Spola kröken, kungen?

31.5.2011 .”Nemo saltat sobrius” , ingen dansar nykter, är ett slitet proverb. Naturligtvis innehåller de tre orden en sanning. Får jag störa en minut med egen erfarenhet. Ja, det är ändå snabbare gjort: ingalunda absolutist fram till februari 1980, därefter absolutist, faktiskt en mycket sträng sådan. Jag har i över 31 år druckit endast kranvatten, Ramlösa vid festliga tillfällen.

Hur har det gått då? Tackar som frågar: bra. Då och då har jag väl sett på mina medmänniskor med antydan till visst stöddigt moraliserande, annars lugnt. Hopp över skaklar har inte känts lockande, helt enkelt.

Det som tycks framstå som helt klart är kungens intresse för starka drycker, i Noppes och Ajes och de andras lag. Rejäl alkoholförtäring har uppenbarligen varit påbjuden när kungen träffar the boys in the back room, här gäller det att koppla bort bekymret med tronen och spiran och drottningen, lossa på slipsen, vi är väl för fan människor…

Det är i den miljön av, i klartext, för mycket sprit, som monarkens och monarkins bekymmer bör ses. Ingen dansar nykter, och onekligen dricker ingen nykter. De drycker som intas i Noppe-gänget (på dennes egen klubb, minsann) är obegränsat tillgängliga, och om barnotor bryr sig ingen. Sprit, som finns framställd, dricks så länge sprit finns att dricka – detta vet de allra flesta i detta land, inget stort forskningsrön.

Om Noppe en afton hade låst sin klubb, och kungen i stället t ex hade gått med sin drottning och sett Aida från den kungliga teaterns kungliga loge – ja, det hade inneburit en kulturrevolution, en social revolution. Kungen skulle ha börjat se andra ting. Inga märkligheter, efter spritens falska krydda. Konversation med aningen av tanke, kanske. Om jag låter  svavelosande så tar jag risken.

Det speciella sus, som följer med ”in i dimman”, har tydligen följt de kungliga övningarna, och i detta sus av klirr och Burt Bacharach försvinner rätt mycket av vett, rätt mycket av sans, i de slitna groggvitsarnas spår.

Kultur är farlig att visa upp som generellt skådebröd. Kultur kan föda hyckleri. Men drajare (ta det försiktigt med martinin!) skapar ingen kultur alls, endast näktergalningarnas trötthet.

Var det här självklarheter? I så fall en sorts självklarhet som aldrig nämnts i klartext i det våldsamma svall av synpunkter på monarken och hans ensliga ö. Spola kröken – en tanke, kungen? Kanske är det så enkelt?

Sven Anér

Ur svenska hjärtans djup en gång

en samfälld och en enkel sång (kaffeflickorna doar i fonden)

som går till kungen fram!

Var honom trofast och hans ätt,

gör kronan på hans hjässa lätt,

och all din tro till honom sätt,

du folk av frejdad stam! (Mille och gänget)


O Konung, folkets majestät

är även ditt: beskärma det

och värna det från fall!

Stå oss all världens härar mot (se upp Nato och dumma moskoviter!)

vi lägga dem inför din fot –

en kunglig fotapall


Men stundar ock vårt fall en dag,

från dina skuldror purpurn tag

lyft av dig kronans tvång (kalla på Vickan och Daniel!)

Och drag de kära färger på

det gamla gula och det blå

och med ett svärd i handen gå

till kamp och undergång! (Undergång?)



Och grip vår sista fana du

och dristeliga för ännu

i döden dina män! (Nu kör det ihop sig, kungen!)

Ditt trogna folk med hjältemod

skall sömma av sitt bästa blod

en kunglig purpur varm och god,

och svepa dig i den. (Måste vi?)


Du himlens herre, med oss var

som förr du med oss varit har,

och liva på vår strand

det gamla lynnets art igen

hos Sveakungen och hans män (Noppe och grabbarna)

och låt din ande vila än

ut över Nordanland!

När sjöngs hela Kungssången sist? Kan jag undra. SA

Öppet brev till förundersökningsledaren i Palmeärendet, vice RÅ Kerstin Skarp

31.5.2011. I går, dagen före utgivningen av min senaste bok, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, får jag ett antal meddelanden från dig, vice RÅ Kerstin Skarp, där du klart markerar ditt närmast aggressiva ointresse för mordet på en statsminister, utfört enligt min mening av en polis, domare och moderat riksdagsledamot.

Du drar dig undan: ”Föranleder inte någon åtgärd. Ad acta” Jag kan direkt ge ett förslag till åtgärd: konfrontera Palmemordets båda huvudvittnen, Anneli och Anki, med Anti Avsan, och publicera samtidigt de åtta förhören med de båda unga kvinnorna samt upplysningsförhöret med Anti Avsan – en information till svensk allmänhet som borde varit självklar.

