar inte upp det han skriver.. Vi tar upp andra saker, lite halvfarliga saker. Lugnast så.
God jul!
Sven Anér
"Jag kunde förstås inte undgå att under hela programmet jämföra med min egen situation.
SvaraRaderaDet jag sedan 1986 resp 1994 har arbetat med publicistiskt, Palmemordet resp ESTONIA, har egentligen aldrig förts vidare."
Däri ligger en viktig skillnad att fundera på. Hur kommer det sig att en osannolik person som Julian Assange lyckas få sina avslöjanden publicerade av all världens massmedia, medan dina mycket mer betydelsefulla avslöjanden förtigs? Kan det vara så att Assange är en planterad "avslöjare", en kontrollerad kritiker och oppositionell, som därmed kan ges mediautrymme, medan du är som människan var tänkt att vara: fri och oberoende, och därigenom mycket skrämmande för makten?