”PALMEMORDET Konspirationsspåret förfuskat på nytt”

2.3.2013. Den 17 februari publicerar Sydsvenskan över fem spalter ett debattinlägg med ovanstående rubrik, och därmed börjar sanningens floder flöda. Även Värnamo Nyheter återgav det praktiskt taget likalydande debattinlägget, den 18 februari.

Jag återger här samhällsdebattören Bo Alvbergers spännande inlägg, där Leif GW Persson får stå i centrum och se sin gloria falna. Inlägget skrevs före Perssons senaste TV-framträdande, men dagens utveckling förutskickades, dvs att Persson skulle retirera från varje utpekande av poliser eller militärer. Alvberger riktar dessutom strålkastaren mycket skarpt mot det militära landsförräderi som enligt aldrig dementerad, öppen dokumentation i dag är öppet redovisat, vilket jag tidigare rapporterat om på bloggen.

Här Alvbergers text:

Den nu avslutade TV-serien ”En pilgrims död” fick redan före visning kritik för sammanblandning av fakta och fiktion. Författaren Leif GW Persson är också professor i kriminologi. Det ligger nära till hands att föreställa sig att han genom sin långvariga anställning vid Rikspolisstyrelsen haft tillgång till dokument som är hemligstämplade.

Polisprofessor Persson spelade länge med i klappjakten på alla som ifrågasatte den etablerade versionen av omständigheterna kring mordet på statsministern den sista februari 1986. Det var först 2011, kring årsdagen av mordet, som han i sitt TV-program ”Veckans mord” sköt den i sank. Med några få pedagogiska exempel visade han att Christer Pettersson inte kan ha varit mördaren och menade vidare att mordet planerats och genomförts genom en militär-polisiär konspiration.

Här närmade vi oss äntligen sanningen.

Samma fakta hade länge varit tillgängliga i en rad böcker av forskare och journalister. Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys i Lund, har talat om ett förvaltningsmord. Lars Borgnäs försöker klarlägga det under beteckningen landsförrädarspåret, liksom Sven Anér gör det i sin bok De sammansvurna:

”Skulle det förhålla sig så att de verkligt viktiga, avgörande viktiga inslagen i mordutredningen göms undan inom den oåtkomliga säkerhetstjänsten har ju all normal polisiär utredning alltsedan skotten på Sveavägen varit i praktiken meningslös, ett spel för galleriet”, skriver Sven Anér.

Sedan 1992 har rikspolisstyrelsen haft tillgång till en initierad beskrivning av bakgrund och genomförande av mordet, författad av säkerhetsexperten Ulf Lingärde. På det stora hela är det samma händelseförlopp som i de nämnda böckerna. Men här finns också detaljerade uppgifter om själva konspirationen, vilka som ingick i den och vilket motivet var. Att en sammansvärjning bland höga befattningshavare i huvudstaden varit omöjlig utan Säpos kännedom är uppenbart. Deras medverkan är också belagd av Kari och Pertti Poutiainen (”Inuti labyrinten”).

Men i vilken utsträckning kom den till uttryck i tv-filmen? Skytten var en yrkesmördare som lejts av en Säpo-agent på eget initiativ och av personligt hämndbegär. Det kan man inte kalla en konspiration. Snarast är vi tillbaka på ruta ett med en ensam galning.

Den som väntat sig något större mått av sanning blev alltså besviken. Av den militär-polisiära konspirationen blev det ingenting, och misstankarna mot både Säpo och Palmes livvakter avfärdades. Som källa till kunskap om Palmemordet måste filmen betecknas som ren desinformation.

Bo Alvberger

Obs! Ett par formuleringar går om lott i de båda tidningsversionerna, vilka, givetvis, var för sig, har tolkningsföreträde. SA.

Det känns som om bara ett par korta steg till behöver tas. Någon av de stora huvudstadsdrakarna kunde följa Sydsvenskan och Värnamo Nyheter i spåren, en radiokanal, en TV-kanal. Därmed skulle gärdet ligga öppet och polisspåret ha blivit en realitet. En alle mans realitet.

Det pågår säkert stor aktivitet vid Polhemsgatan i Stockholm, där polisen bor. På årsdagen av mordet, alltså i dag den 28 februari, lockar polisen, på nätet och på text-tv. alla tipslämnare att ringa 114 14, vilket jag gjorde. Lång väntan, varefter jag förhördes på namn och telefonnummer: Ja, då ringer min kollega…

Det gör ju han eller hon inte alls. Det var 14.20 som jag ringde 114 14, och klockan är nu 16.20. Jag är granskad men befunnen olämplig att svara.

Detta drama, som nu går mot sin upplösning, innebär en sorg och en bedrövelse och framför allt ett hån mot alla hederliga poliser. ”Kolleger” – polisers älsklingsord - har försatt den stora, hederliga majoriteten i en ohållbar situation. Hur kommer dessa hederliga poliser att reagera? Revolt mot den polisiära ledningen? Strömavhopp från allt vad batonger och kåranda heter? Ultimativa krav på 100-procentigt sann information?

Och vad säger vi själva, ute i stugorna? Blev vi lurade i över 27 år? Poliser ska väl inte förgöra vår statsledning utan försvara den? Vad har ni hållit på med medan nya generationer kommit till?

Frågetecknens rad blir ju evig.

Klockan är nu 16.31. Någon polis har inte ringt. Nehej.

Stärnor lyser, Klockan är 19.40. Mina tankar virvlar. Har något land upplevt något liknande? Något helt liknande? En stat låter mörda sin regeringschef? Det har förstås hänt.

En stat lyckas i 27 år dölja detta mord? Tveksamt. En stats praktiskt samtliga medier har trott på, eller låtsats tro på, den lögnaktigs statliga propagandan: Det var en ensam galning som mördade? Mycket tveksamt.

Den egna rättsstaten hade lejt mördaren och därefter promoverat honom till domare och parlamentsledamot? Nej, nu är vi unika här i Sverige. Bara vi har lyckats med hela detta konststycke.

Det betyder att ingen med säkerhet kan förutsäga vad sanningen kommer att medföra för konvulsioner, ingen kan veta hur många törnar ett land kan tåla, ett land som trott sig vara en demokrati.

Jag märker att jag är djupt, djupt oroad. Om ett erkännande kommer nu i vår, vad blir bättre av det? Gärningsmannen kommer att lagföras, men vad händer med de stora höga herrarna bakom hans rygg? De verkliga gärningsmännen, landsförrädarna i kritstreckrandigt eller med gyllene galoner?

Vad ska hända med våra medier? Av vilka i dag någon enstaka procent har insett att något obeskrivligt farligt händer runt omkring oss, händer i Stockholm och kommer att hända i våra hjärtan?

Jag hamrar och hamrar på frågetecknet långt där uppe till höger på ordbehandlaren.

Ren djävla lögn! Skulle han ha hållit på med sånt? Det har jag ta mej fan inte gjort! Fd polismannen är en mycket respekterad ledamot av Sveriges Riksdag. En av de få ärliga politiker som finns i det här landet…

Klockan är prick 20. Och frågetecknet får vila över natten.

Sven Anér

Nu är det viktigt: att gå från GW:s mummel till faktiskt klarspråk! Och regeringen får försöka bryta sin sanslösa tystnad i Sveriges ödesärende!

4.2.2013. Detta går inte längre. Ett land som Sverige, som brukar kallas för en demokrati, glider nu via sina massmedier och sin dödstysta regering in i det allt kusligare och kletigare Palmeärendet. Ingenting sägs rent ut, det rör sig om obestyrkta antaganden, och när det kör ihop sig går det alltid bra att plocka fram ett förstasidesporträtt av den store forskaren professor Leif GW Persson, som vet allt, kan allt och kan hoppa mellan alla tillgängliga tuvor, utan att någon kräver honom på bevis. Hans mummel jämställs än så länge med klarspråk. Men inte länge till.

