Bakom de stora morden står alltid de stora staterna

Jag är övertygad! Dag Hammarskjöld dog inte i en flygolycka för mer än 50 år sedan. Han blev mördad. Ryktena har funnits från första stund, men oftast viftats undan som konspirationsteorier.

Hammar listar därefter utsagor från nya vittnen, som han träffat vid sin resa nyligen till Ndola-området, och han slutar med en uppmaning till Carl Bildt:

Carl Bildt! Du var på plats i Ndola den 18 september, och du hörde säkerligen en del av de vittnesberättelser som jag hörde. Träd fram och kräv att FN medverkar till att alla parter lägger allt relevant material på bordet, och att en ny kommission får värdera det på nytt.

Jag skriver: 


29.1.2012. KG Hammar!

Ditt spännande debattinlägg i dagens SvD är glädjande rensat från den vanliga undervegetationen av gissningar, ”konspirationsteorier”, avfärdade eller inte. Väjanden inför händelsers enormitet. Du konstaterar att du träffat vittnen som du tror på och inte kan bortse från; alltså blev Dag Hammarskjöld mördad – ja, det är en skarp och vass metod att bedriva forskning. Jag gillar den.

Jag har själv, sedan de båda tragedierna inträffade, ägnat stor energi åt de båda stora statliga svenska tragedier, som kan bilda en mörk trilogi: Ndola,  mordet på Olof Palme samt sprängningen av ESTONIA, med åtföljande människorov.

Jag ska beröra tragedierna i korthet, var och en.

Ndola har jag endast följt på håll. Jag träffade 1954, på retur från repatrierartjänst vid 38: breddgraden, Dag Hammarskjöld i New Yorks FN-skrapa och under den klassiska DN-korrespondenten Sven Åhmans förmedling. Hammarskjöld rökte sin likaledes klassiska cigarrcigarrett och förklarade sig mycket glad över att jag tagit mig tid att besöka honom: en elegant anspråkslöshet vi kan möta hos de store.

Omedelbart efter mordet på Olof Palme hördes fem vittnen från biografen Grand (där mordkvällen inleddes) av polis. Alla fem noterade att den person, som senare kom att döpas till huvudvittne mot Christer Pettersson, inte kom till biografen Grand förrän kl 23.30 och alltså inte kan ha sett Christer Pettersson vid Grand kl 23.10 (denne skulle då ha hunnit Sveavägen ner och mörda Olof, var tanken).

När Christer Pettersson av polis och åklagare strax före jul 1988 gjordes till syndabock var vittnet, som skulle ha sett honom vid Grand, för länge sedan förbrukat, överbevisat. Ute ur bilden. Men Christer fick bli vår store nationalmördare, påtvingad den svenska allmänheten i ett decennium – ja, ännu i dag.

Så ska en slipsten dras, men det fordras att det är staten själv, representerad av såväl höjdare som underhuggare, som står vid veven. Därmed är också tystnad garanterad. Den stackars nedgångne Roger blev aldrig formellt avfärdad.

I ESTONIA-affären blev först nio estniska besättningsmedlemmar förklarade räddade, för att omedelbart efteråt förklaras saknade. Denna märkliga dubbla händelse kom av mig att kopplas till en märklig flyghändelse (flyg som i Ndola!).

Två västerifrån kommande plan, av amerikansk nationalitet, landade 27 och 28 september 1994 (förlisningsdagen!) på en diskret undangömd plats i utkanten av Arlanda flygplats, varefter de nio besättningsmedlemmarna, med kaptenen Avo Piht i spetsen, lastades ombord, fyra i ett av planen och fem i det andra.

De svischades bort, antagligen västerut, och har därefter inte blivit avhörda.

En story, kan tyckas, så mycket mer som de ytterst detaljerade uppgifterna om hela affären finns utförligt redovisade i det svenska luftfartsverkets arkiv, varifrån de på min begäran, möjligen aningslöst, lämnades ut till mig, varsågod, Sven Anér!

Mot denna totala öppenhet står myndigheters och mediers totala efterföljande slutenhet. Incidenten – sannerligen en incident! – har funnits nämnd endast i ett par nummer för år 2004 av mitt nyhetsbrev, då omdöpt från PALME-nytt till ESTONIA-brevet,  samt i högsta grad nämnd i min och Lena Anérs bok ”MAYDAY”, 2004.

Jag har i åratal arbetat med själva saken, jag har dessutom försökt förmå medier att ta upp en nyhet som är den svenska statens egen, men för en CIA-kidnappning 1994 har inte funnits det ringaste intresse.

Det har aldrig sagts att inte händelsen är CIAs, och en professionell granskning av de många flygdokumenten skulle ge ytterligare klarhet. Det känns svindlande egendomligt att den svenska staten låter en ensam och relativt ålderstigen (född 1921) journalist och författare ensam behandla detta sprängstoff. Eller naturligtvis inte alls egendomligt, vad skriver jag?

De nio har fått försvinna. Jag blev god vän med kaptenen Pihts maka Sirje, som snabbt dukade under för stressen i den dubbla katastrofens spår.

Jag för nu samman trilogin: Ndola, Dekorima, där Olof dog, och Arlanda.

I alla tre fallen har den svenska statsmakten och dess s k rättsamhälle lämnat närmast övertydliga avtryck. Tystnaden kring Ndola, det skrämmande och cyniska manipulerandet av Palmemordets bevis och indicier, samt välkomnandet av CIAs ”snatch”-plan för ett niofaldigt människorov - ”Help yourselves, CIA!”

Mitt underlag är aldrig dementerat, men det är heller aldrig kommenterat.

Händelserna är alla tre lika vedervärdiga, men fastast på mina näthinnor sitter bilden av de båda tvillingsystrarna Veide, som var professionella dansare ombord på ESTONIA men rafsades med för denna kidnappingresa mot okänt mål – vad hade de gjort för ont?

Vad hade Hammarskjöld gjort för ont? Vad hade Olof Palme gjort för oförlåtligt ont? Vad hade två unga kvinnliga dansare gjort för ont? Vad kunde de ha vetat av farligheter?

Den svenska staten byggde, efter ESTONIA-katastrofen, en minneslund i sträng granit till de omkomnas minne, med namnen inristade. Jag har besökt platsen – ja, någon lund är det ju inte, bara kall sten. Intrycket blev prövande, bedövande. Varför sätta skickliga hantverkare att hamra nära tusen namn, när den stora hedern hade kunnat beviljas de nio kidnappade från ESTONIA genom en snabb, förutsättningslös granskning?

Papperen finns ju där, statsrådsberedningen, det är bara att ta fram och läsa:

Avo Piht, Hannely Veide, Hanka-Hannika Veide…

Dag Hammarskjöld, Olof Palme…

Men det är endast stater, i onda ärenden, som tror sig kunna lägga den stora munkaveln på hela nationer, på en hel värld. Ska de lyckas dölja denna sataniska trilogi? Har du öppnat en dörr, KG Hammar? Engagerad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

KG Hammar har ännu inte svarat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Läs sidan "Om kommentarer"