För första gången på över 30 år!

Avslöjande på gång?

Till Kerstin Skarp

Stig Johansson, grå eminens vid SÄK

Axberger hittar bevis på bevis mot Christer Pettersson; en prestation i falskhet!

Till Riksdagens Ombudsmän. För kännedom och kommentar: LO och TCO

12.5.2014.

Jag har gått omkring några dagar denna just nu ganska svala vår och känt  ljudet av kulor som klirrar och krockar. Inte pistolkulor utan kulorna i de otaliga spelautomaterna längs Tokyos Ginza: klirr, klirr, strax vinner du…

Vem vinner i tankarnas lotteri kring Dekorima? Det stora starka svarta svenska samhället med dess personer i topp, vilka saknar samveten och empati?

Eller den allt bestämdare gruppen av vad vi brukar kalla ”vanliga” människor, gruppen där vi bedömer världen och dess händelser med vårt hittillsvarande vardagsliv som måttstock, ungefär så här:

Faller någon undersökt händelse långt utanför de gränser som vi vill kalla normala? Ja, då är en noggrann, aldrig sviktande undersökning nödvändig. Brådskande och nödvändig. För att finna ut vad som gått snett.

De officiella svenska undersökarna har i över 28 år betett sig alldeles tvärtom. De har hela tiden bestämt sig för att, på varje enskild Palme-punkt, antingen visa att vad som förekommit är helt normalt, eller, kanske lika ofta, att glömma bort dessa farliga enskilda punkter över huvud taget.

När så riksdag och regering kring 1993 bestämmer sig för sätta in den slutliga utredningen, visar det sig att just dessa, förmodat förutsättningsfria och fördomsfria herrar och damer, själva, samtliga, måste inrangeras i den senare, moraliskt så usla gruppen, den som inte fördömer aktiv ondska  utan smeker de onda medhårs, som 30-talets diktatorer smektes medhårs innan det sa stopp under påföljande decennium – ja, då har vi hunnit i kapp, och förbi, alla dessa som vi brukat kalla bananrepubliker genom åren.

Jag ser som den i sin egen särklass klarast utpekade av granskningskommissionens ledamöter nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, karriärjurist, lejd för att bibehålla Christer Pettersson som en fortfarande – ja, även efter döden – synnerligen suspekt figur, mot vilken ”misstankarna successivt har stärkts”, enligt Axbergers egen beskrivning i granskningskommissionens tusensidiga rapport från 1999.

Axberger ägnar, låt se, sidorna 635-767 i rapporten åt den av den svenska staten falskeligen anklagade och lagförde Christer Pettersson, dömd av Stockholms Tingsrätt (men aldrig av juristerna!), frikänd av Svea hovrätt, aldrig granskad av Högsta domstolen.

Kommissionsrapporten skriver, i inledningen till Christer Pettersson-avsnittet, och jag ser alltså Axberger som mannen bakom det slutliga utkastet:

(Sidan 636, överst, originalversionen; det finns en senare version, som dock uppges vara oförändrad.)

Polisens intresse riktades mot Christer Pettersson redan under den första tiden; han hördes den 28 maj 1986 om sina förehavanden på mordkvällen. Åtgärderna stannade dock vid detta förhör.

Endast en iskallt skärpt och snärtig karriärjurist, som å tjänstens vägnar haft fem år på sig att läsa in ett komplicerat ärende, kan introducera en frikänd person på detta sätt.

Det är sant att Christer Pettersson hördes av polis i maj 1986, men ingalunda därför att polisen haft något speciellt intresse för just Christer Pettersson; han togs med i det stora allmänna svepet över vissa våldsverkare, ingalunda med någon udd riktad just mot ”bajonettmannen” från Rotebro. Men Axberger startar med att snärta till.

”Åtgärderna stannade”, ja, så kan saken förstås också uttryckas. I själva verket ansåg polisen fallet Pettersson helt avklarat. Han hade hörts, inga misstankar hade väckts. Till handlingarna.

Vad som ”väckte polisens intresse” var i själva verket de av polisen själv falskeligen arrangerade falska ”bevisen” mot denne påhittade gärningsman; en kriminalinspektör hade berättat för vittnet Roger Östlund hur han borde vittna om ett fiktivt sammanträffande med sin gamle kamrat Christer Pettersson en kvart före mordet på Olof Palme, på biografen Grand.

Men allt gick så fel, vilket dock inte går att utläsa ur Axbergers magistrala redovisningar: Roger Östlund hade, enligt fem aldrig betvivlade vittnen, polisens egna vittnen, inte kommit till sitt påstådda sammanträffande förrän efter mordet vid Dekorima!

Detta förhållande borde Axberger givetvis ha noterat på rapportens sida 1 (av tusen), samtidigt som han borde ha konstaterat att ingenting binder Pettersson vid detta mord, över huvud taget, i synnerhet som polisens falska ”förstärkningsåtgärder”, ett hopljuget och felapplicerat telefonavlyssningsprotokoll respektive polisens eget bevis, från 1987, att den som fanns med i Roger Östlunds konstruerade samtal med knarklangaren Sigge Cedergren förvisso inte var Roger Östlund utan i stället Sigge Cedergrens yngre bror Roger (!) Cedergren. Det sistnämnda kan säkert stämma, eftersom samtalet med ”Roger”, enligt det uppgivna, någonstans ifrån hämtade avlyssningsprotokollet, skulle ha inneburit en lång moralisk upprustning från storebror Sigges sida. Sigge skulle säkerligen inte ha brytt sig det bittersta om Roger Östlunds handel och vandel (för att använda ett av Christer Petterssons egna favorituttryck).

Krångligt, fast många gånger beskrivet, framför allt av mig? Jo, men ett krångel med en mycket klar och tydlig framsida: det har rört sig om ett beställt krångel, en snirklig och kriminell lögn, låtsasaccepterad av kriminalare och av ett antal åklagare. Som kan ha hetat Nässén eller Helin.

Jag kan inte se att kommissionsrapporten nämner denna helt avgörande Roger-incident över huvud taget, den till synes lilla tuvan som borde ha fått välta hela lasset.