Ett praktexempel demonstreras denna måndagsförmiddag i Expressen, en tidning som glatt nonchalerar sådana ting som dokument och fakta och i stället litar (litar?) på professor Persson.

Jag har tidigare vid flera tillfällen understrukit att Palmeforskningen måste få gå från luftiga gissningar till just fakta, men det verkar som om dagens media helt nonchalerar föreliggande dokumentation och kommissionsrapporter och som sagt ersätter vetenskaplig akribi/ytterlig noggrannhet/ med den information som kan komma från Leif GW Perssons mun.

Persson är professor, men hans arbetssätt utgör en skamfläck på samhällsinriktad forskning.

From sounds to things – jag läser i denna måndags Expressen:

I serien ”En pilgrims död” antyds att Palme varit agent åt USA.

Nu slår seriens skapare, professorn och författaren Leif GW Persson fast:

”Palme var agent för USA, det är sant alltså”, säger Leif GW Persson.

Men några bevis för det har inte hittats, enligt professorn och Palmeförfattaren Kjell Östberg.

Expressen frågar Persson:

”Finns det bevis för det?” /För Palmes CIA-koppling/.

”Det vore nog ingen större konst att plocka fram dem. Jag har inga som helst problem med det för det var i det läget då Stalin satt i Sovjetunionen”, säger han.

Så långt Expressen i dag. Detta är så långt det går att komma från vetenskap, forskning. Professor Persson anser att han har rätt att bolla hur som helst med sina förflugna tankar utan att ge minsta belägg.

Finns då dessa CIA-belägg tillgängliga? Nej, och Persson kan inte ta fram dem. Men prata går bra varje gång en tidning ringer, pengar att tjäna.

Det som närmast liknar förefintliga fakta är vad granskningskommissionen, i sin i och för sig hårt kritiserade rapport, säger på sidan 377 (ursprungliga versionen), ”Avsnitt HA-CIA, Allmänt”:

Uppslag där CIA eller personer med anknytning till CIA utpekas för att ligga bakom mordet på Olof Palme har i PU-materialet /polisutredningen/ samlats under ett särskilt avsnitt benämnt ”CIA” (HA), vilket är en underavdelning till ”Politiska motiv” (H) Osv.

Här har alltså sökts efter CIA som tänkbart ingående i mordplanerna, inte efter huruvida Olof Palme själv kan ha varit kopplad till CIA, varit aktiv på CIA:s sida. Men om granskningskommissionen funnit tecken på sådan koppling borde den förstås slagit larm.

Borde? Ja: granskningskommissionen tassade i försiktiga tofflor, och det är naturligtvis tänkbart att kommissionen dragit sig för att ta upp uppgifter av detta slag.

Men skulle kommissionen verkligen ha undertryckt dylik info? Det vore en mycket hård anklagelse, vilken förstås i så fall måste beläggas. Om dylik CIA-dokumentation hade funnits hade kommissionen givetvis varit tvungen att ta in den under sitt CIA-avsnitt, det är en självklarhet. Och det har kommissionen inte gjort.

Men Leif GW Persson, med en professorstitel som verkar ha en Refaats styrka och stadga, kan tillåta sig att betrakta en Palme-koppling till CIA som något han kan trolla fram ur sin egen lilla andeflaska om han får lust: läs hans lilla bakgrundsresonemang, där allt är hans eget totalt oakademiska vims.

Fram med papper, professor Persson, om du har några!

När jag skrivit min första bok i Palmeärendet knappt två år efter mordet och för första gången lanserat termen ”polisspåret” var det populärt att kalla min redovisning för lösa teorier från en ”knäppgök och privatspanare”. Den tiden är över nu. Jag – och många andra – tillåter mig nu att kalla mig forskare, och alla de gamla öknamnen och invektiven är placerade i en gammal skräpkammare från Christer Petterssons tid.

Leif GW Persson har aldrig, eller nästan aldrig, hänvisat till existerande dokumentation. Han har letat i sin egen påstådda minneskammare, och där har han kunnat plocka upp vad som helst. Bland annat de berömda orden om att Palmemordet byggde

på en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Uttalade två år efter varandra i Eva Hamiltons SVT.

Inga dokument? Nej, inte ett enda. Dokumenten har jag själv i dagarna fått ta fram och kommunicera till bl a JK om: 15-spelet med de femton landsförrädarna, från förutvarande Säpochefen Vinge till den herostratiskt ryktbare avskedade rikskrimchefen Tommy Lindström. Hårda dokument, en faktaspäckad promemoria från en statlig säkerhetsexpert, som aldrig bemötts med misstroende.

Alltså – och förlåt om jag sätter mig själv i centrum:

Lingärdes promemoria presenterades för polisen 1993, för Marjasins Palmekommission 1995 och för JK 1998/2013. Persson hittar den någon gång i polisens djupa valv, bygger rysare och thrillers på materialet, men slår aldrig larm, berättar aldrig vad han har läst och var han läst det men koncipierar en låtsasdokumentär i fyra delar om grovt landsförräderi: ”O så trevligt!” säger Eva Hamilton och utanordnar cash i mångmiljonklassen, till Persson och till allt annat i en av svensk TV:s absolut dyraste produktioner.

När TV sedan har virrat till en statsministers död för hela den förundrade svenska allmänheten anser sig Eva Hamilton tydligen ha gjort sitt och kan vila på sina fiktiva lagrar, ett antal trappor upp vid Oxenstiernsgatan.

Den skändligen mördade statsministern Olof Palme dras i smutsen – und der Teufel lacht dazu.

Sven Anér, författare bakom boken ”Palmemordet: Polisspåret”.

Slut på pilgrimsfärden – jaha?

3.2.2013.

Leif GW Persson har brukat kalla mig för konspirationteoretiker, men titta på den här skrönan som fick sin sista timme den här söndagskvällen! Det känns just nu tämligen meningslöst att dra paralleller mellan fiction och fact.

GW-filmen la, som väntat, skulden på Säpo, på en Säpochef som spindel i nätet och på en f d underhuggare vid samma Säpo. Men några paralleller med den faktiska verklighet vi i dag känner fanns knappast, mer än en sensationell, avslöjad just nu i dagarna: att det var en verklig före detta Säpochef som ledde det verkliga mordet på Olof Palme.

Visste Persson om detta då han skrev böckerna och då han koncipierade filmen? Det är mycket troligt. Uppgifterna finns sedan 1993 – som mina bloggbesökare vet – i rikskriminalens och riksarkivets kassavalv. Har GW känt detta som en återförsäkring när han redan som bokförfattare hängde ut Säpo?

Men nu släpper jag denna pilgrimsfärds fiction och återgår till min uppmaning till SVT:s Eva Hamilton: sätt in alla dina skickliga medarbetares resurser på att nagla fast Olof Palmes verklige mördare.

Nämligen Anti Avsan, säger jag, inom en 15-mannakonspiration, i dag styrkt i denna min uppfattning efter info som återfinns på angränsande plats i bloggen.

Vad säger SVT? Vad säger Leif GW Persson, om Eva Hamilton frågar honom?

Nu har du lekt färdigt för dyra pengar, Eva Hamilton, och levererat en nödtorftigt habil produktion. Ut på verklighetens fält nu. Starta med en skjutjärnsintervju med F15, Tommy Lindström, han har vanan inne, sedan internutredarna frågade honom var han fått alla pengarna till den flådiga personalfesten från.

Den gången svarade Tommy genomgående att

”det kan jag inte hjälpa er med”.

Få se vad han säger i dag.

SA

… dömes för olovlig kårverksamhet…

Rapporterna, de allt tydligare och envisare rapporterna om nya märkligheter kring mordet på statsminister Olof Palme, placerar frågan om straff i förgrunden. Ett klart brott finns förstås, själva statsministermordet, men redan här kan säkert debatt uppstå.

