Bottnar dagens nazisthot mot det bestående samhället i Palmemordets MOP 86?

27.12.2009.

De senaste dagarna har ett ospecificerat nazistiskt hot mot regering och statsminister och andra viktiga delar av det svenska samhället blivit synligt. Mot vanligheten har säkerhetspolisens informationsman omedelbart gått ut och bekräftat uppgifterna, dock utan att ge några detaljer.

Den 28 oktober i år, 2009, sålunda långt innan dessa rykten publicerats, skrev jag under rubriken ”Mordet på statsminister Olof Palme och polisspåret” ett brev till riksåklagaren, rikskriminalpolisen och svenska polisförbundet. Ingen av adressaterna har svarat. Brevet känns i dag märkligt fräscht. Jag skriver bl a:

”Härmed anhåller jag att mina tre adressater snarast undersöker en anmärkningsvärd uppgift som ingår i den s k mailserie som redovisas i min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2:a upplagan, 2009, sidorna 108-111, mails nr 14 och 15 i min numrering i boken”.

Det var denna mailserie som blev anledningen till att ”Affären Anti Avsan” skrevs, och två av de mest centrala mailen var just nr 14 och 15. I mail nr 14 från den 3 januari 2007, som är en lång inbjudan till ett 50-tal personer att delta i en konferens i anslutning till 21-årsdagen av Olof Palmes död, heter det bl a:

Därför inbjuds du nu till en kryssning den 26-28 februari /2007/ där allt ska ventileras. Många har fått inbjudan nedan. Inbjudningslistan nedan. Hör av dig om du kan komma. Konferensen inställs endast om en kyrklig förrättning kommer emellan. Kostnaden för konferensen erläggs av föreningen MOP 86. Gott nytt blåsningsår Anita, Tina och Asta.

Därpå följer den långa inbjudningslistan som innehåller en del märkligheter. Bortgångna personer inom gruppen enskilda utredare finns medtagna, och även några fortfarande aktiva, t ex Olle Alsén och undertecknad Sven Anér (som dock aldrig mottagit någon inbjudan). Några polismän, av den typ som omnämns bl a hos bröderna Poutiainen, i boken ”Inuti labyrinten”, finns också med, bl a Claes Djurfeldt; jag har inte kunnat analysera alla ev polisnamn.

SÅ långt den storslagna konferensinbjudan, signerad med förnamnen till de tre synonymer som utgör omkastningar till namnet ANTI AVSAN. Om detta innebär att Anti Avsan själv skrivit inbjudningarna vet jag inte, och polis och åklagare, som tillfrågats, har vägrat att utreda.

Här dyker alltså, så vitt jag vet för första gången, föreningn MOP 86 upp. Det framgår av sammanhanget, då MOP 86 nämns, att det rör sig om en kamratförening till minne, inte av Olof Palme utan till minne av mordet på Olof Palme, något som väcker kusliga reflexioner.

MOP-konferensen inhiberad

Två dagar senare, den 5 januari 2007, kommer ett lika långt mail där hela konferensinbjudan tas tillbaka, med diverse förklaringar samt blandade beskyllningar mot mailskrivarens ovänner, bland andra jag själv som får läsa att (ja, det är ett skrämmande aktstycke!):

”Sven Anér har sen låtsats jobba med fallet. Ja, men för fan!!! Jobba med rätt grejer då! Varför i helvete begärde Anér att få ut ett förhör med f d polismannen /=Anti Avsan/ som enligt Alséns lögn skulle ha träffat finska flickor. Ha ha ha! Handlingarna lämnades inte ut!!! Tji fick han och de andra privatspanarna!!! Jo, bara för att LÅTSAS jobba med ärendet gjorde Anér det här. Anér är kommunist. Han har flera kommunistkompisar som har dolt mord i Estland. Att han är intresserad av Estonia beror bara på att han vill skydda sina kommunistpolare.”

Nå, konferensen inhiberas.

”Nej, nån konferens med föreningen MORDET på OLOF PALME (MOP86) kan vi inte ha! Anita , Tina och Asta”

Där står saken i dag. Har mailen faktiskt skrivits och avsänts av Anti Avsan? Det vet jag inte, och ingen annan har velat undersöka. Finns faktiskt en kamratförening till minne av mordet på Olof Palme, ”MOP86” (alternativt MOP 86)? Det vet jag inte, och ingen annan har velat undersöka. Det är nu just detta som jag ber RÅ, rikskrim och polisfacket undersöka. Jag har även frågat ett antal polisinstanser och åklagare om smädetexten (ovan): hot mot Sven Anér? Jag fick et enda, muntligt svar: du är inte hotad, Sven! Bussigt att få veta!

Är MOP 86 en del av dagens nazistiska hot?

Rubrikens fråga känns sannerligen motiverad. Om MOP 86 existerar i den utsträckning som tycks framgå av de båda mailen känns ett hot mycket konkret. Och jag hade observerat förhållandet, redan innan MOP 86 blev känt.

En tidig förteckning från ”Stockholms Försvarsskytteförening” visar medlemmar ur enbart tre kategorier: poliser, militärer samt anställda vid försvarets materielverk, FMV. Jag frågade på sin tid om högmålsbrott förelåg, men det gjorde det förstås inte.

Går det över huvud taget att tänka sig en så skrämmande verksamhet som den som inbegrips i beteckningen MOP 86? Det är förstås en mycket allvarlig fråga, och jag förser mina frågor med stora reservationer. Men samtidigt är det lätt, skrämmande lätt, att hitta vad som skulle kunna vara belägg.

Sålunda citerar granskningskommissionen i Palmeärendet (1999) den sk Norrmalmsutredningen (från tiden före Palmemordet) där förhoppningsvis fristående, utredande polis ordagrant antecknat följande till de s k baseballpolisernas syndaregister:

Satte sig över givna instruktioner - arbetade utan befälsstyrning - utövade polistjänst civilt i strid mot officiell policy - på goda grunder misstänktes för övervåld i tjänsten - fortlevde trots ”upplösning” och omorganisation – arbetade inom ett distrikt där det förekom ”med polisrollen oförenliga attityder” och där ledningen inte ingrep mot känd könsdiskriminering

Så vitt jag vet blev någon ”baseballpolis” aldrig fälld till ansvar.

Åter till dagens huvudfråga: Kan MOP 86 kopplas till dagens nazisthot? Det är inte min sak att besvara denna fråga. Jag fäster nu, på min blogg, uppmärksamheten vid vad som kan utgöra en samhällsböld. Jag sänder brevet per post till säkerhetspolisen.

Och jag ber er kommentera på bloggen!

Sven Anér

PS: Min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” börjar åter bli rejält efterfrågad, i takt med bloggens spridning. Den finns förstås i bokhandeln, men kan också rekvireras, mot 79 kronor per pg 75 05 55-5, porto 24 kr ingår! Samhällsdramatik direkt hem i brevlådan! SA.

Åklagarna ljög, Quick och Christer Pettersson fälldes!

22.12.2009 (gör nu uppehåll några veckor!)

Detta kommer att bli julen då den svenska rättsstaten rämnade inför våra ögon. Två kilar sköts in i rättsstatens bräckliga murar: ärendet Olof Palme.
Ärendet den norska flickan Therese.

Var ska jag börja? Kanske med åklagarnas allmänna situation och skyldigheter. En åklagare ska tillvarata även den misstänktes heder och integritet. En åklagare ska gå ut över hela det spektrum en förundersökning erbjuder, inte enögt fastna vid en person. ”Vi breddar utredningen”, brukar vara ett favorituttryck hos de åklagare som inte gör det.

Låt mig först säga att jag inte har sett något exempel på att själva sakinnehållet i utförda polisutredningar till några delar har tillåtits försvinna, även om jag medger att här förstås kan finnas ett mörkertal. Nej; mitt intryck är att t ex vittnesförhör från början genomförs korrekt av respektive polismän. Det är sedan förhören väl är klara och finns utskrivna på därför avsedda blanketter som manipulationer kan komma in i bilden. Dessa manipulationer finns av många olika slag.