JO Hans-Gunnar Axberger skulle givetvis, om han hade något samvete att lätta, nu i dag kunna lyfta på en lur, förslagsvis till högsta förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp:

”Hej, Kerstin, en sak i samband med mordet, bara: det blev lite fel med Roger, vittnet du minns. Det var fel Roger, och för resten hann han inte fram i tid. Och den ”Roger” dom trodde hade talat i telefon var ju Sigges lillebror – ja, jag ville gärna berätta för dig , om du kunde ändra? Kan du stryka allt med Roger, med båda Roger? Du gör som du vill, och Christer är ju död, så honom hjälper det ju ändå inte…”

Har jag spånat alltför elakt? Det tror jag inte. Det tycker jag inte. Mina uppgifter, inom den så avgörande dubbla Roger-tuvan, är ju ingalunda mina egna framfantiserade. De är polisens egna, satta på pränt i olika förundersökningsprotokoll. Bara att läsa. Men Axbergers kamrater, i landshövdingeklassen och neråt, har bara läst vad hr Axberger har visat upp och prickat för, en samling menlösa barn.

Har sittande justitieministrar läst, tro? Beställare av 1000-sidorsverket? Nej. Jag har frågat, det finns ingen notering på Rosenbad.

Men Axberger lejdes att utföra ett jobb, och han behövde inte ha några detaljerade besked om hur han skulle agera, han visste så väl hur knirkande slipstenar ska dras. White-washing på gång. Men svenska myndigheter strimlar ogärna dokumentation, även om den är komprometterande, så framtidens forskare får nu lite tuggmotstånd när de ska hugga in. Den första rejäla forskningen.

Jag talade inledningsvis om vad som ska betecknas som normalt. Ja, det går att undra över.  Har just på Text-TV sett att 10 000 personer, kanske 100 000 personer, kanske en miljon, vad vet jag, fått fel pengar från arbetsförmedlingen. De som fått för mycket blir inte krävda, så det kanske de tackar för, men de som fått för lite kanske egentligen borde få pengar tillbaka. Men myndigheterna avråder. Det blir bara krångligt. För båda parter.

Normalt. Är det meningen att vi vanliga, förhoppningsvis normala, människor ska fortsätta med att bete oss normalt, kanske betala våra räkningar och liknande? Medan vår allt mer luggslitna överhet kan göra lite som det passar sig? Det verkar som om våra myndigheter i dag har nått det uppgivna skrattstadiet, ungefär som då det ösregnar och du ändå inte kan bli blötare.

I en värld där ett oräknat och oberäkneligt otal människor får höra att deras myndigheter gett fel pengar eller inga alls, är det kanske inte så konstigt om en förmodat kvalificerad toppjurist tar emot ett JO-jobb som belöning för falsk redovisning av ett statsministermord. Finns ingen enstaka moral – o du slitna ord – ja då finns ingen moral någonstans. Statsråd räknar inte så noga med lagens krångliga sjukdagar, men rösta på dem ska vi utan att krångla.

Förr i världen tog drängen av sig vegamössan när patron kom klivande över gärdet – hur gör vi själva i dag? Finner oss i att en statsminister mördas på öppen gata? Finner oss i att detta mord mals sönder i papperskvarnar som totalt får nonchalera allt vad vett och sans och heder innebär?

Vad då? Var det kanske inte Christer? Ja, vi kan inte få allt…

Jag anhåller, Riksdagens Ombudsmän,, att denna skrivelse, som i kopia går även till Beatrice Ask och Kerstin Skarp, arkiveras, registreras och diarieförs hos Myndigheten samt kommenteras. Sänd mig besked rörande handläggare samt alla övriga upplysningar som kommer att föreligga.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS till Axberger: Varför tar du i granskningsrapporten inte upp Lingärdes PM, om de 15 som konspirerade mot Olof Palmes liv? Du har haft denna PM i din hand, vid flera tillfällen genom åren, men du har ingenting gjort. Gör något nu! DS.

Vart tog forskningen vägen i Palmeärendet och dess undervegetation? Kommissioner följde falska stigar.

27.4.2014.  Till Utrikespolitiska Institutet

LEDNINGEN.

Jag närsluter inledningsvis min uppsats ”Det mörka Palmemordet vid vägs ände”, och ber Institutet läsa, med engagemang och akribi. Här finns det centrala av basinformationen kring svenskt 80-tal beskrivet men sannerligen inte färdigutrett, inte utforskat i minsta mörk detalj.

Jag ber Institutet tämligen snart berätta för mig om grundtexten, promemorian om de 15:s konspiration mot sittande statsminister, Ai. 318-93, över huvud taget varit känd för Institutet och om den underkastats någon form av vetenskaplig forskning.

Det finns två motpoler: För det första den officiella, den stadfästa, Granskningskommissionsrapporten från 1999, där mördaren klassas som ”ensam gärningsman”, ensam på fältet, gärna identisk med den av Svea Hovrätt släppte och av Högsta domstolen aldrig behandlade Christer Pettersson.

Det är dagens justitie ombudsman, Hans-Gunnar Axberger, vilken - i sin egenskap av ledamot av de båda kommissionerna och huvudsekreterare i den andra! - vid sidan av de båda efter varandra följande ordförandena såg till att strålkastaren hela tiden var riktad mot en diffus grupp av ensamma vinddrivna personer, bland vilka Christer Pettersson under hela tiden hade Axbergers förkärlek: ”bevisen har successivt stärkts”. Medan sanningen kan ha legat åt det helt andra hållet, nämligen bort mot Ulf Lingärdes sannerligen inte vinddrivna 15 herrar i en klubb innehållande namn som en f d säkerhetschef, en toppkapitalist, två FRA.chefer på den edsvurna medlemslistan.

Den vinddrivne eller de höga herrarna? Axberger avgick formellt med segern – i varje fall lyckades han hålla varje viskning om de 15 utanför protokollen, öppna eller hemliga.

Axberger torde ha varit den förste som fick ta över Lingärdes heta dokument, som drygt två år tidigare, och dessutom i Lingärdes originalskick, Ai. 318-93, deponerades hos rikskriminalpolisen; som synes av min dossier tappade kriminalpolisen detta Lingärdes original, vilket under åren 1993-2014 torde ha utgjort enda i myndighets-Sverige tillgängliga ex! Vilket jag nu postat till den ansvariga rikskriminalpolisen, försett med mängder av Olle Alséns påteckningar. Ett helt orört Lingärdeoriginal varkar inte längre existera.

Krångligt? Ja. Läs en gång till.

Men Lingärdes PM fick inte komma fram! Sedan den i maj 1995 ”anonymt” upplämnats till Marjasins registrator, har promemorian, som ”Palmekommissionen 95-103”, under 1996, helt omskriven och försedd med omfattande korrigeringar, fått utgöra underlag för en s k ”hörning” inför Sigvard Marjasins strax utrotade Palmekommission.