Ska en mördare, om en sådan kan identifieras, dömas enbart för mord enligt brottsbalken 3:1, eller utgör ett mord på statsministern/regeringschefen i själva verket ett högmålsbrott enligt brottsbalken 18? Kanske med beteckningen uppror? Kapitlet om högmålsbrott är aldrig prövat i domstol i modern tid, varför prejudikat saknas.

Nå, själva mordet kommer väl att behandlas enligt den vanliga brottsbalken, men vad kan då tänkas hända med personer som deltar i konspiration eller liknande, mot den svenska överheten? Jag prövar här nedanstående paragraf 4 ur kapitlet om högmålsbrott, aldrig tidigare någonsin prövad – eller, jo, avfärdad den gången då jag ville att den beryktade ”Stockholms försvarsskytteförenings” aktiviteter skulle prövas enligt denna paragraf 4 rörande olovlig kårverksamhet. Det ville dock ingen myndighet.

Paragraf 4 lyder – känn på formuleringarna och känn efter om du tycker att paragrafen lämpar sig för vår skrämmande aktuella politiska situation:

Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för vilket det är bildat lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med penningar eller på annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

Går det att påstå att konspirationerna mot Olof Palmes liv, och naturligtvis också mot hans roll som svensk statsminister, faller under en paragraf som rör högmålsbrott?

Ja, det menar jag. Ta händelser som de fleråriga attackerna mot Christer Pettersson som den falskeligen utpekade ensamme gärningsmannen – olovlig kårverksamhet? Ja om alla de inblandade i försöken att snärja Christer Pettersson – poliser, jurister och statstjänstemän – samlas till en grupp skulle, menar jag, denna grupp i lagens mening kunna betecknas som just en kår, en mycket farlig kår.

Hela detta resonemang förutsätter dock givetvis en vilja från justitieministerns sida och nedåt. Jag har svårt att se en dylik rättsprocess i dagens situation, men jag måste förstår se framåt mot ett annat Sverige, då rak, hederlig rättvisa kan ha tvingats fram.

Det som händer i dag i detta Sverige är naturligtvis av ytterst illavarslande karaktär, och ärendet blir inte mindre oroande när svenska medier tar så till synes slumpmässigt upp fallet Palme i vid bemärkelse: vissa medier någon gång, vissa bara en gång, för att därefter hoppa över saken helt, trots att den befinner sig i ett nytt och avgörande intressant läge.

För den inte alltför väl insatta allmänheten – och vem är väl det? – måste dagens mediabild vara mycket förvirrande, och inte blir den klarare av den varje söndag visade Pilgrimsserien.

I den här söndagens avsnitt fick vi veta, i grova och råa presentationer, att säpointendenten Waltins inblandning i mordet på Olof Palme var total. Han lejde skytt ur sin personal, han fixade själv ett lämpligt vapen, han gav sin skytt slutinstruktion: han var alltså, enligt filmmanus, helt och fullt ansvarig för statsministermordet.

(Hur han hade möjlighet att i lugn och ro arrangera mordet trots att han blivit blixtsparkad förmäler inte historien. Men det kan ju hända så mycket i fiction…)

Här fick alltså den redan förut förvirrade svenska allmänheten ytterligare ett orosmoment i sin bild av Palmemordet (om han eller hon inte redan slagit av TV:n). Min ofta framförda kritik av den av Eva Hamilton sanktionerade ”fiktive” Leif GW Persson skärps. Allt känns så fel.

Om det funnes en rak och hederlig polis- och åklagarmakt skulle Leif GW för länge sedan ha kallats till förhör; om han hade kallat detta för ingrepp i en fri författares verksamhet hade väl den saken fått tas upp, men även en fri författare bör hålla sig till gällande lag. Menar jag att Leif GW bryter mot gällande lag? Jag är inte jurist av facket, jag håller frågan delvis öppen. Men konstaterar endast att en GW-signerad Palmedokumentär, faktiskt grundad och etablerad, skulle vara ytterst välkommen, i motsats till den nu, med pukor och trumpeter, presenterade ”fiktiva” Palmeversionen.

Men jag återgår till den olovliga kårverksamheten. Går det att bryta ut olika kriminellt tveksamma avsnitt ur det mörka kaleidoskop som vi har framför oss? Jag börjar, får vi se:

I Palmeärendet har ett stort antal åklagare figurerat, alla med en önskan att någon verklig mördare inte finge hittas: Almblad, Helin, Riberdahl, Morath, Blidberg, Skarp; ett axplock.

Har de bildat en ohederlig och ohelig kår för att dölja det stora brottets sanning? Det menar jag borde prövas.

Palmepolisers försök att snärja Christer Pettersson har varit så genomskinliga och oblyga att dessa poliser, tagna i grupp, måste sägas utgöra en kår ”som icke med vederbörligt tillstånd förstärker ordningsmakten”.

Domarmakten såg till slut till att Christer Pettersson inte klart friades men i varje fall inte fälldes: tingsrättens dom revs upp. Men under den inledande omgången i Stockholms Tingsrätt hade domare och nämnd klara möjligheter att genomskåda det material polis och åklagare lagt på deras bord, men underlät att göra detta. Den falska beskyllningen mot Pettersson löper som en röd tråd genom det över tusensidiga förundersökningsmaterialet: drog ingen domare de klara slutsatserna? Kåranda mellan jurister? Kanske lika strikt som mellan poliser?

Förundersökningssekretess har varit förundersökarnas käraste ord. Någon generell sådan finns inte. Allt material borde ha varit öppet, såvida inte domstol, i undantagsfall, medgett avsteg från den generella öppenheten.

Så sent som den 23 januari i år får jag denna gravt missvisande skrivelse från Palmeutredarna hos rikskrim:

Polisutredningen är en pågående förundersökning som omfattas av sekretess enligt offentlighet- och sekretesslagen (2000/400). Nu liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen. Ert brev föranleder ingen övrig åtgärd.

Så bort med tassarna, Sven Anér!

Jag minns min vänskap med DN:s kände polisreporter Massi Svensson. Massi möttes aldrig av liknande dekret under sin bevakning av över hundratalet mord. Han fick nästan alltid de besked han begärde, och förundersökningssekretess var något han mycket sällan stötte på.

Det kunde sägas – och sas också – att Massi hade satt sig i knät på poliser på fältet och alltför snällt och vänligt behandlade deras åtgöranden. Någon sanning kan ligga i detta, men viktigare var att Massi fick de svar han begärde; sen fick han själv sätta sig att bedöma och gallra.

Själv får jag aldrig annat svar från vare sig polis eller vice RÅ Skarp: förundersökningssekretess. Och när jag någon gång går vidare till domstol får jag för det allra mesta samma svar: förunderskningssekr…

Jag tror inte att myndighetens spets är speciellt riktad just mot mig. Bloggbesökare och gamla PALME-nytt-prenumeranter skriver och berättar för mig att de är exakt lika ovälkomna i RÅ:s och polisens enklaver.

Walkie-talkie- förekomsten, en masse, kring biografen Grand och Dekorima, togs aldrig på allvar upp av polisens utredare, utan det betraktades som något helt normalt att 40 st w/t fanns ute på stan denna fredagsnatt – i Christer Pettersons regi? Det känns som det gamla polissyndromet. Händelser noteras en och en, jämförs inte med varandra eller med den specifika situation som råder.

Hur Palmeutredarna kunde undgå att slå larm om w/t-förekomsten är svårfattbart. Eller hade varit svårfattbart om inte poliserna varit indoktrinerade.

Det kanske värsta: att se RÅ ranta upp till högsta domstolen med, som jag har kallat det, en påse nygamla vittnesmål som kunde tänkas fräscha upp den dittillsvarande – och i HD avfärdade – gamla bingen av gnäll på Christer Pettersson.

RÅ utsätter sig alltså för hånet att avfärdas av HD, i hoppet om att äntligen få Christer Pettersson fälld för ett brott som polis och RÅ själva falskeligen har riggat mot Pettersson; det är som om ordbehandlarens tangenter inte vill lyda mig.

