Svar till Gunnar Wall, 15.11:

Tack för inlägget, Gunnar! Eftersom jag skrivit en hel bok som i stor utsträckning bygger på Annelis och Ankis vittnesmål kan jag förstås inte dela särskilt många av dina synpunkter.

Det finns mycket jag skulle kunna ta upp, men jag väljer dessa noteringar:

Nr 1: Palmeutredarna höll åtta förhör med de båda flickorna, av vilka inget har frisläppts. Jag har återgett det första förhöret med Anneli här på bloggen.; jag fick texten av Olle Alsén som satt förhörsvittne. Förhöret är mycket stringent och välstrukturerat och är, enligt min mening, mycket svårt att komma förbi.

Nr 2: Granskningskommissionen, som regelmässigt tar med mycket lätt hand på allt som liknar ett polisspår, konstaterar dock rörande hela Dekorimamannen-affären att ”det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum”, vilket kommissionen nog inte hade skrivit om den ansett sig kunna nonchalera hela ärendet.

Nr 3: Men Gunnar: Begär, liksom jag, ut alla handlingar som rör Dekorimamannen, alla walkie-talkie-tips och alla 94 tipsen om poliser på plats

Rättsstaten vacklar i dag på elva punkter – vad händer, vad kommer att hända?


21.11.2010. Jag skriver detta nu på söndagskvällen. Jag har inte speciellt sökt information, men jag har läst SvD och Aftonbladet, följt de vanliga nyhets-och textsändningarna på TV, samt sett tillbaka på allt gammalt olöst. De alarmerande informationerna har störtat över mig, Jag tar upp elva punkter där jag finner att rättssstaten vacklar.
Nr 1  Statsministern ha nu varit upptagen på annat håll. Men Fredrik Reinfeldt har aldrig låtsats om de allvarliga samhällskomplikationer som Palmemordet medfört och fortfarande medför. Reinfeldt besvarade aldrig mitt första dramatiska brev från september 2007, där jag begärde besked om Anti Avsan. Han är därmed, såväl personligt som politiskt, ansvarig för den utveckling Affären Anti Avsan tagit, fram till i dag. Och i morgon.
Nr 2  Utrikesminister Carl Bildt är givetvis också, både personligt och politiskt, ansvarig för den makabra farsen kring USA-ambassadens spioneri mot den svenska allmänheten under hela detta årtionde. Bildt har knappast lyft ett finger för att skapa klarhet. Bildt lyfter inte något finger då det rör sig om ett känsligt mellanhavande med USA, och han tycks le åt den formellt pågående förundersökningen mot honom själv, för delaktighet iu folkmord i Sudan. Snart en halvårsgammal förundersökning. Har den svenske rättsrepresentanten rest till Sudan under denna långa tid och kontrollerat Bildts Lundin Petroleum-fögderi? Icke.
Nr 3  Justitieminister Beatrice Ask besvarade den 3 september i fjol en interpellation från Jan Lindholm (mp) men undvek att på minsta sätt beröra interpellantens huvudfråga, nämligen fallet Avsan. Ask har vidare, i USA-affären, påstått sig vara helt okunnig, vilket förvånar och upprör. Justitieministern säger sig nu vilja fräscha upp arbetet inom BRÅ, brottsförebyggande rådet. Men ingenting inom svenskt rättsväsen går att fräsch upp så länge Palmeärendet ligger kvar som surdeg.
Nr 4  Riksåklagaren har via sin vice RÅ samt ytterligare en underordnad tjänsteman, vägrat omtala för mig huruvida Anti Avsan är Olof Palmes mördare samt skriftligen låtit mig få veta att jag inte vidare får närma mig RÅ-ämbetet med förfrågningar samt att, om jag vidhåller, mina ärenden kommer att avgöras am ämbetet i tysthet, utan att jag informeras. Tjusiga direktiv. Om RÅ arbetat hederligt i denna affär sedan 1987, då ämbetet tog över, hade Palmeärendet förstås sedan länge varit avklarat. Men med herrar som Jörgen Almblad och Anders Helin och damer som bland andra Kerstin Skarp har hedern och hederligheten hela tiden fått försvinna. 
Nr 5  Rikspolischefen Bengt Svensson har inte besvarat mina tre angelägna brev rörande den underställde rikskriminalpolisens otroliga oförsynthet och fördröjningstaktik då det gäller att överlämna de handlingar jag begär att utfå, handlingar som skär rätt in i hjärtat på händelserna kring Palmemordet.
Nr 6  Rikskriminalpolisen vägrar sedan över en månad tillbaka att till mig i kopior utlämna 40 walkie-talkie-tips och 94 (!) tips rörande poliser som varit inblandade i händelseförloppen kring själva mordet, samt över 50 handlingar som täcker händelserna kring Dekorima, däribland de åtta förhören med ”Anneli” och ”Anki”. Nära tvåhundra handlingar undandras varje insyn, den svenska allmänheten får ingenting veta.
Nr 7  Hans-Gunnar Axberger, tidigare huvudsekreterare vid och ledamot av granskningskommissionen i Palme-ärendet, numera befordrad till justitie ombudsman, såg till att kommissionsrapporten blev gravt inkorrekt, i synnerhet avsnittet ”Dekorimamannen”. bara två exempel: rapportes påstående att Avsan aldrig identifierats som just ”Dekorimamannen”, samt det ytterst märkliga förhållandet att ännu i dag ingen konfrontation, vare sig live eller med bild, arrangerats mellan Avsan och de båda unga kvinnorna. Axberger påstår i stället att ”misstankarna mot Christer P successivt stärkts”.
Nr 8  JO-ämbetet slår denna söndag, mycket försenat, larm om total oreda inom Säpo beträffande allmänhetens möjlighet att få reda på hur Säpos avlyssning tillgått och fortfarande tillgår. JO påstår, något överraskande, att eftersom kaos råder kan ingen specifik Säpo-tjänsteman utpekas och lagföras.
Nr 9 Justitiekanslern slår i dag,  också mycket försenat, larm om svårartade handläggningsförseningar inom det numera utvidgade DO-ämbetet. Larmet tycks visa oefterrättliga förhållanden inom såväl JK:s som DO:s domäner.
Nr 10  Säpo har, i USA-affären, först förnekat varje kännedom om det amerikanska spioneriet men numera, enligt tidningsuppgifter, medgett att saken varit känd inom Säpo sedan år 2000.
Nr 11  Ett hemligt polisiärt nätverk har, som rapporteras på särskild plats på bloggen, dagstidningen Världen Idag den  gångna veckan slagit larm om. Nätet  har kommit i dagen i samband med den omskrivna kungaboken. Världen Idags uppgifter, som är synnerligen illavarslande, har ingenstans vare sig kommenterats eller dementerats. Ett utdrag ur IDags långa artikel återfinns alltså på annan plats på bloggen.
Sammantagna ger de här återgivna informationerna en djupt oroande bild av den svenska rättsstatens nuvarande tillstånd. Regering och myndigheter förefaller ha förlorat all styrsel, sedan allvarliga tillkortakommanden nu kunnat påvisas på alla de viktigaste posterna inom den centrala svenska byråkratin.
Jag uppmanar alla bloggbesökare att gå in på bloggen och kommentera!
I orostider, Sven Anér

”Hemligt polisnätverk”


”Hemligt polisnätverk”
21.11.2010. Ruben Agnarsson i den kristna dagstidningen Världen Idag gör 16.11 en djupdykning i ett hemligt polisnätverk som han belägger med skrämmande hänvisningar till svart svensk polisverksamhet av i dag. Har Agnarsson blivit dementerad? Det tror jag inte. Jag sammanfattar inte den mycket långa artikeln, men jag ger ett separat citat som får tala för sig självt:
Den torped som nu är huvudkälla i Deanne Rauschers senaste bok /kungaboken, min anm/, hade i slutet av 1990-talet Thomas Bodström som försvarare i en rättegång mot en sexklubbsverksamhet, som pekats ut som centrum för de poliser och polisinformatörer som var engagerade i denna underrättelseverksamhet.
Thomas Bodströms klient dömdes i juli 1998 av Stockholms tingsrätt till tio månaders fängelse för ekonomisk brottslighet.
Mannen hade tilldelats en annan offentlig försvarare, men begärde i stället Thomas Bodström som advokat.
I en förundersökning 2008 framkom det att Thomas Bodströms klients bror på olika sätt varit involverad i polisens informatörsprogram.
De betonar samtidigt sin övertygelse om att det är den svenska polisen som driver deras sexklubbar.
”Det är den självständiga undercover-polisen… 25 poliser, de är alla självständiga och behöver inte lämna rapporter till någon, bara till den här chefen när de vill. Dom brukar i alla fall komma dit som gäster, behöver aldrig betala, sade torpeden och Deanna Rauschers huvudkälla i polisförhören.
Etc, etc i den mycket långa och faktaspäckade artikeln. Alltså: en etablerad dagstidning, aningen vid sidan av mainstream men ingalunda radikal åt endera hållet, slår larm om oerhörda förhållanden inom det svenska rättssamhället, men inget annat medium vaknar till, vaknar till och bevakar. Janne Josefsson, som sagt – är det här för farligt?  SA.