Men, och detta är mycket anmärkningsvärt; vad som avhandlades under hörningen 1996 var inte Lindgärdes sensationella PM från 1995, utan några synpunkter från ett senare datum på allmänna statliga säkerhetsfrågor. Vid hörningen ställs ingen fråga om de 15 på Lingärdes brännheta ursprungliga sex sidor, inga frågor ens från den Inga-Britt Ahlenius, som genom åren fick framstå som den alerta och rättrådiga valkyrian i den här striden.

Krångligt? Ja. Läs en gång till.

Har ledamöterna fått se eller ens höra talas om andrahandsversionen från 1995 av denna ödesdigra PM? Den från 1993 har de säkerligen inte sett, den var nog bortsprungen redan då. En huvudsekreterare styr en känslig kommission med järnhand. Granskningskommissionens slutrapport blev aldrig granskad av beställaren, departementschefen, vilket känns symptomatiskt. Kommissionsrapporter läggs på breda hyllor.

Det framgår alldeles tydligt, för en noggrann och opartisk undersökare, att Axbergers uppdrag, naturligtvis aldrig utsagt, varit att hålla alla känsliga misstankar borta från kommissionsbordet, i synnerhet sådana misstankar som direkt snuddade vid namngivna poliser eller 15 väl skyddade höjdarpersoner.

Det fick bli min egen självpåtagna syssla att redan från 1987-88 fokusera på just ”polisspåret”, och det är när jag nu på nytt, och noggrant, läser igenom framför allt originalversionen av Lingärdes PM som jag märker, och skakas av, Lingärdes breda, avslöjande, säkert gjorda svep med skalpellen genom 80-talets svenska inrikes- och inte minst utrikespolitik. Hemligheter som inte skulle fått avslöjas, sekretess som inte skulle ha fått finnas.

I denna oluftade akvariemiljö har Lingärde, den gamle säkre säkerhetsexperten, trivts som gammelgäddan; huggit åt höger och åt vänster, inte nappat på falska krokar.

Lingärde ville avslöja den svenska 1980-talspolitiken, sådan han såg den, och det går att säga att han på köpet i håven fick med sig hela mordscenariot mot Olof Palme.

Fick han det? Det är här jag ställer frågan till Utrikesinstitutets ledning.

Är all den unter uns-information Ulf Lingärde ger oss, mixad med klart belagda uppgifter, i själva verket en väl upplyst och snitslad intellektuell motionsslinga, att följa fram till målet?

Och i så fall vilket mål? Avslöjandet av rysspaketet som det avgörande, kryddat med tillkommande delmotiv?

Lingärdes mål var i vart fall inte den dagdrivande Christer Pettersson, som ständigt tvangs agera den nesllgt sjunkna svenska rättsstatens falska räddningsplanka.

Att medierna i 28 år hållit så tyst och så tätt, att inte minsta chefredaktör, guppande på sjunkande upplagor, hittills ägnat min dossier om ”Det mörka Palmemordet” ett ord eller en tanke eller minsta blockbit på en tillbakadragen nyhetssida är förstås beklämmande: in i vilken värld vill medierna leda oss?

Jag vädjar nu till Utrikespolitiska Institutets ledning: sväng skutan!

Vad som absolut behövs i dag är forskning rätt in i mordgyttret, forskning av facket. Någon sådan forskning har inte funnits, inte fått finnas. I sådan forsknings ställe har fått komma pretentiösa, politiskt styrda, okunniga kommissioner, vilka sett som sin viktigaste uppgift att rensa arbetsbordet från illasinnade tankar om slingriga polisspår eller, kanske än värre, attacker mot de höge i samhället.

Här finns, Utrikespolitiska institutet, ett obrukat fält, dit inte minsta spade, minsta traktor släppts in. I stället en konstgödsling med lögner och förutfattade meningar, spridd med underdåniga bugningar upp mot en kritstreckrandig överhet, som inte får ha fel, inte får ha haft fel.

För redan om ett enda grovt, avsiktligt fel kan påvisas rasar den svenska rättsstatens rättrådighet, varefter vi alla befinner sig oss ute på ett laglöst gungfly, trampande dyigt vatten.

Men forskning rensar. Korrekt, kanske torr forskning. Sanningar, utan tillrättalägganden. Är Utrikespolitiska Institutet den instans som kan initiera dylik forskning? Utan att det mudderverk som ska till fastnar i dyn?

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Jag började kvittera ut min folkpension det år Olof Palme sköts, och den kommer fortfarande in på 92-åringens konto.. Jag behöver hjälp, jag behöver lämna över. Aldrig dementerad. Det borde betyda en del.

Aldrig dementerad.

Vart tror ni, herrar i kritstreck, att ni är på väg med vår allmogeskock, lurad, narrad, nedljugen? Narrad av falska byråkraters halveleganta språk. Narrad av falskt tal från överhetspersoner, som slängt sanningar på närmaste sophög?

Krångligt? Ja. Läs en gång till. Många gånger till.

PS, fakta

28.2.1986 -2014.

PS, fakta: Spaningsledningens enda påstådda huvudvittne, Roger Östlund, kom inte förrän  e f t e r  mordet på Olof Palme till biografen Grand, varför Christer Pettersson inte kan ha setts av Östlund vid biografen  f ö r e  mordet. Detta intygas, strax efter mordet, inför förhörande polis, av fem aldrig misstrodda vittnen vid biografen Grand. De säger samstämmigt: Östlund kom till biografen Grand, ja. Men inte förrän klockan 23.30. Då var Olof Palme redan skjuten vid Dekorima. Förhören med de fem fullt betrodda vittnena finns från början och ännu i dag intagna i det av åklagare och polis framlagda förundersökningsprotokollet, våren 1989-

Detta klara besked från polisens egna förhörsledare skulle i normalfallet omedelbart ha lett till att Christer Pettersson aldrig utpekats som misstänkt för mordet på Olof Palme, i synnerhet som andra falska serier av bevis, arrangerade på myndighetsnivå, tidigt avslöjades. Bl a noterades i förundersökningsprotokollet att ett avgörande viktigt, avlyssnat telefonsamtal i verkligheten kunde härledas till knarkhandlaren Sigge Cedergrens  b r o r  Roger Cedergren, alls inte till Roger Östlund.

I en falsk telefonavlyssningsrapport, gällande detta förfalskade telefonsamtal, anges samtalstiden till 23.15-23.21, dvs en tidpunkt då Roger Östlund ännu inte kommit fram till biografen Grands fasta telefon.

Sålunda: ett på minst tre sätt, av svenska myndigheter falskeligen arrangerade, framtagna och presenterade osanna bevis.

Christer Pettersson borde, som nämnt, i ett normalfall aldrig ha beskyllts för Palmemordet. Men detta mord har i 28 år inte varit något normalfall.