Jag sammanfattar: I nära nog all mänsklig verksamhet gäller det att bedöma uppkomna slutsatser efter deras sannolikhetsgrad. Om jag i skolan satte decimalkommat ett steg fel och alltså fick en produkt som var tio gånger större än den korrekta, så borde jag raskt kunna konstatera att jag räknat fel.

Men den typen av kontroll tycks polis och åklagare sällan ha ägnat sig åt, naturligtvis eftersom de inte har velat. Jag har aldrig beskyllt poliser på fältet eller andra för bristande intelligens. Tvärtom, de har fått göra våld på sitt verkliga kunnande för att bli sina överordnade till lags.

Olof Palme fick inte ens den mordutredning han förtjänat. Hans mördare tog hand om mordutredningen. Bekvämast så.

Sven Anér

Marjasins hederliga debattförsök snöptes uppifrån

22.1.2013.

Det är kall kväll, och jag har just, med min fina administrativa hjälp, lagt fram de kanske mest dramatiska dokument jag någonsin hanterat i Palmeärendet, nämligen rikskriminalens hittills så väl gömda och skakande uppgifter om trippelkomplotten mot Olof Palmes liv.

Helt gömda har uppgifterna inte varit, men de har knappast tidigare kunnat passas in i den stora GW-karusellen. Det är när jag gör kopplingen mellan GW:s mycket klara utpekande av Säpo i den filmade Pilgrimsserien å ena sidan och det mycket klara utpekandet av Säpo, poliser och militärer i rikskriminalens brännheta Lingärde-PM Ai. 318-93 som trippelkomplotten mot Olof Palmes liv blir explosiv.

Saken togs alltså först upp av Ulf Lingärde 1993, promemorian gick till rikskrim och inte minst RÅ, men föranledde ingen märkbar reaktion. Promemorian blev inte utåt känd förrän 1997. Uppgifterna återkom 1995 vid en s k ”hörning” som dåvarande Palmekommissionen under Marjasin (senare omstuvad till granskningskommission) arrangerade, en hörning som så småningom faktiskt blev offentlig.

Jag återgav, i skrivelse till RÅ 2010, ett mycket dramatiskt avsnitt av denna hörning, som dock inte fick något genomslag hos vare sig makt eller media:

Inga-Britt Ahlenius (vid hörningen 1995): Du nämner ordet ”mullvad” i Palme-rummet, vad innebär det?

Ulf Lingärde: Innebörden av en mullvad är att det sitter en person som inte är bulvan men som sitter där och har andra uppdragsgivare och driver en annan politik. Antingen avslöjar han vad som försiggår där eller som påverkar de andra där.

Marjasin: Vem är den här mullvaden?

Lingärde: Kan jag säga det utanför protokollet?

Marjasin (svarar inte på frågan): Jag har läst ett papper här som jag tror du har skrivit /PM 318-93/ - är det Tommy Lindström du åsyftar?

Lingärde: Nej det är det inte utan det är en Säpo-intendent som satt med i början som heter Alf Karlsson. /Jämför ”Valtin” i Pilgrimproduktionen!/

Marjasin: Och vad innebär hans /Alf Karlssons/ medverkan som mullvad? Lämnade han uppgifter till någon obehörig eller?

Lingärde: Det kunde ju alltid inträffa att det dök upp något olämpligt i Palme-rummet, det vet jag inte om det gjorde, men det kunde man inte veta på förhand att det inte skulle göra. Sen måste ju PKK-spåret komma någonstans ifrån; det var ju inget Holmér uppfann. Det var ju något som SÄK lanserade före Palme-mordet. Om jag minns rätt så var det Näss som lät publicera PKK-spåret första gången.

Så långt detta sensationella avsnitt av Marjasin-kommissionens hörning med den tillkallade säkerhetsexperten Ulf Lingärde, vilken uppenbarligen utfrågades som mycket trovärdig. Alltför trovärdig, säkert, för de högsta makterna. Marjasin befann sig, möjligen utan att veta eller känna detta, på farliga stigar, och tämligen raskt efter denna just farliga ”hörning” var Marjasins saga all, efter uppgifter om väl yvig representation, uppgifter som kan ha kommit mycket lägliga för Rosenbad (om det var just Rosenbad som styrde).

Alf Karlsson är mycket riktigt av allt att döma ett av de namn som nämns också i Lingärdes ursprungliga PM, han är en av de 15 herrarna med F-markering. Alf Karlsson har ju också varit ingående behandlad av bröderna Poutiainen (finns nyligen på bloggen).

Som synes har Lingärde-affären berörts redan från 1995 (offentligt 1997), men behandlad tyvärr nästan enbart av undertecknad Anér. Sprängstoffet distribuerades på sin tid, senast under 2010, till alla stora myndigheter och medier, men genomslaget blev praktiskt taget noll.

Blir genomslaget noll i dag också? Jag tror inte det. För i dag har tillkommit Leif GW-filmernas trummande av framför allt det detaljerat beskrivna Säpo-spåret, och det är parallelliteten mellan GW (fiction, i filmerna) och GW (fact, som nyhetsrapportör 2011 och 2012 i SVT:s nyhetsdokumentär om det faktiska, verkliga Palmemordet) som gör att den i dag tämligen skräckslagna makten knappast kan släppa saken. Viktig i sammanhanget är givetvis just den blogg som du nu läser. Det mörka doket kan inte i längden dölja den bländande sanningen.

Fick jag då aldrig, under de första åren, ja, fram till 2010, någon som helst reaktion uppifrån, någon feed-back? Jag kan inte se det. RÅ, som jag alltid tillfrågade i första hand, hade ständigt samma svar i beredskap, ”förundersökningssekretess”, och på polissidan var det lika tyst.

Om jag får tala i egen sak så är det GW som, indirekt, har öppnat portar på glänt. Genom att mina attacker mot SVT och Eva Hamilton har blivit uppmärksammade har även de hittills hemligaste inslagen i denna mörka men alltmer gnisslande karusell fått mer spaltutrymme än jag själv väl fått under hela Palmeaffären (nåja, någon överdrift, kanske).

Den mycket fristående krönikören i Aftonbladet, Ronnie Sandahl, omnämnd nyss, antydde här om dagen att han mycket väl kunde tänka sig att saken raskt kommer i ett nytt läge: det är denna sorts tecken, dessa små getingstick, som gör att framtiden kan te sig hoppfull.

Jag riktar gärna kritik mot mig själv på en viktig punkt. Min ständiga kritik mot utredningen av Palmemordet kan ha tett sig staccatoartad, hoppande från tuva till tuva ute i myren. Helhetslinjer kan ha blivit avbrutna, stora ting har hamnat i skymundan, ibland under mycket lång tid. Sålunda har jag länge lämnat Lingärdes dramatiska PM och ”hörning” åt sidan.

Som försvar vill jag säga att den debatt jag hittills sökt föra har varit mycket ensidig, med tidvis enbart mig själv på estraden. En debatt som bedrivs öppet mellan ett flertal engagerade kontrahenter kommer alltid att, per automatik, ständigt beröra alla de viktiga händelserna i ett ärende. Ett inslag som Lingärdes PM skulle aldrig komma bort. Mina motparter bland myndigheterna har naturligtvis mycket definitivt bidragit till min tidvisa tystnad; det har ju varit avsikten.

Till sist: det är beklämmande att läsa mina tunga aggressiva, aldrig dementerade inlägg i den debatt som jag försökt påverka, inte minst kring 2010. Jag skrev sålunda år 2010 om händelserna år 1996, på det här sättet; jag uppvisar klar egeninsikt:

Det är ofta lämpligt, nödvändigt att, i synnerhet i en så stor affär som denna, rensa bort utanverket, att gå till kärnan. Och vad är kärnan i Palmeaffären? Kärnan är, utan tvekan, obehörig myndighetsinblandning, för att uttrycka det milt. Regeringen, Säpo. Var Marjasin farlig, och var det därför han fick gå?

