Jag begär att bli åtalad. Sven Anér.

27.5.2013. Till RÅ. Ärende ÅM 2013/3787.

Med hänvisning till rubr ärende begär jag härmed att bli åtalad för

FALSK ANGIVELSE enligt BrB 15:6.

Jag har i skrivelser till socialstyrelsen, dnr 8.2-23202/2013-10, resp till sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, Filippa Reinfeldt, dnr I 5341, anmält, att socialstyrelsen nonchalerar dessa förfalskningar, resp att Filippa Reinfeldt hävdar att landstinget aldrig kan garantera inneliggande handlingars äkthet.

I ärendet har därefter bl a inträffat att varken socialstyrelsen eller sjukvårdslandstingsrådet avfärdat mina beskyllningar, däremot anfört vissa skäl till att ej gå vidare i ärendet; RÅ hänvisas till de aktuella handlingarna.

Därefter har överåklagare Hellstrand beslutat dela chefsåklagare Roswalls uppfattning att förundersökning inte ska inledas. ÅM 2013/3787.

Detta innebär, i ytterst tydlig klartext, att Hellstrand/Roswall beskyller mig för lögn och därmed för falsk angivelse i detta ärende.

Jag begär därför att jag omedelbart åtalas för

FALSK ANGIVELSE.

Jag försöker uppträda som en hederlig person. Jag begär att rättsstaten ska behandla mig som en hederlig person med rätt att prövas i domstol.

Det känns mycket viktigt att domstol får avgöra detta och sammanhängande ärenden.

Jag önskar omedelbart svar, dnr, samt namn på handläggare.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Finansministern: Ingrip mot Sth läns landsting!

21.5.2013. Till Finansministern!

Undertecknad Sven Anér anmäler härmed, för Statsrådets information och omedelbara åtgärd, ett märkligt agerande från Stockholms läns landstings sida, i ärende I-5341, vilket är direkt kopplat till minuterna som följde på mordet på statsminister Olof Palme.

Jag komprimerar, och jag hänvisar Statsrådet till de skrivelser som förvaras hos Stockholms läns landsting under diarienummer I-5341. Är finans fel departement, v g remittera rätt!

Sammanfattning: Jag begärde från landstinget ut kopia av Olof Palmes patientjournal från införandet mordnatten vid Sabbatsbergs akutmottagning.

Landstinget sände mig vad som angavs vara kopia av denna patientjournal, men jag hävdar att kopian tagits från en förfalskning, presenterad för mig vid ett personligt sammanträffande i maj 1989 mellan mig och dåvarande rikskriminalchefen Tommy Lindström, varvid denne hävdade att de klara diskrepanser i utstämplingen av ankomsttiden till Sabbatsberg härrörde ur ett kopieringsförfarande, vilket enligt Lindström hade ”förändrat den aktuella siffrans, en 5:as, struktur”. Lindströms påstående var falskt den gången, och det är lika falskt i dag. En äkta siffra, antagligen en 8:a, hade förvanskats/förfalskats till en 5:a, uppenbarligen i syfte att till synes förkorta ambulansens sanna körtid Dekorima-Sabbatsberg med 3 minuter. Journalen är i dag återförfalskad. Se tre klargörande bilagor!

Landstinget hävdar nu, i det senaste brev jag erhållit, att

landstinget inte har någon rättslig möjlighet att utreda om en patientjournal har blivit förfalskad.

Jag är förbluffad över påståendet. Skulle svensk statlig myndighet inte ha någon skyldighet att ansvara för hos myndigheten inneliggande dokumentation? Jag anhåller nu att Statsrådet omedelbart, och med kraft, går in i detta ärende, med dess förgreningar och utvikningar. Min klara förmodan är att jag inte skulle ha fått ett svar liknande detta om inte ärendet gällt en så allvarlig och central fråga som det enligt uppgift fortfarande olösta mordet på dåvarande statsministern Olof Palme.

Sänd mig omedelbart dnr och namn på handläggare samt Statsrådets första kommentar! Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39. 018-15 12 79.

./. 3 bil.

”Det kan jag inte hjälpa er med…”

13.5.2013.

Jag känner och jag medger att mitt liv just nu pyser av egocentricitet. Jag har svårt att tänka på annat än myndigheters dubbla förfalskning, svårt att läsa annan text, t ex skönlitterär, med koncentration och behållning.

Jag känner igen situationen, känsloläget. Då jag väntat på ett besked som antingen skulle föra mitt aktuella ärende framåt eller lägga det på ad acta-hyllan att samla damm.

Jag måste fundera: är jag så märkvärdig att jag aldrig gör något fel, att jag aldrig kan acceptera mothugg?