Om jag går till de nu aktuella, nesliga fallen kan fiffel och mygel inträda utan att direkta förfalskningar tillgrips. Förhörsuppgifterna kvarstår oförändrade – men var? Var finns dessa uppgifter, för en domstol att granska? Metoderna kan variera.

Hederlig utredning fick försvinna

Ta fallet Thomas Quick. Här finns en från början i och för sig hederlig utredning, som visar att Thomas Quick hade och har alibi för mordet på norska Therese. Men denna utredning har fått glida allt längre in i de bortersta förhörshyllorna för att ersättas med en ny utredning som tar udden av den ursprungliga, som dömer Thomas Quick. Elegant, kan tyckas. Utredningen både finns och inte finns.

Har åklagaren, i fallet Therese, aldrig haft kännedom om de ursprungliga uppgifterna som via utskrifter från ett kassaregister, kompletterade med Quicks egna handskrivna påteckningar, visar ett obestridligt alibi för Quick, tiotals mil från brottsplatsen. Självfallet har åklagaren vetat. En rutinerad fackman skulle omedelbart ha upptäckt detta alibi – ja, det skulle förstås också en lekman ha gjort: Den som inte varit på plats kan inte ha mördat. Jag hajar till då jag noterar självklarheten: den som inte varit på plats kan inte ha mördat.

Den aktuelle åklagaren, Christer van der Kwast, förklarade i ett snabbt förbiilande nyhetsinslag i TV 4 ”att jag kan ju inte minnas alla detaljer”. Alla detaljer? Quicks kiosk- alibi i fallet Therese är sannerligen ingen detalj: den är tuvan som omedelbart borde ha vält inte bara Therese-korthuset utan hela den bräckliga Quick-konstruktionen. Hade åklagaren satt ner foten i detta fall från 1988 hade givetvis också all annan Quick-dokumentation ifrågasatts och röjts ur vägen.

Nio mord söker sina (sin?) mördare

Nu står vi, snart inne på år 2010, i den belägenheten att nio mord söker sina (sin?) mördare. Föga återstår av en hederlig rättsstat medan förhoppningsvis hederligare åklagare i Skåne spanar efter en sanning. Som kan rädda rättsstaten? Knappast. Vad som än framkommer under de utredningar som nu pågår, inte minst de journalistiska, kan endast förvärra situationen för den ansvariga instansen: riksåklagarämbetet.

Åklagarens fel? Inte polisens? Svårt för en utomstående att gradera tillkortakommanden. Mycket beror givetvis bl a på personkemin åklagare/poliser. Det kan naturligtvis vara svårt för en obstruerande polisman att få gehör; oddsen är att han eller hon ger upp. Men åklagaren är – utom i undantagsfall – förundersökningsledare, med skyldighet att muntligt inför rätten informera. Denna skyldighet är total och känner ingen avvikelse; en åklagare kan aldrig hävda att ”det där får rätten läsa i förundersökningsprotokollet”. Rätten har ingen skyldighet att läsa detta förundersökningsprotokoll, och ofta läser rätten endast kursivt, ibland inte alls.

Kusliga paralleller

Parallellerna Quick/Christer Pettersson är kusligt uppenbara. De avgörande uppgifterna finns i polisens förhörsprotokoll från biografen Grand (varifrån paret Palme promenerade till dödens Dekorima), men också bara där.

Vad är det för uppgifter jag talar om? Kort: polisens fem egna vittnen från biografen Grand uppger samstämmigt att polisens påstådda huvudvittne Roger Östlund kom till biografen Grand först kl 23.30 mordkvällen, medan polis och åklagare hävdar att Östlund fanns på plats redan 23.10, såg Christer Pettersson utanför på Sveavägen ca 23.14 samt talade, från biografens mynttelefon, mellan 23.15 och 23.21, med knarkhandlaren Sigge Cedergren. Polisers och åklagares uträkning har varit att Christer Pettersson skulle ha hunnit förflytta sig från biografen Grand till Dekorima och skjuta Olof Palme kl 23.21. Som synes har detta varit omöjligt. Östlund kom först 23.30.

Men det är tydligt att dessa helt avgörande uppgifter aldrig kom till vare sig tingsrättens eller hovrättens eller högsta domstolens kännedom, trots att de varit publicerade i en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet och i det av mig utgivna kompendiet ”Fyra nycklar”. Uppgifterna har aldrig formellt bestridits, men de har, precis som i fallet Therese, skuffats undan. Möjligen är fallet unikt. Fem av allt att döma synnerligen trovärdiga (samt synnerligen nyktra) vittnen får försvinna genom åklagarens fallucka.

Resultat: Christer Pettersson knyts som huvudaktör i fallet Olof Palme och förblir gärningsman, trots att han (på andra grunder än de fem vittnesmålen) så småningom frias av hovrätten och inte blir beviljad prövningsrätt av högsta domstolen. Christer Pettersson må vara formellt friad, men ännu i dag, efter sin död, är han allmänhetens och inte minst mediernas gärningsman.

Så sent som några dagar före jul sitter TV 4 Nyheternas reporter tillsammans med den så kallade Palmeenhetens chef, kriminalkommissarien Stig Edqvist, varvid de båda slår sina kloka huvuden ihop och mumlar om Christer Pettersson som gärningsman.

Envishet, fingerfärdighet, brist på samvete…

Skandalen, den dubbla skandalen, är fullbordad. Nio mord pådyvlas två gärningsmän, av vilka den ene, Quick, har klart alibi för två och förmodligen för åtta mord, medan den andre, Christer Pettersson, endast genom förträngning av polisens egna vittnesmål kan knytas till en kontakt med mordet på en statsminister över huvud taget.

Simsalabim! Detta visste ni kanske inte, alla bloggläsare: att en åklagare kan göra vem som helst till mördare. Det fordras bara lite envishet och fingerfärdighet samt givetvis total brist på samvete. Egenskaper som uppenbart innehas av hrr Christer van der Kwast (Quick) och Anders Helin (Christer Pettersson). Sista fråga: kommer de nu sittande åklagarna i Skåne att se hela vidden, hela bråddjupet?

Sven Anér - som alltså nu lämnar bloggen under några veckor, men återkommer mot slutet av januari 2010 med nya informationer kring Sveriges största rättsskandal någonsin. En skandal som borde sopa rent i de byråkratiska elfenbenstornen!

Riksdagen bryter lag för att skydda Anti Avsan

I min skrivelse 9 december 2009 till Riksdagens justitieutskott - som ligger ute på bloggen - skriver jag avslutningsvis att " Vi kan döda vår statsminister, och vi kan anlita och snedvrida en hel statsapparat för att ingen ska få veta hur en statsminister dog. Varför en statsminister måste dö."

Sedan jag idag ringt upp en mycket motvillig personal inom utskottets administration har jag fått veta att detta ärende, med nr JU: 080-111-2009/10 har av utskottets kanslichef erhållit denna officiella påteckning: " Skrivelser i ärendet bör ej besvaras".

Möjligen är denna notering unik inom svensk byråkrati. Den står givetvis helt i strid med bl a tryckfrihetsförordningen och förvaltningslagen men Anti Avsan, Olof Palmes mördare, måste skyddas till varje uselt pris.

Sven Anér
Palme-Stig i TV4 lördag 19 september 2009 LJÖG om Christer Pettersson! Skrämmande beskyllningar mot bättre eget vetande! Stig Edqvist bör omedelbart kopplas bort från hela Palme-ärendet!

Sven Anér

Moderaternas provval i Stockholms län klart.

Anti Avsan placerades efter det moderata provvalet i Stockholms län på 13:e plats inför riksdagsvalet 2010. Sedan sommaren 2009 är han moderat länsbänksordförande i riksdagen. Om en 13:e plats skulle ge riksdagsplacering är förstås idag osäkert, men redan utfallet av provvalet är djupt illavarslande.

