Polisiär nolltolerans?

7.11.2013.

Hjärnan låg ute på egen vandring och hade hittat ”polisiär nolltolerans”. Jag tog fatt i mina rätt virvlande tankar: vad menar jag egentligen?”

Jo, så här kom jag fram till. Det känns viktigt att notera, märker jag:

I ett mord och i en mordutredning får ingenting avsiktligt glappa. Ingenting får gå avsiktligt snett. Om ett viktigt klockslag avsiktligt förfalskas, ja då är fan bokstavligen lös, allt är vilset och fel, något måste vara i grunden fel. Undersökande poliser måste finnas med i brottsbilden.

När kom jag fram till denna i och för sig rätt enkla, men i sammanhanget oändligt viktiga tanke, så satte hjärnan, oombedd, etiketten: polisiär nolltolerans.

Kan inte minsta lilla avsteg medges, inte minsta snubbel? Nej. Misstag? Ja, självfallet, inom en rimlig gräns. Men inte avsikt. Ond avsikt: Och det var när jag ansåg mig ha hittat denna onda avsikt som kravet på polisiär nolltolerans växte fram.

Jag återger ur slutet av baksidestexten på min första bok, Palmemordet: POLISSPÅRET:

Uppgifter stämmer inte, uppgifter går inte ihop, och i Sven Anérs dagbok från oktober-december 1987 tar POLISSPÅRET form.

Visst, så var det. Jag hade fastnat för absoluta felaktigheter i polisers och åklagares arbete, men jag hade ännu inte formulerat mitt mantra. Det gör jag i dag: Polisiär nolltolerans – den som så klart och tydligt hade saknats inom Palmemordet, som hade saknats för snart 28 år sedan, som saknas så svidande tydligt än i dag.

Avsiktliga lögner från tjänstgörande åklagare och polis kan aldrig ursäktas eller trollas bort. De finns kvar i makaber stenstil på Palmeutredningens gravsten: det var så här vi ljög, och vi drog med oss en hel rättsstat i det fall som följde.

Tar jag till stora ord? Nej. Denna stora svarta händelse, med ett postludium som skrämmer, kan bara skildras i stenstil. Det var när jag första gången så tydligt kände att här har grymt ruffel och båg fått råda, här finns ingen rätt eller rättvisa., som jag kände att POLISSPÅRET måste bli snitslat och satt på pränt. Här fanns bara orätt och orättvisa. Orättvisa mot ett helt land. En hel rättsstat.

Vad har hänt under de många åren som gått? I sak ingenting nytt, men en ständig påspädning. Ständiga brott mot den polisiära nolltoleransen. Pandoras ask öppnades vid Dekorima, den är fortfarande öppen, spyr ut sin ondska.

Jag har inte varit ensam om att följa polisspåret.. Om jag tynger på bröderna Poutiainens minutiösa kartläggning av polisers marsch längs brottets väg får de utgöra ett gott exempel, bland många, på journalistiska utredare.

Men rättsstaten, personifierad av av hundratals högutbildade, har inte låtsats märka, inte låtsats se den grymma helheten. Den helhet som så tidigt borde ha gett utslag, som när EKG-kurvan stannar på sjukhusdokumentärens TV-ruta och går ner i svart.

Expressen 14 januari 2013 har inte ”låtsats se den grymma helheten”. Tidningen har ställt tre av de mest kända profeterna mot väggen: polisutredarna Krusell och Nässén, RÅ:s Skarp. Alla tre som låtsas övertygade om att de aldrig gjort något fel.

Mot detta ställs den verbale GW med det koncisa konstaterandet att ”jag skiter i vad de tycker!° Det gör i och för sig jag också, men jag tar det extra steg som GW hittills inte vågat ta, nämligen konstaterar att hela detta Palmemord är rättsstatens eget morbida arrangemang!

Persson har, ett par gånger i TV men utan att utveckla närmare, deklarerat sin principiella tro på ett polisspår – men heller inte mer. Och det är underligt. Här sitter han med hela den svenska allmänhetens av allt att döma obrutna förtroende, men han nonchalerar denna kolartro och går inte ut med den oförblommerade sanningen. Det är underligt. Det är otäckt. När jag nu t ex läser i Expressen att den kuslige grå eminensen krinsp Thure Nässén, mannen som mot bättre vetande lanserade Christer Pettersson, nu har mage att säga ”jag tror verkligen att det var Christer Pettersson,” då har skammen sannerligen gått upp på torra land och gått rätt in i sagoskogen. Det är ju djupa brott Nässén bekänner, för egen del. Detta vet alla medspelarna på fel sida av nätet, men de vågar inte fräsa ifrån, de är svårt desavouerade.

Hur fungerar en man som Thure Nässén? Hur är han skapt som ännu i denna dag försöker stötta sin beklämmande lögn från loftgången på Kung Hans väg den 14 december 1988? Då han personligen hämtade Christer till dennes långa, nesliga behandling.

Polisiär intolerans? Nej, i stället visar lejda åklagare och polischefer upp en dundrande tolerans mot usla lögner, uselt falskspel inför öppen ridå.

Jag märker att jag har höjt mitt tonläge ett snäpp; ibland kan jag inte låta bli. Och vad är några fräna formuleringar mot samlade oförrätter?