Palmemordet satte tusentals i arbete – till ingen nytta…


17.11.2010.
Jag tar fram ur bokhyllan, mest på måfå, en av mina böcker kring Palmemordet:
Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme – Del 2 – Juristkommissionen med anledning av mordet på statsminister Olof Palme Stockholm 1987 Brottsutredningen 1 mars 1986 – 4 februari 19 - SOU 1987:72.
Vi är inte många som läser denna skrift numera. I kväll är jag säkert den ende.
Vad var juristkommissionen? Den tillsattes faktiskt redan den 22 maj 1986, med ett ansenligt antal namn: Nilsson, Skarstedt, Victor, Berggren, Eliasson, Lindberg, Ryding-Berg, Samuelsson samt Kyhle, expert. Efter vissa förvecklingar avgick Per-Erik Nilsson i juni 1987 och efterträddes som ordförande av Carl-Ivar Skarstedt.
Kommissionen författade två rapporter, en i maj och en i december, båda 1987. Tämligen snabbt arbetat. Inledningsvis omtalar kommissionen:
I denna andra del av rapporten redogör vi för vår granskning av brottsutredningen under tiden den 1 mars 1986 – 4 februari 1987.
I ett inledande kapitel (kap.2) anger vi hur vi har vi uppfattat vårt uppdrag och genomfört vårt granskningsarbete. Vi beskriver där också översiktligt vilka aspekter på brottsutredningen som vi har inriktat oss på.
Ungefär på det här sättet inleds alla dessa tämligen gråmelerade kommissionsrapporter, som med växlande antal varje år överlämnas till den departementschef som beställt utredningen; ofta finns en pressfotograf med på ett hörn.
Men detta var inte viken kommission som helst. Jag läser igenom den koncentrerade sammanfattningen, och frågan är om jag inte känner en tår i ögonvrån; varför? Jo, därför att normala utredningar brukar ha att granska en någorlunda korrekt beskriven bakgrundsdokumentation, med en korrekt definierad utgångspunkt, startpunkt.
Och så har nog de flesta av dessa herrar och en dam trott sig uppleva sin situation: mord, mordutredning, hur skötte sig polisen? Inga konstigheter – väl? I själva verket har denna kommission kommit att ingå i den stora trolldansen, trolleridansen kring ett mord som varit löst redan innan den dödande kulan lämnade vapnet. Vad göras skall är redan gjort, kommissionärer, ni är kallade enbart för att sätta lite normalbyråkratisk polityr på ett händelseförlopp som redan finns helt koncipierat och klarlagt av ett antal höga i samhället; arrangemangen är kända, hejdukarna kan namnges varenda en, mördaren är känd, allt är klappat och klart och finns i ett paket med snöre om.
Jag kan förstå vilka enorma svårigheter vårt rättssamhälle (om det nu är rätta ordet) kommer att ha att övervinna innan snörena klipps av och detta färdiga mordpaket öppnas och sanningen står klar, en sanning som redan före juristkommissionens tillsättande fanns på pränt i hemliga papper, i papper som inte fick analyseras, som ännu i dag är hemliga och inte får analyseras.
Vad visste juristkommissionens ledamöter om detta sakernas tillstånd då de satte sig ner försommaren 1986, då skottet vid Dekorima fortfarande ekade? Fanns det några i kommissionen som kände hela sanningen? Eller halva sanningen? Eller anade? Det kan jag förstås inte veta, men det är svårt att tänka sig att några invigda ingått i denna liksom självklart hederliga församling. Eller gjorde det det?
Kan någon katt suttit med bland hermelinerna vid sammanträdesbordet? Hållit masken, diskret försökt styra åt ett ofarligt håll? Som sagt, jag vet inte säkert. Men låt oss anta att det var hederligt folk som trott sig ha fått ett hederligt jobb: ett mord på öppen gata ska vi väl kunna bena upp?
I själva verket var det aldrig ett hederligt jobb. Kommissionen hade tillsatts av regeringen Carlsson, och vad visste den? Några med regeringsanknytning måste ha vetat något, någon måste ha vetat allt. Men kommissionen hade bara att sätta i gång. Bl a med att – ja, det måste nämnas – göra av med inte helt oväsentliga summor: 11-kaffet och 15-kaffet, vaktmästeri och sekreterarhjälp, arvoden, traktamenten. Naturligtvis i normalfallet ingenting att bråka om, men när det är en marionettkommission som sprattlar för galleriet blir detta inte helt oviktiga pengar.
”Sprattlar för galleriet” – gjorde de det? Ja, i varje fall sedda i retroperspektiv. Och de gjorde ingen som helst nytta? Nej. På sidan 121 skriver kommissionen – och här kommer visst en tår igen:
Vi sätter inte på något sätt i fråga att polisledningens handlande grundade sig på en stark och ärlig övertygelse om det riktiga i de bedömningar om huvudspåret /kurderna, min anm/ som man gjorde. Som vi förut markerat är det inte heller vår sak att ta ställning i den sakfrågan i sig.
Därpå följer visserligen kritik av Holmérs agerande, men naturligtvis inte från den korrekta utsiktspunkten, nämligen att Hans Holmér var mordets medarrangör, var den person som visserligen hade ”en stark och ärlig övertygelse om det riktiga” i vad han höll på med, men med sin egen skrämmande speciella syn på ”det riktiga”.
Det här lilla exemplet blir raskt skrämmande. Kommissionen ansåg att Holmér brutit mot ett antal regler, men den inte ens snuddar i sina texter vid möjligheten att mordet var Holmérs ärende, i en mörk dubbelmening.
Detta blir grekisk tragedi. Publiken får inte veta vad författaren vet. Till slut kommer deus ex machina, katharsis. Kommer någon deus ex machina ner från skyn i denna perverterade Palme-affär? När får vi uppleva katharsis?
Behövs det, för att ta till nya symboler, en machete för att skära sig igenom urskogen, där sly och träd har rotat sig genom åren, de många åren? Palme-affären är i dag så rotad, så fastvuxen, att personer av t ex mitt slag har oändligt svårt att slå sig fram till ens den första positionen: att få den svenska allmänheten att förstå att den hemska sanningen är möjlig, är tänkbar: ett mord i rättsstatens egen regi?
I retroperspektiv ter sig alla dessa kommissionsledamöter (det fanns ju flera kommissioner, inte minst 1999 års granskningskommission!) som sorgliga nickedockor. Men det är ju inte de utan deras uppdragsgivare som varit de verkliga, de faktiska förbrytarna, de som delat ut uppdrag till förmodligen hedervärda personer i medvetandet om att allt bara är skoj,  mörkt makabert skoj.
Juristkommissionens huvudsekreterare var hovrättsjuristen Nils-Olof Berggren, som jag träffade många gånger, då jag hos Berggren kontant utlöste hundratals protokollssidor à 3 kronor sidan. Vi stod väl på var sin sida om en liten barrikad, Berggren och jag, men jag värjer mig mot tanken att han skulle ha varit initierad. Jag värjer mig.
Hur ser du på detta moras i dag, Nils-Olof? (Jag undrar om vi blev du? Jo, det blev vi väl.) Hur ser du på den debatt som i dag inte väller, men dock sipprar? Har du satt dig ner och undrat om allt ert arbete var onödigt och fel, så in i det mörka helvetet fel?
Nils-Olof, det är här någonstans det står och väger. Om du från din position (i dag som hovrättslagman) skulle slå en näve i bordet och säga ifrån? Säga ifrån att du blev lurad den gången, då den svenska överheten trodde att lite vanligt kommissionsarbete skulle göra om en av makten planerad avrättning av en statsminister till en normal liten mordaffär på öppen gata, ingenting att bråka om.
Jag sänder den här texten till Nils-Olof Berggren. Få se vad som händer. Den normala reaktionen hos ledamöter av en avdöd kommission är tyvärr att notera att kommissionen är upplöst; ingen kommentar.
Vad säger du, Nils-Olof?
Sven Anér
18.11: PS: Jag läser vad jag skrev i går och vill komplettera. Vad jag vill säga är alltså att själva mordhandlingen, själva gärningen har en tendens att blekna och i dag ersättas av den stora svarta skugga som täcker det svenska rättssamhället. Försöker jag berätta att hela detta svenska rättssamhälle gick i kvav då intrigen mot Olof Palme triggades med skottet vid Dekorima? Ja, det är vad jag berättar. För mina bloggbesökare, för den svenska allmänheten.
Jag får idag ett av många, i praktiken innehållslösa rek med mottagningsbevis – à 60:30 – från rikskriminalpolisens Palmeenhet. Enhetens chef och föreståndare, kriminalkommissarien Stig Edqvist, skriver:
20-11-17    APAL /”PAL” förkortning för ”PALME”/-428-190/10.
Beträffande olika skrivelser till Palmeutredningen
Palmeutredningen har mottagit ett antal begäran från Er att få handlingar från utredningen.
Alla som begär att få handlingar från Palmeutredningen hanteras i turordning. När tjänstemanna alternativt myndighetsbeslut är fattat i Er olika begäran kommer Ni att informeras om detta på sedvanligt sätt.
Stig Edqvist
08-401 38 61.
Så långt – eller så kort – krkom Edqvist. Som bloggbesökaren raskt inser hade detta lilla  mess lika gärna ha kunnat sändas som vanligt brev och därmed inte belastat statsverket med dryga femtiolappen i extra porto. Brevet kunde också ha ersatts med ett enkelt telefonsamtal. Det kunde lika gärna inte ha sänts alls, eftersom innehållet är ointressant.
Men jag fick ju en promenad till de snälla på Preem vid Norbyvägen, som har postservice och säljer färska gifflar. Sven Anér
Jag får just inlägget från Stig-Åke Persson, tack! Ja, Stig-Åke, du kan ju läsa början av den här texten, den formar sig onekligen till ett komplett svar. Vem vågar? Ja, det är en ytterst centralt formulerad fråga! SA.
Vi är inte naiva, Reinfeldt!
* När Palmeåklagare Anders Helin av Lars Borgnäs i en direktsänd Striptease-utfrågning 1994 tillfrågas rörande Dekorimamannens identitet svarar denne Palmeåklagare att mannen inte är identifierad:
Borgnäs: Kan det ha varit av intresse det flickorna såg?
AH: Ja, det har ju gjorts försök att identifiera och få tag på den person som de säger sig ha sett, men det har inte lyckats. Det har inte gått.
Borgnäs: Kommer ni längre?
AH: Så vitt  jag kan bedöma inte.
Helin ljuger, med berått mod. Anti Avsan var identifierad via en tidig PM, 21.12.1992, inregistrerad hos polisen, från journalisten Olle Alsén, och Avsan hördes också så småningom av Palmeutredarna. Helin ljög för miljoner TV-tittare. Avsan hördes men gick inte att hitta. Ibland räcker satsbildningen inte till. Vem önskade, globalt, att Avsan skulle gå fri?
* Förundersökning inleddes i slutet av juni i år mot Carl Bildt för inblandning i folkmord i Sudan, kopplad till hans Lundin Petroleum-engagemang. Förundersökningen pågår, ingenting har hänt. Vem önskar, globalt, att ingenting händer?
* Häktad denna dag, den 18 november blev Assange, efter ett unikt virrigt åklagaragerande.Vem önskade, globalt, att Assange häktades?
Nej, Reinfeldt, dina undersåtar är faktiskt inte så naiva som du hoppas. Vi funderar och vi undrar och vi lägger ihop ett och ett, vi kontrollerar hur vindar blåser, från öst eller väst?
Riktigt dystra dagar, och sådana kommer ju då och då, kan jag undra om vi här i landet, med Reinfeldt som vår guru, egentligen bestämmer någonting själva.
Här i Uppsala har vi en religiöst orienterad dagstidning som heter Världen idag, med Ruben Agnarsson som både chefredaktör och utredande journalist; en ovanlig kombination. Agnarsson har nyligen publicerat en lång och faktiskt andlöst spännande artikel om vårt svenska liv i skuggan av serbiska mafiosi och beredvilliga medlöpare inom svensk polis. Men denna artikel har, så vitt jag kunnat se, ingenstans uppmärksammats – Janne Josefsson, ryck ut! Uppdrag Granskning tar dock knappast upp problem av nationell eller internationell toppkaraktär, utan håller sig till de kvarts- och halvfarliga ämnena. Uppdrag Granskning har aldrig på allvar öppnat ett fönster in i Palmeutredningen.
Sven Anér
20.11.2010.
Till Utrikesdepartementet.
Begäran om utfående av allmänna handlingar.
Jag önskar omedelbart utfå, i kopior, de handlingar som berör den utomeuropeiska ambassadens brevförfrågan i ärendet USA-ambassaden:
Själva brevet
Svaret (i form av tjänsteanteckning)
Ev övriga handlingar i sammanhanget, som kan ha genererats inom UD/Säpo.
Jag understryker att det ju inte är myndigheten som med laga verkan kan hemligstämpla; detta görs av domstol.
Sänd omedelbart begärda handlingar till:
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Granska Axberger!