Då kunde det börja hända någonting, men detta hade varit mot dina intentioner. Du vill ha icke-aktivitet, tystnad, och du påtar dig därmed i praktiken rollen av en sammansvuren. Avsan kunde ha hörts i slutet av november 1992 (eller i mars 1986?) och då konfronterats med de båda kvinnliga vittnena, med klarhet som följd, men en sådan åtgärd har RÅ-ämbetet ständigt motsatt sig, nu senast med dig som den bestämmande.

I ett normalt rättssamhälle skulle du för länge sedan varit bortkopplad och ersatt med en kollega av heder och integritet, men Palmemordet hanteras inte av ett normalt rättssamhälle.

Jag vädjar till köpare av DE SAMMANSVURNA och till bloggbesökare: slå larm överallt där larm kan slås, hjälp till att skapa opinion för just heder och integritet! Låt inte Palmemordet kastas olöst på sopbacken!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Till Riksåklagaren

29.5.2011. Riksåklagaren: Jag inger härmed min senaste bok

Palmemordet:  DE SAMMANSVURNA

och önskar:

dnr och namn på handläggare för denna bok samt

svar på frågan: Har RÅ något att invända mot de sakuppgifter som föreommer i boken?

Sänd mig i så fall förteckning på dessa invändningar och ev förslag till rättelse i förekommande fall.

Jag bifogar även ett brev från gårdagen till Norsk Filminstitutt, skrivet som ett led i mina försök till objektiv, opartisk och korrekt internationalisering av Palmeutredningen.

Även justitieministern har fått DE SAMMANSVURNA, och jag kommer att delge RÅ statsrådets kommentar då den har inkommit.

Jag understryker mitt önskemål om omedelbar handläggning! Skulle RÅ rikta krav på rättelse på någon punkt önskar jag givetvis kunna ta ställning omedelbart.

Självfallet kommer jag i mina meddelanden från förlaget att informera om de svar som inkommer eller ej inkommer från RÅ.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Medlem av SJF och SFF.

./. 1 st bok..

Till Norsk Filminstitutt

28.5.2011.

Norsk Filminstitutt

Dronningegate 16

N-0104 OSLO. Norge.

Idé kring en produktion i Palmeärendet, i anslutning till den förnämliga dokumentären om Moen i Trondheim.

Jag är journalist och författare, tidigare TV-producent vid SVT, och jag har skrivit flera böcker och utgivit debattidskrifter kring mordet 1986 på den svenske statsministern Olof Palme.

Jag blev skakad då jag just såg Moen-filmen, som ju otvetydigt visade på inte bara slarv utan direkt illvilja från åklagares och polisers sida. Exakt samma inställning, samma typ av händelser, har, enligt min bestämda mening, ådagalagts under de över 25 åren av s k utredning av Palmemordet.

Jag sänder om några dagar mina båda senaste böcker i ämnet. ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2009, samt den snart utkomna

”DE SAMMANSVURNA”, 2011.

Min tes, här givetvis mycket komprimerad, är denna:

Den svenske riksåklagaren, RÅ, och den svenska rikspolisstyrelsen, RPS, är själva direkt kopplade till mordet på Olof Palme år 1986 och har därför drivit aktuell utredning mot bättre vetande. Hösten 1988 lät dessa myndigheter misstankar om skuld falla på missbrukaren Christer Pettersson, trots att denne blev utpekad endast på deras egna tillverkade falska indicier.

Sålunda påstods Pettersson ha varit sedd på en plats I Stockholms city kl 23.10, och hunnit mörda Palme kl 23.28, trots att polisens fem egna, nyktra och trovärdiga vittnen samstämmigt förklarade omedelbart efter mordet den 28 februari 1986 att den person som vittnade att han sett Pettersson kl 23.10 i själva verket inte kom till platsen, biografen Grand vid Sveavägen, förrän kl 23.30. Parallellt har RÅ och RPS tillverkat ett s k telefonavlyssningsprotokoll som sagts visa att ett samtal från vittnet, Roger, till en av polisen avlyssnad knarklangare, Sigge, skulle ha ägt rum kl 23.15-21. Men vid denna tidpunkt hade, som nämnt, Roger ännu inte kommit till biografen Grand, varjämte det kan anses stå utom allt tvivel att Sigge inte befann sig vid sin bostadstelefon under denna tidrymd. Till råga på allt visar polisens ursprungliga protokoll att den som enligt telefonavlyssningsprotokollet någon gång skulle ha ringt hem till Sigge vore Sigges bror, också med förnamnet Roger! Denna diskrepans har myndigheterna aldrig förklarat.