Jag tror att det förhöll sig så. Jag var en av de drivande, som väckte viss kompletterande uppmärksamhet, i fallet Marjasin. När jag ser bakåt är min insats ingenting jag är stolt över. Jag forskade och letade med terrierns iver i Sigvard Marjasins försyndelser, av vilka inga var himlastormande och några obefintliga. Solkigt, men knappast mer.

En möjligen senkommen bekännelse.

Men jag ser nu framåt. Mot en tid där alla hittills slutna munnar och kassaskåpsdörrar öppnas och då bromsklossen professor Leif GW Persson tvingas in i den faktiska debatten och, varför inte, utfrågas vid en ”hörning”, lika klar och välstrukturerad som den Marjasin på sin tid ledde, på sin omedvetna väg mot stupet.

Säpointendent Alf Karlsson. Säpointendent Valtin. GW:s fräckhet är otrolig.

Sven Anér

En pilgrims död - ett hån mot Olof Palmes död

16.1.2013. Det har gått några dar, och tidningarnas spalter späckas inte längre av synpunkter på professor GW:s pågående filmproduktion. Jag sitter med de fantastiska DN-klippen framför mig, signerade Johan Croneman, och jag fortsätter att undra.

Här har en som synnerligen omdömesgill recensent betraktad journalist tagit en tidnings hela officin i anspråk för ett totalt, fläckfritt beröm av en filmsvit som samtidigt i ett konkurrerande blad nedvärderas till noll, strax under noll. Detta känns som presshistoria.

Allt är underbart, allt är otroligt, allt är fantastiskt. Jag går slumpmässigt in i ordflödet:

Fyra fantastiska timmar TV-dramatik väntar de närmaste söndagarna,

skriver Johan Croneman.

Och hör sen. Bonniers flaggskepp har talat, och styrman Croneman har hållit i megafonen. Måste jag blanda in Bonniers, en gång i världen min egen ägarfamilj som ung och möjligen oskyldig DN-reporter vid Tegelbacken? Ja, därför att denna mediaaffär har varit i säck innan den kom i påse. Croneman har vätt på tummen och känt efter hur vindarna blåst: GW måste stöttas!

Ingen etablerad kulturrecensent kan skriva på detta sätt, och framför allt kan ingen aldrig så etablerad kulturrecensent få sin redaktion med på dessa skrällande noter, inte sin chefredaktör – såvida inte allt varit bestämt på förhand: skriv nu djävligt snällt, Croneman! En order av ett slag som aldrig sätts på pränt eller mejslas i ord men drivs igenom med subtilare medel.

Bakgrunden är inte helt lättanalyserad. Dels föreligger en produktion som bör behandlas filmatiskt. Den filmatiska produktionen är lysande, säger Croneman.

Men dels bör hela konceptet granskas – och vilket är konceptet? Jag försöker komprimera. En av det svenska polisväsendets allt sedan Palmemordet dominerande och säkrast insatta gestalter, professorn i kriminologi Leif GW Persson, gick under åren 1986-2006 utan att säga ett ord om några skyldiga Säpotjänstemän i Palmeärendet och utan att demonstrera mot kollegernas med dunder och brak framförda beskyllningar mot en i sammanhanget oskyldig A-lagare.

Men år 2007 bränner det till, av okänd anledning. Mördaren och mordapparaten går att hitta inne hos den hemlighetsfulla säkerhetspolisen, allt prat om en skyldig A-lagare kan vi och GW glömma: dumheter, visst är det Säpo!

Den 14 december 1988 hämtade krinsp Thure Nässén Christer Pettersson hemma på loftgången i Rotebro, något som Leif GW uppenbarligen ansåg vara en perfekt polisiär hantering av ett statsministermord: bra, saken är löst.

Satt Leif GW den gången redan inne med sin nya sanning? Jag har bett RÅ undersöka, men hu så hemskt, så kan vi inte bära oss åt, ärendet avslås med kautschukstämpel, som på frihetstiden: Nej, Sven Anér, ad acta, förstår du väl!

Men detta avgörande viktiga problem försöker Croneman aldrig analysera. Allt vad polisen GW gör är rätt, och allt vad skriftställaren GW gör är rätt och dessutom lysande, på de litterära galaxernas isklara plan.

Lars-Erik Berenetts försupne militär är en liten mästerknorr. Jonas Karlssons överklassadist är bara helt enkelt genial, och Johannes Brost, ja, jösses, Johannes Brost är magnifik.

Croneman skriver som en volontär som uppmanats att säga ett vänligt ord men som exploderar. De tre aktörerna rev av några dagar på jobbet, Brost höll under premiärproduktionen mest tyst - men, jösses, magnifik!

Alex Schulman twittrade till DN och undrade över överdrifterna. Ja, det går att undra:

Helena af Sandberg /felstavad/ har ni heller aldrig sett bättre, hennes Jeanette Eriksson är skör som ett rö i vinden, skarp som en rakkniv, tvekande och dröjande och sörjande – men i den tystnad hon talar får hon allt sagt –

- Croneman kan inte ha skrivit sådant blaj utan att ha vadat styrd in i denna dubbla, trippla soppa. Journalister måste ha en kompass som inte får missvisa. Har Croneman bestämt sig för att djävlas, helt enkelt? Att ta död på Pilgrimmen genom att smörja honung och kristyr över hela schabraket?

Herbert Tingsten berättar i sina memoarer att han en gång bad sin kollega Johannes Wickman ta i lite grann i en utrikeskonflikt. Wickman tog i så att hans mellanstick fick motsatt verkan. Har Croneman varit en ny Wickman?

Till sist, för den här gången: naturligtvis är det det orimliga utgångsläget som har gett utslag. Ingen har riktigt vetat vad det är som visas på skärmen. Fact eller fiction? Eller båda delarna – plus money, money, mixat i en cocktail med bottensats av unket hån mot en statsminister, som statens agenter lejdes att mörda. Sven Anér

”Palme 3” – det var det förblindade hatet som dödade. Förblindade?

1.1.2013. Det var pressande att se detta avslutande avsnitt av ”Palme”. Pressande att se och höra dessa högt uppsatta personer uttala sig, personer som fortfarande finns med inom en inre cirkel som aldrig hörts om mordet annat än upplysningsvis, dvs till intet förpliktande.

Såg filmen framåt, mot mordets uppklarande? Nej, det var alldeles uppenbart. Inte en scen, inte ett ord såg framåt. Mordet är ett faktum. Hur det löses? Inte vårt bord, enligt filmmakarna. Inte vårt bord.

Jag har svårt att förstå hur de har känt sig när de så abrupt, så totalt bestämt sig för att ta avstånd.

Mordet har dock begåtts av någon person, några personer. Indirekt frammanade detta sista avsnitt bilden av någon enstaka förblindat hatgrubblande person som tänkbar, trolig mördare. Knappast en organisation, knappast en tung organisation. Tillbaka vid ”ensam gärningsman” – ja, sådana går aldrig att försvara sig mot, och de har tydligen varit svåra att hitta…

Så glöm allt detta, glöm mordet, glöm Dekorima, glöm Sabbatsberg. Sätt punkt, gärna med rött bläck om så önskas, med några ord av Anna Lindh om en Olof vi aldrig kommer att glömma.

Men glöm hur han dog. Hatet dödade honom. Lite allmänt, lite kusligt. Det får räcka med det. Att utreda mordet? Ja men det har vi väl polis till…

Sven Anér

Palme i TV: en återblick i återhållet lugn

26.12.2012.

Jag kommer från min TV-soffa, där jag sett första avnittet av ”Palme”; det är alltså morgonreprisen jag har sett. Och naturligtvis virvlar intrycken. Deyya är ju inte bara Palmes årtionden, utan i högsta grad också mina egna. Jag befann mig under dessa år på de publicistiska barrikaderna, onekligen.