Till Riksdagens Ombudsmän: Palmeärendet. Med hänvisning till bilagda skrivelse till rikskriminalpolisen, 17.11.2010,  anhåller jag att ledningen för Riksdagens Ombudsmän omedelbart måtte granska huruvida justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger,
i sitt avgörande viktiga arbete inom den statliga granskningskommissionen (1996-99) rörande Palmemordet, gjort sig till skyldig till en avgörande, illavarslande lögn, då han som huvudsekreterare vid och ledamot av denna granskningskommission med tystnad avfärdar vittnesmålet från en T-baneförare som sett paret Palme förföljas från T-stationerna Gamla stan till Rådmansgatan. Axberger påstår i stället att någon sådan skuggning över huvud taget ej förekommit.
Axbergers agerande i detta sammanhang blir än allvarligare om Riksdagens Ombudsmän betänker att Axberger narrat de övriga ledamöterna av kommissionen, inklusive dess ordförande, att förneka varje skuggning; kommissionens möjligheter att in corpore ta del av den föreliggande polisutredningen har uppenbarligen varit mycket begränsade och i praktiken förbehållna Axberger.
Jag anklagar sålunda nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger för grov förvanskning av föreliggande dokumentation kring Palmemordet samt för förledande av övriga kommissionsledamöter, varigenom det blev möjligt att vidhålla och stärka de falska beskyllningarna mot den ensamme Christer Pettersson avseende mordet på Olof Palme.
Jag anhåller att Riksdagens Ombudsmän snarast inleder en utredning av detta ärende. En extra tillkommande omständighet är det faktum att Axberger, mot här angiven bakgrund, sedermera kunnat få det ytterst grannlaga förtroendet att vara en av den svenska Riksdagens Ombudsmän.
Skulle Riksdagens Ombudsmän anse att mina anklagelser är oberättigade utgår jag från att Ni för denna sak till domstol. Jag önskar svar snarast.
Ytterligae info kan Riksdagens Ombudsmän inhämta på min blogg,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 B, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Hemliga handlingar skulle kunna lösa Palmemorrdet!


17.11.2010. Rikskriminalpolisen: Jag har vid flera tillfällen hävdat att lösningen på Palmemordet finns i de handlingar som rikskriminalpolisen vägrar att visa. När jag i dag, närmast av en slump, slår upp PALME-nytt-boken 8/93:5 ff (tillgänglig på universitetsbiblioteken) hamnar jag rätt in i en närmast bortglömd dramatik – jag återger nu Matts Dahlströms tidningsreferat från den 5 september 1993:
Klockan 20.43 – ev 20.47 – dundrar T-banetåget in på Gamla stans station. T-baneföraren uppmärksammar makarna Palme väl, eftersom han förde ett fyrvagnståg och därvid måste kliva ut på perrongen och kontrollera av- och påstigningarna.
Två män
I förhör med polisen har T-baneföraren uppgivit att han såg två män som följde makarna Palme in på tåget vid Gamla stan. Och icke nog därmed: Samma båda män steg av samtidigt med paret Palme vid station Rådmansgatan, enligt T-baneföraren.
Dennes vittnesmål överensstämmer med uppgifterna från vittnet ”Inga” om att två manspersoner med walkie-talkie (bärbar radio) fanns vid Gamla stans T-banestation vid den aktuella tidpunkten.
Varken T-baneförarens eller ”Ingas” vittnesmål togs med i förundersökningen mot den sedermera frikände Christer Pettersson. Tvärtom skrevs i förundersökningens huvudprotokoll följande:
”Det finns inga kriminalistiskt belagda uppgifter om att någon okänd person eller grupp av personer skulle ha hållit makarna Palme under observation då de på kvällen den 28 februari 1986 lämnade bostaden, promenerade till T-banestationen Gamla stan och åkte tunnelbanan till stationen Rådmansgatan.”