Jag anklagar i min bok "Palmemordet: Affären Anti Avsan", den moderate riksdagsledamoten Anti Avsan för att ha utfört mordet på Olof Palme. Anklagelsen har aldrig dementerats av ansvarig åklagare, RÅ.

Det outredda statsministermordet är djupt beklämmande. Anti Avsans föreslagna omval till riksdagen är om möjligt en än större skandal.

Sven Anér
Palmemordet:

RÅ och rikskrim startade Sveriges
största rättsskandal

Uppsala den 9 december 2009.

Till Riksdagens Justitieutskott, ordföranden och ledamöterna.

Palmemordet: RÅ och rikskriminalpolisen förfalskade vittnesuppgifter rörande Christer Pettersson – Sveriges största rättsskandal någonsin!

Jag anhåller om Utskottets omedelbara åtgärd!

Saken: I syfte att falskeligen anklaga Christer Pettersson för mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 i Stockholms city påstod RÅ och rikskriminalpolisen att ett vittne, Roger Östlund, sett Christer Pettersson vid biografen Grand på Sveavägen kl ca 23.10, med möjlighet att hinna till Dekorima och mörda Olof Palme kl 23.28, detta trots att polisens egna dokument klart visar att vittnet inte anlände till biografen Grand förrän kl 23.30.
För att ytterligare styrka Christer Petterssons påstådda närvaro vid biografen kl 23.10 lät RÅ och rikskriminalpolisen förfalska ett s k telefonavlyssningsprotokoll utvisande ett påstått avlyssnat telefonsamtal kl 23.15 – 23.21, från Östlund vid Grand till Sigge Cedergren i dennes bostad.
Men Östlund fanns ej vid Grands telefon mellan dessa klockslag, och Sigge Cedergren själv befann sig då inte i sin bostad, enligt egen och ett vittnes utsago, samt enligt polisens ursprungligen redovisade reaktioner.
Det föreligger sålunda en komplicerad och avsiktlig förfalskning, utförd av två höga rättsvårdande myndigheter i syfte att falskeligen beskylla Christer Pettersson för det statsministermord han aldrig begick.
Jag vänder mig i detta synnerligen allvarliga ärende till riksdagens justitieutskott, eftersom de instanser till vilka jag rätteligen borde ha vänt mig för att påtala det inträffade i själva verket är just de instanser som själva utfört förfalskningen och därmed totalt förvanskat den brottsutredning de enligt lag varit skyldiga att genomföra.
Något prejudikat för handläggning av ett ärende som detta torde inte finnas. Jag anhåller att riksdagens justitieutskott agerar, något som känns extra adekvat och angeläget eftersom det var just riksdagen som 1994 begärde en avgörande slutgranskning av handläggningen av mordet på statsminister Olof Palme, en granskning som år 1999 avslutades med noteringen att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”.


Händelseförloppet, komprimerat:
A: Falsk beskyllning mot Christer Pettersson

Jag koncentrerar här händelseförloppet till händelser och påståenden som berör Christer Pettersson (Chr P). Paret Olof och Lisbeth Palme lämnade biografen Grand efter en Mozart-föreställning morddagen kl ca 23.12. De korsade efter några minuter Sveavägen till dess östra körbana, där de tittade i butiken Saris skyltfönster, varefter de fortsatte till hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, den s k Dekorimahörnan, där mordet utfördes.
Kl 23.30 ankom sjukpensionären Roger Östlund till biografen Grand, varifrån han via en i lobbyn uppställd mynttelefon ringde (möjligen endast försökte ringa) ett samtal, okänt till vem. Östlund, som väckte uppseende i den nu nästan helt avfolkade lobbyn på grund av sin berusning samt på grund av en sårskada i handen, observerades av fem vittnen, vilka kort efter mordet hördes av olika polismän.

Dessa vittnen placerar alla, med något varierande formuleringar, Östlunds ankomst till biografen Grand vid kl 23.30: inget av vittnena har sett Östlund i lobbyn tidigare. Utdrag ur samtliga fem vittnesförhör återges här nedan:

Dessa fem vittnesförhör utgör den helt avgörande bevisningen i hela Palmeärendet, men jag har inte kunnat finna att de över huvud taget refereras till i hela aktmaterialet. Utredarna har uppenbarligen inte velat röra vid dessa vittnesmål som finns ordagrant återgivna i ”Protokoll – Mordet på statsminister Olof Palme – III Brottsplatsen” och ”Vittnesförhören – Rikskriminalen – A2 – III”.

Fem namngivna vittnen omtalar här att Roger Östlund ej ankom till biografen Grand förrän tidigast 23.30, enligt nedan:

Bertil Lantz, förhörssida 96:” Omkring 23.30”; Peter Olofsson, sida 106: ”Omkring 23.40”; Jonas Wängstam, sida 116: ”Ca 23.40”; Lars Erik Eriksson, sida 153: ”Ca 23.30”, samt Pia Engström, sida 184: ”efter 23.25”.

”Chr P kom till Grand 23.10” – nej! Här faller hela åtalet!

Polis och åklagare har däremot hävdat, i åtalet mot Chr P, att Chr P ca kl 23.10 anlänt till trottoaren utanför biografens glasdörrar och därvid upptäckts av Östlund, som han kände. I åtalet anförs att Chr P mellan 23.10-15 och 23.28 skulle ha hunnit till Dekorima för att utföra mordet.

Något vittne som sett Chr P vid biografen Grand vid denna tidpunkt har dock inte framträtt, och skulle Östlund ha sett Chr P först efter klockan 23.30 skulle ju en sådan observation ha varit helt ointressant, eftersom mordet då redan hade ägt rum, nio minuter tidigare.

Åtalet kan läsas bl a i granskningskommissionens rapport, 1:a uppl, sid 667.

Kvar står mitt absoluta konstaterande att påståendet rörande ett sammanträffande ca kl 23.10 vid biografen Grand mellan Östlund och Chr P är falskt, falskeligen konstruerat och framlagt av de rättsvårdande myndigheterna själva, i syfte att finna en syndabock som kunnat passa in som gärningsman.

Men brottet är alltså inte Christer Petterssons utan den svenska rättsstatens, företrädd av sina allra högsta representanter.

B: Falskeligen arrangerat telefonavlyssningsprotokoll

Till Stockholms tingsrätt ingavs, under Chr P-rättegången, ett s k telefonavlyssningsprotokoll, av vilket påstods framgå att vid avlyssning av knarkhandlaren Sigge Cedergrens bostadstelefon ett inkommande samtal noterats den 28 februari 1986 kl 23.15 – 23.21. Förundersökningsledningen hävdade att samtalet ringts av Roger Östlund.

Detta falska telefonavlyssningsprotokoll ingavs till Stockholms tingsrätt under förhandlingarna år 1989. Jag har tillgång till sju sidor, markerade ”BT 239, 28/2-1/3, 8.13-8.13, cod 093027”.

Protokollet är utskrivet för hand av signaturen ”ME”, och central passus är denna:

”23.15. Roger – okm (okänd man) – Sigge. Roger säger att han blöder som en gris. Roger pratar något om en kniv – han är så påverkad att det är svårt att höra vad han säger. Roger vill ha några ord med Sigge. Går inte enl. Sigge.” osv. Samtalet avslutas med att ”Sigge vill bli av med Roger och klipper av samtalet.”

Jag noterar de helt avgörande diskrepanser som vidlåder denna påstådda tk.

För det första kan ju samtalet inte ha ringts av Östlund från biografen Grand kl 23.15 – 23.21, eftersom Östlund under dessa sex minuter befann sig på Sveavägens västra gångbana, under långsam förflyttning mot biografen Grand (enligt vittnet Pia Engström) dit han alltså anlände kl 23.30. Östlund kan inte ha ringt från Grand kl 23.15 eftersom han då inte hade kommit till Grand. Mobiler fanns knappast vid denna tid, och det har aldrig hävdats att Östlund skulle ha använt mobil. Vidare skulle Roger ha befunnit sig vid biografen Grands telefon i sällskap med ”okm”, okänd man; någon sådan har ingen sett.