Jag utpekar vidare, i mina båda senaste böcker, dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sverige riksdag Anti Avsan för mordet på Olof Palme. Denna anklagelse från min sida har aldrig motsagts av Avsan själv eller dementerats av nyssnämnda RÅ eller RPS; jag har endast fått höra att ”förundersökningssekretess råder”.

Där står saken i dag, på många punkter så lik Moen-skandalen. Christer Pettersson släpptes så småningom av brist på bevis (blev aldrig formellt friad av hovrätten) och fick viss kontant ersättning, men detta var inte RÅ:s och RPS förtjänst – tvärtom. Så sent som 1998 gick RÅ upp till Högsta Domstolen för att begära resning av hovrättens dom – men fick avslag.

RÅ söker resning i ett ärende som han själv falskeligen har arrangerat – djupare går inte att komma. Nå ja, Moen-affären visar som sagt paralleller. Denna Palme-affär, med förgreningar, ligger som ett tungt åskmoln – eller säg askmoln i dag – över hela det politiska Sverige, rättsstaten Sverige, polisens Sverige – och inte minst det mediala Sverige, där min första bok, om Avsan, inte har fått recenseras i någon stor tidning och där jag har fått uttryckligt besked från RÅ att jag ska sluta att störa ämbetet.

Ingen av mina sakuppgifter – från det att jag började bevaka Avsan-affären hösten 2007 – har någonsin dementerats över huvud taget; det är uppenbart att svenska myndigheter fruktar öppen rättegång i ärendet. Detta är anledningen till att jag vänder mig till Norsk Filminstitutt. I Sverige är vi hemmablinda och hemmarädda. En norsk produktion skulle på ett helt annat sätt se öppet och opartiskt på detta stora svarta ärende och inte väja för myndigheters dekret.

I Sverige har nyligen spelats in en dokumentär av fact/fiction karaktär, vilken delvis berör Palmemordet; i vilken utsträckning vet jag ännu inte, eftersom filmen inte är färdigklippt; biopremiär kring jul, sändning bl a SVT (och NRK?) under 2012. Viss sekretess råder kring filmen, och som medverkande expert kan jag ännu inte tala fritt. Filmen ger dock ingalunda den totala Palmemordsbilden utan snuddar vid denna på ett mer filosofiskt plan.

En NRK-film om detta stora mörka kapitel i svensk och därmed internationell nutidshistoria skulle, det är jag förvissad om, rensa dimmorna, bryta isen.

Jag sätter stort värde på en kontakt.

Sven Anér. Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge. Sverige. (46)174-500 66,

Kort CV. Född 1921, stud-ex Uppsala 1939, fil kand Uppsala 1946,  civilekonom Stockholm 1947. Dagens Nyheters redaktion 1948-62, SVT 1963-71, därefter frilans TV-producent, journalist och författare, 32 böcker, förutom Palmemordet, kärnkraft (motståndare) och, utförligt, ESTONIA-katastrofen.

Jag gör alltså nu så här: DE SAMMANSVURNA utkommer först om några dagar, varför jag sänder detta brev direkt och låter de båda böckerna komma efteråt under nästa vecka.

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Carl XIV Gustaf, Haijby – och Avsan!

27.5.2011.

Till Lena Mellin. I dag i Aftonbladet sidan 14:

(Att den nuvarande kungen inte reagerar i dagens situation är)

obegripligt för att den som blir orättvist anklagad oftast blir väldigt arg och känner ett behov av att rättfärdiga sig genom att säga att allt är fel.

Till Robert Aschberg. I dag i Aftonbladet sidan 24:

(citerar Vilhelm Moberg):

En ämbetsman på en viktig post inom rättsväsendet besitter makt och möjligheter som vanliga medborgare saknar. I stället för att enligt sin plikt beivra brottsliga gärningar kan han låta dem vara och dölja dem. En sådan ämbetsman är farligare för rättssamhället än en mördare eller en tjuv.

Likheterna med dagens Affären Anti Avsan är slående, kusligt slående. De svenska ämbetsmännen har, i denna sedan 25 år dagsaktuella affär, uppträtt och agerat exakt så som hovets och Säpos räddhågade representanter i dag gjort i affären med ”kaffeflickorna” – för att nu ta en av de kungliga symbolerna – och exakt så som polischefer den gången hanterade Haijby: pengar och nådevedermälen. Avsan har blivit hjälpt till lukrativa sysslor inom rättsväsendet (!) och inom den högsta folkförvaltningen, riksdagen (!).