Christer Pettersson blev inte fälld, men han blev heller aldrig formellt friad, och åklagare och polis vidhöll i tio år att Christer Pettersson är skyldig och har uppenbarligen inte ändrat uppfattning. Den statliga granskningskommissionen, med nuvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger som ledamot och huvudsekreterare, påstår 1999 i kommissionsrapporten att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”.

Det är den otroliga menedshärvan i den svenska rättsstatens regi som aldrig någonsin kan förklaras bort, som aldrig någonsin kan försvaras. Att Christer Petterssons obduktionsprotokoll aldrig visas kan heller inte försvaras. Rättsstaten dog när Christer Pettersson snärjdes.

Sven Anér

28.2.2014.

Jag ser förstås med glädje det stora bloggintresse just nu för Ulf Lingärdes 15-manna-PM. Jag drar ner min egen aktivitet, men följer naturligtvis händelseutvecklingen, på visst avstånd. Möjligen har SvD:s  märkliga insatser lett till ett ökat intresse för saken, tyvärr i vanlig ordning fel styrt. Jag finns i kulissen. Er tillgivne Sven Anér

 Och ta gärna kontakt med dina lokala medier om Ulf Lingärdes PM 95-103, tydligen den medialt mest förbjudna PM någonsin, 19 år gammal, registrerad, diarieförd, arkiverad men aldrig refererad annat på den här bloggen. Mycket egendomligt!

Bort med ditt onda samvete!

27.2.2014.  För SVT Kultur, angeläget!

I bostaden får jag höra:

”Du har ingenting att ha ont samvete för, Sven! Ditt samvete har aldrig drabbats under de ganska exakt 28 år det här har pågått. Det är så många andras samveten, andra samveten, som har drabbats och som kommer att fortsätta att drabbas, medan det klassiska datum den 28 februari återkommer, ständigt återkommer, med sin åskgrå laddning av det kollektiva svenska, antagligen internationella, molande, värkande, uselt fungerande samvetet.”

Ja, det kanske är så. Men det är just oss själva som vi har så svårt att pränta in sanningar i. Jag vaknar på efternatten med drömmens funderingar ännu svävande: tänk om! Tänk om vad då?

Vi kan inte ändra våra liv, i varje fall inte retroaktivt. Vi väljer våra liv, eller andra gör det åt oss. Jag kan säga:

Tänk om jag, för prick 28 år sedan, hade sagt till mig själv och till mina närmaste den där kalla lördagsmorgonen:

”Palme död? Oerhört, men vad kan jag göra? Mitt liv får väl gå vidare i någorlunda samma rutiner. Vi har en riksåklagare, en rikspolischef, en utarbetad kriminologi... Vänd dig om på sidan, Sven!”

Jag visste inte den morgonen att det var en utarbetad kriminalitet som vi hade. Det tog mig ganska lång tid fram på hösten, 1986, innan skuggorna hunnit samla sig. Sedan har de aldrig viftats bort.

Skickliga att vifta bort genanta och generande onda samveten är däremot personer och instanser betydligt högre än jag, här hemma i Uppsalas Sommarro. Höga ämbetsmän, mäktiga tidningar, tunga strömningar i tiden, och aldrig har denna skrämmande självgodhet blivit mer synlig och iögonenfallande än i den mördade Olof Palmes namn. Aldrig.

I dag virvlar en hel stor tidning, Svenska Dagbladet, ut nya hemgjorda och uselt bottnade idéer, vilka visserligen får föga resonans (t ex i de båda Text-TV-versionerna som förhåller sig mycket oberörda) inom den allmänna opinionen, men naturligtvis gör sitt till för att skapa undran och oro bland alla dessa miljoner här i landet som aldrig fick någon korrekt, kontinuerlig information, utan tjafs och simili, orkestrerat under temat ”Det var nog fan Christer…”

Var det inte Christer? Frågar sig nu yrvakna SvD-läsare av skärmtext och glesnande pappersutgåvor? Var det inte Christer? Ligger det någon sanning i svirret kring lite London, lite apartheid, lite Cypern?

Men vänta ett tag, Christer var ju ingenting av allt detta? Det här var inte Christers livsluft. Hans livsluft var spritångorna kring promillebänken i Sollentuna och hur ska vi hitta kröken eller en sil på en kvart i en kvart? Christer Pettersson fanns i den här dystra trafiken, inte den fina som går över Arlanda och Charles de Gaulle.

Inte det? Nej. Men hur kunde då den svenska rättsstaten i så många år på 80- och 90-talen, i en rapportering som aldrig tycktes tystna, den gången berätta för Sveriges alla miljoner att den stora och alldeles ensamma gärningsmannen vid Dekorima var Christer Pettersson? Vilket den svenska rättsstaten satsade sin själ på, om den hade någon. Det var Christer, glöm inte det, sa riksåklagaren och sprang upp till Högsta domstolen:

”Snälla HD, sätt dit Christer, snälla HD, gör det! Vi får aldrig någon ordning i Sverige annars…”

Men HD var kallsinnig, och 1998 stod rättsstaten och rättvisans gudinna ensamma och övergivna: Ingen Christer att ta till. Ingen Christer att hålla sig till!

Om jag då går till i dag och ser på mig som på en helt vanlig oförstörd svensk, hur ska jag nu reagera? Ska jag säga att det var ju försmädligt att det körde ihop sig med Christer, men vi kan inte få allt här i världen, och Christer var ju ett så bra tips.

Var Christer ett så bra tips? Det var han ju inte. Han var det sämsta tänkbara tipset. Det krävdes långa serier av falska vittnesmål för att fjättra Christer vid stupstocken, alla de falska vittnesmålen hopsvarvade och tillsnitsade av just nyssnämnda rättsstat och gudinna, med god praktisk hjälp av den uppfinningsrike kriminalinspektören Thure Nässén, som varit med förr.

Säkra vittnen trollades undan, och falska vittnen tog deras platser, med lämpliga apparater gjordes gamla ointressanta telefonsamtal om till hyperrelevant bevismaterial att läggas på rättens bord, och när den påstådde telefoneraren, Roger Östlund, i själva verket visade sig vara knarklangaren Sigge Cedergrens bror Roger Cedergren fick inte en sådan bagatell hindra lagfarten eller hindra lagföringen av Christer Pettersson. För det var ju Christer som skulle sättas fast, det var ju regering och rättsstat och gudinna så eniga om?

