Uppsala Universitet – en god idé?

25.6.2013. Likalydande skrivelser till Professor KG Hammar, Lunds universitet, och till Professor Stig Strömholm, Uppsala Universitet.

Jag har med båda mina vänliga adressater haft goda kontakter under mitt långa arbete för klarhet i Palmeutredningen. Jag har fått den support jag inte fått från annat kvalificerat håll, en support som betytt mycket för mig, även om stödet kanske ännu inte tagit helt konkreta former.

Jag skriver nu för att informera om ett initiativ jag tagit i riktning mot ett av universiteten, Uppsalas. Det är här vi bor, det var här jag tog studenten för 74 år sedan, det var här jag tog ut en fil kand när kriget tog slut. Jag lyssnade på föreläsningar i romanska språk på X-an redan 1936 – det blir stora sjok av tid.

Men den viktiga anledningen till att jag över huvudtaget vänder mig till ett universitet är denna:

Jag ser universiteten, akademierna, den akademiska världen som vår kanske sista garant för gammaldags heder, noggrannhet, sanningskärlek, aldrig sviktande. Detta är några egenskaper som jag i dag över huvud taget mycket sällan träffar på inom den del av det svenska rättssamhället som jag möter, alltsedan Olof Palme sköts till döds den 28 februari 1986.

D… här kommer Lena hem med dagens Aftonblad! Där Säpo-infiltration mot vänsterpartiets Lars Ohly och Jens Holm på ett mycket trovärdigt sätt avslöjas!

Det är inte svårt för mig att koppla detta rent osannolika komplex av händelser till den av mig för mordet på Olof Palme så starkt misstänkte rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan.

Jag har tidigare ofta känt en förbindelse mellan Säpo och Avsan ligga nära. Till att börja med eftersom mordet på Olof Palme, sannerligen inte endast av mig, har kopplats till Säpo. Från första sekund fanns förre Säpo-mannen Hans Holmér tillsammans med den lydige byråchefen vid Säpo, PG Näss, i verksamhet som speciella självutnämnda white-washers av alla utpekade poliser, egentligen utan att utföra någon undersökning.

Ingen SÄPO-man fälldes någonsin för medverkan vid mordet, men, i den av Marjasin-kommissionen arkiverade 15-mannalistan över tänkbara sammansvurna inför mordet, finns en hög Säpo-chef klart utpekad som samhällsförrädare; han hördes aldrig av utredande polis. Stilenligt.

Och Anti Avsan har säkerligen aldrig formellt förhörts av SÄPO (det behövdes knappast, herrarna visste var de hade varandra).

Osv. Efter Aftonbladets avslöjande i dag ligger den svenska rättsstaten i ruiner. Och jag återknyter till inledningen av mitt brev och frågar:

Vad kan komma i denna nerdekade rättsstats ställe, med ett rykte kvar om tillförlitlighet även när det blåser snålt? Ja, jag är beredd att sätta min lit till de stora universiteten, med god förmåga att sopa rent för egen dörr, med forskningens absoluta akribi som ledstjärna!

En akademi förirrar sig inte in mot pengar och utlovade nådevedermälen, personliga fördelar och maktpositioner, imponeras inte av höga titlar. Överdriver jag det bländvita? Må så vara, en aning. Men jag överdriver inte förmågan till akademisk självsanering.

Nej, jag tror att det i dag finns endast en organisation som skulle kunna rycka in i detta rättssamhälles ställe. Jag väljer universiteten, och jag handplockar Uppsala Universitet!

Situationen i Sverige är i dag gravt allvarlig, och beteckningen demokrati svajar.

Jag sätter nu mycket stort värde, KG Hammar och Stig Strömholm, på svar, där ni var för sig ger mig er syn på mitt projekt – som är färskt, jag har i helgdagarnas kölvatten ännu inte fått en svarskontakt från Uppsala Universitet.

Avslöjanden om öppen och sluten svensk polis skrämmer. Skakar. Och dagens Snowden-dramatik skapar en mörk fond. Medan svensk rätt och rättvisa falnar och dör sitter moderate riksdagsledamoten Anti Harald Avsan, Olof Palmes aldrig dementerade mördare, vid justitieutskottets avlånga bord och bestämmer över svensk lag och ordning. Jag skriver detta utan någon som helst rädsla för att bli lagförd. Det lagförs inte i Palmemordets förgreningar. Då kunde fan komma lös.

Vänliga, oroade, djupt engagerade hälsningar!

Mycket tillgivne

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. 2 bilagor.