Och både i fallen Haijby och Avsan har höga poliser missbrukat sin makt. Haijby utsattes för en olaglig blandning av trakasseri och lockbeten, medan Olof Palmes mördare, Anti Avsan, undsluppit all korrekt lagföring och inte ens konfronterats med sina båda huvudvittnen från Dekorima.

Och liksom i fallet ”kaffeflickorna” med omnejd har lock lagts på i förhoppning att allt ska blåsa över, vilket dock inte har lyckats. Haijby gav ut en bok vars hela upplaga hovet försökte köpa upp, utan att lyckas, affären med kaffeflickorna med mera har omgetts av censurförsök som aldrig fått prövas enligt tryckfrihetsförordningen, medan boken om Affären Anti Avsan har placerats under alla de stora tidningarnas lock. Affären är dock inte okänd i dag, och ny bok med nya avslöjanden utkommer i dessa dagar.

Frågan bör ställas: kan stora hemligheter någonsin döljas, helt döljas? I historiskt perspektiv: nej. Tiden arbetar mot hemligheter, som har en tendens att med åren sippra fram, hjälpta av den journalistik som inte väjer för hot från höga ämbetsmän.

För att ta ett mig närliggande exempel: Då riksåklagaren i tjänsteskrivelse till mig den 15 juni 2010 informerade mig om att

ytterligare skrivelser av likartat innehåll som den du nu har inkommit med i fortsättningen kan komma att lämnas utan någon åtgärd utan att du underrättas om detta

så sluter RÅ:s tf chefsåklagare Peter Lundkvist lydigt upp bakom ämbetsmän som Torsten Nothin den gången och vice RÅ Kerstin Skarp och hovets anställde tillrättaläggare Bertil Ternert i dag: det vore väl märkvärdigt om det inte ginge att få dessa murvlar att hålla tyst!

Har de ingenting lärt, dessa munkorgarnas och munkavlarnas kvinnor och män?

Förre rikskriminalchefen Lars Nylén har nu fått i specialuppdrag att från internationella estrader informera om den svenska rättens och rättvisans förträfflighet. Nylén, som ägnade ett antal år på 90-talet åt att skruva locket fast över Palmemordet och över sin poliskollega Anti Avsan, får nu gå in som den officiella lögnens försvarare.

Ska Sverige visas upp utomlands borde detta i så fall ske som varnande exempel!

Rekvirera mina böcker om Palmemordet, ”Affären Anti Avsan” och, just utkommen, ”DE SAMMANSVURNA”, fyllda av enbart odementerade sanningar!  79:- resp 139:- på pg 75 05 55-5. Beställer du båda blir kostnaden 199:-. Även ”Palmegåtan mot sin lösning”, Dominoeffekten” samt ”cover-up” kan nu beställas, för 40:- per styck + frakt

En fri journalistiks sanningar, inte ämbetsmäns lögner!

Engagerade hälsningar till Lena Mellin och Robert Aschberg!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79

PS, KOMPLETTERING: Västerortspolisen meddelar att Anti Avsans namn inte finns upptaget i da Costa-utredningen, någpt som heööar varken jag eller mina meddelare påstått. Men jag borde ha lämnat uppgiften tidigare; den har av oförklarlig anledning kommit undan, vilket jag härmed beklagar.

Sven Anér

En bok om lögner – och sanningar

26.5.2011.

Jag översänder min senaste bok, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA” , för benägen anmälan, för kommentar.

Boken har delvis legat ute på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

men mycket är nyskrivet, och materialet presenteras nu i lättläst bokform. På en blogg svirrar texterna snabbt förbi, här blir det lättare att läsa med behållning och eftertanke – välkommen!

Det här är en sådan dag då jag vill undra om vi upplever svensk historia – jag tror det. Rojalismens betongfasta högborg, Svenska Dagbladet, öppnar sin Brännpunkt för ett högdramatiskt inlägg från Republikanska föreningens ledande företrädare, som rent ut skriver:

Det finns inga argument kvar för att behålla ett föråldrat statsskick som monarkin är.

Och finns därmed en koppling till den stora fråga som DE SAMMANSVURNA tar upp, mordet på kung Carl XVI Gustafs främste troman, statsminister Olof Palme?

Ja, det menar jag. För tänk efter: vad hade hänt om dagens statsminister, Fredrik Reinfeldt, hade gått till kungen och sanningsenligt informerat om att Olof Palme skjutits inom ”en konspiration av poliser, militärer, säkerhetspersoner” (Leif GW Persson, ett aldrig dementerat yttrande)? Vad hade hänt? Skulle kungen, hur föga intresserad av samhällsfrågor han än må vara, ha sagt jaha, än sen då?