Dessutom framgår av den sammanfattande texten i den förfalskade tk:n att Sigge Cedergren inte talar med Östlund (det kunde ju ha rört sig om en tidigare, inklippt, inspelning): Sigge framstår snarare som äldre bekymrad släkting, varför utredande poliser själva vid en tidpunkt förmodat att påringningen i själva verket kom från Sigge Cedergrens bror, Roger (alltså också ”Roger”) Cedergren, som kan ha behövt tröstas. I ett förhörsprotokoll nämns faktiskt Roger Cedergren som uppringare!

31 förhör med falska besked om Christer Pettersson!

Det finns två långa serier av förhörsprotokoll som är direkt centrala i Christer Pettersson–ärendet och därmed i hela Palmeärendet. Dessa förhörsserier är:
Protokoll II:1, Cedergren, Sven Sigvard, 1986-03-19 – 1989-04-04, 20 förhör (!), samt protokoll II:1, Östlund. Ulf Roger, 6-3-1986 – 1989-03-06, 11 förhör (!).
Ur dessa sammanlagt 31 förhör framgår klara likheter, framför allt denna: I inledningen av de båda förhörsserierna förefaller förhörsledaren, kriminalinspektören Thure Nässén, vara helt övertygad om att såväl Cedergren som Östlund talar sanning när de hävdar att de inte befunnit sig vid resp telefonapparat under det påstådda samtalet den 28 februari kl 23.15 – 23.21. Men så, helt plötsligt under två av novemberförhören med Cedergren resp med Östlund omtalar Nässén att det existerar en inspelning av samtalet 23.15 – 23.21 vilket enligt Nässén klart binder både Cedergren och Östlund vid detta samtal. Cedergren medger aldrig, medan däremot Östlund efter ca 5 förhör motvilligt tvingas medge att han kanske varit på biografen Grand, ringt Cedergren samt sett Christer Pettersson.

Simsalabim: Christer Pettersson är bunden vid mordet på Olof Palme! Det har fordrat ett antal arbetstimmar av den flitige Thure Nässén, men vad gör väl det om slutet är gott!

Det bisarra förhållandet uppstår sålunda att två personer ska ha samtalat med varandra utan att någon av dessa personer befunnit sig vid respektive angiven telefonapparat. Jag konstaterar redan nu det märkliga i att alla dessa egendomliga förhållanden och händelser knappast alls uppmärksammades då de presenterades; inte av domstolar, inte av efterföljande granskningskommissioner, inte i nämnvärd grad av media.

Och inte av riksåklagaren eller rikskriminalen! Trots att de avgörande viktiga fem vittnesmålen från biografen Grand om Östlunds sena ankomst finns snyggt och prydligt införda i samma förhörshäfte som innehåller Nässéns påstående om samtalet mellan Östlund och Cedergren! Läste inte Nässén igenom sitt eget protokoll?

De fem förhören hölls samtliga högst några veckor efter mordet. Korrekt behandling av dessa förhör borde givetvis ha lett till total avskrivning av alla misstankar mot Christer Pettersson. I stället fick dessa misstankar fotsätta att leva och frodas, i praktiken fram till i dag. En möjligen banal sidokommentar: hur mycket pengar hade inte gått att spara om Christer Pettersson, rättmättigt, fått försvinna ur handlingarna?

C: Granskningskommissionen, med avrapportering 1999.

På den svenska riksdagens initiativ tillsattes år 1994 en kommission i Palmeärendet, först under namnet Palmekommissionen och med Sigvard Marjasin som ordförande, sedermera i återuppstånden form under namnet granskningskommissionen och med Lars-Eric Ericsson som ordförande och med karriärjuristen Hans-Gunnar Axberger – inte minst viktig i sammanhanget – som ledamot, huvudsekreterare och i praktiken huvudansvarig för den nära tusensidiga rapport som presenterades sommaren 1999, först i en provisorisk upplaga, vilken är den jag använder och refererar till. Upplagorna torde i princip vara identiska, men pagineringen skiljer.

Jag har, bl a i min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” 2:a uppl 2009, utförligt diskuterat kommissionens enligt min mening märkliga roll och framtoning, varför jag här på ett antal rader sammanfattar min syn på kommissionen och dess prestationer.

Kort kan då sägas att det är och förblir ytterligt anmärkningsvärt att denna kommission, med statligt uppdrag att inte lämna en sten orörd, inte drar sig för att aldrig ta rejält avstånd från de sega, även efter döden sega, beskyllningar som hos myndigheter och allmänhet dröjt sig kvar mot denne Chr P! På 132 sidor granskas detta ärende som om det vore ett korrekt och klanderfritt behandlat domstolsmål, när det i själva verket från första stund handlat om ett trolleri, handlat om att förvända synen!

I inledningen till det långa ”Kapitel 6 – utredningen avseende Christer P” konstaterar kommissionen, säkerligen Hans-Gunnar Axberger, med ett juristeri som förefaller tillrättalagt för ett 3-betygsseminarium snarare än för den okunniga allmänheten, att ”samtliga våra synpunkter anläggs mot den självklara bakgrunden att misstankarna mot Christer P inte är styrkta och att utredningen syftar till ett klarläggande av om misstankarna har någon grund eller inte, varvid resultatet i bägge fallen skulle vara av lika stort värde. Resonemangen är således genomgående oberoende av Christer P:s eventuella skuld till gärningen”.

Men ”Christer P” är ju i verkligheten helt oskyldig till gärningen! Det enda som någonsin, under tio år av obefogad lagföring, skulle kunna tänkas binda Chr P vid brottet är ju Östlunds frampressade förhörsutsaga, motbevisad av fem vittnen, samt ett förfalskat telefonavlyssningsprotokoll – har det inte slagit denna år efter år sittande granskningskommission att dessa påhittade ”bevis” och inte minst sättet på vilket de framtagits klart visat att någonting, ja, allting, i detta ärende är snett, skevt, falskt? Tydligen inte.

”Christer P” är och förblir intressant, och därmed värd 132 sidor av statlig, förmodat korrekt text? Vad menar granskningskommissionen, som lägger snaran om hans hals med den hisnande formuleringen på sidan 766:”brottsmisstankarna mot Christer P har successivt stärkts”? Menar kommissionen att det ändå är Christer Pettersson som oomtvistligt är Olof Palmes mördare?

46 sidor ”nya” bevis men ingen resning!

Kommissionen har gjort sitt, Hans-Gunnar Axberger har gjort sitt. Inklusive den 46 (!) sidor långa analysen av ”Genomgång av resningsmaterialet”.

Denna analys i kommissionsrapporten är ett skrämmande exempel på låtsasforskning, byggd från starten på felaktiga fakta. Riksåklagaren gick alltså 1997-98 till Högsta domstolen med ett hopplockat urval av vittnesuppgifter och ”bevis”, som inte hade fått vara med i det ursprungliga åtalet, men som nu, hoppades den i sammanhanget hårt belastade riksåklagaren, skulle gynna en resning i HD. Detta var löst skrap, menade dock HD. Och det var dessutom, men det visste inte HD den gången, ett resultat av RÅ:s rent olagliga åtgärder, nämligen att över huvud taget åtala Christer Pettersson.

Jag ser framför mig RÅ, vandrande upp till HD, med denna påse av påståenden som sudlar hela Palmemålet. Hade inte RÅ läst förundersökningen? Läst? Han hade skrivit den.

Med forskning har granskningskommissionens arbete föga att skaffa. Forskning, fick jag lära mig på mitt eget enkla fil kand-plan, innebär en noggrann precisering och kontroll av en undersöknings utgångspunkter; starten måste vara säkrad. Är starten rank och vansklig kan hur många eleganta efterföljande teorier som helst lanseras, med snygg grafik, men om grunden är fel är blir hela arbetet värdelöst, kanske direkt farligt. Detta begrep jag för övrigt redan i realskolan.