I tio år var Sverige lydigt och lagligt och förföljde Christer Pettersson med kanske formellt tillåtna medel. I dag är Christer Pettersson, död efter en inte helt utredd fallolycka med hemlig obduktion, ett namn som inte nämns särskilt ofta – nej, det blev lite fel…

Så vad ska vi tänka i dag, menar Alliansen samt en inte särskilt tät allians bland medier – vad ska vi tänka i dag, vi fåkunniga? Ska vi fiska upp Christer Pettersson på nytt, eller ska vi försöka vaska guld ur London och Cypern och Pretoria, som de skäggyviga mannarna gör ur Alaska var dag i vår television? Eller finns någon tredje möjlighet?

Det gör det. Det finns en alldeles utomordentlig tredje möjlighet, vilken har fördelen att den går att belägga som sann. Men den möjligheten för oss in på Polhemsgatan på Kungsholmen i Stockholm, och så är det inte meningen att vi ska gå omkring och tänka. Nej, håll fast vid London och Cypern och Pretoria och tänk inte ens tanken att publicera Annelis och Ankis gnistrande rapportering från Dekorima, de båda flickorna som Hans Ölvebro i ett inspirerat ögonblick på 80-talet döpte till mördare.
”Ja, då är dom mördare…”.

Där skulle Ölvebros förundersökarsamvete ha kunnat slå till, men det gjorde det inte. Vad hade tjejerna på stan att göra den här kvällen? Kallt och djävligt.

Sven Anér – OK, med någorlunda gott samvete, då.

Vilka har jag slagits mot i nära 28 år?

17.12.2013.

Rubrikens fråga är sannerligen inte obefogad. Jag har, redan från den allra första tiden efter mordet på Olof Palme, sett dunkla makter, utanför eller kanske delvis innanför den svenska statsmakten, som legat och ligger bakom detta mord, Jag har, enligt normalt språkbruk, anat en konspiration – men mot vem?

Mot de goda makterna i Sverige? Har samhällsomstörtande makter satts in mot det ”goda” Sverige?

Ja, det har ju, länge och ofta, känts som en rimlig synopsis. Ondskans samhällsomstörtande synopsis. Men där finns något som inte stämmer. För om rättsstaten velat gå till botten, genast efter mordet och allt framgent, hade den, med sina underordnade organ, uppträtt på ett helt annat sätt. Rakryggat, logiskt, konsekvent. Modigt.

Vilken är då den bild vi fått se i snart ett tredjedels sekel? Jo, bilden över hela linjen, från Rosenbad (och Slottet, om så önskas)och ut till minsta polisstation ute i landet visar, stilla och harmoniskt, ett Sverige som tar detta statsministermord med upphöjt lugn. Möjligen har det kört ihop sig någon gång, men i princip har utredningen följt gällande regler, alla ämbetsmän och tjänstemän har gjort sin plikt, beskyllningar i Christer Pettersson-affären kom från okunniga upprorsmakare som sökte elände utan att kunna läsa rätt innantill.

Ingen reagerar, nästan ingen. Inte något stor parti, knappast ens något litet parti, ute på vänsterkanten. På bloggen går jag nu ut med personliga öppna brev till talespersonerna för de tre oppositionspartierna, men jag får inget svar.

Konspiration – utgående från vem? Från vilka? Från själva betongblocket STATEN själv? Konspirerar staten mot sig själv? I så fall på uppdrag av vem, av vilka? På uppdrag av personer eller instanser som till varje pris måste åtlydas? Frågan har ställts, och jag ställer den nu med än klarare emfas. Vem, i dag, på vår jord, har den stora makten att beordra mordet på en svensk statsminister samt att beordra total sekretess och tystnad?

Är det samma makt som Anti Avsan talar om när han i aldrig dementerat yttrande noterar att

Nä nä, vi har sån upp uppbackning att ni kan aldrig ta oss, ni kan aldrig ta oss…?

Anti Avsan har allt sedan mordet släppts vänligt fri och lös, att göra vad honom behagar, att släppa loss allt sitt munväder. För vi kan ändå aldrig ta honom…

Konspiration – vi har använt ordet utan semantik och logik. Om en hel rättsstat bestämmer sig för att spränga undan hela grunden för sin rättsliga existens, ja då är det inte en konspiration vi bevittnar utan en antidemokratisk konvulsion.

Går en sådan konvulsion över huvud taget att bekämpa? Inte inom gällande formella regelverk. Jag har prövat, och jag har börjat tröttna. Aldrig motsagda, beklämmande påståenden från min sida, inte minst i Christer Pettersson-affären (ljugande huvudvittne, felidentifierat huvudvittne, trippelt förfalskade telefonsamtal). Aldrig en möjlighet att få ställa ansvariga lydiga regeringsorgan mot väggen: ”men om han inte var på plats, hur kunde han då se…?”

Papper kan studsa genom debatten hur mycket och ofta som helst, men ett samtal mellan fyra ögon måste följa vissa regler om inte resultatet ska bli parodiskt. Jag har aldrig fått uppleva ett sådant samtal. Som kunde varit rensande.

Nej, jag försöker nu bestämma mig för att Rosenbad får sitta där ensamt med sin grammatiskt felkonstruerade konspiration, sitta där och se alla värden pulvriseras. Bloggen finns ju kvar i sinnevärlden, men det känns i dag ovisst när den nästa gång kommer att kompletteras av mig. Forskare kommer att uppsöka den, i en tid efter Ragnarök.

Sven Anér

Polisiär nolltolerans?

7.11.2013.

Hjärnan låg ute på egen vandring och hade hittat ”polisiär nolltolerans”. Jag tog fatt i mina rätt virvlande tankar: vad menar jag egentligen?”

Jo, så här kom jag fram till. Det känns viktigt att notera, märker jag:

I ett mord och i en mordutredning får ingenting avsiktligt glappa. Ingenting får gå avsiktligt snett. Om ett viktigt klockslag avsiktligt förfalskas, ja då är fan bokstavligen lös, allt är vilset och fel, något måste vara i grunden fel. Undersökande poliser måste finnas med i brottsbilden.

När kom jag fram till denna i och för sig rätt enkla, men i sammanhanget oändligt viktiga tanke, så satte hjärnan, oombedd, etiketten: polisiär nolltolerans.

Kan inte minsta lilla avsteg medges, inte minsta snubbel? Nej. Misstag? Ja, självfallet, inom en rimlig gräns. Men inte avsikt. Ond avsikt: Och det var när jag ansåg mig ha hittat denna onda avsikt som kravet på polisiär nolltolerans växte fram.

Jag återger ur slutet av baksidestexten på min första bok, Palmemordet: POLISSPÅRET:

Uppgifter stämmer inte, uppgifter går inte ihop, och i Sven Anérs dagbok från oktober-december 1987 tar POLISSPÅRET form.