Så långt Matts Dahlström. Och det kursiverade avsnittet är sålunda en direkt lögnaktig uppgift, signerad av en kriminalkommissarie och två kriminalinspektörer. Beskedet om T-baneföraren fick aldrig inflyta i förundersökningen mot Christer Pettersson, och uppgiften har hela tiden fram till i dag legat hemligstämplad hos Palmeutredarna. Jag har tidigare försökt begära fram uppgiften men fått avslag, fram till kammarrätten i Stockholm.
Och när jag i dag kontrollerar vad den statliga granskningskommissionen, med nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger vid ordbehandlaren, skrev i detta avgörande viktiga ärende, 1999, finner jag denna smått fantastiska passus:
Bland de många vittnesmålen finns inga påtagliga tecken på att makarna Palme skulle ha varit förföljda eller ”övervakade (”skuggade”) under resan. I den mån de varit ”skuggade” har det alltså skett utan att detta noterats av de personer som sett makarna Palme under deras förflyttning från hemmet till Grand.
Jo: noterat av en T-baneförare i tjänst, nykter och koncentrerad, till skillnad mot många av denna inte helt torrlagda fredagskvälls vittnen.
”Förhörsutskrifterna /det rörde sig om minst tre, kanske fyra förhör med T-baneföraren !/, som ingår i det fortsatta förundersökningsarbetet, har inte på annat sätt behandlats eller expedierats som innebär att de är att anse som upprättade i den mening som avses i 2:7 tryckfrihetsförordningen etc”.
Den beskrivna händelseutvecklingen är givetvis otrolig. Men än värre blir fortsättningen, dvs granskningskommissionens absoluta tystnad rörande varje sådant vittnesmål från T-stationerna Gamla Stan – Rådmansgatan!
Då frågar jag: har kommissionen sett förhören med T-baneföraren och nonchalerat dem? Eller har polisens Palmeutredare dolt förhören för kommissionen?
Ärendet har varit enormt viktigt, direkt avgörande för denna slätstrukna kommission. För hade kommissonen konstaterat att två personer uppenbarligen bevakade paret Palme under hela resan från Gamla stan till biografen Grand hade kommissionen måst konstatera: Christer Pettersson är inte inblandad. I stället lyder kommissionens redan klassiska slutord: ”Misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts”.
Mot ovanstående bakgrund, Rikskriminalpolisen, begär jag att i kopior utfå de förhör med aktuell T-baneförare som förvaras hos myndigheten.
Jag önskar nu, Rikskriminalpolisen, omedelbar handläggning. Sänd som vanligt brev och inte som rek med mottagningsbevis; ert tidigare brev försenades i två veckor. Bilägg räkning, som kommer att honoreras.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 7918.11.2010.

Sluta mörka, rikskrim!


15.11.2010. Likalydande skrivelser till:
Justitieministern
Riksdagens justitieutskott (tacksam för föredragning inför utskottet!)
Vice RÅ Kerstin Skarp
Krk Stig Edqvist, Palmeenheten, rikskrim.

Förnyad, många gånger förnyad, begäran att i kopior utfå följande allmänna handlingar ingående i den pågående Palmeutredningen:
Nr 1: Samtliga handlingar som kan kopplas till granskningskommissionens kapitel ”Dekorimamannen”, tidigare begärda, ca 50 handlingar:
Nr 2: Samtliga handlingar, som för Palmeutredningens del har behandlats av Säpos PG Näss och som avser polismän i olika sammanhang nämnda i samband med mordet på Olof Palme, tidigare begärda, 94 handlingar;
Nr 3: Samtliga handlingar som kan kopplas till walkie-talkie-tips i mordets närtid och inom mordets närområde. Tidigare begärda, ca 40 handlingar.

Det rör sig sålunda om ca 184 /etthundraåttiofyra/ handlingar som jag sedan snart en månad har efterlyst. Grundlagen TF 2:12 anger, som tillåten frist för utlämnande av allmänna handlingar,  ”genast”.
Jag får ett intryck, mina adressater, att speciella regler måtte gälla för just Palmeutredningen. Vilka är i så fall dessa regler?
Sänd mig nu omedelbart besked samt sänd mig dokumenten!! EU:s brottskommissarie Viviane Reding är informerad.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Blicken bakåt, var det


27.12.2002 – 12.11.2010. Här följer en text som jag alltså skrev för nära åtta år sedan, men som ter sig märkligt fräsch och aktuell. Några av namnen och hänvisningarna hade inte funnits med i dag, men andan, tankegången finns kvar hos mig – och kanske läsarna – ännu i dag. Varför? Jo, därför att något mera perennt stillastående än utredningen av mordet på en statsminister finns inte. Det är samma sega icke-utredning, omringad av en eller annan lagparagraf för att väcka förtroende. Själv har jag onekligen blivit åtta år äldre. Jag går kanske lite vingligt, men tangenterna följer mig trofast och vinglar inte.
Under några år av ESTONIA-katastrofen ägnade jag ringa tid åt Palmeaffären, men fortsatte med förnyat engagemang sedan hotfulla mail mot Gösta Söderström och mot mig och mina anhöriga börjat strömma in till hans dator i Herräng. Detta ledde till ”Affären Anti Avsan” och så småningom till denna blogg, som i dag försöker ge det nyaste nya kring detta perenna mord.
Jag skrev för åtta år sen:
Nu är det klämdagen den 27 december 2002. Jag sitter framför min dator, som garanterat enda person som just denna klämdag ägnar mordet på Olof Palme något intresse, och jag är den garanterat ende som skriver ett helt nyhetsbrev om intriger och byråkratisk tystnad kring två s k Palmekulor som enligt mordutredningens tekniske chef ”placerats ut av en sammansvetsad grupp yrkesmördare”.
Att denne tekniske chef Wincent Lange för några veckor sedan, efter att ha tigit i ämnet i fjorton år, anser sig kunna komma undan hela saken genom att blåneka bort en stor och hittills odementerad tidningsartikel är givetvis stilenligt. Mycket stilenligt.
Jag har skrivit en bok om bland annat detta Wincent Langes plötsliga förnekande, men eftersom informationen i dessa frågor aldrig är komplett så finner jag nya egendomligheter, nya kusligheter så fort jag via ett stilla lyft med dynggrepen låter stacken pysa.
Vill ni följa med in i in verkstad? Det är inga märkligheter jag har att uppvisa, inga trollkonster, ingen jonglörbravur. Jag arbetar, som journalist, ungefär som jag vintern och våren 1948 arbetade, på DN:s redaktion nere vid Tegelbacken: sätter mig in i mitt uppdrag, bläddrar i några böcker, ringer ett par samtal, träffar någon byråkrat (eller hans motsats), varefter tämligen raskt ett stoff börjar ta form varur en text kan födas och ett engagemang kan bubbla.
Så där har förstås journalistik alltid tillkommit. Nyheter samlas in samt manglas ut till reportage; sannerligen inga märkligheter. Vad som fordras är egentligen bara en sittvänlig arbetsstol, en telefon, en dator, några pärmar – jo, envishet behövs också. Hekatomber av envishet.
Under mina första DN-år levde jag i en lojalitet med min tidning som i dag förvånar mig. Vi var den bästa tidningen på jorden, och när våra chefer – som hette Hedman eller Forsberg eller Gunnarsson – gav oss sina sparsmakade lovord svävade vi upp mot cirrusmolnen ovan Riddarfjärden.
Den verksamhet jag i dag bedriver, söker bedriva, har förstås inte mycket gemensamt med livet i Klara. Då levde vi på allmänhetens läppar, det vi skrev hade om inte Guds så dock Tingstens välsignelse. Minsta blocknotis och passbit hade ett budskap som vi, i varje fall jag, den mycket tidige Anér (vi var sparsamma med förnamn på stora redaktionen) uppfattade som viktigt och väsentligt för alla läsarna i Vasastan och annorstädes, med tidningen hemburen fritt.
Vad jag försöker säga är ungefär det här: en journalist måste känna sin närvaro i samhället. Han – eller hon – vill ha beröm, förstås. Men han kan nästan lika gärna acceptera att hamna i motvind, att lockas ut på debattens trampoliner. Vad som vållar den verkligt bävande olusten är den isande tystnaden Att inte bli observerad. Att, den osynlige mannen lik, inte fastna på de kringståendes, de mötandes näthinnor. Den icke-närvaron, det kan jag försäkra, kan bara bemötas med en envishet som försätter berg.
Envishet i ett vakuum, är det min situation? Nja, inte ett vakuum, trots allt. Eftersom PALME-nytts nära tusen läsare så vänligt och så oförtrutet fungerar som min resonansbotten – ibland i dur, rent av! Och mitt, jag skrev så när bollplank, ordet som Holmér fann upp.
”Det är du själv som har tagit på dig det här jobbet”, brukar en i normalfallet mycket empatisk närstående säga. ”Ingen har bett dig…”
Jo, många har bett mig. Alla de sanna och ärliga som vet och har förstått vad detta ärende kring en skjuten statsminister innebär, står för. Som vet och har förstått att detta Sverige varken på lång eller kort sikt kan leva vidare – i avvaktan på stekta sparvar – om inte Affären Olof Palme klaras ut, vecklas ut, får sina sanna konturer.
Hybris, Sven Anér! Skulle du vara den ende som kan klara ut, veckla ut, hitta sanna konturer?
I stället för att svara på den frågan väljer jag att gå tillbaka till konkretion och till Affären Wincent Lange. – som läsaren har sett av det föregående dussinet sidor – som innehåller nära nog allt av djup ondska, komplicerat intrigmakeri, lögner och mygel, trassel och tigande. Den rättsapparat, som har till uppgift just att skipa rätt och rättvisa, sidsteppar sitt samvete och fördöljer de stora sanningarna kring ett statsministermord. Papper påstås försvinna, avtal komma bort – och när dessa rättsvårdande personer till sin förfäran börjar upptäcka att sanningen möjligen är på marsch tubbar de en i botten hederlig tjänsteman att i en kuslig saltomortal, i ett dödens hopp, göra svart till vitt och sätta sin förlorade heder i pant på en dödens lögn.
Min kritik riktar sig, det känns angeläget att framhålla, inte i första hand mot Wincent Lange, en fram till Palmemordet skicklig och hederlig arbetare i vingården – men snärjd av rättssamhällets hejdukar som tror sig göra statsnyttan en tjänst genom att tillämpa den förfärande lögnen i den förfärande sanningens ställe.
Jag vänder mig nu i första hand till PALME-nytts läsare. Men också till alla de medier som så föga gjort i denna stora affär. Var finns ni? Var finns mitt DN från Tegelbackens 40-tal? Var finns Christina Jutterström? Kunde du göra detta land en ädlare public service än att söka efter sanningen i Affären Olof Palme?
Var finns ni, alla tyckare och vetare i denna affär? Jag talade, i början av denna osedvanligt långa trippelhelg, med en av dessa personer. Journalist som jag, gammal Klara-man som jag, aktiv än i dag som jag, känd för kolumner och TV.
”Jag har skrivit en bok om Palmegåtan”.
”Ja ja”…
”… ska jag skicka den till Globen eller till Bondegatan?”
”Ja, hem då. Men Palmegåtan, Sven, Palmegåtan… Ja ja…”
Med plötslig klarsyn såg jag: han kan hela storyn! Han vet hur allt gick till! Han kan alltsammans!
De höge i Globen och i Rosenbad och på Sveavägen vet hur denna valse macabre gått och går. Det är bara jag, en naiv reporter emeritus, som söker en sanning som de andra redan känner men har slängt på tippen.
”En bok om Palmegåtan? Ja, ja…”
Sven Anér
Boken var ”Palmegåtan – mot en lösning?”, från 2002. Och journalisten jag citerar ur minnet, var kändis på Aftonbladets redaktion.
Jag kan sätta mig ner och idka stilstudier på mig själv, åtta år efteråt. Jag hittar inga större olikheter. Mitt engagemang har inte dalat, och min svaghet för de något högre orden fanns då och finns i dag.
I sakfrågan har alltså ingenting hänt. Affären Wincent Lange, där camouflerade pengar betalades ut till Lange för att köpa hans tystnad om Palmekulorna, blev aldrig en stor affär. Kvällsposten tassade försiktigt,  övriga stora medier nämnde aldrig saken, och någon förtalshistoria gentemot Jerry Wells eller mig kom inte på tal. Tystnaden kan fixa allt – eller nästan allt; det är ju mitt hopp att en liten glugg kan finnas.
Detta nummer 10 från 30.12.1992 – som jag alltså av en ren slump drog fram ur min bokhylla – är just ett sådant dokument som i tidernas fullbordan kommer att kunna hjälpa sanningen på traven. Numret ingår inte i PALME-nytt-böckerna, som bara går från 1993 till 2001, men universitetsbiblioteken har alla lösa nummer, så dokumentationen finns kvar.
Tidernas fullbordan? Vem finns då som går till KB och Carolina? Någon kommer det att finnas, några. Någon gång kommer en artikel på DN Debatt eller SvD Brännpunkt, ”Skrämmande sanningar i en bortglömd affär, mordet på en tidigare statsminister, Olof Palme” Och naturligtvis finns inte bara PALME-nytt och den nu pågående bloggen att ta till! Minell, Kanger, Wall, Poutiainen, Borgnäs ger skrämmande interiörer som egentligen aldrig har fått den riktiga rubriksvärtan, vilket är de stora mediernas ansvar!
Sven Anér