Mutbrott, bestickning – jag lägger till hot

27.2.2013

Likalydande skrivelser till RÅ och rikskriminalpolisen:

Till min gårdagsskrivelse önskar jag, på grundval av nya informationer, lägga att jag önskar att den av mig begärda utredningen gällande professor Leif GW Persson även måtte behandla möjligheten att

hot jämlikt BrB 4:5

mot Persson finns med i bilden.

Det har, enligt vad jag utgår från, gällt att till varje pris förmå Persson att frångå sina tidigare klara utpekanden av

poliser, militärer och säkerhetspersoner

som medverkande vid mordet på Olof Palme. Påtryckningar mot Persson kan ha tagit formen även av hot, eller en kombination av muta och hot. Jag önskar att mitt tillägg till min anmälan omedelbart tas upp av mina båda adressater.

Jag noterar samtidigt det anmärkningsvärda i att Persson, vid sitt gårdagsframträdande i SVT, ingenting nämner om

de aldrig dementerade, klara anklagelserna mot piketpolisen, i dag rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Harald Avsan,

ingenting nämner om det likaledes odementerade landsförräderi som framgår av Ai. 318-93 resp av Palmekommissionen 95-103, samt

ingenting nämner om Säpos medverkan vid mordet.

”Poliser, militärer och säkerhetspersoner”,

alltså Perssons grälla larmsignaler från 2011 och 2012, är totalt bortopererade som mördaralternativ – har Persson mutats och/eller hotats?

Jag utgår från att denna min senaste inlaga får samma ärendenummer som gårdagens.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Här är maktens Palmelögner; några stickprov

14.2.3013.

Christer Pettersson:

Var aldrig vid Grand

Var aldrig vid Dekorima

Roger Östlund såg aldrig Christer vid Grand

Roger Ö talade aldrig i telefon med Sigge C

Roger Cedergen talade 1987 med sin bror Sigge C, avlyssnat och sparat

Telefonavlyssningsprotokollet, med inklippt Roger C-band, är förfalskat

Christer Petterssons obduktionsprotokoll är aldrig företett

Anti Avsan:

Avsan sågs av två unga kvinnor vid Dekorima

Avsan talade i walkie-talkie, på finska

Avsan sköt Olof Palme ca 40 sekunder sedan de båda vittnena lämnat Dekorima; de hörde skottet

Avsan hördes endast upplysningsvis, och han konfronterades aldrig med de unga kvinnorna

Avsans hustru ger honom alibi

Anki fick se 6 bilder vid ett sekretessbelagt konfrontationsförhör, men ingen av bilderna föreställde Avsan

Lisbeth Palme:

LP ledde Olof Palme över Sveavägen och fram till dödsplatsen Dekorima

LP:s kappor är outredda. Brun mockapäls vid Dekorima blev mörk tygkappa med kapuschong och slejf vid Sabbatsberg

LP lämnar bevisligen Dekorima i Olofs ambulans, men anländer, enligt bildbeviset, till Sabbatsberg i poliskommissariebil

LP:s påstådda skottskada ej bevisad med rättsintyg.

Mockapälsen besköts efteråt under laboratorieförhållanden samt sändes till Bundeskriminalamt

Hudläkare ”baddar en rodnad” på Sabbatsberg, anmäler ingen skottskada

Olof Palmes patientkort

Kortet förvanskas efter Olof Palmes ankomst till Sabb. Ursprunglig tidpunkt förvanskas till 23.35, från, antagligen, 23.38

Tommy Lindström förnekar som rikskrimchef, vid personligt sammanträffande med undertecknad Anér 1990, att förvanskning ägt rum och hänvisar till ”förstoringsfel”, men de av rikskrim gjorda förstoringarna ger i själva verket klara bevis för förvanskning.

Olof Palmes obduktionsprotokoll aldrig företett

Dessutom tillkommer mängder av avsiktliga felaktigheter från åklagares och polisers sida, t ex

Hans Holmérs långa serie av lögner, dels kring mordnatten då han falskeligen uppgav sig ha bott på hotell i Borlänge, medan flera vittnen, bland dem även poliser, sett honom i Stockholm under mordnatten. Holmérs generalattack mot en hel folkgrupp, kurderna, är utan motstycke i svensk rättshistoria.

Holmér och Säpos PG Näss sorterade systematiskt undan uppgifter om poliser inom mordarrangemangen

Kommissionerna tog aldrig något helhetsgrepp, och framför allt granskningskommissionen uppvisade ett antal underlåtenhetssynder: refererade sålunda aldrig den hos rikskrim registrerade och arkiverade landsförräderipromemoria som lämnats in av säkerhetsexperten Ulf Lingärde till kommissionens tidigare ordförande Sigvard Marjasin. Denna promemoria är fortfarande inte granskad av någon officiell instans.