Låt mig börja med dagens kusliga journalbladsmanipuleringar. Nej, här har jag sannerligen inte gjort något fel. Den aktuella eländes ”5:an” är bevisligen, inne hos Tommy Lindström på hans tjänsterum år 1989, så förfalskad den kan bli, från en ”5:a” till ett ”S”. Där finns från min sida ingen tvekan.

Heller ingen tvekan om ärendets tyngd. Om samhället slappt nöjer sig med att konstatera att ”det har kört ihop sig” är detta samhälle på glid, och om det sedan visar sig att de grundfalska försöken att lägga till rätta är minst lika kriminella, ja då finns ingenting kvar, inom en korrekt byråkrati.

Jag opponerar mig självfallet inte mot den korrekta byråkratin. Den må vara stelbent och torr, föga empatisk, men så länge dess fakta är oantastliga finns förstås ingenting att anmärka. Det är när denna stelbenta och torra byråkrati samvetslöst utnyttjas för dunkla syften som slussar och dammluckor öppnas.

För då används byråkratins goda rykte till ondskans camouflage, varvid samhällets snärjs i ett otäckt nät av falskhet. Ett nät som borde ha fångat de kriminella, men som nu i stället fångar och binder samhällets heder.

Kan då inte fel uppstå? Jo, självfallet, banalt självfallet. Oavsiktliga fel uppstår alltid, och dessa ska snarast rättas. Nationalencyklopedin skickar ett rättelseblad med varje band, och Svenska Dagbladet korrigerar numera ner till minsta lilla fullt uppenbara lapsus.

Det är när felen uppstår vid datorn eller skrivbordet, genomtänkta, cyniskt avsiktliga, som de blir farliga. Och dessa fel rättas endast när rättsstaten gör en pudel, och detta sker inte ofta. Rättsstaten vill inte gå fram och berätta att det här gjorde vi med flit.

Om dessa avsiktliga fel ska kunna påtalas måste initiativet komma från fristående, orädda instanser, och sådana är sällan lätta att hitta.

Låter jag uppgiven? Ja, det är inte utan. En god vän sa här om dagen att ”du är det envisaste jag vet”. Beröm eller inte? Mest beröm men också någon undran. Det är i detta glapp mellan beröm och undran, mellan vitt och svart jag sitter. Måste jag framhärda? Måste jag offra en lugn söndagseftermiddag, med en neutral bok som avslappnande läsning, för att i stället binda ilskna vindlingar vid den entledigade polisöverintendenten Tommy Lindströms kriminaliteter?

För att ta till ord som kanske är överord: måste jag offra min andliga frihet, om jag har någon?

När nyssnämnde Tommy Lindström inför Stockholmspolisens internutredare ombads förklara varför så mycket vilsna pengar hamnade på en oauktoriserad personalskiva i Bindefeld-formatet blev hans ständiga svar:

”Det kan jag inte hjälpa er med…”

Skulle Lindström, med sin totalt oredovisade Palme-natt, kunna redovisa sanningarna kring Olof Palmes patientjournal? Det skulle han säkert kunna, men han valde nog att artigt konstatera att

”det kan jag inte hjälpa dig med”.

När jag frågar Lena om hon sett mina glasögon brukar hon svara att

”det kan jag inte hjälpa dig med”

Tommy Lindströms mantra kan sträckas ut till tiotals, hundratals statstjänstemän inom Palmesfären, vilkas svar på närgångna frågor alltid blir:

”Det kan jag inte hjälpa er med”. Sven Anér.

PS: I Åkersberga, är det visst, sitter i denna dag denne före detta överpolisintendent, fräsch och tillgänglig men aldrig störd av nyfikna kriminalinspektörer. Tommy får aldrig den närgångna frågan om vad han egentligen gjorde under den långa vinternatten då Olof Palme dog, och han utfrågas heller aldrig om sin position som femtonde man på listan över

”poliser, militärer och säkerhetspersoner” / Leif GW Persson/,

alltså de femton presumtiva högförrädare som Sigvard Marjasin, ännu ej entledigad ordförande, kunde registrera under beteckningen ”Palmekommissionen 1995-05-02. Dnr 95-10”.

Sen fick Marjasin gå. DS

Intimt samarbete SÄPO – Sth-polisen under mordnatten! Bröderna Poutiainen gör den avgörande viktiga analysen!

6.1.2013. I sin bok ”Inuti labyrinten”, kapitel 17,

Var fanns SÄPO under mordnatten?

redovisar Kari och Pertti Poutiainen mycket noggrant, klart och välstrukturerat, det delvis med lögner fördolda samarbetet mellan ledningen för SÄPO och ledningen för den öppna polisen under timmarna närmast efter mordet.