En blick bakåt – och framåt

12.11.2010.
Jag är fortfarande skakad efter omläsningen av Jerry Wells presentation av polisspåret i Palmeutredningen från 2002:
En sammansvetsad grupp yrkesmördare, som gick lugnt, överlagt och mycket smart till verket efter en lång förberedelse
hur kunde ett sådant utfall från en etablerad kriminaljournalist i en stor daglig tidning (Kvällsposten) passera oförmärkt i den allmänna debatten? Buntades Jerry Wells tillsammans med sin gamle Klara-kollega Sven Anér? Ingenting att ha, papperskorgen?
Denna fredag har Aftonbladet två intressanta inlägg. Nils Funcke, tidigare på Riksdag & Departement (där vi hade ett kort men angenämt samarbete) och Robert Aschberg, som burdust men hyggligt en gång i Palme-starten mosade mig vid ett TV-sänt stormöte i ett hus på Gröna Lund – ja, dessa två finns alltså i dag i Aftonbladet.
Funcke berör det uppmärksammade ”snatch”, som med Anna Lindhs medgivande för några år sedan drabbade två egyptier, i CIA:s rutinerade regi; jag ska berätta för Funcke om den betydligt större CIA-snatch som ägde rum i direkt anslutning till ESTONIA-katastrofen och finns skildrad i tidigare nummer av PALME-nytt samt i min och Lenas bok ”MAYDAY”. Många bloggbesökare minns säkert den svarta storyn, med nio estländare ur besättningen som först räddades ur havet och därefter förklarades försvunna men som av allt döma – bl a enligt komplett uppsättning av svenska myndighetsdokument! - fraktades västerut på två CIA-plan samt tycks ha försvunnit för gott – eller rättare sagt för ont.
Den storyn har aldrig fått berättas mer än av mig.
Robert Aschberg, tydligen ofta benämnd Robban, skriver utförligt och väldokumenterat om Säpos nedgång och fall (?). Otrolig inkompetens i Göteborg och på USA-ambassaden bl a, och hittills en inkompetensförklaring från rättsstaten som förefaller otrolig: sex höga Säpo-medarbetare har gjort allting fel, men de kan inte lastas för detta eftersom de inte har begripit vad de höll på med; ja, det är en korrekt komprimering.
Säpo hänger nu på den berömda gärdsgårn. Hur kommer denna centrala organisation att klara sig undan helskinnad efter de båda manglingar som nu följer? Minst två.
Det är märkligt hur så många av dagens byråkratiska tillkortakommanden tycks gå att koppla till det stora landet i väster. Direkt ambassadärendet, indirekt de båda nyssnämnda snatches, och hartassar i ärenden som det misslyckade Göteborgslarmet, som kan ha utlösts endast i den atmosfär som i dag skapas i USA, Aschbergs Säpo-ärende med bl a också kritik av utökad telefonavlyssning, det eviga polisspåret i Palmeutredningen, som kan ha startat någonstans, någon gång, i  denna atmosfär.
Jag har antytt detta tidigare: det är när svensk byråkrati, från botten upp till toppen, aldrig ger besked, aldrig ändrar en obegriplig ingångsattityd, aldrig ger ett konkret och begripligt svar, som jag anar utifrån kommande order, under bordet. Inklusive långsamhet.
När detta skrivs har ambassadaffären pågått i över en vecka: skulle inte, under denna tid, ett klart besked ha kunnat lämnas på åtminstone denna punkt:
Med vilka svenska myndigheter har USA-ambassaden rådgjort innan den sparkade i gång en verksamhet som utgör någon form av brott, kanske ytterligt allvarliga brott?
Naturligtvis skulle ett enda, rejält sammanträde, inte med denne fikonpratande vice pressattaché Koch, som har lett så vänligt mot oss de senaste dagarna, utan med ambassadören själv, kunna skapa klarhet. Gärna vid samma bord som Fredrik Reinfeldt, uppenbarligen alltid lika brydd av den här sortens incidenter.
En sådan sittning borde för länge sedan ha kunnat initieras. Ambassadörens artighetsvisit, som vi aldrig har fått refererad, tycks enbart ha varit elegant diplomatiskt tillsnitsad.
Som journalist vill jag ha viktiga besked ”för en kvart sen”, i varje fall innan veckor och månader har gått. I förlängningen av mitt resonemang ligger givetvis en förmodan att Sverige i dag lyder minsta atlantiska vink, samt att svenska hopp över skaklarna ses med oblida ögon på den kanten. Om jag skriver att USA styr Sverige så tar jag tillbaka i samma ögonblick. Men USA tittar på Sverige. Det tar jag inte tillbaka. Sven Anér

Svar till Stig-Åke Persson, 16.11:

Tack för din viktiga och intressanta synpunkt: att låta en skara utvalda personer ta sig an palmesaken. Men i så fall ska de inte förses med munkavle!

17.11, svar till Gunnar Wall, 17.11:

Naturligvis, Gunnar, ska helst belägg finnas för allt vi påstår. Ibland är beläggen inte 100-procentiga - ska vi vara tysta då? På utomstående Palmeutredare läggs stora krav, men på sig själva lägger inte RÅ och rikskrim några krav. Christer Petterssons påstådda uppdykande vid biografen Grand är ju sannerligen inte belagd! Tvärtom: lögnen är belagd.

Ny kommentar från Gunnar Wall

Gunnar Wall har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "…att man efterlyste två flickor…":

Hej Sven!
Det du tar upp om vad som enligt Anki skulle ha förekommit i en tidningsartikel eller ett radioinslag under 1986 är förstås mycket anmärkningsvärt.