Jag tror inte det. Nog måste i så fall några skärpta personer inom hans familj, inom det s k hovet, ha sagt ifrån: nu kan du inte vara med längre!.

Så är det: på varje punkt har det alltsedan mordet den 28 februari 1986 varit absolut nödvändigt för den svenska statsledningen att hålla tyst om detta mord, att ljuga, att dölja alla farliga sanningar. För den svenska rättsstatens heder, för folkets stöd, för monarkins fortbestånd.

Det går inte att tänka sig en Reinfeldt förklarande för kungen att ”sorry, det blev inte bra det här, men kanske kungen är beredd att vända blad?”

Allt som i dag kopplas till den sanna beskrivningen av Palmemordet blir groteskt. En baseballpolis från den ökända A-turen i Klara, som beordras skjuta den statsminister han har i uppdrag att värna, får med statlig support avancera till befattningar som domare och som moderat riksdagsledamot, allt medan det förundersökningsledande riksåklagarämbetet låtsas som om ingen fara var på färde samt informerar Sven Anér att ämbetet inte längre vill ha med denne bångstyrige journalist att göra; han är inte välkommen för samtal.

I denna atmosfär har hittills, tyvärr, de allra flesta medier varit tysta. Mina uppgifter har inte kontrollerats. Blotta tanken på ett statligt arrangerat statsministermord har uppenbarligen framkallat rysningar, och när rikspolisstyrelsens egen man, Leif GW Persson, berättar sanningar om en konspiration inom rättsstaten kallas han raskt upp till rikspolischefen, som på order från högsta ort beordrar Persson att hålla tyst. Och Persson lyder.

Jag vädjar nu till mina adressater: undersök med egna kvalificerade resurser, skriv! Vi finns i dag inte riktigt i vårt vanliga ingrodda samhälle. Det blåser nya vindar. Kungen kanske faller, mot en fond av fnittrande kaffeflickor, och mordet på Olof Palme, sedan länge i praktiken avslöjat, kanske formellt kan klaras upp. Mediers ansvar är stort – jag hoppas att ni tar detta ansvar.

Alternativet är förstås en anklagelse mot den bångstyrige för förtal eller annat användbart lagrum. Jag har i åratal begärt en rättsprocess, varvid alla hemliga handlingar skulle komma upp på bordet, men en sådan process har uppenbarligen inte varit önskvärd. Håna och trakassera Sven Anér har fått räcka, han tystnar väl ändå snart!

Nej, jag tystnar inte. Inte så länge jag själv och ordbehandlaren står rycken!

Det är om detta DE SAMMANSVURNA handlar. Om ond bråd död, om evig ond lögn.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.


Ska Sverige lära andra länder rättssäkerhet?

26.5.2011. Till avgående Chefen för kriminalvårdsstyrelsen Lars Nylén.

Lars – mina ögon tårades när jag denna eftermiddag, i Ekot, hörde dig berätta om ditt kommande jobb som internationell presentatör av Sverige som rättsligt föregångsland – Sverige?

När vi ganska ofta träffades på 90-talet på ditt chefsrum på rikskrim hade vi god kontakt, och jag fick den gången intrycket att du innerst inne mycket väl visste vad Palmeutredningen egentligen handlade om. Att bedriva ett uppehållande försvar, att hålla envisa journalister någorlunda nöjda. Men jag såg ju på hela ditt framträdande att du visste att detta var ett stort svart skoj, i något slags förfelat försvar för ”statsnyttan”. Jag såg hur du agerade tillsammans med Palmeutredarna, Åke Röst bland andra; du avstod från att gå in i vanskliga och illavarslande detaljer: ”det där får grabbarna hålla på med”. Palmemordet var inte ditt bord, jag märkte det.

Men att du skulle ha varit ovetande om vad som faktiskt hade hänt, som hände då, och som fortsatte att hända - nej, you can tell that to the marines. Palmeaffären var ett elände som du hade fått ärva, från toppenkolleger av Hans Holmérs och Tommy Lindströms sort; deras falskhet satt i väggarna i huset vid Polhemsgatan. Holmér finns på mitt bokomslag i EWK:s version, pannan i de djupa vecken. En ledande SAMMANSVUREN.

Som du ser har jag skrivit en bok om DE SAMMANSVURNA, delvis hämtad från en blogg jag drivit i ett och ett halvt år. Det märkliga med den boken är att ingen enda av mina flera hundra framlagda sakuppgifter har dementerats! Inte av dina efterträdare, inte av Beatrice Ask, inte av Kerstin Skarp, inte av Stig Edqvist, som i tre år undviker att komma till telefonen då jag ringer. Jag blir alltså aldrig dementerad. När jag ber Skarp bekräfta eller förneka att Anti Avsan sköt Olof Palme till döds vid Dekoirima får jag ett icke-svar: ”Förundersökningssekretess – och jag förbjuder dig att söka mig för ett samtal!”