Visst, så var det. Jag hade fastnat för absoluta felaktigheter i polisers och åklagares arbete, men jag hade ännu inte formulerat mitt mantra. Det gör jag i dag: Polisiär nolltolerans – den som så klart och tydligt hade saknats inom Palmemordet, som hade saknats för snart 28 år sedan, som saknas så svidande tydligt än i dag.

Avsiktliga lögner från tjänstgörande åklagare och polis kan aldrig ursäktas eller trollas bort. De finns kvar i makaber stenstil på Palmeutredningens gravsten: det var så här vi ljög, och vi drog med oss en hel rättsstat i det fall som följde.

Tar jag till stora ord? Nej. Denna stora svarta händelse, med ett postludium som skrämmer, kan bara skildras i stenstil. Det var när jag första gången så tydligt kände att här har grymt ruffel och båg fått råda, här finns ingen rätt eller rättvisa., som jag kände att POLISSPÅRET måste bli snitslat och satt på pränt. Här fanns bara orätt och orättvisa. Orättvisa mot ett helt land. En hel rättsstat.

Vad har hänt under de många åren som gått? I sak ingenting nytt, men en ständig påspädning. Ständiga brott mot den polisiära nolltoleransen. Pandoras ask öppnades vid Dekorima, den är fortfarande öppen, spyr ut sin ondska.

Jag har inte varit ensam om att följa polisspåret.. Om jag tynger på bröderna Poutiainens minutiösa kartläggning av polisers marsch längs brottets väg får de utgöra ett gott exempel, bland många, på journalistiska utredare.

Men rättsstaten, personifierad av av hundratals högutbildade, har inte låtsats märka, inte låtsats se den grymma helheten. Den helhet som så tidigt borde ha gett utslag, som när EKG-kurvan stannar på sjukhusdokumentärens TV-ruta och går ner i svart.

Expressen 14 januari 2013 har inte ”låtsats se den grymma helheten”. Tidningen har ställt tre av de mest kända profeterna mot väggen: polisutredarna Krusell och Nässén, RÅ:s Skarp. Alla tre som låtsas övertygade om att de aldrig gjort något fel.

Mot detta ställs den verbale GW med det koncisa konstaterandet att ”jag skiter i vad de tycker!° Det gör i och för sig jag också, men jag tar det extra steg som GW hittills inte vågat ta, nämligen konstaterar att hela detta Palmemord är rättsstatens eget morbida arrangemang!

Persson har, ett par gånger i TV men utan att utveckla närmare, deklarerat sin principiella tro på ett polisspår – men heller inte mer. Och det är underligt. Här sitter han med hela den svenska allmänhetens av allt att döma obrutna förtroende, men han nonchalerar denna kolartro och går inte ut med den oförblommerade sanningen. Det är underligt. Det är otäckt. När jag nu t ex läser i Expressen att den kuslige grå eminensen krinsp Thure Nässén, mannen som mot bättre vetande lanserade Christer Pettersson, nu har mage att säga ”jag tror verkligen att det var Christer Pettersson,” då har skammen sannerligen gått upp på torra land och gått rätt in i sagoskogen. Det är ju djupa brott Nässén bekänner, för egen del. Detta vet alla medspelarna på fel sida av nätet, men de vågar inte fräsa ifrån, de är svårt desavouerade.

Hur fungerar en man som Thure Nässén? Hur är han skapt som ännu i denna dag försöker stötta sin beklämmande lögn från loftgången på Kung Hans väg den 14 december 1988? Då han personligen hämtade Christer till dennes långa, nesliga behandling.

Polisiär intolerans? Nej, i stället visar lejda åklagare och polischefer upp en dundrande tolerans mot usla lögner, uselt falskspel inför öppen ridå.

Jag märker att jag har höjt mitt tonläge ett snäpp; ibland kan jag inte låta bli. Och vad är några fräna formuleringar mot samlade oförrätter?

Men ragnarök kommer. Enkla herrar som Nässén och Krusell ska inte få stå oemotsagda. Katarsis kommer, reningen kommer, rensningen kommer.

Från andra sidan Atlanten sas den gången, 1986, att ”The Swedish Tree Will Fall”. Från min svenska sidan av Atlanten vill jag kontra med att ”The Swedish Truth Will Come”.

Sven Anér

Förhöret med Anneli – aldrig meningen att det skulle få publiceras!

20.10.2013.

Det här blir nog första gången som något av förhören med Anneli och Anki vid Dekorima publiceras, in extenso. Officiellt har vi varit betrodda bara med granskningskommissionens (läs JO Hans-Gunnar Axbergers) korta och snöpta version av det viktigaste vittnesmålet i hela Palmeaffären.

Anledningen till att vi får läsa detta enda förhör (av tre med Anneli och fem med Anki) har jag tidigare redovisat. Min gamle journalistkollega Olle Alsén, som skapade all fakticitet kring Dekorima, godkändes märkligt nog som lekmannabisittare vid detta första förhör med Anneli. Alsén kunde obehindrad banda (!) förhöret, varefter han skrev ut det på sin Halda samt lämnade in en kopia till rikskrim, som i det läget bestämde att de var tvungna att öppet arkivera Alséns utskrift, eftersom den utgjorde en utifrån kommande skrivelse till förundersökningen!

På så sätt blev åtminstone en av de båda så centrala vittnenas redovisningar tillgänglig för allmänheten. Vid de sju följande förhören, två ytterligare med Anneli samt fem (!) med den i sammanhanget så viktiga Anki, som ju var den som kände Avsan sedan tidigare, från gymet i Upplands-Väsby - ja då fick Olle Alsén inte sitta med vid sin bandspelare; jag kan gissa att den inledande hyggligheten mot Alsén ångrades djupt.

Alltnog: jag påträffar nu på nytt Anneli-texten och blir som tidigare tagen av den lediga, verklighetsnära texten: nära i tiden, trots att sju år har gått, nära i sammanhangen, nära kvar i Annelis sinne – ja, bedöm själva!

Tänk om någon förhörsledare eller rent av någon uppnosig polisaspirant hade sagt ifrån:

”Nej, nu måste vi ta in Avsan på ett rejält förhör!”

Men det vågade ingen säga. I stället, ledd av Hans Ölvebro, startades ”Operation Mosa Anneli och Anki”, ett lågvattenmärke i dyn. I andra samtal, från Alséns bandspelare och Halda, ägnar Ölvebro ett helt gammalt färgband åt att grovt misstänkliggöra dessa finsktalande flickor som han har fått på halsen. ”Då är dom kriminella”, säger han vid ett minnesvärt tillfälle.