Polisen skulle alltså ha efterlyst två kvinnor som mött en man intill mordplatsen. Den ena kvinnan hade samtalat med mannen. En av kvinnorna hade varit kortare än den andra.
Ifall det var tänkbart att det var mördaren kvinnorna träffat var det förstås en efterlysning som bar på en väldig potentiell dramatik. Men problemet är – som vi vet - att en sådan efterlysning är helt okänd.
Vad vi också vet är att medias intresse för allt som gällde mordutredningen var mycket stort under 1986. Framför allt fick spaningsledningen alltid väl tilltaget utrymme att presentera sina slutsatser, vädjanden till allmänheten och efterlysningar. Det fanns till exempel knappast en människa som kunde missa Holmérs beslut att publicera ”fantombilden”.
En efterlysning av två kvinnor som kunde ha träffat mördaren borde förstås vara lika intressant. Ändå finns det alltså inte ett spår av saken annat än i det referat av Ankis minnesbilder som du nämner. Inte ens en liten tidningsnotis, ingenting.

Då måste man ju fråga sig om det är något som är fel. Inte så att Anki behöver hittat på alltihop. Men man kan ju tänka sig att hon snappat upp något och trott att det handlat om henne och väninnan fast det egentligen rört något helt annat.

Långsökt? Inte alls.

Det finns faktiskt ett vittne som under 1986 berättade för polisen att han tyckte sig se hur den man som avfyrade det dödande skottet strax före mordet befann sig i samspråk med två kvinnor. Men hans vittnesmål rörde inte alls Anneli och Anki.

Vittnet var Anders B.

Han befann sig några meter bakom makarna Palme och mördaren och tyckte sig se att de tre samtalade med varandra alldeles innan skotten föll. Under ett kort ögonblick fick han dessutom intrycket att sällskapet bestod av en man som gick längst till vänster och två kvinnor som gick bredvid honom. En anledning till denna missuppfattning var att det såg ut som om mannen till vänster (mördaren) lade armen om personen i mitten (Palme). Och det förde Anders tankar till hur en man kunde lägga armen om en kvinna.

I det första polisförhöret med Anders under mordnatten finns en notering om att han tyckte att de tre var lika långa. Men i ett förhör några dagar senare heter det att ”kvinnan till höger om Palme var något kortare” (se FU-protokollet mot Christer Pettersson III:2 s 108).

Där har vi de viktiga ingredienserna i Ankis berättelse om efterlysningen: två kvinnor, den ena kortare än den andra, som var i kontakt med gärningsmannen precis före mordet. Det är fullt tänkbart att någon journalist fått ut de här detaljerna om Anders vittnesmål via en poliskälla och nämnt dem i en artikel eller ett radioinslag. Och i synnerhet om Anki fått uppgifterna i andra hand – kanske genom ett hastigt referat från en bekant som lyssnat slarvigt på radio – kan hon ju lätt ha missat viktiga inslag i det som berättades och lockats att tro att det handlade om henne och Anneli.

Ifall hon redan tidigare grubblat över något hon och väninnan varit med om under mordnatten kan ju detta ha fått hennes minnesbilder att i viss mån förändras så att de nu framstod i ännu mer dramatisk dager.

Slutligen: oavsett hur det står till med ”Dekorimamannen” kan jag bara hålla med dig om att det vore mycket värdefullt om polisen offentliggjorde mer av det digra och förbryllande utredningsmaterialet om walkie-talkieobservationer under mordkvällen.

Upplagd av Gunnar Wall för Sven Anér: Palmemordet den 15 november 2010 11:34

Svar till Gunnar Wall 15.11

Tack för inlägget Gunnar! Eftersom jag skrivit en hel bok som i stor utsträckning bygger på Annelis och Ankis vittnesmål kan jag förstås inte dela särskilt många av dina synpunkter.

Det finns mycket jag skulle kunna ta upp, men jag väljer dessa noteringar:

Nr 1: Palmeutredarna höll åtta förhör med de båda flickorna, av vilka inget har frisläppts. Jag har återgett det förrsta förhöret med Anneli här på bloggen.; jag fick texten av Olle Alsén som satt förhörsvittne. Förhöret är mycket stringent och välstrukturerat och är enligt min mening mycket svårt att komma förbi.

Nr 2: Granskningskommissionen, som regelmässigt tar med mycket lätt hand på allt som liknar ett polisspår, konstaterar dock rörande hela Dekorimamannen-affären att "det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum", vilket kommissionen nog inte hade skrivit om den ansett sig kunna nonchalera hela ärendet.

Nr 3: Men Gunna: Begär, liksom jag, ut alla handlingar som rör Dekorimamannen, alla walkie-talkie-tips och alla 94 tipsen om poliser på plats mordkvällen! Gör det! När vi har dessa handlingar på våra skrivbord blir det lättare att konstatera en verklighet!

Roligt delta i en levande debatt! Medan blötsnön faller över vårt Uppsala.

Sven A

Svar till ”Tomas” och ”Stig Åke P”

11.11.10. Bra fart på debatten! Till båda skribenterna vill jag säga att varken ”Tomas” specificerade frågor eller den allmänna oro som ”Stig Åke P” redovisar är bortglömda, verkligen inte!
Och jag snurrar redaktionsstolen ett halv varv och plockar från bokhyllan bakom mig på måfå ut ett exemplar ur den digra högen av gamla ”PALME-nytt”, varvid jag hittar en attack mot regeringen som var lika berättigad den gången, julen 2002, som i dag, nära åtta år senare. Jag återger inledningen av debattinlägget:
26.12.2002: Till Regeringen med anhållan om ofördröjlig handläggning.
Mot bakgrund av bifogad dokumentation anhåller jag att Regeringen omedelbart måtte utreda huruvida chefen för Stockholmskriminalens tekniska rotel, kriminalkommissarien Wincent Lange, anlitad av rikskriminalpolisen i Palmeärendet, genom bestickning från rikskriminalpolisens sida förmåtts ändra sin i ett stort dagstidningsreportage framförda uppfattning om att de s k Palmekulorna varit falskeligen utplacerade samt att det måste
”vara en sammansvetsad grupp yrkesmördare, som gick lugnt, överlagt och mycket smart till verket efter en lång förberedelse” (Jerry Wells i Kvällsposten lördagen den 20 oktober 1988).
Jag preciserar därefter mina anklagelser samt avslutar:
Vem som skall utreda får onekligen bli föremål för Regeringens eget, grannlaga avgörande, men självfallet kan varken rikspolisstyrelsen eller riksåklagaren anlitas.
Jag presenterar nu det aktuella fallet, mot bakgrund av befintlig dokumentation och med efterlysning av central, försvunnen dokumentation.
Ingenting hände efter denna min attack i PALME-nytt, mot en socialdemokratisk (sic!) regering. Ej oväntat, och alla mina frågor, liksom alla de frågor ”Tomas” räknar upp, står fortfarande kvar på den borgerliga (sic!) dagordning som ännu i praktiken domineras av den bortgångne, falskeligen mordbeskyllde Christer Pettersson.
Allt finns kvar, fortfarande olöst. Dvs löst. Fortsätt debatten! Sven Anér