Är detta ett land var högsta rättsinstanser du ska gå i god för, ute i Europa? Jag föreslår att du inköper DE SAMMANSVURNA (i bokhanden kring den 3 juni) och ser om du själv har något att dementera – hör av dig!

Naturligtvis är jag besviken på dig. Lars. Du var en angenäm samtalspartner – då vi bl a kunde tala om din gamle kollega Gösta Söderström. Men substansen i din framställning var vag och motvillig och undanglidande: ja, ja, Palmemordet…

Själv har jag i över 25 år tagit som min livsuppgift att hitta den sanning som så många har tagit som sin livsuppgift att fördölja.

Engagerad hälsning – till en person som gjort så mycket nytta, bara inte längst ut, vid iskanten.

Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271 (ja, du hittar här ute), 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

”DE SAMMANSVURNA”

24.5.2011. Göran Greider

Dala-Demokraten

Göran Greider! Jag översänder ett baksideskorr till min senaste bok, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA” och vill ge en bakgrund. Du har den färdigtryckta boken någon av de första dagarna i juni.

Den nya boken har, som första effekt, medfört ett sug efter den förra boken från 2008-9, ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”. Temat är förstås parallellt: Rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsans mord den 28 februari 1986 på statsminister Olof Palme, men perspektivet är i ”DE SAMMANSVURNA” vidgat till den konspiration som rikspolisstyrelsen via sin chefskriminolog professot Leif GW Persson placerade hos ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”, en beskrivning som aldrig korrigerats eller dementerats. Men nedtystats, det ligger i denna mörka saks natur.

Den nya boken bygger i stor utsträckning på min blogg sedan ett och ett halvt år tillbaka,

www.svenanerpalmemordet.blogstop.com

men innehåller också sen nyskriven text. Min tanke bakom utgivningen av en bloggbaserad text är tvåfaldig: dels är en blogg givetvis mera lämpad för korta nyhetstexter än för diskuterande debattinlägg, dels finns i Sverige några miljoner människor som över huvud taget inte följer bloggar på nätet.

Alltnog, jag har gärna velat intressera dig för saken, ämnet. Den ende som aktivt från officiellt håll gått in i Palmeärendet är en ortsgranne till dig, miljöpartisten Jan Lindholm. Han interpellerade Beatrice Ask för snart två år sedan, men han fick aldrig något svar i sak rörande Anti Avsans skuld. Ask duckade och därmed också nästan alla medier, och Avsan fick försvinna i den fördoldhet där han uppenbarligen trivs bäst.

Så här: Göran Greider: om jag under de senaste fyra åren någonsin hade bemötts, någonsin i sak dementerats, skulle jag självfallet ha agerat på annat sätt än jag gjort under dessa år. En debatt hade kunnat uppstå mellan mig och regeringen, mellan mig och myndigheter, främst de i dag totalt tysta RÅ och rikskrim. I dag får jag från överhets-Sverige endast ett standardsvar: ”förundersökningssekretess råder”, vilket är en fyrkantig och ingalunda helt korrekt beskrivning. Varken RÅ eller rikskrim skulle göra sig skyldiga till någon administrativ försyndelse om hela morddokumentationen släpptes fri; naturligtvis inte.

Riksdagen begärde, 1993-94, fullständig och öppen redovisning från den granskningskommission som riksdagen föreslagit – vad måste då vara hemligt? Personhänsyn? Sådana har i dag rimligen förbleknat till oläslighet. Politisk hänsyn? Jo, det kan jag ju mycket väl föreställa mig, men det är inte den sortens delikat etikett som vår tryckfrihetslagstiftning har i åtanke.

Jag är alltså aldrig kommenterad och framför allt aldrig dementerad, av maktens och mediers överhet, och detta betraktar jag som djupt illavarslande. Kan du, från en annan typ av position, råda bot? Om en kvalificerad chefredaktör, en enda, slår larm i Palmeärendet måste något börja hända, mediers interaktivitet måste börja fungera till nyhetsförmedlingens och den öppna åsiktsbildningens fromma.

En kort CV: född 1921, student Uppsala h a l 1939, fil kand (eng, ry, psyk) 1946, efter lång militärtjänst, det var de åren, DHS 1947, DN 1948-62, de båda sista åren i Moskva, Sveriges Radio-TV 1963-71. Därefter frilans TV-producent, nyhetsjournalist och författare; i dag 32 böcker.