När Leif GW Persson i dagens Aftonblad lägger skulden för mordet på Olof Palme helt på SÄPO och lika helt friar den öppna polisen, motsägs han på sida efter sida av de mycket systematiskt arbetande bröderna Poutiainen. Ett mycket klart samarbete blir synligt, och det verkar uppenbart att SÄPO i stor utsträckning använde sig av Stockholmspolisens tjänster vid avrättningen av den svenske statsministern.

Varje kapitel i ”Inuti labyrinten” avslutas med en komprimerad sammanfattning. Jag återger nu hela den resumé som fogas till detta kapitel 17:

Säkerhetspolisen fick /officiellt, min anm!/ kunskap om mordet genom att en journalist från tidningen Expressen ringde omkring kl 23.40 och frågade om det var bekant att statsministern skjutits. Denna förfrågan ledde inte till någon häftigare reaktion i SÄK:s ledningscentral. Först tio minuter senare, när ytterligare en förfrågan med liknande innehåll inkommit, kontaktades Stockholmspolisens ledningscentral. Och sedan väntade man 15 minuter till innan SÄKs beredskapstjänstgörande intendent, Alf Karlsson, underrättades.

Över huvud taget verkar säkerhetspolisen ha haft en ganska sorglös attityd till mordet. När en av Olof Palmes livvakter, John-Erik Hahne, en dryg halvtimme efter skotten ringde SÄKs ledningscentral och frågade om händelsen fick han bara en förströdd kommentar om att ”statsministern var visst skjuten”. SÄK:s slöa och oengagerade inställning gjorde Hahne upprörd. Han tvingades ringa krimjouren för att få bättre information.

På Sabbatsbergs sjukhus vägrade Lisbet Palme genomgå ett formellt förhör med personal – Sture Lingsberg och Agneta Lund – från krimjouren. Däremot kunde hon tänka sig att bli förhörd av säkerhetspolisen. Kriminalkommissarie Sievert Lindahl vid krimjouren kontaktade därför SÄK och fick löfte om att säkerhetspoliser skulle skickas till sjukhuset. Ingen enda infann sig dock. Detta var anmärkningsvärt också med tanke på att regeringen väntades till Sabbatsberg, och SÄPO hade ansvar för statsrådens livvaktsskydd.

Lingsberg och Lund hade faktiskt väntat sig att finna SÄK på plats redan när de själva anlände.

Säkerhetspolisen tycks alltså ha varit synnerligen passiv under mordnatten. Detta gäller i alla avseenden utom ett: enligt kommissarie Rolf Fredriksson (teknisk chef i Stockholmspolisens ledningscentral) var det ”en massa folk från SÄPO i Stockholmspolisens SBC ”/sambandscentral/. Detta är förvånande eftersom ingen av SÄPO-cheferna, när de hörs av juristkommissionen, säger att personal ”en masse” skulle ha skickats över till polisen på den öppna sidan. Tvärtom hävdar till exempel P-G Näss, dåvarande chef för kontraspionaget, att SÄK inte lade sig i de inledande åtgärderna utan höll sig i bakgrunden.

Till detta kommer att enligt Gösta Welander befann sig chefen för terroristroteln, Alf Karlsson, ”hela tiden” i Stockholmspolisens ledningscentral som förbindelseman. Något som Karlsson själv, enligt juristkommissionen, märkligt nog förnekar. Han hävdar att han över huvud taget inte satte sin fot i ledningscentralen på den öppna sidan.

Också SÄPO-kommissarien Christer Granqvist – som under natten arbetade som radioexpeditör direkt under Alf Karlsson – berättar för kommissionen att ”Alf Karlsson begav sig i ett tidigt skede till Stockholmspolisens lc /ledningscentral/.” Inför de här motsägelserna gav juristkommissionen upp. Man lämnade frågan hur sambandet mellan Stockholmspolisen och SÄPO gick till under mordnatten outredd. Precis som man gjorde med frågan varför ingen från SÄK infunnit sig på Sabbatsbergs sjukhus.

Det torde vara helt klart att Alf Karlsson verkligen befann sig hos polisen på den öppna sidan. Frågan är varför han förnekade detta. En möjlig förklaring är att SÄPO inte alls höll sig i bakgrunden, som bl a P-G Näss påstått, utan mycket aktivt deltog i verksamheten i SBC. Och Karlsson (liksom de övriga cheferna inom SÄPO) vill inte att detta ska framgå, eftersom SBC (som till exempel parlamentarikerkommissionen kunde konstatera) inte gjorde sitt jobb. Genom att påstå att man höll sig i bakgrunden slipper man frågor om SÄPO:s roll i de underlåtenheter och fördröjningar som förekom.