…att man efterlyste två flickor…

11.11.2010. Svar till Gunnar Wall, 7.11:
Gunnar, tack för ditt inlägg! Det är uppenbart att såväl Kanger som du och jag fäster stort avseende vid uppgifterna om att flickorna setts gå upp mot Kungsgatan efter dödsskottet vid Dekorima.
Du efterlyser, med all rätt, klara bevis, och sådana finns säkerligen hos Palmeutredarna, bl a i de närmast groteskt hemligstämplade åtta förhören med Anneli och Anki.
Olle Alsén samtalar 11-12 december 1986 med Anneli. Han har då ännu inte fått egen kontakt med Anki, som alltså var den av kvinnorna som känt igen Anti Avsan. Givetvis ett synnerligen viktigt samtal för hela mordutredningen och en potentiell guldgruva för Palmeutredarna, men eftersom just bl a de åtta förhören fortfarande är hemligstämplade går det inte att veta i vilken utsträckning förundersökarna verkligen utnyttjat materialet.
Nu till Olle Alséns sammanfattning av sitt samtal med Anneli. Även själva samtalsutskrifterna finns i polisens material, men jag väljer att återge Alséns omedelbart efter samtalet utförda, journalistiskt stringenta och genomtänkta sammanfattning: Avsnittet behandlar först raggaravsnittet, därefter efterlysningsavsnittet. Låt mig först omedelbart konstatera att granskningskommissionen inte med en rad antyder att den läst denna grundläggande viktiga text!
Uppe vid Kungsgatan, osäkert om före eller efter övergången, hörde de en mycket skarp smäll (bara en som hon minns) och samtidigt eller strax innan körde en (flera) raggarbil (kanske vit eller blå) norrut nedför Sveavägen, passerande dem. Väninnan /Anki/ ville vända om för att se hur det gick efter skottet, men A. /Anneli/ var rädd och drog henne med sig och sa ”Om det var någon som sköt så har dom ju sett det från raggarbilen”. De fortsatte till T-banan.
Det var tomt och mycket tyst på gatan, tyckte hon. Och det var konstigt att dom inte hörde några polisbilar komma (alt. tog så lång tid innan…) innan dom försvann i T-banan.
Nästa dag förstod dom vad som hänt och blev mycket rädda eftersom mannen på gatan hade känt igen väninnan /Anki/, som har barn.. Hon bodde och jobbade då (och nu, tydligen) i Upplands-Väsby, men enligt A./Anneli/ inte på /struket/ (kan vara att A. är rädd att jag ska kunna hitta väninnan /Anki/ om hon jobbar på /struket/).
Dom har enligt A. /Anneli/ inte varit tillbaka och tittat vid mordplatsen, åkte aldrig dit mer.
Så långt raggaravsnittet i Olle Alséns redovisning. Det vore ju ytterst egendomligt om inte Palmeutredarna ansträngt sig för att närmare utreda detta raggartips, men som jag tidigare anmärkt finns över huvud taget inga Dekorima-förhör publicerade, vilket, som jag nyss skrev, är groteskt.
Nu efterlysningsavsnittet, Olle Alséns fortsatta text:
Väninnan /Anki/ hade någon tid efter mordet (under 1986 i varje fall) berättat att hon i en tidning (ev på radio) hade hört att man efterlyste två flickor som skulle ha sammanstött med en man i närheten av mordplatsen och varav den ena var kort och hade samtalat med mannen. Enligt A. /Anneli/ är väninnan /Anki/ den korta av dem. De förstod då att det syftade på dem och blev ännu räddare, och har aldrig berättat för polisen eller andra. (A. /Anneli/ säger att ”väninnan /Anki/ kommer att mörda mej om hon får veta att jag har berättat en del för” (min, Olles tipsare). A. /Anneli/ ville först inte ”säga varken bu eller bä” om saken, och var chockad över att jag kände till en del, men efter långt lirkande fick jag ur henne en del. ---
Så långt Alsén, mindre än en månad efter det formella avslöjandet av ärendet Dekorimamannen. Det vore underligt om inte något verklighetsunderlag skulle ligga under uppgifterna om raggarna resp lång/kort flicka. Annelis version ter sig mycket verklighetstrogen, och när granskningskommissionen påstår att
Möjligheten att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum) för sin iakttagelse kan inte uteslutas
så närmar sig detta uttalande den rena lögnen. Att såväl polisens utredare som granskningskommissionen tycks totalt ha nonchalerat färsk och het information från just den person, Olle Alsén, som avslöjade hela denna skrämmande affär, så nära knuten till själva mordet på Olof Palme, är givetvis ett förnyat skäl att kräva full insyn.
Gunnar Wall, det blev ett ganska långt svar på en central fråga, och det känns verkligen tillfredsställande att kunna debattera öppet och utan övertoner med en mycket kunnig kontrahent. Kan du själv gå in till rikskrim och begära ut allt material kring Dekorimamannen? Två yrkanden av detta slag kan knappast nonchaleras lika lätt som ett.
Och jag väntar fortfarande, nu sedan tre veckor, på besked rörande 40 walkie-talkie-tips och 94 anmälningar av poliser i mordområdet. Det kanske du också kunde fråga om.
Men just nu känns det faktiskt som om vår gemensamma aktion kring Anneli, Anki, raggarbil och ”kort/lång flicka” har fört denna stora sak en bit framåt. En aln eller så. Vänlig hälsning! Sven A.

Rent trakasseri, rikskrim!

9.11.2010.
Jag har tidigare skrivit på bloggen att något av en islossning håller på att ske; rikskrim lämnade ifrån sig ett Grand-material, och jag såg detta som ett lovande tecken. Men naturligtvis bedrog jag mig.
Sedan den 20 och 22 oktober ligger mina önskemål och påstötningar rörande de 40 walkie-talkie-tipsen resp Säpos och PG Näss 94 fribrev för 94 anmälda poliser i sak orörda, obehandlade. Jag vaknar i snöyran och känner mig maktlös – nja, inte lång stund.
Vad är det då jag söker? Jo dokumentation och information rörande den helt osannolika ansamlingen av bevis och indicier som placerar bortåt hundratalet (walkie-talkie-tips och anmälningar mot poliser går säkert delvis om lott) anmälningar i direkt kontakt med ett statsministermord.
Jag tar w-t-tipsen först och ställer frågan: hur många walkie-talkies sågs under den fredag som föregick morddagen, den 21 februari 1986? Jag har inte specialundersökt saken, om det nu går att göra i dag, men jag anser mig kunna utgå från att knappast en enda w-t varit noterad. Nu kom 40 w-t-tips, och detta enbart inom mordets absoluta närtid och närområde, vilket givetvis är osannolikt anmärkningsvärt. Eller, vänd på det: inte anmärkningsvärt alls med tanke på vad som var på gång.
De här tipsen får jag alltså inte ut; nehej. Heller inte de 94 polisanmälningarna. Och inte nog med det: jag får inte ens ett besked enligt vilket handlingarna antingen lämnas ut, helt eller delvis, eller inte alls. Jag har fastnat i tamburen, det verkar som om ärendena walkie-talkie resp polisspår över huvud taget inte handläggs. Varför?
Förklaringen måste förstås vara denna: en ordentlig och noggrann genomlysning av polisens dokumentation från mordnatten skulle klart visa att poliser från Stockholms polismyndighet på olagligt sätt arbetade inom mordets sfär, varför det ingår i den nuvarande spaningsledningens strategi att tiga.
Jag fick ut, som jag tidigare beskrivit, dokumentationen kring biografen Grand, men vad jag fick läsa var, med ett rejält undantag, tämligen ”ofarligt” för förundersökningsledningen, Skarp och Edqvist.
Men det som nu stoppas är förstås inte alls ”ofarligt”. Därav min väntan, därav rikskrims grova och flagranta brott mot tryckfrihetsförordningen.
Detta är diktaturers klassiska sätt att reagera. Inte demokratiers. SA.

Jag väntar på rikspolischefens svar!

10.11.2010.
Rikspolischefen – Palmeärendet
Jag är förvånad över att Rikspolischefen inte sänt mig något svar på min skrivelse av 3.11.2010, där jag alltså omtalar hur jag behandlas av rikskriminalpolisen. Ärendet ligger i dag på exakt samma punkt där det låg 3.11; ingenting händer, trots att det dels handlar om ett statsministermord, dels gäller ett ärende vars handläggning mycket klart beskrivs i tryckfrihetsförordningen som är en grundlag!
TF 2:12 ”Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast…”
Men jag får varken de begärda handlingarna eller ett eventuellt besked från vederbörande jurister om de anser att handlingarna ska lämnas ut.
Jag bedriver hederlig utredning av ärenden som sammanhänger med Palmemordet, men rikskriminalpolisen gör allt för att fördröja, trakassera. Och det förvånar mig att inte Rikspolischefen vill gå in i ärendet.
40 walkie-talkie-tips från kvarteren vid biografen Grand och Dekorima, 94 av Säpo/PG Näss ad acta-lagda anmälningar rörande involverade poliser. Samtidigt som rikskriminalpolisen och RÅ aldrig har frångått sin anklagelse mot Christer Pettersson, och samtidigt som granskningskommissionen 1999 anser sig kunna konstatera att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”!
I detta läge vänder rikskriminalen alla taggar utåt och ser till att jag försenas, vecka efter vecka efter vecka.
Jag begär nu åter att Rikspolischefen går in med egen auktoritet!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

USA-affären – en positionsbestämning

8.11.2010.
Uppenbarligen är den USA-ledda övervakningen av inte bara ambassadområdet på norra Djurgården i Stockholm utan också av stora delar av Stockholm (och andra delar av Sverige?) en utomordentligt het potatis för den svenska regeringen. Ljudradions Studio Ett har just gett en tämligen utförlig redovisning, och lyssnarintrycket blir skrämmande.
Det var inte så mycket om den klart olagliga övervakningen som framkom, däremot om den tydligen monumentala svenska flatheten gentemot en stormakts tilltag. Den flatheten kommer den svenska regeringen att få stå till svars för, under månader och kanske år som följer.
Och har svenska myndigheter haft informationer som de aldrig fört vidare till regeringen? I så fall närmar vi oss en form av anarki. En regering får självfallet aldrig stå utanför. Antingen framgår alla informationer av upprättade och delgivna handlingar, eller också har informationen möjligen skett muntligen till regeringsrepresentanter, och i så fall ska tjänstanteckningar göras. En svensk regering får inte vara ute på turné och komma lätt på sne. Då blir vi sorgligare än de bananrepubliker som så ofta hånas av duktiga Sverige.
Nästan allra värst i denna häxkittel är kanske den svenska riksdagens absoluta, totala okunskap och ovetskap. Lars Ohly kommenterade i Studio Ett; han var den ende av tillfrågade regeringsrepresentanter och partiledare som kommit till studion – jag känner ett kallt vinddrag från mitt Palme-arbete, där regering eller partiledare heller aldrig kommenterar när det börjar bränna till.
Steget är förstås inte långt till Palmeaffären, som pågått under stora delar av denna ambassadaffär. USA har varit ofta utpekat i periferin till Palmemordet, ”det svenska trädet ska falla”-rapporterna från andra sidan Atlanten bl a.
Och har Anti Avsan funnits med i bilden? Det vet jag inte och kan på intet sätt belägga, men såväl Palmemordet som ambassadaffären glider in i samma dimma: informationer får dras fram med tång, när något nytt avslöjas har regering och myndigheter ”inte haft en aning”. I det aktuella fallet ställs Beatrice Ask till svars, trots att ärendet rimligen ligger ett snäpp högre, Bildt (lägligt bortrest) eller naturligtvis Reinfeldt. Men Reinfeldt har aldrig framträtt i Palmeärendet, så han drar sig tydligen den här gången också, in i det längsta.
Än så länge arbetar media med eleganta eufemismer och omskrivningar, och endast sällan talas klarspråk. En naturlig diplomatisk reaktion hade självfallet varit hemkallandet av Sveriges Washington-ambassadör, en åtgärd som slår och slår hårt. Hade motsvarande attacker mot svensk integritet lanserats av en inte fullt så dominerande och inte fullt så potentiellt farlig stat hade vederbörande svenske ambassadör förvisso hemkallats.
Nu mumlas det i stället om en ”förundersökning, en ”Säpo-utredning” (där Säpo uppenbarligen ska utreda sig själv rörande den kanske värsta försummelse detta Säpo någonsin varit skyldig till). Vederbörande USA-ambassadör har kallats till Arvfurstens palats för ett samtal, förmodligen utan höjda röstlägen.
Rätt nivå på samtal är givetvis Obama-Reinfeldt. Nivån Ask-USA-ambassaden är naturligtvis alldeles för låg. Nu får Beatrice Ask ensam ta smällen i regeringens namn, enligt den tydligen oskrivna lagen att när det brinner i knutarna ska justitieministern plockas fram, ingalunda stabilt placerad i sin katapultstol. När tar Reinfeldt/Bildt över spakarna? Och vad händer då – ingenting då heller?