Göran Greider har i en AB-krönika bl a skrivit att den socialdemokratiska rörelsens toppfigurer fick försvinna ur filmen; delvis kan jaag ge honom rätt, även om mnga av de stora fick framskymta: Ingvar Carlsson, Geijer, Schori – Erlander förstås.

Jag funderar över ett perspektiv. Många koryféer är i dag självfallet borta ur den aktuella bilden, varför, så vitt jag kunde uppfatta, samtliga intervjuer har gjorts före Olof Palmes död, ingen enda med Dekorima i fonden. Detta har självfallet varit ett avsiktligt valt grepp, men det borde ha understrukits bättre.

Det borde ha sagts när de viktigare intervjuerna gjordes, och i vilka sammanhang. När intervjuades Lisbeth Palme, till exempel? Det känns över huvud taget egendomligt att å 2012 höra ännu levande personer i dag framföra synpunkter om den ännu levande Olof Palme; det vill stocka sig. Palme kan iinte i dag behandas av i dag levande personer utan att det nämns att han i dag, sedan 27 år, är nesligt mördad vid Sveavägens Dekorima; det blir ett perspektiv som av wellpapp.

Naturligtvis reagerar jag, från min kanske speciella utgångspunkt, mot hans i dag så kritiserade familjs helt ofläckade framträdande – fanns en av sönerna f ö i ett i dag inspelat inslag?

Att jag ser detta första avsnitt av Palme-serien som ett försök till absolut äreräddning av den i mordet så klart involverade Lisbeth Öalme är självfallet. Detta är en klassisk metod: en person som utsätts för skarp kritik – jag tänker alltså främst på Lisbeth Palme – presenteras i sin vanliga enkla, flärdfria familjemiljö, varvid alla anklagelser från allmänheten förmodas falla platt till marken. Detta är politik, om skickligt bedriven kan jag ännu inte säga.

Mycket var intressant, i filmen, självfallet. Mycket var nytt, eller nästan nytt.

Olofs stringenta och västrukturerade retorik under kårhusockupationen fungerade ännu i dag. Jag fäste mig vid en kommentar: ”livet gick vidare ute i landet, och kårhusockupationen var det många som egentligen aldrig märkte” (fritt citat). Ja, det stämde i viss utsträckning in även på mig, fast jag då fanns tämligen centralt på TV:s samhällsredaktion. Märkligt hur ofta ”det lila livet” för att citera Harry Schein, tar över världens stora händelser: ”köpte du potatis?”

Börjar den verklige Olof Palme framträda? Ja, kanske. I vrje fall helylledelen av Olof Palme, och det var en stor bit.

Jag äterkommer till kommande avsnitt av TV-serien ”Palme”.

Sven Anér  

”Ny Palmeserie i SVT får skarp kritik” i DN – hittills av en person, nämligen av Sven Anér, utgivare av denna blogg!

18.12.12. Över ett helt uppslag, två nyhetsspäckade sidor, informerar DN.Kultur i dag om dagens rika publicistik kring Olof Palme, människan och mordet. Och för första gången, i varje fall under detta årtusende, får undertecknad Sven Anér stå som betrodd och ansvarsfull kritiker av SVT:s spektakulära Leif GW Persson-arrangemang, med fyra filmer kring tre för länge sedan utkomna böcker av denne flitige GW, inom trilogin ”Välfärdsstatens fall”. Jag ska strax återge de rätt långa DN-avsnitt som direkt apostroferar och citerar denne författare och forskare som sannerligen inte är bortskämd med publicity.

Men plötsligt återfinns jag som en fullt trovärdig yrkesman; det får jag ju tacka för, efter snart 27 år i denna mycket vrånga värld av lögn och falskhet.

DN:s Clas Barkman och jag hade ett telefonsamtal under måndagen, och tydligen valde DN:s redaktionsledning efteråt att ge mig så stort utrymme. Varför jag denna eftermiddag har svävat på ett par små moln, hela tiden beredd på att moln brukar upplösas i grått regn, mindre sällan i rejäla åsksmällar.

Det intressanta är ju vilken uppföljning som kan tänkas komma. Jag hoppas få medföljare i min klara kritik av ”duttandet” med fiktiva men mycket Palme-fokuserade TV-dokumentärer.

Själv kan jag i dag tillägga: SVT, starta omedelbart den stora faktaredovsiningen kring Palmeaffären och sänd parallellt med GW:s snabbskrivna scenarior. Tala om vad som är sanning!

Här ger jag SVT några tips om vad som bör komma med: Lisbeth Palme överger Olofs ambulans, Sven Anérs DVD-skivor från Tuna-mötet saboteras i myndighetsregi, samt rikskrims, Aftonbladets och Göteborgs-Postens hemlighetsmakeri kring Ulf Karlssons unika dokumentärbild, föreställande Lisbeth Palme vid Sabbatsbergsakuten, i fel kappa vid fel bil.

Mina bloggbesökare vet sedan länge vad jag talar om, vet att några dementier aldrig framkommit, men för den stora allmänheten är detta terra incognita: vad då DVD-skivor, vad då övergiven ambulans?

Skulle det kunna börja lossna nu? Åtskilliga prenumeranter och lösnummerköpare bör i dag ha tagit kontakt med Clas Barkman och DN Kultur och bett om ytterligare bakgrundsinfo – som sagt, kan det tänkas lossna? Hör av er till bloggen och kommentera, hör av er till DN Kultur och till RÅ och rikskrim och fråga:

Vad är det som händer?

Jag återger nu de avsnitt ur DN Kulturs stora dokumentära reportagesatsning där jag själv är direkt omnämnd:

I filmen nämns Olof Palmes namn åtskilliga gånger och faktiska sakuppgifter blandas med fiktion.

Det är den nära kopplingen i dramaproduktion till vad som hände i verkligheten, i samband med mordet, som har fått Sven Anér, en av privaatspanarna i den olösta mordgåtan att reagera.

I somras skrev Sven Anér ett brev till SVT:s vd Eva Hamilton och frågade om det var dikt eller verklighet som var utgångspunkten när man producerade ”En pilgrims död”.

I sitt svar till Sven Anér skriver Hamilton bland annat följande:

”Tack för ditt brev om Palmebevakningen. SVT spelar in och ska sända en fiktiv dramaserie om just Palmemordet. Den baserar sig på Leif GW Perssons bok. Detta har alltså ingenting att göra med nyhetsbevakning, ”Uppdrag Granskning” eller undersökande journalistik. Det är en helt fiktiv berättelse, som i någon mån handlar om vår samtid”

Jag har inte sett filmerna ännu. Men jag tycker ändå att Eva Hamilton på dett sätt försöker avsvära sig ansvaret för den här produktionen. Det är dags att lägga ned all fiktion som görs om Palmemordet och i stället koncentrera på fakta, vad som egentligen hände. Nu är det bara ett duttande i utkanterna där man inte tar ansvar”, säger Sven Anér. –

Sven Anér har varit privatspanare sedan mordet år 1986, Han har publicerat flera böcker om Palmemordet. Mellan åren 1993 och 2005 gav han ut PALME-nytt, ett nyhetsblad som riktade skarp kritik mot utredningen av mordet.

”Ibland måste man förstås kunna göra dramadokumentärer av verkliga händelser. Men när det gäller Palmemordet passar det inte. Svenska folket har under alla år matats med halvsanningar och kringsaker som lett ut hela frågan i ett sidorör. Varför ska SVT hålla på och dilla med detta i utkanten av Palmefrågan och inte ägna sig åt sakfrågorna”, säger Sven Anér.-

Som synes får jag stort och oväntat utrymme.. Är jag etablerad nu som en trovärdig veteranforskare? Med hakan stödd mot handen blickar jag på dessa tidningssidor ut över DN-läsaren, med böcker, böcker och papper, papper i bildens fond. Har något av detta i dag till slut koncipierats och publicerats till hederlig Palmeforsknings gagn? Får mina ord genomslag?

Hör av er på bloggen!