Ölvebro, från rikskrims djup, och dessa båda klara och kloka och tydliga flickor – en märklig konstellation. ”Då är dom kriminella!”

De sju förhören, som vi aldrig får se, med Anneli och Anki, är den begravda Palmeutredningens Rosette-stenar, för framtida polisiära arkeologer att påträffa i de hittills låsta pappersbergen. Jag känner – det medger jag gärna – någonting vått i ögonvrån, när jag upplever att Palmegåtan kunde varit en uppslagen bok om samtliga Dekorima-förhör legat framför mig på skrivbordet, två sanna flickor med huvudet på skaft.

Nu får jag, och framför allt hela den svenska allmänheten, nöja oss med den sorgligt korta och avsiktligt snöpta version som kommissionen/Axberger serverar i rapporten från 1999:

Kvinnan /Anneli, på en Finlandsbåt 1992/ hade berättat att hon mordkvällen tillsammans med en väninna /Anki/ varit på bio och sedan gått Sveavägen norrut. Väninnan hade frågat en man, som stod i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, vad klockan var. Mannen hade inte velat svara. Medan väninnan försökte få ett svar talade mannen i en walkie-talkie och sa att han var igenkänd samt fick svaret att han skulle fortsätta ändå. Kvinnorna gick från platsen. Väninnan berättade att hon kände igen mannen, som hon tilltalat på finska, och att hon sett att han höll ett vapen under sin jacka. En stund senare hörde de ett skott.

Det är det hela. Jämför nu med Alséns ordagranna utskrift av Annelis vittnesförhör!

Från Olle Alsén 26/1 93

Ur Annelies polisförhör inför Ingvar Isacsson 26/1 93

”Det var en sån titel att jag inte kunde tro att det var en psykopatfilm. --- Vi skildes utanför bion, hon (X) gick direkt åt ett annat håll /när förhöret hålls är Anki inte identifierad för polisen utan får markeras med (X)/… Vi går Kungsgatan upp mot Sveavägen och svänger direkt till höger, mot Dekorimahållet. Vi går nästan förbi killen som står vid Dekorima… vi skulle titta på möbler, vi gick och pratade om möbler, jag var nyinflyttad… vi hade tid innan tåget skulle gå… och precis när vi kom förbi (Dekorima) så frågade hon vad klockan är, och…

”Var står hon då, står hon precis utanför Dekorima?”

”Det var så ljust där, antingen precis utanför dörren eller bredvid.”

”Han står stilla, eller möter ni honom?”

”Han står stilla där. Det måste vara det ljusaste stället där. Och så frågar hon vad klockan är, och så ska jag titta, och så har jag inte klockan på mej, och jag har alltid klockan på mej. Och då började hon skratta åt mej: ´du som aldrig brukar glömma klockan´. Och så ser hon killen och så går hon direkt till honom och jag följer efter. Och då händer det märkliga att hon tilltalar den här killen på finska, vad klockan är. Hon brukar aldrig tilltala nån på finska, om nu för att hon är finlandssvenska eller nåt annat. Jag är jättesur på henne för att hon inte vill det, det var verklig förvåning från min sida. Och så frågar hon hur mycket är klockan, och han bara tittar på henne – förmodligen är han så paff, jag kommer ihåg hans ögonkontakt, han blev så paff över att hon tilltalar direkt honom på finska. Jag reagerade också på det, plus att jag fortfarande är upprörd över filmen. Bara tittade på henne. Så svarade han inte och då tar hon honom i jackan här i kragen, ´kan du inte säga vad klockan är?´, fortfarande på finska. Eller ´Varför kan du inte säga vad klockan är´ säger hon. Och fortfarande säger han ingenting. Och så börjar jag förstå att det här är inte bra, på något sätt, så jag börja ta i hennes arm då, i jackärmen och vill att hon ska börja… då drar jag henne tillbaka mot Kungsgatan, för då har jag redan hunnit glömma bort att vi ska gå och titta i skyltfönster, då tycker jag att det är konstigt för han är så konstig då, och då hör vi…”

”Du upplever det som obehagligt?”

”Ja, jag känner att det här är inte bra liksom, plus det hjälper ju inte då med stämningen från filmen alltså, det kanske inte var så farlig stämning ändå men att det liksom… men i stort sett kändes det så.

Och sen så hör vi båda två det här att… han har den här walkie-talkien i handen då plötsligt… hon ser ju mera…”

”Har ni börjat gå då därifrån när ni hör det?”

”Nej, hon står fortfarande framför och jag drar i henne och vill att hon ska komma med, och så känner han att ´Jag är igenkänd´, allting händer på finska då.”

”Har han den här…”

”Den såg jag också, att han hade, walkie-talkien i handen. Men det är hon som har sett att han har haft en pistol så här under armen, men inte jag.”

”Ska vi stoppa lite här och ta en beskrivning av den här mannen. Vad är det för ungefärlig ålder på honom?”

”En vanlig ung kille, 25-30 år. Svårt bedöma ålder, men nånting sånt.”

”Det är det du kommer ihåg du ska berätta för mej, minns du inte så säger du att du inte minns.”

” … och mer allmänt… en vanlig kille, brunhårig…”

”Vi brukar köra i en viss följd.” ”Okej”

”Ungefärlig längd på honom?”

””Minst ett huvud längre än mej. Kanske 180-185 kanske. Han var inte liten, utan han var--- normal.”

”Anneli är själv…?”

”Lägg till en femton?”

”Hundrasjuttifem, hundraåtti, det är jättesvårt. Kan också ha varit längre men det vet…”

”Kroppsbyggnad då?”

”Normal. Inte tjock, inte smal.”

”Hårfärg?”

”Brunhårig. Inte ljushårig.”

”Hår? Lockigt, rakt?” – ”Nej, som du, Isacsson.”

”Kortklippt?”

”Ja. Sen kommer jag inte ihåg nånting. Om glasögon eller mustasch eller nånting, jag har för mig att han inte hade det men det kan jag inte garantera… Jag kommer ihåg hans ögon, men ögonfärgen kan jag inte säga. Men jag kommer ihåg hans ögon, att han var så förvånad. Den där minen.”

”Klädsel? Barhuvad eller huvudbonad?”

”Kommer inte ihåg.”

”Jacka, rock eller…?”

”Nä. Så där halvlång, typisk skinnjacka då var det. Kunde varit lite lång (trång?), kommer inte ihåg, kommer bara ihåg att den var halvlång och att det var en skinnjacka.”