8.11. på kvällen: Aktuellt i TV 2 hade en mycket stringent intervju med biträdande pressekreteraren Koch vid USA-ambassaden. Denne nämnde knappast några konkreta detaljer, men han återkom flera gånger till påstådda amerikanska kontakter med lokala myndigheter ”och Säpo”.
Vågar ambassaden verkligen i svensk direktsändning säga att Säpo hela tiden varit informerat utan att detta är sant? Vi står nu, denna måndagskväll timmarna innan snön är över oss, i en situation där den ena staten av två ljuger, antingen USA eller Sverige. Detta kan sägas vara spännande, men det är framför allt otäckt. Jag försöker minnas paralleller men gör det knappast. Inte så klart utmejslade.
En av mina reaktioner kan ju vara den här: Om Säpo har ljugit/tigit om den amerikanska ambassadaffären, en av de viktigaste frågor Säpo haft att handlägga under de senaste femton åren, vad är det då som säger att Säpo gett oss all sanning – eller någon sanning – i Palmeärendet. Ta de 94 rapporterna om inblandade poliser. Den saken blev till en kompisgrej mellan Holmér och Säpos PG Näss. Näss la alla dessa ärenden i ad acta-korgen, vilken han för formens skull lämnade över till Holmérs godkännande. Och Holmér nickade bifall, och därmed var 94 poliser utan fläck på sina brickor!
Nu drar och drar och drar den svenska polismakten på den här frågan och vill uppenbart inte ge mig ett uns av besked. Därför att behandlingen av de 94 uppenbarligen har varit ett dåligt, ett urbota dåligt polisjobb, ett polisjobb som bör hållas utanför insyn. Ska hela Säpo rivas? SA.
Svenska Dagbladet tar TT!
9.11.2010. Dagens tidningar, i varje fall SvD och Aftonbadet, har dragit ner bevakningen av ambassadskandalen till nära noll. Sålunda har SvD tagit TT:s manus helt oförändrat, medan Aftonbladet i en kort information faller tillbaka på den skarpa Aktuellt-rapporten från gårdagen, där den amerikanske vice presssekreteraren klart säger ifrån att hela denna övervakning, från slutet av 1900-talet fram till i dag, sker i god harmoni med den svenska säkerhetstjänsten, Säpo.
Att Svenskan ”tar TT” är anmärkningsvärt. Stora nyheter, och i synnerhet sådana som tilldrar sig i Stockholm, bevakas och behandlas regelmässigt av tidningens egna medarbetare. Enda tillfälle då TT engageras i sådana sammanhang brukar vara då en tidning på ett eller annat sätt känner sig jävig. Det kan t ex handla om recension av en bok skriven av en av tidningens egna medarbetare; boken kan då lämnas över till utomstående anmälare.
Men känner sig SvD jävigt i ambassadaffären? Ingen tidning torde ha så goda kontakter med Säpo som just Svenska Dagbladet, varför det finns all anledning tro att tidningen har minst lika goda interna informationer som t ex Aftonbladet. Men Svenska Dagbladet låter ofta nyhetens ”aptitlighet” påverka nyhetschefens bedömning av ett ”breaking news”-material, och det är nog vad som sker i det aktuella fallet.
Tomas Lindstrand, som med synnerligen varlig hand bevakade ESTONIA-katastrofen för det svenska åklageriets räkning, ska nu ägna sig åt en förundersökning av USA-skandalen – med hur mycket kraft? Fortfarande känns det egendomligt och tafatt att denna affär enbart ska underkastas en svensk civil förundersökning, där åklagaren dessutom får hjälp av just de polismyndigheter, Säpo och Stockholmspolisen, som figurerar så tydligt i denna hastigt uppblossande affär.
Det handlar om en klar och skarp konflikt mellan de svenska och amerikanska staterna. Då måste statsminister och president snarast mötas öga mot öga. Där ligger ärendet. På den nivån. SA.

EU: s artikel 72 fördömer USA:s övergrepp mot Sverige!

8.11.2010.
EU:s kommissionär för rätt, grundläggande rättigheter och medborgarskap, Viviane Reding, noterar, via sin talesman Telmo Baltazar, återgivet på annan plats i bloggen, i brev till mig att:
Europaunionens och Europakommissionens handlingsutrymme avseende kriminalrätt regleras av den Europeiska unionens traktat rörande unionens verksamhet. Artikel 72 i denna traktat innebär att medlemsstaterna själva är ansvariga för upprätthållandet av lag och ordning och garanterandet av inre säkerhet (min övers från engelskan).
Sålunda utgör de nu avslöjade övergreppen från den amerikanska ambassadens sida i form av övervakning och registrering av svenska medborgare ett klart brott mot EU-traktaten, varför det givetvis är den svenska regeringens skydighet att till Viviane Reding rapportera det inträffade.
USA:s nu avslöjade attacker mot de nordiska ländernas integritet utgör sålunda en direkt, samlad attack mot den europeiska unionen.
Sven Anér

Var Avsan i Upplands-Väsby?

2.11.2010. Rikskriminalpolisen Palmeenheten:
Begäran om utfående av allmänna handlingar
Nr 1: Hur förhåller det sig med Anti Avsan och Upplands-Väsby? Avsan själv har, enligt uppgifter som nått mig, i ett samtal tämligen nyligen hävdat att ”jag var aldrig i Upplands-Väsby”. Den enda uppgift som förefaller stödja detta påstående är en notering i granskningskommissionens rapport (sidan 43-44 i min bok ”Affären Anti Avsan”), där kommissionen i praktiken påstår att Avsan inte varit känd på det aktuella gymet.
Men enligt Olle Alséns mycket klara påstående i Ai. 80-93, 93-02-02, säger Alsén, som rikskrim vet, att ”mannen som omedelbart kände igen Avsan på bilden som jag visade i gymet --- heter Per Alfredsson” och när jag själv för ca ett år sedan talade i telefon med Per Alfredsson bekräftade denne helt klart för mig att Olle Alséns version är korrekt.
Därmed, menar jag, binds Anti Avsan mycket definitivt vid (ett flertal) gymbesök i Upplands-Väsby, och därmed är Avsans sena uppgift (i år) att han aldrig skulle ha varit i Upplands-Väsby felaktig.
Jag önskar nu utfå
Kopior av de förhör/spaningsuppslag hos rikskriminalpolisen som behandlar just avsnittet Per Alfredsson,
så att denna sak kan redas ut. Är granskningskommissionens påstående att ”vederbörande (Per Alfredsson) måste ha misstagit sig” felaktigt lämnar ju kommissionen inkorrekta uppgifter. Jag önskar inte tjänstemannabeslut utan ett formellt myndighetsbeslut, snarast – eller enligt TF ”genast”.
Nr 2: Jag har, som Palmeenheten vet, efterlyst myndighetsbeslut rörande de 40 walkie-talkie-beslut som jag begärt att få ut, och jag har vidare begärt att få ut PG Näss speciella polistipsregister tillsammans med de däri ingående handlingarna.
Men jag har ingenting hört från rikskrim, mer än att jag fått ett tjänstemannabeslut från Stig Edqvist, trots att Edqvist måste ha vetat att jag inte är intresserad av tjänstemannabeslut utan självfallet endast av myndighetsbeslut.
Palmeenhetens markerade långsamhet strider mot framför allt bestämmelserna i TF 1 samt i FörvL 4.
Vänligen omedelbart expediera!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.