Sven Anér

DN: Utred!

16.12.12 Klas Barkman,DN red:

Jag noterar vår kontakt i dag, och jag sänder dig mitt andra brev till Eva Hamiton, vilket jag postar till SVT i dag!

Brevet ger mycket av bakgrunden, framför allt GW:s helt otroliga tvååriga konstaterande att mordet ägde rum inom

en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Ett konstaterande som, så vitt jag vet, aldrig har vare sig refererats eller kommenterats av någon annan än mig själv på min blogg!

Jag ser i dag SVT/Leif GW:s storsatsning på Palmemordets fiktiva (?) kringsnack som ett försök från det samlade svenska rättssamhällets sida att ge dess svenska allmänhet bröd och i varje fall skådespel i stället för det grymma gladiatorspel som fortfarande, ännu i dag, utkämpas på verklighetens arena.

Lite kittlande spänning långt ute i Palmemordets periferi, och allmänheten får låtsassanningar i ansiktet som våta trasor: det här är vad vi tänker berätta för er, allmänhet, och hör sen och framför allt tig sen!

Det blir spännande att se vad morgondagens presskonferens kommer att medföra. Vad som måste göras är förstås att omsider kontrollera om några väsentliga punkter i böckernas intriger kan ha dämpats ner i filmversionen, till exempel det klara utpekandet av Säpo för mordet i ”Faller fritt som i snö”. Men sådant görs ju inte i en handvändning.

Jag fick en känsla av att du inte svalde Eva Hamilton eller SVT eller Leif GW med någonderas hull eller hår! Bra om vi kunde höras i morgon tisdag em!.

Engagerad och oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

En pilgrims död

Blir namnet på Svt:s uppenbarligen mycket påkostade ”fiktiva dokumentärserie” kring mordet på Olof Palme, signerad Leif GW Persson. Serien bygger på GW: dokumentärböcker, där ”Faller fritt som i en dröm” (2007) har varit den mest uppmärksammade.

TV:s Eva Hamilton skrev till mig i juni 2012 bl a att denna dokumentärserie ingenting har att ”göra med nyhetsbevakning, med Uppdrag Granskning eller med undersökande journalistik. Det är en helt fiktiv berättelse, som i någon mån handlar om vår samtid.

Så långt Eva Hamilton, i somras. ”Helt fiktiv” – ja det går ju alltid att säga. Men genomföra, i praktiken. Leif GW Persson, Sveriges per definition störste och skickligaste akademiske kriminolog, har hela denna höst serverat faktiska dokumentärer om faktiska mord på faktiska personer. Nu är det meningen att svenska TV-tittare ska tänka om, i 180 graders vinkel.

Glöm att det handlar om den verklige Palme och glöm framför allt att serien inte preciserar den verklige mördaren, hu nej! I den bok jag nämner är mördaren mycket distinkt knuten till den svenska säkerhetstjänsten – men så är det väl inte i verkligheten, GW? Jo visst är det så, säger Persson varje år på Olof Palmes dödsdag, ”han föll offer för en konspiration med bl a säkerhetspersoner…”

Det Persson hade kunnat göra hade, menar jag mycket bestämt, varit en rejäl, konkret, faktisk genom gång av den pågående polisiära och åklagarledda s k förundersökningen i Palmeutredningen, men den mest dramatiska och den mest ostentativt olösta brottsutredningen i modern tid – ja, den hoppar GW över för att i stället kamma in betydligt mera money på en TV-stuvning av ett antal gamla GW-böcker.

Har någon på SVT tänkt igenom denna affär innan pengar till GW börjat skrivas ut?

Sven Anér

Gå in på min blogg, SvD:s filmkännare!

Till Karoline Eriksson och Jeanette Gentele, SvD Kultur!

Jag har med glädje uppmärksammat era båda inlägg kring ”Privatspanarna – Hassel”, där ni går in i de svåra svarta sakfrågorna kring ett skrämmande mord.

Jag skriver, utförligt och positivt, om era insatser på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot,com

och ber er ta del!

Vänlig, angelägen, oroad och kollegial hälsning, Sven Anér

SvD: ”Absurd Hassel om mordet på Palme”

23.11.2012. Recensioner börjar komma på rubrikens film; jag har idag tagit del av två: Jeanette Genteles i SvD och Jens Petersons i AB, ”En mycket udda film”.
Filmen har uppenbarligen väckt de båda recensenternas undran, men snarare ros än ris. Eftersom jag ingalunda är en modern cineast såg jag först åskmoln bakom adjektivet ”absurd”, men jag har under dagen insett att ”absurd” innebär ett mycket positivt laddat värdeomdöme. Som ”I väntan på Godot” är absurd, utan jämförelsedragning i övrigt.
Recensenternas innehållsredovisningar far och flyger och hittar knappast en gemensam nämnare. Knappast oväntat. Ordet ”absurd” dyker upp - ja ja, Godot igen.
Jag kallade filmen ”närmast naivistisk”, sedan jag sett premiärvisningen på biografen Grand (hur många gånger har jag inte i snart 27 år skrivit ”biografen Grand” för att undvika tvist med herrarna nere vid Strömmen?). I omdömet la jag in ”positiv förundran”, och det omdömet tycks alltså stå sig. Måns Månsson överlåter till åskådaren att själv ta ställning till hans filmer, och det kan ju vara en tanke.
På Grand klagade Lars-Erik Berenett vid det publika eftermötet en aning över den totala avsaknaden av manus – ja, även jag hade som ”cameoskådespelare” undrat och ibland känt mig trampa vatten. Jag gav i den något förvånande färdtjänstbussen praktiskt taget hela den faktiska bakgrunden till Palmeaffären, pratade halvtimmevis manusfritt till Måns Månssons egenhändigt skötta, i kurvorna skakande kamera. Av min långa text kom inte många meter med, men detta är en filmskådepelares lott.
Den absolut intressantaste synpunkten i de båda recensionerna var emellertid Jeanette Genteles, då hon i dag skriver:
Kan vi efter Måns Månssons tragikomiska iscensättning äntligen lägga denna ouppklarade tragedi bakom oss? Tror inte det. Världens dyraste mordutredning, nu uppe i närmare en miljard kronor, förblir ett öppet sår så länge den inte når sitt mål.
För den som i dessa 27 år förgäves har sökt övertyga olika redaktörer på Svenska Dagbladet om värdet av en korrekt bevakning av Palmemordet framstår Jeanettes mycket korrekta kommentar som sensationell, där den får stå oemotsagd på pränt i en av SvD:s spalter.
Jeanette Genteles ”Tror inte det” innehåller, i sin komprimerade konkretion, just den totala skepsis till detta förfalskningsdrama som vi, många läsare av SvD, hade velat läsa bredvid redaktören Linders porträtt och signatur.
Men flera närstående har nämnt för mig att jag kan inte få allt här i världen; det är nog så. Men jag är inte sparsmakad. Jag nöjer mig tills vidare gärna med detta ”tror inte det”, vilket bör ha fått SvD-personer i  de övre regionerna att rysa till. Eller kanske rent av vakna till.
Sven Anér

SvD: ”Alla pratar fiktion och förtal”