Renommé får andra författa. Jag är säkert betecknad som envis men inte som verklighetsförfalskare. Ledande kärnkraftsdebattör (emot) på 1970-80-talen, sedan dess inriktad på Palmemordet (1986 till i dag) och sedan 90-talet ihärdigt engagerad i ESTONIA-ärendet och den helt outredda affären med nio av allt att döma CIA-hämtade estniska besättningsmännen från ESTONIA, sedan dess försvunna.

Lena kommer just in med dagens Aftonblad: Bodström, kungen, fadäser. Vilket är viktigast? Mordet på en statsminister, officiellt ouppklarat, eller turerna kring rikspolitik och kring en kung med bl a kontaktsvårigheter? Affären Carl XIV Gustaf är ingalunda oväsentlig, oviktig, men den skyms, enligt min mening, nära nog helt av det helt ofantliga, grymma myglet kring de sammansvurna. Jag går i boken egentligen inte högre upp än till nivå höga statliga ämbetsmän, inklusive Hans Holmér (som får dominera bokens framsida i EWK-version; EWK var god vän), men givetvis finns den många gånger skymtande CIA-versionen i fonden, kanske aktualiserad av dagens CIA-skandal kring oauktoriserad jakt på ”terrorister”.

Jag bipackar ett ex av ”Affären Anti Avsan” och ber dig läsa och jämföra, när DE SAMMANSVURNA anländer till Falun om en vecka.

Med obrutet engagerad hälsning, journalistik ska inte vara en sinekur.

Din tillgivne

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

,/, omslagskorr, bok.

Palmemordet: DE SAMMANSVURNA






Palmemordet:
DE SAMMANSVURNA
Sven Anér
139:- inkl porto
Pg 75 05 55-5

Lögner får inte kväva
sanningar!

Mp – ducka inte för politiskt känsliga affärer!

22.5.2011. Nyvalda språkröret Åsa Romson sa vid mp:s kongress på lördagen att ”rättssystemet får inte misstänkas ducka för politiskt känsliga affärer”.

Men detta är, tyvärr, vad miljöpartiet har gjort allt sedan Palmemordet 1986, duckat för detta mords politiskt ytterst känsliga bakgrund. Det är ett nytt miljöparti som nu lanseras av Gustav Fridolin och Åsa Romson. Ta då som en ledfyr sanningen kring såväl Palmemordet som kring de kriminella miljoner som i dag kretsar kring en handlingsförlamad monark.

Sanningskommission, nya mp!

Sven Anér – en av mp:s stiftare hemma hos Gahrton i Söderort en sommardag 1980. Sex år före det statsministermord som inget politiskt parti ännu har tagit som sin uppgift att lösa.

Den smala vägen – eller den breda vägen genom dyn?

21.5.2011. Inlägg till Obs! Kulturkvarten, engagerad hälsning, Sven Anér,

Jag har just kl 12 lyssnat till ett mycket välbalanserat och samtidigt engagerat Obs- inlägg från Paris om den mediala bevakningen av fallet Dominique Strauss-Kahn, som är DSK med hela franska folket – och världen, i dag.

Hur ska det franska folket nu kunna lita på vad som sägs i media om höjdarna och deras moral (jag citerar ur minnet), hur ska det socialistiska partiet kunna återskapa sitt renommé, bygga en ny plattform?

Ämnet har i dag en skakande parallell i svenska mediers hantering, eller rättare sagt icke-hantering, av den absolut största rättsskandal som någonsin drabbat Sverige, nämligen det officiellt ouppklarade mordet på Olof Palme.

Om denna affär har jag skrivit en bok – Palmemordet: Affären Anti Avsan”, och en ny bok kommer till månadsskiftet, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”. Jag har genom åren skrivit hundratals artiklar och debattinlägg, jag har i upprepade brev till ledande chefredaktörer begärt uppmärksamhet, gärna negativ uppmärksamhet som skulle kunna bemötas, men tystnaden har, förutom i ett par vänstertidningar, varit total, monumental.

Jag hävdar inte bara att Palme sköts av en polisman, i dag rådman vid Stockholms tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag. Jag hävdar att hela det svenska rättssamhället ruttnar inifrån då ingen enda rättsinstans reagerar, opponerar mot mina uppgifter, säger ett knyst. Det är lätt att exemplifiera tystnaden: justitiedepartementet, RÅ, rikskriminalpolisen, de som borde vara de omedelbart engagerade. Lika tysta är JO, JK, alla domstolar som fördes bakom ljuset i Christer Pettersson-affären: Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt, HD. Tyst är riksdagens talman, som har Anti Avsan på den moderata Stockholmsbänken.

I den totala tystnaden ingår den totala frånvaron av dementier. Inget enda av mina rimligen uppseendeväckande påståenden har noterats, kommenterats eller dementerats. Jag har ostörd fått framträda oemotsagd, i ett ämne som bort skaka en rättsstat värd namnet.