Förneka allt så faller ingen skugga på SÄK.

Det finns fler omständigheter som pekar mot att säkerhetspolisen långt mer aktivt än man vill medge deltog i spelet i Stockholmspolisens ledningscentral. Till exempel berättar Rimborn /kommissarie vid Stockholmspolisen/ att när han kom till SBC hördes han allra först av säkerhetspolisen, med SÄPO-chefen Hjälmroth i spetsen, i ett separat rum. Först efter detta förhör fick Rimborn informera polisen på den öppna sidan.

Stockholmspolisen kom alltså i andra hand trots att man formellt höll i verksamheten i den egna ledningscentralen. Uppenbart är att SÄPO inte alls höll sig i bakgrunden.

Hjälmroth påstår att han gick över till Stockholmspolisens SBC omkring kl 01.50. Denna tidsuppgift kan omöjligen vara korrekt, vilket bevisas av bland annat ett TT-telegram som gick ut kl 01:51. Säpo-chefen befann sig i ledningscentralen hos polisen på den öppna sidan betydligt tidigare!

Hjälmroth tycks medvetet vilja tona ner sin egen roll. Han berättar till exempel inget – varken för jurist- eller parlamentarikerkommissionen – om att han förhörde Rimborn.

Men det är inte bara kring SÄPO-chefen som tidsuppgifterna är tvetydiga. De gäller också andra befattningshavare inom SÄK. De uppger för juristkommissionen att de kom till jobbet vid andra tider än de som finns noterade i SÄPO:s loggbok.

Över huvud taget är bilden otydlig kring säkerhetspolisens förehavanden under mordnatten. Några raka besked har inte gått att få. Det här ger intryck av att man döljer något. Vi vet – från tidigare kapitel – att SBC var lamslaget på ett sätt som är svårt att förklara annat än som en följd av att vissa ”element” medvetet bromsade verksamheten. Fanns dessa ”element” inom säkerhetspolisen? Är det därför det inte går att få klara besked om SÄK:s göranden och låtanden under natten?

Lögnen är en del av kulturen i en säkerhetstjänst. Man kan därför aldrig ta för givet att det som berättas av tjänstemän med anknytning till säkerhetsintressena är sant. Ett klassiskt exempel är förre CIA-chefen Richard Helms. Han åtalades i slutet av 70-talet för att ha ljugit för ett kongressutskott.

Buggningsutredaren, chefsåklagaren Jan Danielsson.
Svenska SÄPO är naturligtvis varken bättre eller sämre än sina utländska systerorganisationer: man har erkänt att man ljög systematiskt för att vilseleda Frågan är bara hur mycket man från SÄPO:s sida har ljugit om mordnattens händelser.

Så långt bröderna Poutiainen om detta ytterst centrala avsnitt av händelserna under mordnatten och under den tid som följt.

Hur stämmer nu denna noggranna redovisning med Leif GW Perssons blanka påstående i dagens Aftonblad, där han friar Stockholmspolisen från varje brottsmedverkan och lägger all skuld på SÄPO? Den stämmer förstås inte alls. I själva verket tycks det vara uppenbart att det varit Säpo som varit initiativtagare till konspirationen och utgjort den högsta ledningen för mordets handhavande och skötsel, samtidigt som SÄPO valt att använda sig av Stockholmspolisens tjänster. Denna Stockholmspolis hade resurserna, de nära resurserna ute på gatorna och inne i sambandscentralen.

I själva verket har mordet skett i ett väloljat samarbete mellan Stockholmspolisen och SÄPO, två instanser vilkas uppgift det varit att, gärna med sina egna liv om så erfordrats, värna om sin statsministers liv.

Jag söker en anledning till att GW så ostentativt kopplar loss Stockholmspolisen från varje medverkan, trots att han självfallet bl a har läst ”Inuti labyrinten”. Här hittar jag inte koden, men det är ju tänkbart att Leif GW nu har bestämt sig för att sluta mumla utan ge oss klartext i stället.

Alldeles klart och tydligt är dock, denna söndag, medan SVT fortsätter att hamra sin trailer för ”Mordet på Olof Palme”, som om dessa spelfilmer verkligen skulle ge sanningen – vilket de kanske ger; ja mina bloggbesökare märker hur förvirrad situationen är.

Inte blir den mindre förvirrad av att Eva Hamilton och hennes kolleger inom TV-nomenklaturan tillsagt såväl Text-TV som inte minst Uppdrag Granskning: ingen faktabevakning av Palme-mordet! Håll tassarna borta!

Det börjar bli för många snubbeltrådar i denna härva. Och för litet av den röda tråd som dock framträder allt klarare. Obevekligt klarare.

Sven Anér