”Mörk eller ljus?”

”Mörk. Mörkfärgad. Sen kommer jag inte ihåg något om skor eller… det är hans ansiktsuttryck som jag (???) och sen skinnjackan och det då.”

”Den där jackan, hade han den uppknäppt eller hopknäppt?”

”Inte sett, nej.”

”Walkietalkien då, hade han den… du upptäckte den så småningom, kan han ha haft den i handen redan från början?... Handskar? Då går vi tillbaka till situationen. Du står och drar henne i jackan, Ann /varför Ann?/ står fortfarande framför honom. Och då…”

”Då ser jag att han tar den här walkietalkien, att han har den i handen alltså, för jag har inte upptäckt det, och då upptäcker jag att han har den i handen… jag tittar först på honom, men jag tittar också på henne, över min förvåning fortfarande att han pratar finska med henne. För vi har just haft ett stort gräl före (på?) den helgen med andra finska killar då, varför dom inte pratar finska med mej. Jag vill ju prata finska så fort jag får en möjlighet, jag har ju inga andra.

Men i alla fall. Så säger han i wlkietalkien att ´jag är igenkänd´, på finska. Och han får svar från nån annanstans att ´bry dej inte om det. Dom kommer nu.´ Och då tar jag ännu hårdare på min kompis arm och så drar i väg henne. Och börjar gå raskt iväg upp mot Kungsgatan. Då kände till och med hon att det var obehagligt och så började vi gå. Vi springer fortfarande inte då.”

”Den här walkietalkien, var det en stor apparat eller en liten?”

”Jag kommer inte ihåg, men han hade den där.”

”Var det en antenn, en liten kort antenn eller en längre, om du minns?”

”Nej, inga detaljer alls, det är alldeles för länge sen. Utan jag bara kommer ihåg att han pratade i den. Den kanske inte var så stor heller i och för sig… och så har jag de här finska orden. Och sen promenerade vi, och sen kommer jag inte ihåg i vilken situation vi hör det, men så hör vi ett skott i alla fall, och det är strax efter och… ja, på samma sida fortfarande. Det är min minnesbild alltså.”

”Hur långt har ni hunnit när ni hör skottet då?”

”Kanske över Kungsgatan. Men jag är säker på att vi ser inte honom vid det tillfället när skottet går. Och det var ju en jättesmäll, så jag vet inte om det är ett skott eller två tillsammans, men vi uppfattade det som e t t stort skott. Vi kan ha passerat Kungsgatan, men…”

”Ur hans åsyn, ja. Så det kan ha varit nån annan där som har kommit sen, man vet inte.” /Denna fråga känns knappast naturlig/

”När vi hör det här så tar jag tag i henne och börjar springa upp mot Sergels Torg.”

Där slutar Olle Alséns utskrift i min version, men jag är inte helt säker på att hela Anneli-texten verkligen slutar här. Det jag har skrivit ut måste ju dock vara det väsentliga. Jag hävdar att det var rådmannen från 2002 som sköt.

Ett tips: läs nu det här flera gånger. Mot den här bakgrunden, en i flera avseenden oviss bakgrund i själva verket. Frågorna tränger sig på, det var ett tag sedan jag gick igenom den här texten.

Den första frågan blir den här: Hur mycket vet den förhörande Isacsson om den faktiska verkligheten bakom? Att det är Anti Avsan som har skjutit, att polisledningen hela tiden haft den kompletta sanningen klar för sig?

Denna fråga blir ju så utslagsgivande. Har Ölvebro hållit den mörka sanningen för sig själv och låtit sina underlydande agera utan denna makabra förkunskap? Eller har han åtminstone antytt?

I ena fallet blir det ut Isacssons synvinkel ett äkta förhör, i det andra fallet en enda lång uppvisning i förställning. Det känns kusligt, jag har ingenting konkret att ta på. Allt halkar.

Sedan till ett försök till bedömning av Annelis insats. Visst, hon är skärpt! Hon talar klar vanlig vardagssvenska, antagligen med det finska tonfallet, men det kan jag ju inte veta. När har en förhörsledare suttit med ett sådant guldvittne i ett mordfall?

Och så ber jag mina bloggbesökare att jämföra med granskningskommissionens kortversion; jag behöver inte själv detaljkommentera, men kommissionen – dvs i praktiken den raskt till JO promoverade Axberger, ledamot och huvudsekreterare vid ordbehandlaren – lyckas i sitt referat skymma den faktiska dialogens närhet och äkthet.

Men det här är en händelse och ett vittnesförhör och en originalutskrift och ett referat, så otroligt centralt i hela Palmemordet, som inte låter sig entydigt analyseras. Bland annat: vilken information hade Axberger själv, medan han petade med sina tusen sidor kommissionstext? Han sitter genom åren med Christer Pettersson som sin gärningsmannafavorit, detta är uppenbart. Varför annars anslå över hundra sidor åt en person och en serie händelser som så uppenbart tydligt inte har med det faktiska mordet att skaffa? Jag väljer att anse att nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger fick sitt uppdrag under den klara förutsättningen att han var på det klara med att Avsan var gärningsmannen, att detta självfallet måste förtigas samt att han borde hålla dörren i högsta grad öppen för syndabocken Pettersson.

Att juristen Axberger, för vilken alla informationsportar stod öppna, inte skulle ha skymtat den stora svarta sanningen håller jag för uteslutet. Axberger är naturligtvis inte dum. Han hade handplockats för klipskhet. Att en jurist i karriären kan låtsas tro att ett välstrukturerat nationellt prestigemord skulle kunna administreras av en gravt drog- och alkoholskadad person är grandiost omöjligt, vilket givetvis Axberger i själva verket är den förste inse. Naturligtvis har han hela tiden sett den stora svarta lögnen.

Men med dessa premisser har Axberger år ut och år in – han satt ju även med under Marjasin – hjälpt mordets och mordutredningens falska hejdukar med att falskeligen vara den drivande bakom ett helt kommissionsarbete, en hel eländes kommission.

Detta känns skakande att fästa på pränt – vad skulle jag inte – självfallet gärna under ed – kunna berätta för till exempel Stockholms Tingsrätt, om den ville lyssna. Men det vill den inte. Jag skriver då och då till rätten och frågar om Avsan och säger att jag så gärna blir hörd i ett rejält svep, men jag möts av förnärmad tystnad.

Sven Anér

PS, ett ständigt PS:

Hur har så många, av de många kloka som bor här i landet, kunnat tro, kunnat låtsas tro, på vår svartaste, tyngsta skröna? Den i falskhet spunna storyn kring en statsministers död? SA.