I fallet ”Christer P” (som kommissionen på detta sätt halvanonymiserar) är avgörande viktiga ingredienser från själva starten bagatelliserade eller helt enkelt överhoppade. Kommissionen anslår tio sidor i rapporten åt en utförlig sammanfattning av ”Den egentliga förundersökningen”, men i denna sammanfattning har väsentligheterna överhoppats eller i varje fall marginaliserats på ett sätt som gör att jag knappt tror mina ögon då jag i dag, några decennier i efterhand, på nytt läser de tummade sidorna.

Vad står, hos granskningskommissionen, om hela den avgörande viktiga Östlund-incidenten? Jo:
”Roger Ö, bekant till Christer P, har uppgivit att han iakttagit och tilltalat honom vid biografen Grand vid 23.10-tiden.”

Det är allt. ”Tilltalat” hittar jag inte explicit i förhören, vilka, om kommissionen verkligen velat läsa, huvudsakligen skildrar Östlunds totala ovetskap och förvirring inför de uppgifter som presenteras för honom. Och vart har den famösa tk:n tagit vägen? Den finns inte omnämnd i kommissionens sammanfattning! Betyder detta att huvudsekreteraren har insett att allt som gäller tk:n är ett kriminellt skoj som inte bör vädras offentligt? Lugnast så?

Om en kommission ska granska ska den rimligen granska underliggande fakta, inte nöja sig med att återge vad granskade – och misstänkta? – instanser utan hållbara bevis presenterar.

D: Christer Petterssons öde djupt beklämmande

Mot den bakgrund jag här har dragit upp ter sig Christer Petterssons öde som djupt, djupt beklämmande. Indragen i det grövsta våldssammanhang som Sverige någonsin sett sätts han i häkte och fängelse, trakasseras, misstros, lämnas ut till allmänheten; omedelbart vid den s k hämtningen på loftgången i Rotebro i december 1988 läcker handläggande polismän som såll. Ingen förundersökningssekretess här, inte. I denna kusliga miljö håller sig Christer Pettersson trots allt på benen, år efter år. Hånad bespottad, utstyrd till åtlöje vid vittneskonfrontationen, enligt kritiker för att underlätta Lisbeth Palmes identifieringsarbete.
Nej, riksdagens justitieutskott, det var inte Christer Pettersson som begick det hisnande brottet vid Dekorima. Brottet begicks efteråt (och innan?) av rättssamhällets förmodat hederliga representanter. Detta brott måste utredas, och de ansvariga, för bl a döljande av brott, måste ställas till ansvar. Preskription? Jag vet inte. Enligt i dag gällande regler inträffar preskription inte förrän i februari 2011, och tiden kan förlängas enligt planerade lagförslag. Avser preskription även efterföljande brottsmedverkan vid mord? Här kan Utskottet ha tunga synpunkter, eventuellt initiera ny lagstiftning.

Justitieutskottet: jag hittar inte värre brottslingar än dessa rättssamhällets höga personer. Utred, ta initiativ. Hittills har de endast fått belöningar. Den verklige mördaren befordrades till domare och till riksdagsledamot (!), enligt mina mycket klara anklagelser i tryckt skrift, som i ny inlaga senare kommer att presenteras för Justitieutskottet, och granskningskommissionens aktivt oduglige huvudsekreterare fick jobbet som en av rikets justitie ombudsmän. Utnämningen kom som ett brev på posten.

RÅ ger aldrig svar i sak

Jag har, särskilt under de båda senaste åren, stått i nära kontakt med just riksåklagarämbetet, som från nyåret 1987 varit direkt och utan delegering ansvarigt för den påstått pågående förundersökningen av mordet på Olof Palme. Ansvarig inom RÅ-ämbetet har på senare tid varit nyutnämnda vice RÅ Kerstin Skarp, varför ärendet åtminstone formellt varit mycket högt placerat.

Jag har under mina, genomgående skriftliga, kontakter försökt få Kerstin Skarp att ta ställning till mina många anklagelser, bl a just gällande det här beskrivna Grand-komplexet. Men jag har aldrig fått ett svar i sak, endast hänvisningar till påstått gällande sekretess. Jag har utförligt beskrivit Grand/Chr P-ärendet, bl a i mitt kompendium ”Fyra Nycklar”, 1991, finns hos universitetsbiblioteken, samt i en däri återgiven Brännpunktsartikel från Svenska Dagbladet året innan, men genomslaget har varit nära nog obefintligt, hos myndigheter och regering helt obefintligt.

Som professionell journalist och författare, sedan över sextio år, har just den mediala aspekten varit såväl förbryllande som beklämmande. Det slitna uttrycket ”den tredje statsmakten” har givetvis en viktig kärna av sanning. När de båda första statsmakterna, inte minst rättssamhället, sviktar måste den tredje statsmakten gripa in: press, etermedia, inte minst dagens allt överskuggande nätverksamhet.

Mediala tystnaden obegriplig, skakande

Att praktiskt taget samtliga media i dag tiger stilla i det största journalistiska ärende som går att tänka sig, det ouppklarade och falskt handlagda mordet på en statsminister, ter sig obegripligt och skakande.

”Känner du inga journalister du kunde tala med, Sven?” får jag höra. Jo, jag känner många journalister, men väggar ger inga svar på tal.

Jag har nu dragit upp de viktigaste riktlinjerna i detta svåra, svarta ärende, och jag övergår nu till detaljbeskrivning, slutsatser och inte minst de viktiga källhänvisningarna. Jag har självfallet källor för nära nog allt jag tar upp. Saknas någon gång direkta källor förklaras detta förhållande av sammanhanget.

E: Rättssamhällets tillkortakommanden avsiktliga, skrämmande

Riksdagens justitieutskott: Jag anklagar det svenska rättssamhället för att falskeligen, med egna falskeligen fabricerade ”bevis”, ha lagfört och i tio år trakasserat Christer Petterson, en person som visserligen kanske fört en, med hans egna ord, diskutabel handel och vandel, men som aldrig i något avseende befann sig i närheten av ett statsministermord. Rättssamhällets avsiktliga tillkortakommanden i detta sammanhang är skrämmande, hisnande skrämmande.

Onda.

Och innan jag avslutar detta kapitel: det är fortfarande media som surrar som ilskna flugor i mitt huvud. Varför teg ni? Varför tiger ni? Under den virvlande Chr P-tiden skrevs det duktigt, mest åt fel håll, men i dag är det dödstyst, dödens tystnad. 52 chefredaktörer fick en utförlig skrivelse från mig nyligen, men ingen svarade.

Vi är ordförandeland i EU. Vi talar vitt och brett om hur duktiga vi är och om hur vi hjälper världen. Men vi kan döda vår statsminister, och vi kan anlita och snedvrida en hel statsapparat för att ingen ska få veta hur en statsminister dog, varför en statsminister måste dö.

Vem är statsministerns mördare? Jag återkommer i det ämnet, Riksdagens Justitieutskott.

Sven Anér

Denna inlaga till Riksdagens Justitieutskott har lagts ut på
http://svenanerpalmemordet.blogspot.com/
29.11.2009.
Det är mörk söndagkväll, och jag slöläser veckoslutets tidningar. Reinfeldt ska tala klimat med kineserna; han har i dag precis en månad kvar på sitt ordförandeskap. Den kusliga grisskandalen tycks påverka mig vid varje måltid, och de dyrbart – och onödigt – finsnittade och plastförpackade kokta skinkskivorna känns inte lika lockande som de gjorde för en vecka sen.

Är Sverige lika lockande? Kommer Sverige att förbli lika blågult och turistlockande och Sörgården sedan min blogg om Palmemordet fått genomslag? Och får denna blogg ett genomslag över huvud taget?

Blogg. För fem år sedan visste egentligen ingen vad bloggen var. I dag får den uppmärksamhet i megaformat. Alla tycks bläddra sig fram till önskad blogg, och kändisarnas bloggar får press- och annan publicitet. Carl Bildt bloggar på ett sätt som har statsrättsllgt diskuterats: är hans blogginformation tillfyllest för hans partikamrater? Är blogginfo likvärdig med pappersdito?