18.11.2012. Mina rader på  bloggen här om veckan kring ”Hassel – privatspanarna” lockade Svenska Dagbladets filmkritiker Karoline Eriksson till en engagerad kommentar på tidningens K-sida nr 5 den 16 november. Jag citerar ingressen:
Förra fredagen hade Måns Månssons ”Hassel - privatspanarna” Sverigepremiär på Grand i Stockholm (kommer simultant på bio, vod och dvd nästa vecka). Lars-Erik Berenett återvänder till rollen som Roland Hassel – här skickligt ryckt ur sin vanliga kontext –  en polis som inte kan släppa Palmemordet. ”Det är en ovanlig film, närmast naivistisk” för att citera privatspanaren Sven Anér som har en cameoroll. /Dvs spelar sig själv./
Jag ångrar bittert att jag inte gick dit eftersom den efterföljande frågestunden verkar ha varit ett av århundradets hittills mest minnesvärda. Bland annat namnger Anér den han anser är mördaren, live från scenen(”Det blev en applåd,” skriver han nöjt på sin blogg).
Karoline Eriksson, av vinjettporträttet ganska ung, representerar säkert en stor grupp inom sin generation: de har bara hört ett mummel om Palmemordet och de har just ingenting sett eller hört i sina medier. När nu Karoline konfronteras med en ”live”-presentation av föreliggande kalla fakta i ärendet blir hon förbluffad. Reaktionen är givetvis ett nederlag för de svenska medier som samfällt, i snart 27 år, undvikit verklig jordnära bevakning av Sverige största mord någonsin.
Blev hon läst av kollegerna på sin egen tidning? Svårt att avgöra; inga spår i spalterna så här långt. Men det kan ju tänkas att snacket går över lunchrummets caffe latte. Någon av hennes journalistutbildade kamrater borde ju förr eller senare ställa frågan ”Har Sven Anérs bok blivit recenserad eller över huvud taget blivit omnämnd i SvD?”
Jag har tittat i facit: svar nej.
Jag sände Karoline ett ex av ”Affären Anti Avsans” andraupplaga; kanske följer någon impact ( för att hämta ur det lätt svengelska språk som vi i dag bollar med, minglar med.)
Det slår mig. Visserligen kan jag tycka att jag i princip skriver lika väldokumenterat och stabilt som de kolleger som i dag ingår i nyhetsmediernas medlemsmatriklar, men jag måste ändå erkänna att en pappers- eller mediebaserad grundinformation kring ett stort ämne skapar den informativa bas från vilken just denna grundinformation kan börja sprida sig.
Jag möts nästan alltid, då jag inför en ny kontakt propagerar för mitt sega ämne, av motrepliken ”det har jag inte sett något om”, varefter en inledande presentation blir nödvändig. Och lyckosam? Ja, ibland. Kanske ofta.
Har då aldrig engagerade free lance journalister fått genomslag? Av egen kraft? Det kan diskuteras. Ta Wallraff och Råstam. Naturligtvis hade deras dramatiska reportage, kring tyska gästarbetare resp Thomas Quick, fått klent genomslag, om inte stora medier, med internationell etablering, hade slagit larm. Och normalt slås ju också larm, kring stora ting; det är en självklarhet.
Om det inte får slås larm kring en stor fråga som borde väcka stor debatt – ja, då är denna fråga stor men farlig. Kan den inte vara stor men ofarlig? Knappast, då hade den kommit ut i debatten. Kan den inte vara liten och ofarlig? Jo, i och för sig, men då hade centrala medier i stället med stor glädje kastat sig över den free lance journalist som är fräck och högfärdig nog att begära plats och respekt för vad som tycks vara allmänt dravel.
Jag redovisar förstås självklarheter. Men självklarheter som kan leda till att en rangerad filmkritiker på en stor daglig tidning utan att skämmas vågar bekänna sin totala okunskap rörande egendomligheter förknippade med en statsministers onda bråda död.
Jag kan ge ett område – av hundratals – där t ex Svenska Dagbladets än så länge inte särskilt förminskade medarbetarstab skulle kunna sättas in, förhoppningsvis med framgång, nämligen att i detalj kartlägga Anti Avsans antecedentia, långt innan han promoverades till råd- och riksdagsman.
Jag ger, i boken om Avsan, en noggrann redovisning av formalia kring hans engagemang och verksamheter sedan han inlett sin polisutbildning, men redovisningen skulle kunna fyllas ut med information som inte finns tillgänglig i de officiella papperen och som borde vara lättare tillgänglig för en stor tidning som sveper över sjoken av nyheter och tar upp väsentligheter. Naturligtvis påstår jag inte att jag skulle kunna allt detta, precis tvärtom!
Men det finns, i den samlade svenska mediebevakningen, nära nog inget enda exempel på att Anti Avsan på minsta sätt blivit pressbevakad på det sätt som brukar vara normalt rörande personer i blickpunkten. Jag ger tipset till SvD och alla andra medier: granska! (Kanske rent av Uppdrag Granskning, i dag ädelt förkortad till UG, sitt namn likmätigt skulle kunna granska?)
Börja med Anti Avsans kontakter med den svenska säkerhetspolisen, före och efter mordet på Olof Palme!
Så här, för att summera: Medier som inte vågar kontrollera lögner eller utreda sanningar har missuppfattat sitt revir, sitt uppdrag, sin position. Möjligen banalt, men mycket korrekt uttryckt.  Sven Anér

Hassel-filmen - tar Palmemordet på allvar

10.11.2012.  Efter lång väntan blev det fredagen den 9 november klart för urpremiär. Äntligen kunde Måns Månssons ”Hassel – privatspanarna” visas på biografen Grand vid Sveavägen i Stockholm, den biograf som har så många tunga minnen bevarade sedan timmarna före det stora svarta svenska mordet – ännu inte löst, heter det.
Det är en ovanlig film, närmast naivistisk, om en film kan vara det. Men klart i centrum står det märkliga faktum att mordet i dag är så nästan bortglömt och att makt och medier ägnar detta mord ett så förstrött intresse. Tyngdpunkt är en rekonstruktion av själva mordet, i anslutning till gängse beskrivningar av händelseförloppet, och självfallet kan alltid sådana beskrivningar ifrågasättas.
Lisbeth Palmes roll före och under och efter Dekorima har i filmen inte hunnit i kapp de senaste årens forskning, och de roller som några av de centrala vittnena tilldelas i filmen är milt talat i dag ifrågasatta.
Lars-Erik Berenett spelar den pensionerade Roland Hassel, med en dyster tyngd som gör intryck, inte minst hans hopplösa dialog med Göran Lambertz som oengagerad advokat; ointresserad av affären Palme ungefär som i verkligheten. Själv får jag ett par minuter under en symbolisk bussresa, där jag hinner ge en mycket klar beskrivning av min mörka syn på hela denna affär som drar ner den svenska rättsstaten i dyn; där har regissören Måns Månsson inte väjt för hårda sanningar.
Huvudintrycket är att detta mord verkligen tas på allvar, inte som något gammalt skillingtryck från forntiden som gärna kan glömmas.
Den ungdomliga och fulltaliga Grand-publiken vid urpremiären var klart entusiastisk, och när jag efter föreställningen stod på scenen och mötte bifallet fick jag en klar känsla, en klar förhoppning om en återgång till det genomskådande intresse som fanns vid början av 1990-talet men som sedan, i myndigheters och mediers hägn, har falnat och svalnat.
Jag fick från publiken frågan om jag kunde namnge Olof Palmes mördare. Det hade jag inga svårigheter med: rådmannen och riksdagsmannen Anti Avsan. Det blev en applåd .
En ovanlig film. Lite kantig, men just därför verkningsfull. Går nu ut på biograferna och hamnar nästa år på SVT, som är medfinansiär.
PS: I Expressen undrar en krönikör beträffande justitierådet Göran Lambertz insats, vilket är en undran som jag delar. Lambertz spelar advokat och gör i sin roll allt för att stoppa vidare utredning av Palmemordet. Detta är visserligen en attityd Lambertz intog när filmen spelades in, men ska attityden sägas vara Lambertz egen i dag? Sedan han bytt fot?
Det blir krångligt om en regissör ska växla mellan en skådespelares vanliga civila status och filmrollens. Jag själv uppträder i filmen i högsta grad som mig själv och uttalar mina egna oförytterligga åsikter; mot detta kan rimligen ingen kritik riktas. Men Lambertz uppehåller sig någonstans ute i cyberrymden och väcker efter vanligheten förundran. Jag skulle kunna önska att detta justitieråd definitivt kastade ämbetsrollen och utan munkavlar ägnade sig åt stora juridiska frågor som engagerad privatman.  
Sven Anér