Jag slutar här, listan är självfallet ingalunda komplett. Mycket få av de aldrig dementerade punkter jag tar upp har behandlats svenska medier. Då det gäller polisinsatser kring mordkvällen är bröderna Poutiainens ”Inuti labyrinten” djupt och komplett avslöjande. Sven Anér

”Säpo ligger bakom Olof Palmes död”, konstaterar Leif GW Persson i 3 cm höga bokstäver i Aftonbladet 6.1.2013!

7.1.2013. Det går undan nu, för att uttrycka saken milt. Leif GW Persson får i trettondagens nummer av Aftonbladet ett helt uppslag för sitt konstaterande: det var Säpo!

Bra, i och för sig, om uppgifterna äntligen också kan noteras av den svenska rättsstat som hittills aldrig bevärdigat GW eller t ex mig själv med minsta uppmärksamhet, positiv eller negativ.

Men jag tänker och undrar. Leif GW Persson är universitetsutbildad forskare och vet alltså vad forskning kräver. Det finns ett fint ord som heter ”akribi”, dvs vetenskaplig noggrannhet. När jag skriver här på bloggen försöker jag tillämpa akribi, en attityd som givetvis skär igenom hela mitt arbete. Jag försöker hålla korrekt stavning (svårt, i fallet Lisbet (h) Palme!), jag försöker presentera händelseförlopp så noggrant det går, och jag försöker precisera mina fakta, ge dem proveniens, dvs berätta varifrån jag har dem.

Detta ger viss stadga. Men då professor Leif GW Persson i gårdagens AB beskriver varför han avfärdar fyra mordspår men behåller ett, polisspåret, ger han mycket litet av faktisk proveniens. Jag ska ta upp hans motiveringar, en efter en:

Christer Pettersson:

Att det skulle vara Christer Pettersson håller jag för helt osannolikt, av många olika skäl. Bland annat på grund av material som ingår i utredningen. Ett av vittnena känner Christer Pettersson. Då skulle väl han om någon ha känt igen honom.

Detta är den svagaste bevisningen för Christer Petterssons icke-inblandning. Det aktuella vittnet, Jeppsson, är i sina långa berättelser mycket otillförlitlig, och att använda ett negativt ”bevis” som tecken på att mördaren inte har varit Pettersson är givetvis mycket svagt, när detta material, som GW säkert haft full tillgång till, är så svagt, jämfört med alla bevisen för att Christer Pettersson var den av rättsstaten arrangerade syndabocken.

Men GW håller sig lite utanför, talar inte ur skägget. Uppträder inte som en forskare.

PKK-spåret:

Det här med kurdspåret tycker jag till och med är långsökt. Av någon anledning blev utredarna pådyvlade detta av Säpo.

Ja, eller snarare av Holmér, som troligen själv uppfann detta mot en hel folkgrupp gemena spår. Att kalla kurdspåret ”långsökt” är ett dundrande understatement. GW borde ha konstaterat att kurdspåret inte bara var långsökt utan en osannolik rättsstatens räddningsplanka, modell Hans Holmér.

33-åringen:

33-åringen borde rimligen ha kunnat avföras från början.

”Avföras?” Terminologin blir så vacklande. Eftersom GW anser sig veta (säkert med rätta) att mordet utfördes inom rättsstatens eget system, har det ju aldrig blivit tala om att ”avföra” villospår.

Polisspåret:

Att ett antal ordningspoliser vid Norrmalmspolisen skulle vara inblandade tror jag inte alls på. Jag vill nog höja ribban. Det kan vara säkerhetspoliser eller personer verksamma inom den militära verksamheten.

Här går det undan. Med ett penndrag avfärdar GW hela det sedan allra första början existerande polisspåret, först skildrat av Olle Minell resp av mig, i två böcker med samma mycket distinkta titlar, ”Polisspåret”, därefter föremål för ytterligare skarp litteratur signerad bl a bröderna Poutiainen, Borgnäs, Kanger och Wall (listan är ingalunda komplett). Böckerna blev egentligen aldrig i sak dementerade utan bara, med viss distraktion, bortviftade: ”det är bara privatspanarna”.

Att hånfullt kalla t ex bröderna Poutiainen för ”privatspanare” är förstås orimligt. Deras ”Inuti labyrinten” är ett storverk, fylld av just den akribi som GW själv så sällan tillämpar.

I själva verket var avrättningen av en svensk statsminister på öppen gata ett dubbelarrangemang, där öppen polis och SÄPO tillsammans i god sämja ledde exekutionen på effektivaste sätt och sedan, under de många åren, såg till att grytan med ”den ensamme gärningsmannen” hölls kokande, förlåt om det fräser kring liknelsen!