Men ragnarök kommer. Enkla herrar som Nässén och Krusell ska inte få stå oemotsagda. Katarsis kommer, reningen kommer, rensningen kommer.

Från andra sidan Atlanten sas den gången, 1986, att ”The Swedish Tree Will Fall”. Från min svenska sidan av Atlanten vill jag kontra med att ”The Swedish Truth Will Come”.

Sven Anér

”Alla anklagelser och beskyllningar korrekta”

29.12.12. Regeringen, i statsrådsberedningen, bevärdigar mig inte med minsta svar, minsta erkännande av min skrivelse i en mörk ödesfråga, vilket förstås är oerhört, i detta sammelsurium av oerhörda ting.

Regeringen medger sålunda, i den mörka verkligheten, att

samtliga av mig framförda anklagelser och beskyllningar är i alla avseenden korrekta.

Jag borde vara van, men jag skakas.

Och jag tar fram ur bokhyllan ett av de många förundersökningsprotokollen avseende Christer Pettersson:

PROTOKOLL Mordet på statsminister Olof Palme II Den misstänktes person, förhören m.m.

Rikskriminalen – A2 II:3

Jag känner den adrenalinladdade stämningen från rikskriminalens lokaler när vi, några tiotal journalister, i maj 1990 hämtade ut de tunga orangeröda pärmarna och baxade hem dem till våra redaktioner: så här gick det alltså till? Kanske – skepsis fanns förstås redan då.

Olle Minells och mina böcker, med de gemensamma namnen ”Polisspåret”, hade satt spår, även om plogen ännu inte grävt särskilt djupt.

Vad står nu i den protokollsamling jag har framför mig på 2012 års skrivbord? Låt se, jag slår på måfå upp sidan 852:

Göte, Harri och Christer pratade om gamla minnen och efter en stund drog sig Harri och Christer tillbaka till ett annat rum i lägenheten, Göte fick inte gå med in i det rummet, varför han misstänkte att Harri och Christer eventuellt kunde ha narkotikaaffärer ihop eller någonting annat. Göte tillägger och säger: ”jag kände mig lite offside och gick därför och lade mig i ett rum, som jag tidigare anvisats till av Harri,” Tillfrågad hur länge Christer var kvar hos Harri uppger Göte att det rörde sig om någon eller några timmar.

Vid pennan, eller rättare sagt den s k indikteringsapparaten, sitter ”Thure Nässén, krinsp”, och det är inte vilken krinsp som helst.

Nässén var den polisman som var klart mest aktiv då det gällde att snärja Christer Pettersson vid mordet på Olof Palme. Jag har flera gånger skildrat dessa händelseförlopp. I korthet: Nässén narrade A-lagaren Roger att påstå att han sett Christer vid biografen Grands lobby före mordet. Men Roger anlände, enligt fem trovärdiga vittnen, inte till platsen förrän efter mordet, och begår alltså mened. Men för Nässén blir han ändå vad som kallas ”nyttig idiot”.

Alltså: den kriminalinspektör, som falskeligen snärjt Christer Pettersson, får själv, ”utan tillgång till förhörsvittne”, i ett grundfalskt ärende låtsas skaffa in gammal påstådd andrahandsbevisning mot en person, Christer Pettersson, som han vet är oskyldig till mordet.

Nässén vet, att om någon är oskyldig till detta mord, så är det Christer.

Men jag känner motfrågan: skulle verkligen en hel rikskriminal i tjock bok efter tjock bok, falskeligen frihandsteckna lögn på lögn, i ett sammelsurium där allt blir osant. eftersom den grundläggande beskyllningen mot Christer Pettersson är osann? Ja, det menar jag. Detta är genomtänkt uträkning, noga genomtänkt uträkning, från de falska herrarnas sida.

Rikskrim har tänkt: Om vi fabricerar kilovis med text, där vartenda ord bygger på att Christer Pettersson är skyldig, ja då vill det mycket till innan någon journalist eller förkättrad privatspanare går ut och säger:

Det är lögn allt sammans! Det finns inte ett ord som samtidigt är relevant och sant. Det är en lång skrämmande saga, där viktiga delar av texten författats av en av chefslögnarna, Thure Nässén, krinsp.

Men många är inblandade i denna kolsvarta affär. Inte bara Nässén, Många krk, ännu flera krinsp. Höjdarna upptill som satt sina namn under kilo på kilo av lögner.

Det är tyngden av all denna polisiära normalprosa, oftast mycket grammatikaliskt skriven, som ska göra susen, är det meningen – det går inte att ljuga tusentals sidor!

Nej det skulle inte gå om det bara var någon enstaka kk ller någon enstaka krinsp, som var ute och snurrade. Men när alla är införstådda och inte släpper några sanningar lösa, ja då går det förträffligt att ljuga ett helt rättssamhälle fullt och dunka allmogen i huvudet med orangegula protokoll: så här ligger det till och hör sen!

Detta skrivs två dagar före nyårsafton, i ett läge då SVT bedriver en fact- och fictiondrive i Palmeaffären som måste göra svensk allmänhet djupt förvirrad. Vad är sanning? Vad är saga om trollen?

SVT:s Eva Hamilton tar på sig ett stort, stort ansvar när hon, uppenbarligen på inrådan högt högt uppifrån, blandar en förledande cocktail i stället för att servera ett iskallt klart glas vatten:

Så här gick det till! Så här gick det faktiskt till!

Sven Anér