Blir min blogg läst? Och får den effekt? I dag vet jag inte detta. Den är under produktion, men det kommer nog att dröja någon vecka innan budskapet finns att tillgå på detta ofattbart enorma nät, där dock Google bringar ordning och reda inom nanosekunder. Vilka kommer att gå in på ”Sven Anér” och läsa mina texter? Och – det är ju det viktigaste – vilka kommer att reagera? Ringa, skriva, mejla, SMS:a, undra fråga? Vilka går in till Rosenbad längs någon informationsväg och frågar någon tillgänglig informatör: Ljuger Sven Anér? Tänker ni kommentera Sven Anér?

Eller kommer tystnaden att förbli lika total som den varit kring Palmemordet i varje fall under detta millennium? Skulle någon börja tro att jag talar sanning och att jag visar upp rättsstaten Sverige som faller ner i ett ginnungagap? Jag vet inte. Jag har varit van att skriva till ansvariga myndigheter (oansvariga?) och önska, begära, kräva, undra, fråga, och jag har varit van vid att aldrig få något svar, dvs något svar i sak. Trimmade damer och herrar på hög departements- och myndighetsnivå tycks ha gått kurser i icke-korrespondens där de lärt sig att skriva brev som ser normalt informativa ut men som i praktiken ingenting berättar i sak. På mitt arbetsbord ligger en röd arkivpärm med kopior av hundratals brev sedan hösten 2007 jag slår upp:

10.8.2000. ”Till Chefredaktörerna för DN, SvD, Expressen, AB och TT! Hittills har ni över huvud taget inte nämnt Anti Avsans namn” – ja. Tänker någon av dessa fem nämna detta namn nu, sedan det blivit så synligt a bloggens och Googles värld? Det är frågan. Självklart besvarades aldrig detta brev, där jag så klart och sannerligen odementerat gav Palmegåtans lösning (bakgrunden kommer snabbt att klarna, vid fotsatt bloggläsning!):

”Anti Avsan är gym-mannen/Dekorimamannen. Enligt rikskriminalpolisens allmänna och offentliga handling Ai. 80-93, daterad 1993 01 02 har Per Alfredsson, efter att ha fått se ett fotografi föreställande Anti Avsan utpekat denne som ´gym-mannen´i Upplands-Väsby” och så vidare längs en mycket klar beviskedja fram till: ”Anti Avsan är gym-mannen och gym-mannen är ”Dekorimamannen”.

Sålunda är Anti Avsan Dekorimamannen – min avgörande slutsats har aldrig kommenterats och sålunda heller aldrig dementerats.

Men fem ledande dörrvakter/chefredaktörer svarar aldrig, deras läsekretser, dvs hela Sverige, i varje fall via TT, får alltså ingenting veta. Förrän nu? Ytterligt tydliga påståenden från min sida, förmodligen äreröriga om de inte vore sanna, hamnar i fem rymliga papperskorgar –hamnar bloggtext i papperskorgar? Nej- Läses den, uppmärksammas den? Jag tror och hoppas.

Bland de fåtaliga svaren från höjdarregionen hittar jag detta, från kristdemokraten och partiledaren och regeringsledamoten och socialministern Göran Hägglund:

”Bäste (”bäste”?) Sven! Jag hoppas att Du har haft en skön sommar. Med denna korta hälsning vill jag tacka för att du har valt att sända Din bok ”Affären Anti Avsan” till mig. Jag uppskattar att jag har fått ta del av Dina tankar. Jag önskar Dig allt gott! Stockholm i augusti 2008 . Med varma hälsningar Göran Hägglund”.

Det är som om jag sänt Hägglund några romantiska tankarfrån gröngräset, när jag i stället meddelat honom att det av allt att döma är en domare, det moderata samlingspartiets riksdagsledamot Anti Avsan som har skjutit en statsminister till döds i Stockholms city! Hägglund borde uppmanat Avsan att stämma mig för grovt förtal, alternativt anmodat sin regeringskollega Beatrice ask att väcka den gamla mordutredningen till nytt liv! ”Jag har fått del av Dina tankar!” En normal till intet förpliktande andlig klyscha?

Men Göran Hägglund har i alla fall svarat. Det är mer än chefredaktörerna någonsin har gjort, på många omgångar av brev, det är mer än vad 106(!) moderata riksdagsledamöter gjorde när de fick första upplagan av ”Affären Anti Avsan” i personligt massutskick.

Återigen: kan min färska blogg råda bot? Vända upp och ned på allt? Du som just har läst detta: hör av dig till det debatt-Sverige som väl ändå inte helt har somnat av!
Sven Anér
25.11.2009.
Till Kommunstyrelsens presidium, Stockholms stad. 105 35 Stockholm.
F k Statsministern. Jag anhåller om omgående handläggning!

Mordet på Olof Palme – ett mord i Stockholm

Inför kronprinsessans och Daniels bröllop nästa sommar presenteras Stockholms stad redan som ett påkostat och lockande turistobjekt av en omfattning som Stockholms stad antagligen inte hittills har upplevt.

Men centralt i Stockholms city, etablerat genom en metallplatta nedsänkt i trottoaren Sveavägen – Tunnelgatan, erinras om att mordet på Olof Palme begicks den 28 februari 1986, här i Stockholm vid den s k Dekorimahörnan. Mordet anses på officiellt håll olöst. Vice riksåklagaren Kerstin Skarp leder en närmast nominell förundersökning, vilken i dag inte torde arbeta med någon misstänkt gärningsman.

I bjärt kontrast till detta påstådda förhållande kan ställas min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2:a upplagan (bifogas i tre exemplar), där jag anklagar piketpolisen i Stockholms första vaktdistrikt, numera rådmannen och moderate riksdagsledamoten (även kommunale förtroendemannen i Stockholms grannkommun Huddinge) Anti Avsan för att vara den som ”sköt Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme till döds vid den sk Dekorimahörnan i Stockholms city den 28 februari 1986”.

Jag har från min egen sida gjort allt för att sprida kunskapen om min naturligtvis ytterst allvarliga anklagelse, men inga instanser, vare sig regering, myndigheter eller (annat än i minimal utsträckning) medier, har kommenterat mina påståenden. Detta innebär sålunda att ingen instans heller har dementerat mina uppgifter. De kvarstår i dag som sanna.

I upprepade skrivelser och telefonsamtal till Stockholms grannkommun Huddinge har jag anmodat denna grannkommun att antingen ”stämma Sven Anér för grovt förtal” eller ”avlägsna Anti Avsan från alla hans befattningar inom Huddinge kommun”. Huddinge kommunstyrelses ordförande har inte svarat, och registrator uppger att ärendet, som enbart ligger under styrelseordförandens personliga handläggning, inte har rörts sedan det den 12 november inkom och fick dnr KS-2009/1342.

Precis där står ärendet Anti Avsan i dag. De allvarligaste beskyllningar som någonsin riktats mot en svensk person läggs orörda ad acta, medan Anti Avsan själv, på sin blogg, berättar om sin pågående omvalskampanj till Stockholmsbänken.

Detta är en situation som inte kan få fortgå. Att jag anklagar Anti Avsan för att ha mördat Olof Palme dömer inte Anti Avsan, men följande förhållande dömer de myndigheter som hela tiden har bort agera: riksåklagaren, rikskriminalpolisen och, inte minst, på det politiska planet och över alla myndigheter, statsministern, som valdes in i riksdagen 2006 på samma valsedel som Anti Avsan.

Vad kan Stockholms stad göra? Mycket. I starten kan Stockholms stad (där jag föddes Sveavägen 78, ett stenkast från Dekorima), med huvudstadens speciella tyngd omedelbart begära en fullständig utredning av affären Anti Avsan. Finns något kvar att utreda? Ja, sannerligen. Bland annat hela den hos rikskriminalpolisen förvarade dokumentation som behandlar statsminister Olof Palmes sista minuter i livet. Denna helt centrala information hålls i dag hemlig för det svenska folket och inte minst för den egna huvudstaden Stockholms befolkning, under hänvisning till en påstådd sekretess som med ett penndrag, och helt enligt TF, kan hävas av vice RÅ Kerstin Skarp.