I princip räckte det för dessa rättsstatens förkämpar, inom såväl öppen polis som SÄPO, att vifta med en ensam gärningsman, Christer Pettersson eller annan, för att mördargängen skulle slippa undan närgången medial uppmärksamhet. När Palmeaffärens slutdokument ska skrivas kommer mediers i praktiken nästan totala overksamhet att bli föremål för den mest närgångna granskningen.

Och så: Säpospåret:

Tolv timmar innan mordet visste flera inom Säpo att paret Palme skulle gå på bio. Man borde utreda hur vitt spridd den kännedomen var. Statistiskt brukar ledare som Olof Palme mördas av politiska skäl. ”Säpo-spåret” har Säpo fått utreda själva, vid sidan av ordinarie Palmeutredning och ingen utomstående har fått tillgång till utredningsmaterialet.

”Ingen utomstående?” Har då rikspolisstyrelsens egen chefskriminolog, professor Leif GW Persson, varit utomstående? Självfallet inte, sannerligen inte. Det vore en synnerligen egendomlig byråkratisk ordning om chefskriminologen hölls utanför landets största brott någonsin, tanken svindlar.

Jag utgår från att Leif GW Persson, redan från brottets koncipiering och under hela utredningens förlopp, har varit informerad och kanske påverkat. Eller skulle han ha fått höra ”bort med tassarna, hr Persson”? Och skulle han inte själv, som den vilda skogens räv han är, inte ha hittat andra stigar som lett till målet?

Jag erkänner gärna att jag inte ser några staket, några murar för Leif GW Perssons tänkbara framfart i snårskogen. Har han hela tiden vetat vilken sida han stått på? Han har, uppenbarligen, under många långa är underlåtit att slå det stora larmet: detta är statens eget mord. Gör det honom till medskyldig? Jag har, även här på bloggen, ställt frågan till RÅ och anmält GW för noggrann undersökning, men RÅ dundrade raskt nej-stämpeln på min officiella inlaga och sände den i retur till Uppsala.

Så Leif GW skyddas. Hur är det tänkt att detta ska sluta? Vad ser vi för signaler? Inga alls, egentligen, mer än delrapporter från AB och Expressen, då och då. Landets justitieminister, som heter Beatrice Ask, gråter över att poliser inte klarar av särskilt många brott, men hon är tyst i Palmeaffären. Detsamma gäller rikspolischefen, rikskrimchefen, nye Palmeutredaren med, formellt, vice RÅ Kerstin Skarp över sig – jag har ett tämligen sanslöst brev från Skarp där hon säger att hon aldrig talar med Leif GW Persson. Nej, det är inte lätt att komma till tals, utan pekuniär erkänsla av den typ kvällstidningar har att erbjuda.

Till sist: i det senaste numret av den elegant utstyrda ”Svensk Polis” presenteras ett reportage inifrån Palmeutredningen på följande sätt:

225 hyllmeter med dokument. Under åren har Palmeutredningen växt till en av de största i världen. Inför 25-årsdagen av mordet har allt materialet sorterats och gjorts mer överskådligt.

Alltså: svensk polis vill ha beröm för att den producerat över tvåhundra hyllmeter av totalt irrelevanta dokument, vilka samtliga borde ha ersatts med några få ord på ett i övrigt vitt pappersark:

DET VAR DEN SVENSKA STATEN SOM MÖRDADE SIN STATSMINISTER.

Läs nu också bröderna Poutiainens avgörande klara och viktiga positionsmarkering: det var SÄPO och den öppna polisen som avrättade Olof Palme, som sagt i god sämja.

Sven Anér

Intimt samarbete SÄPO – Sth-polisen under mordnatten! Bröderna Poutiainen gör den avgörande viktiga analysen!

6.1.2013. I sin bok ”Inuti labyrinten”, kapitel 17,

Var fanns SÄPO under mordnatten?

redovisar Kari och Pertti Poutiainen mycket noggrant, klart och välstrukturerat, det delvis med lögner fördolda samarbetet mellan ledningen för SÄPO och ledningen för den öppna polisen under timmarna närmast efter mordet.

När Leif GW Persson i dagens Aftonblad lägger skulden för mordet på Olof Palme helt på SÄPO och lika helt friar den öppna polisen, motsägs han på sida efter sida av de mycket systematiskt arbetande bröderna Poutiainen. Ett mycket klart samarbete blir synligt, och det verkar uppenbart att SÄPO i stor utsträckning använde sig av Stockholmspolisens tjänster vid avrättningen av den svenske statsministern.

Varje kapitel i ”Inuti labyrinten” avslutas med en komprimerad sammanfattning. Jag återger nu hela den resumé som fogas till detta kapitel 17:

Säkerhetspolisen fick /officiellt, min anm!/ kunskap om mordet genom att en journalist från tidningen Expressen ringde omkring kl 23.40 och frågade om det var bekant att statsministern skjutits. Denna förfrågan ledde inte till någon häftigare reaktion i SÄK:s ledningscentral. Först tio minuter senare, när ytterligare en förfrågan med liknande innehåll inkommit, kontaktades Stockholmspolisens ledningscentral. Och sedan väntade man 15 minuter till innan SÄKs beredskapstjänstgörande intendent, Alf Karlsson, underrättades.

Över huvud taget verkar säkerhetspolisen ha haft en ganska sorglös attityd till mordet. När en av Olof Palmes livvakter, John-Erik Hahne, en dryg halvtimme efter skotten ringde SÄKs ledningscentral och frågade om händelsen fick han bara en förströdd kommentar om att ”statsministern var visst skjuten”. SÄK:s slöa och oengagerade inställning gjorde Hahne upprörd. Han tvingades ringa krimjouren för att få bättre information.

På Sabbatsbergs sjukhus vägrade Lisbet Palme genomgå ett formellt förhör med personal – Sture Lingsberg och Agneta Lund – från krimjouren. Däremot kunde hon tänka sig att bli förhörd av säkerhetspolisen. Kriminalkommissarie Sievert Lindahl vid krimjouren kontaktade därför SÄK och fick löfte om att säkerhetspoliser skulle skickas till sjukhuset. Ingen enda infann sig dock. Detta var anmärkningsvärt också med tanke på att regeringen väntades till Sabbatsberg, och SÄPO hade ansvar för statsrådens livvaktsskydd.

Lingsberg och Lund hade faktiskt väntat sig att finna SÄK på plats redan när de själva anlände.

Säkerhetspolisen tycks alltså ha varit synnerligen passiv under mordnatten. Detta gäller i alla avseenden utom ett: enligt kommissarie Rolf Fredriksson (teknisk chef i Stockholmspolisens ledningscentral) var det ”en massa folk från SÄPO i Stockholmspolisens SBC ”/sambandscentral/. Detta är förvånande eftersom ingen av SÄPO-cheferna, när de hörs av juristkommissionen, säger att personal ”en masse” skulle ha skickats över till polisen på den öppna sidan. Tvärtom hävdar till exempel P-G Näss, dåvarande chef för kontraspionaget, att SÄK inte lade sig i de inledande åtgärderna utan höll sig i bakgrunden.

Till detta kommer att enligt Gösta Welander befann sig chefen för terroristroteln, Alf Karlsson, ”hela tiden” i Stockholmspolisens ledningscentral som förbindelseman. Något som Karlsson själv, enligt juristkommissionen, märkligt nog förnekar. Han hävdar att han över huvud taget inte satte sin fot i ledningscentralen på den öppna sidan.

Också SÄPO-kommissarien Christer Granqvist – som under natten arbetade som radioexpeditör direkt under Alf Karlsson – berättar för kommissionen att ”Alf Karlsson begav sig i ett tidigt skede till Stockholmspolisens lc /ledningscentral/.” Inför de här motsägelserna gav juristkommissionen upp. Man lämnade frågan hur sambandet mellan Stockholmspolisen och SÄPO gick till under mordnatten outredd. Precis som man gjorde med frågan varför ingen från SÄK infunnit sig på Sabbatsbergs sjukhus.

Det torde vara helt klart att Alf Karlsson verkligen befann sig hos polisen på den öppna sidan. Frågan är varför han förnekade detta. En möjlig förklaring är att SÄPO inte alls höll sig i bakgrunden, som bl a P-G Näss påstått, utan mycket aktivt deltog i verksamheten i SBC. Och Karlsson (liksom de övriga cheferna inom SÄPO) vill inte att detta ska framgå, eftersom SBC (som till exempel parlamentarikerkommissionen kunde konstatera) inte gjorde sitt jobb. Genom att påstå att man höll sig i bakgrunden slipper man frågor om SÄPO:s roll i de underlåtenheter och fördröjningar som förekom.

Förneka allt så faller ingen skugga på SÄK.

Det finns fler omständigheter som pekar mot att säkerhetspolisen långt mer aktivt än man vill medge deltog i spelet i Stockholmspolisens ledningscentral. Till exempel berättar Rimborn /kommissarie vid Stockholmspolisen/ att när han kom till SBC hördes han allra först av säkerhetspolisen, med SÄPO-chefen Hjälmroth i spetsen, i ett separat rum. Först efter detta förhör fick Rimborn informera polisen på den öppna sidan.

Stockholmspolisen kom alltså i andra hand trots att man formellt höll i verksamheten i den egna ledningscentralen. Uppenbart är att SÄPO inte alls höll sig i bakgrunden.