Vi har i dag, i Sverige och Stockholm, denna närmast hisnande situation, att samtliga ansvariga kring en mordgåta av den högsta kalibern, av rädsla för att finna djupt komprometterande sanning, vägrar att undersöka denna mordgåta i botten, ja vägrar att ens krafsa på ytan.

För mig, som i decennier ägnat mig åt detta ärende, kom det som en chock att beskåda TV-reportaget i går. Stockholm hoppas tydligen, i ljuset av den förestående furstliga förmälningen, på visslande åtgång av hotellrum, blixtrande kulturevenemang, frackar och miljoner (!) glada leenden. Mot detta hade jag kanske inte haft så mycket att invända, om jag inte suttit i min TV-soffa med en tyngd över bröstet: ska Victoria och Daniel få spela upp för full rojalistisk orkester utan att av statsministern ha informerats om affären Anti Avsan?

Det är, Stockholms stad, inte jag som i laglig ordning utreder, åtalar eller dömer. Detta gör rikskriminalpolisen (fast inte), vice RÅ Kerstin Skarp (fast inte), Stockholms tingsrätt, (fast inte). Detta aldrig dementerade ärende ligger i dag i praktiken helt nere.

Det är inte något hot då jag råder Stockholms stad att ofördröjligen ingripa. Tvärtom. Sedan slutet av september 2007, då jag först fick kännedom om att skrämmande hot riktades mot mig och mina närstående, har jag ju öppet informerat det moderata samlingspartiet och dess ordförande statsminister Fredrik Reinfeldt. Mitt brev den 30 september 2007 till ”statsministern, den moderata riksdagsgruppen samt det moderata samlingspartiets partisekreterare”, aldrig besvarat – sidan 85-87 i boken - avslutades så här:

”Det känns viktigt att ledningen för det Moderata samlingspartiet tar sig an detta ärende. Skulle Anti Avsan förneka att han använt pseudonymen ”Anita Svan” i sitt eget namns ställe, eller om han över huvud taget förnekar att han skulle vara inblandad, har han ju alltid möjligheten att inleda en juridisk process.”

Boken bifogas sålunda, med speciell hänvisning till 2:a upplagans sida 200, och jag önskar nu Stockholms stads kommunstyrelses grannlaga behandling av detta ärende. Jag begär, med vändande post, uppgifter om diarienummer och handläggare, och jag önskar snarast möjligt Kommunstyrelsens svar.

Rensa Stockholmsluften inför det kungliga bröllopet! Djupt angelägen och oroad Stockholmshälsning!

Sven Anér, 210814-5075, med tidigare Stockholmsadresser bl a Sveavägen 78, Götgatan 50, sedermera 72, S:t Eriksgatan 51, Mörbydalen, Hägernäs samt Jungfrugatan 15, nu på Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
27.11.2009.
Till EU-kommissionen i Sverige, fvb EU-kommissionen i Bryssel. F k Statsministern.
Box 7723
103 90 Stockholm.

Cecilia Malmström – Palmemordet.

Enligt uppgifter i dag har Cecilia Malmström som svensk EU-kommissionär fått ansvaret för bl a samtliga polisärenden inom EU.

Jag ställer mot detta förhållande det faktum att Sverige officiellt inte har lyckats lösa mordet på sin egen statsminister, Olof Palme, men att mordet på Olof Palme de facto den 28 februari 1986, i Stockholms city, utfördes av dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt samt moderate riksdagsledamoten Anti Avsan, ett faktum som är väl känt av den svenske statsministern, nuvarande EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt, samt av den högsta svenska byråkratin.

I den mån detta inte tidigare har varit känt för EU har jag velat bringa uppgifterna till EU:s kännedom. Jag önskar svar rörande de åtgärder EU resp EU:s svenska representation avser att vidta.

Skulle någon instans inom EU hävda att mina uppgifter, vilka aldrig dementerats, inte är korrekta står det självfallet denna instans fritt att föreslå lagliga åtgärder mot mig, t ex förundersökning rörande grovt förtal.

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. Författare, undersökande journalist.
./. Bilaga, sänds till EU: ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” 2:a upplagan, 2009. Se speciellt nytillkomna sidan 200. Ingen enda sakuppgift i denna bok har dementerats av någon officiell instans eller av media.


27.11.2009.
Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Riksdagen!

Låt mig först lyckönska dig till miljöpartiets stabila ställning nationellt samt till den helt unika framryckningen i Stockholm! Det är mycket troligt att hela den politiska kartan snart får ritas om.

Mot denna bakgrund känns det extra angeläget att rikta ditt intresse mot Palmeaffären. Här är vi nu fyra personer, som du alla känner, som inte ger upp kravet på att detta ärende måste lösas: Bo Alvberger, Sven Anér, Jan Lindholm samt Paul Rimmerfors. Vi är inga lösflygande himlastormare utan människor med fötterna på jorden och vana att arbeta under den noggranna forskningens krav.

Jag sänder dig nu kopior av brev jag nyligen sänt och som riktar fokus direkt in mot sakens kärna. Jag ber dig läsa och reflektera. Några svar har jag ännu inte fått. Det är mycket märkligt att Huddinge kommunstyrelses ordförande inte svarar utan sätter sig själv som handläggare och tydligen lägger brevet ad acta.

Brevet till EU och statsministern qrörande Cecilia Malmström som EU:s högste polischef ställer hela frågan i blixtbelysning.

Maria jag har under 23 års arbete med denna affär, varav de tre senaste med Avsan i centrum, aldrig sett minsta tecken på att miljöpartiet eller någon av dess representanter någonsin funnits på minsta sätt involverad i Palmeaffärens irrgångar. Däremot har ju Jan Lindholms (mp) aktioner varit ytterst viktiga för den framtida utvecklingen. Kunde inte miljöpartiet då verkligen gå i bräschen för den upprensning som i dag ter sig absolut nödvändig?

Anti Avsan sitter i dag inom civilutskottet som avgörande viktig kontrollant av Sveriges pågående lagstiftning, och Cecilia Malmström kontrollerar EU:s hela polisverksamhet! Det är som om ledande personer och instanser avsiktligt biter huvudet av skammen.
Din tillgivne men djupt oroade
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.


./. brev i kopior.
23.11.2009-
Till Chefredaktörerna för Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Göteborgs-Posten samt Sydsvenskan.
MORDET PÅ OLOF PALME

Den ”politiskt, religiöst och fackligt oberoende” tidningen Miljömagasinet publicerar i nr 47 en debattartikel av Bo Alvberger under rubriken ”Sanningar ersatta med lögner”. Artikeln behandlar en inlaga som jag nyligen ställt till justitiekanslern, där jag anklagar RÅ för grovt felaktig handläggning av Olof Palme-ärendet. Alvberger citerar ett centralt avsnitt:
”Riksåklagaren, den djupast ansvarige på tjänstemannaplanet, hade det rätta förhållandet klart för sig i samma ögonblick som skottet föll vid Dekorima, men han drog sig inte för att dra igång den största mordutredning Sverige sett, med assistans från Wiesbaden och Washington, trots att den enda utredning som krävts hade varit att gripa den kände skyldige, den lejde gärningsmannen. Ett hyckleri i megaklassen.”

Rimligen, i ett fungerande rättssamhälle, borde min inlaga, Bo Alvbergers debattinlägg och det publicerande Miljömagasinet i dag ha varit föremål för undersökningar och processer av skilda slag, och inte minst borde stora svenska medier ha gett ärendet stor publicitet. Men varken då jag för flera veckor sedan skrev min inlaga till JK eller i dag, då Miljömagasinet ligger på redaktionernas bord, har någonting hänt, och den djupa tystnaden har ostörd fått lägra sig.
Jag kan inte säkert veta vilken som utgjort den största anledningen till stora mediers numera mångåriga tystnad i fallet mordet på Olof Palme, men rimligen har en rädsla för myndigheters rättsliga ingripande funnits med i bilden. Den rädslan behöver inte längre skrämma, eftersom det är uppenbart att det officiella Sverige inte på någon punkt agerar i detta mordfall, Sveriges största.