Hjälmroth påstår att han gick över till Stockholmspolisens SBC omkring kl 01.50. Denna tidsuppgift kan omöjligen vara korrekt, vilket bevisas av bland annat ett TT-telegram som gick ut kl 01:51. Säpo-chefen befann sig i ledningscentralen hos polisen på den öppna sidan betydligt tidigare!

Hjälmroth tycks medvetet vilja tona ner sin egen roll. Han berättar till exempel inget – varken för jurist- eller parlamentarikerkommissionen – om att han förhörde Rimborn.

Men det är inte bara kring SÄPO-chefen som tidsuppgifterna är tvetydiga. De gäller också andra befattningshavare inom SÄK. De uppger för juristkommissionen att de kom till jobbet vid andra tider än de som finns noterade i SÄPO:s loggbok.

Över huvud taget är bilden otydlig kring säkerhetspolisens förehavanden under mordnatten. Några raka besked har inte gått att få. Det här ger intryck av att man döljer något. Vi vet – från tidigare kapitel – att SBC var lamslaget på ett sätt som är svårt att förklara annat än som en följd av att vissa ”element” medvetet bromsade verksamheten. Fanns dessa ”element” inom säkerhetspolisen? Är det därför det inte går att få klara besked om SÄK:s göranden och låtanden under natten?

Lögnen är en del av kulturen i en säkerhetstjänst. Man kan därför aldrig ta för givet att det som berättas av tjänstemän med anknytning till säkerhetsintressena är sant. Ett klassiskt exempel är förre CIA-chefen Richard Helms. Han åtalades i slutet av 70-talet för att ha ljugit för ett kongressutskott.

Buggningsutredaren, chefsåklagaren Jan Danielsson.
Svenska SÄPO är naturligtvis varken bättre eller sämre än sina utländska systerorganisationer: man har erkänt att man ljög systematiskt för att vilseleda Frågan är bara hur mycket man från SÄPO:s sida har ljugit om mordnattens händelser.

Så långt bröderna Poutiainen om detta ytterst centrala avsnitt av händelserna under mordnatten och under den tid som följt.

Hur stämmer nu denna noggranna redovisning med Leif GW Perssons blanka påstående i dagens Aftonblad, där han friar Stockholmspolisen från varje brottsmedverkan och lägger all skuld på SÄPO? Den stämmer förstås inte alls. I själva verket tycks det vara uppenbart att det varit Säpo som varit initiativtagare till konspirationen och utgjort den högsta ledningen för mordets handhavande och skötsel, samtidigt som SÄPO valt att använda sig av Stockholmspolisens tjänster. Denna Stockholmspolis hade resurserna, de nära resurserna ute på gatorna och inne i sambandscentralen.

I själva verket har mordet skett i ett väloljat samarbete mellan Stockholmspolisen och SÄPO, två instanser vilkas uppgift det varit att, gärna med sina egna liv om så erfordrats, värna om sin statsministers liv.

Jag söker en anledning till att GW så ostentativt kopplar loss Stockholmspolisen från varje medverkan, trots att han självfallet bl a har läst ”Inuti labyrinten”. Här hittar jag inte koden, men det är ju tänkbart att Leif GW nu har bestämt sig för att sluta mumla utan ge oss klartext i stället.

Alldeles klart och tydligt är dock, denna söndag, medan SVT fortsätter att hamra sin trailer för ”Mordet på Olof Palme”, som om dessa spelfilmer verkligen skulle ge sanningen – vilket de kanske ger; ja mina bloggbesökare märker hur förvirrad situationen är.

Inte blir den mindre förvirrad av att Eva Hamilton och hennes kolleger inom TV-nomenklaturan tillsagt såväl Text-TV som inte minst Uppdrag Granskning: ingen faktabevakning av Palme-mordet! Håll tassarna borta!

Det börjar bli för många snubbeltrådar i denna härva. Och för litet av den röda tråd som dock framträder allt klarare. Obevekligt klarare.

Sven Anér

”Saken alltför farlig…”

9.1.2011.

Det har kommit ett antal kommentarer kring mitt debattinlägg rörande ”högmålsbrott”, men egentligen inga kommentarer från media. Detta gör att det står allt mer tydligt för mig att det inte är jag personligen som blir misstrodd och nonchalerad.

Den här gången kunde jag referera till ett stort antal, tidigare hemlighållna, uppgifter, vilka jag nu tämligen oväntat fick ut från den svenska säkerhetstjänsten, i specialplastat konvolut. Varför? Ja, det frågar jag mig.