Det borde då vara dags för dessa stora svenska medier att åtminstone referera den debatt som nu pågår, inte bara i Miljömagasinet, och som är ytterligt både tydlig och tillgänglig på nätet, hos vederbörande myndigheters registratorer: ta ”ANÉR” som lösenord, varpå texter börjar rulla.
För det kan väl ändå inte vara så att de stora mediernas nyhetschefer tror att mina uppgifter är ren science fiction, ett ansvarslöst twitter? Det tror jag inte alls. Däremot måste det tillåtas mig att efter år av publicistiskt ointresse förmoda att den kvalificerade svenska pressen fruktar att ärendet är precis så allvarligt som jag tror, en tro som nu Bo Alvberger och Miljömagasinet har ställt sig bakom; Miljömagasinet publicerar inte science fiction.

”Sanningar ersatta med lögner” – artikeln skapar ringar på vattnet, och inte i längden, och inte i det korta perspektivet, kan svensk press ställa sig utanför. Ny kvalificerad forskning kring Palmemordet och alla dess aspekter är inledd, och forskarna har bl a hela det det omfattande materialet, med mitt namn som förtecken, att tillgå. Som med ”ANÉR” som kodnamn finns lagrat på webben och hos rättssamhällets registratorer.
Så bli inte akterseglade när den stora, mörka nyheten nu avslöjas! Inte i första hand namnet på gärningsmannen utan mordets hela skrämmande infrastruktur, den som började ta form vid årsskiftet 1985-1986.

”En ytterst liten grupp på samhällets topp som med hjälp av ett antal poliser genomförde mordet som egentligen var en avrättning”, citerar Bo Alvberger den väsentliga av mina slutsatser. Ja, detta är Palmemordet, det verkliga Palmemordet, utan kontakt med det svenska rättssamhällets egen syndabock Christer Pettersson, placerad i mordhärvan av det svenska rättssamhällets representanter, mot dessas bättre vetande.
Så går det till i ett krig där samvetslösa personer får styra, i ”statsnyttans” tjänst. Under tiden går rätt och rättvisa, heder och hederlighet under, sedan sanningar ersatts med lögner.
Oroad hälsning
Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 329 Uppsala. 018-15 12 79- 0174-500 66.

+
11.11.2009.
Kommunstyrelsens ordförande i Huddinge.
Angående Anti Avsan.

I anslutning till den pågående turbulensen rörande Åke Blomqvist vill jag meddela Huddinge kommun följande:
I andra upplagan, 2009, av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, skriver jag på sidan 200:

”Eftersom jag ingenting hör från det svenska rättssamhället i denna fråga måste jag utgå från att det var dåvarande piketpolisen, numera rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag

Anti Harald Avsan

som sköt Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme till döds vid den s k Dekorimahörnan i Stockholms city den 28 februari 1986.”

Sedan denna andra upplaga utkommit för ett halvår sedan har fortfarande ingen som helst dementi inkommit, vare sig från regeringen, myndigheter eller media. Jag konstaterar därför att mina uppgifter rörande Anti Avsan är korrekta och att det sålunda var Anti Avsan som sköt Olof Palme till döds.

I detta läge ställer jag Huddinge kommun inför två alternativ. Stäm, rimligen med Anti Avsans medverkan, undertecknad Sven Anér, 210814-5075, för grovt förtal
eller avlägsna Avsan från alla hans befattningar inom Huddinge kommun samt vidta de rättsliga åtgärder som kan bli erforderliga.
5 exemplar av ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” bifogas för kommunledningens studium.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Undersökande journalist och författare
11.11.2009.
Maria Wetterstrand, Riksdagen
Angående Anti Avsan.

Maria – Jan Lindholms engagerade interpellation och interpellationsinlägg i kammaren rörande Anti Avsan gav förhoppningar, som tyvärr ännu inte har infriats till fullo, och jag ber dig nu att se på denna synnerligen allvarliga sak. Peter har under de senaste åren fått motsvarande information.

Ingenting i detta ärende har någon gång gett mig anledning att ompröva min inställning: Anti Avsan sköt Olof Palme. Och på senare tid har Avsan fällt uttalanden som kan peka på att han inte längre kan stå emot de anklagelser som riktas mot honom. Sålunda har han till en i ämnet engagerad politiker sagt att han inte avser att stämma undertecknad Sven Anér för grovt förtal, eftersom ”han (Avsan) i så fall finge dras med denna fråga under hela livet”, ett märkligt ologiskt yttrande som öppnar perspektiv.

Jag bifogar brev, jämte bilagor, från den 28 oktober i år, ställt till RÅ, rikskrim och polisförbundet; inget av breven har besvarats, sålunda inte heller mina frågor rörande ”MOP 86”, kanske ett av de kusligaste inslagen i denna kusliga affär.

Brevet ger aktuell sammanfattning av ärendet, och jag ber dig läsa, kommentera, agera. Om jag någon enda gång fått besked från t ex Reinfeldt eller RÅ eller rikskrim att ”du har fel, Sven Anér”, skulle jag självfallet ha ändrat strategi, på ett eller annat sätt. Men varken Reinfeldt eller rikskrim har svarat, medan RÅ då och då sänder mig brev där det hänvisas till påstått rådande sekretess; det är allt. Aldrig en dementi.

Miljöpartiet gav ut en press release två dagar före den aktuella remissdebatten; bifogas. Kan jag tolka den releasen som att partiet ställer sig bakom Jan Lindholms interpellation, eller rörde det sig om en mera rutinmässig info?

Vad jag önskar, Maria, är förstås att du och partiet går i bräschen för en noggrann undersökning av denna affär, kanske enligt denna linje:
Frisläpp, inledningsvis, all förundersökningsdokumentation avseende den s k Dekorimamannen (granskningskommissionens benämning), varvid bl a de båda unga ”finska” kvinnornas hittills i praktiken okända åtta förhörsutsagor blir kända och kan sprida ljus över Olof Palmes sista minuter i livet.

Då riksdagen 1993/94 beställde den s k granskningskommissionen av regeringen förutsattes explicit att granskningen skulle ske under full öppenhet. I stora stycken inträdde i stället stor slutenhet, vilket enligt min mening känns skrämmande. Starta med kravet på öppenhet, så kan ju anklagelserna mot Avsan, refererade av Jan Lindholm, preciseras i den efterföljande debatten – en debatt som måste komma!

Mycket tacksam att höra från dig!
Din tillgivne
Sven Anér, Karlsrogatan 85, 752 39, Uppsala. ./. Bilagor.
Min senaste bok, Affären Anti Avsan, 2008, placerar dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan vid Dekorima minuterna innan statsminister Olof Palme mördas i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm den 28 februari 1986.

Jag säger inte att Anti Avsan sköt det dödande skottet, men jag slår larm om hans märkliga närvaro på platsen, och jag begär omedelbar utredning av den märkliga och hotfulla serie av hotmail som med namnet Anti Avsan i centrum riktar anonyma hot mot bland andra poliskommissarie Gösta Söderström, legendarisk insatschef vid Dekorima, mot andra goda vänner samt mot mig själv och mina närmaste. Men hela det officiella Sverige följer den outsagda ordern STÖRSTA MÖJLIGA TYSTNAD!
Sven Anér Förlag, ISBN 978-91-633-211-7

Tillägg i andra upplagan, sid 200, 2009: Brev till Riksåklagaren 30.3.2009
.......
Eftersom jag ingenting hör från det svenska rättssamhället i denna fråga måste jag utgå från att det var dåvarande piketpolisen, numera rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Harald Avsan som sköt Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme till döds vid den s k Dekorimahörnan i Stockholms city den 28 februari 1986.
.......
Boken kan köpas från Bok.nu: http://www.bok.nu/Sven_Aner/Affaren_Anti_Avsan