Det var Säpos verksjurist Marie Wessling som den 18 december i fjol sände mig ett tresidigt brev där hon inledningsvis och tämligen oförmedlat konstaterar att

Säkerhetspolisen lämnar ut kopior av de 94 registerkorten som har upprättats vid säkerhetspolisen i utredningen rörande mordet på statsminister Olof Palme. Vissa uppgifter i handlingarna har strukits över eftersom de omfattas av sekretess.

Kort och koncist. Därefter följer två sidor med ”skäl”, men det visar sig att dessa skäl inte avser frisläppandet av dokumenten utan enbart skälen för att vissa strykningar företagits! Att vartenda registerkort lämnas ut motiveras inte utan presenteras närmast som en självklarhet - varför?

Säpos resonemang pekar kanske på att alla handlingar i Palmeärendet alltid bör lämnas ut, möjligen med vissa sekretesstrykningar. Medan rikskrim hela tiden, i tiotals skrivelser till mig genom åren, alltid tagit just ”18 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009-400)” och liknande lagrum till intäkt för att de flesta dokument över huvud taget inte skall, inte får lämnas ut. Medan Säpo för närmast motsatt resonemang.

Har Säpo infört en helt ny lagtolkning? Och har rikskrim, i sin hantering av alla mina ärenden, drivit en lagtolkning som enligt Säpos toppjurister inte håller?

Ja, detta är intressanta frågor. Anser Säpo att det i dag går att släppa det mesta av Palmedokumentationen? Fronderar Säpo öppet mot den påstått pågående förundersökningen?

Jag blir undrande, åt många håll. När granskningskommissionen (dvs i praktiken Axberger) i rapporten polemiserar mot Säpos påstådda ovilja att dela med sig ur sin informationsbank kan det i dag förefalla som om granskningskommissionen gör det lätt för sig: så fort det hakar upp sig i kommunikationen mellan kommission och Säpo gnäller Axberger ett tag, varefter han låter saken bero. Gnäller kanske i ogjort väder.

I stort: Dessa 94 registerkort, och inte minst den bakgrundsinfo som finns i förundersökningens hithörande spaningsuppslag mm, utgör det absolut mest centrala inslaget i kommissionens uppdrag, där kommissionen fick som speciell uppgift att fingranska just ett förekommande polisspår. Det går att spetsa till saken. Riksdagen säger till kommissionen:

”Ta allt annat i andra hand, koncentrera på polisspåret!”

Kommissionen och Axberger gör precis tvärtom:

”Koncentrera på Christer Pettersson och ta allt annat i andra hand!”

Naturligtvis borde Axberger ha återgett inte bara de 94 registerkorten nära nog in extenso, utan framför allt från en säkerligen ovillig förundersökningsledning ha rivit fram alla de gnistrande sprängfyllda spaningsuppslagen som bildar bakgrunden till registerkortens kortfattade rader.

Ett exempel. Om registerkort 37 lakoniskt konstaterar förekomsten av ”privat polisverksamhet” så har rimligen tillhörande handling D 7841 mängder av järnhård information:

Namn på poliser ingående i denna ”privata polisverksamhet”, antalet sådana poliser, tidpunkter, platser, beväpning etc. Palmemordets hela kriminalistiska och kriminella kärna kan återfinnas i D 7841, men all denna fakticitet har uppenbarligen undanhållits kommissionens övriga ledamöter (skulle t ex Inga-Britt Ahlenius ha tigit inför vetskapen om D 7841?).

Jag spetsar till: kommissionen satt med hela mordet i knät, men informerades aldrig och gjorde inget försök att informera sig på egen hand.

I stället har Axberger/kommissionen mage att avslutningsvis i rapporten påstå att ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts”, ett uttalande av den hird som bestämt sig för att skydda mördaren, skydda komplotten, som trott sig skydda Sverige!

Har jag rätt att kalla en statlig svensk kommission för hird? Ja. En hird lyder med kadaverdisciplin givna order och order under bordet. Medan en kommission med åtminstone antydan till civilkurage ifrågasätter, undrar, debatterar – samt slår näven i bordet: vi söker sanningen, vi kommer att visa fram sanningen!

I stället tar sig Axberger/kommissionen den arroganta friheten att i rapportens mesiga avslutande stycke antyda att ”nu lägger vi ner alltsammans!”

Detta är sista stycket i denna tandlösa mammututredning:

Det har inte varit vår uppgift att särskilt studera organisationen som sådan och inte heller vårt uppdrag att anlägga synpunkter på hur arbetet framöver skall bedrivas. Vi anser oss dock böra anmärka, att det inte ter sig rimligt att tänka sig att den nuvarande organisationen och inriktningen skulle kunna bestå under lång tid framöver (preskription inträder 1 mars år 2011 /troddes det den gången/. Det vore ingen välgrundad resursprioritering och antagligen inte heller effektivt för mordutredningens del.

Sidan 916. Den förljugna rapportens sista sida. Stopp och belägg. Basta.

Så ska slipstenen dras. På och mellan raderna säger kommissionen att ”vi har gjort så gott vi kan, detta är den slutgiltiga lösningen, nu kan svenska folket vara tröstat, nu låter vi ridån gå ner”.

Ridån gå ner? Tro inte det, hirdens folk med lögnaren Axberger i spetsen! Tro inte det!

Sven Anér

Kommentar önskas till Leif GW:s ”konspiration”?!

8.7.2911. Likalydande skrivelser till:

Justitieministern

RÅ.

Rikspolisstyrelsen,

Säkerhetspolisen samt

Högkvarteret.

Vid månadsskiftet februari-mars i år meddelade RPS-anställde kriminologiprofessorn Leif GW Persson, med något varierande formuleringar, att

mordet på Olof Palme begicks inom en komplott med poliser,  (RPS, RÅ, justitieministern!), militärer (Högkvarteret!) och personer inom säkerhetstjänsten (säkerhetspolisen!).

På detta uttalande följde att Persson kallades till RPS-chefen, men vad som då avhandlade har av okänd anledning sekretessbelagts.

Jag anmodar nu mina adressater att gå in i detta ärende och agera i anledning av Perssons yttrande. Om det skulle förhålla sig så som Persson säger måste ju detta innebära att hela Christer Pettersson-affären omedelbart framstår som på sin tid arrangerad av RÅ och RPS, eftersom den ”ensamme gärningsmannen” Christer Pettersson omöjligt kan ha disponerat över de omfattande resurser som mordet på Olof Palme faktiskt måste ha krävt: personal, ca 20 man, walkie-talkie-nät och apparater, tillgång till sambandscentral med mera, som självfallet legat utanför Christer Petterssons räckvidd.

Alltså: har Persson lämnat felaktig information? I så fall bör detta utredas och kungöras.

Har Persson rätt? I så fall är hela gärdet upprivet, all tidigare utredning förvisad till soptippen och hela Palmeärendet i behov av totalt omtänkande.

Som startpunkt för ett nytt utredande föreslår jag att Persson och inte minst rikspolischefen hörs, så att klarhet vinns om hur Perssons sensationella uttalande handlagts på högsta ort.

I en av sina TV-kommentarer till sitt uttalande sade Persson beträffande de s k ”privatspanarna”, sedan han av vederbörande TV-reporter uppmärksammats på att detta ju just är det polisspår som flera reportrar och författare sedan länge följt (bl a jag själv i boken ”Polisspåret” 1988),  att ”även en blind höna kan finna ett korn”, vilket är en märklig kommentar. Innebär kommentaren att Persson för sin del från första stund efter mordet vetat att detta bottnade i ett polisspår? Följdfrågan måste i så fall bli:

Varför slog inte Persson det stora larmet redan på 1980-talet? Varför såg han inte till, eller i varje fall föreslog, att Anti Avsan, baseballman från VD 1:s beryktade piketstyrka, hördes i botten, inte endast en gång upplysningsvis?

Jag hoppas att mina adressater inser att Perssons uttalande vänder upp och ner på all hittillsvarande utredning i Palmeärendet, bl a eftersom det så klart visar att hela Christer Pettersson-arrangemanget hela tiden varit ett kusligt påhitt från de utredande myndigheterna själva.

Den av mig i två böcker utpekade rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Avsan bör sålunda enligt min bestämda mening höras på nytt, bl a om den hotfulla ”hot mail”-serie som Avsan, huvudsakligen under fingerade namn, publicerade från år 2005 och framåt, med onda uddar riktade mot bl a mig och mina närmaste anförvanter.

I en apologi, som han författar på nätet i annans namn, påstår Avsan att han aldrig blivit anmäld under sin tid som piketpolis samt att han aldrig författat mail i annans namn; båda påståendena grundfalska och kan bl a hos Stockholmspolisens arkiv studeras av mina adressater.

Då jag 1987-88 presenterade mina uppgifter om ett polisspår i Palmeärendet möttes jag huvudsakligen av tystnad, blandad med ironi. När Persson nu, exakt 25 år efter mordet, deklarerar samma uppfattning blir reaktionen från officiellt håll endast räddhågsen tystnad.

Så jag begär mina fem adressaters svar (vilka kommer att läggas ut på min blogg som i dag besökts av över 30 000 engagerade personer!): talar Persson sanning?

Djupt oroad hälsning,

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. bilaga: Anmälan mot piketpolisen  Anti Avsan för ”mened samt grovt förtal”. Utlämnad av Stockholmspolisens arkiv.