Låt mig nämna ett konkret exempel: ett s k telefonavlyssningsprotokoll har av RÅ och rikskrim använts som bevis för att Christer Pettersson strax före mordet vid Dekorima befunnit sig vid biografen Grand, 400 m därifrån på Sveavägen.

Men detta protokoll är falskt, dubbelt falskt, trippelt falskt. Inget samtal har förevarit vid den aktuella tidpunkten, 23.15 – 23.21 mordkvällen. Personen som skulle ha fått samtalet befann sig då ej i sin bostad, och personen som påstås ha ringt heter antingen Roger Cedergren – polisens första kategoriska uppgift, 1987 – eller Roger Östlund, 1988, stryk det som ej önskas. Och polisens fem egna vittnen omtalar utan minsta tvekan att Östlund ej kom till biografen Grand förrän efter kl 21.5.2011. Inlägg till Obs! Kulturkvarten, engagerad hälsning, Sven Anér,

Jag har just kl 12 lyssnat till ett mycket välbalanserat och samtidigt engagerat Obs- inlägg från Paris om den mediala bevakningen av fallet Dominique Strauss-Kahn, som är DSK med hela franska folket – och världen, i dag.

Hur ska det franska folket nu kunna lita på vad som sägs i media om höjdarna och deras moral (jag citerar ur minnet), hur ska det socialistiska partiet kunna återskapa sitt renommé, bygga en ny plattform?

Ämnet har i dag en skakande parallell i svenska mediers hantering, eller rättare sagt icke-hantering, av den absolut största rättsskandal som någonsin drabbat Sverige, nämligen det officiellt ouppklarade mordet på Olof Palme.

Om denna affär har jag skrivit en bok – Palmemordet: Affären Anti Avsan”, och en ny bok kommer till månadsskiftet, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”. Jag har genom åren skrivit hundratals artiklar och debattinlägg, jag har i upprepade brev till ledande chefredaktörer begärt uppmärksamhet, gärna negativ uppmärksamhet som skulle kunna bemötas, men tystnaden har, förutom i ett par vänstertidningar, varit total, monumental.

Jag hävdar inte bara att Palme sköts av en polisman, i dag rådman vid Stockholms tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag. Jag hävdar att hela det svenska rättssamhället ruttnar inifrån då ingen enda rättsinstans reagerar, opponerar mot mina uppgifter, säger ett knyst. Det är lätt att exemplifiera tystnaden: justitiedepartementet, RÅ, rikskriminalpolisen, de som borde vara de omedelbart engagerade. Lika tysta är JO, JK, alla domstolar som fördes bakom ljuset i Christer Pettersson-affären: Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt, HD. Tyst är riksdagens talman, som har Anti Avsan på den moderata Stockholmsbänken.

I den totala tystnaden ingår den totala frånvaron av dementier. Inget enda av mina rimligen uppseendeväckande påståenden har noterats, kommenterats eller dementerats. Jag har ostörd fått framträda oemotsagd, i ett ämne som bort skaka en rättsstat värd namnet.

Låt mig nämna ett konkret exempel: ett s k telefonavlyssningsprotokoll har av RÅ och rikskrim använts som bevis för att Christer Pettersson strax före mordet vid Dekorima befunnit sig vid biografen Grand, 400 m därifrån på Sveavägen.

Men detta protokoll är falskt, dubbelt falskt, trippelt falskt. Inget samtal har förevarit vid den aktuella tidpunkten, 23.15 – 23.21 mordkvällen. Personen som skulle ha fått samtalet befann sig då ej i sin bostad, och personen som påstås ha ringt heter antingen Roger Cedergren – polisens första kategoriska uppgift, 1987 – eller Roger Östlund, 1988, stryk det som ej önskas. Och polisens fem egna vittnen omtalar utan minsta tvekan att Östlund ej kom till biografen Grand förrän efter kl 23.30. Efter mordet.

Trippelt falsk, minst, är denna pyramid av hemgjorda bevis, de enda som har påståtts binda Christer Pettersson vid mordet. Rättsmyndigheters desperata försök att lägga skulden på en oskyldig; att han sedermera inte kunde fällas är inte RÅ:s eller polisens förtjänst.

Händelserna kring mordet på statsminister Olof Palme framstår som riksåklagarens eget arrangemang, i samråd med framför allt den dåvarande länspolismästaren i Stockholm Hans Holmér och hans ivriga och lydiga baseballpoliser, vilka, enligt Stockholmspolisens egen s k Norrmalmsutredning från 1984, år ut och år in

satte sig över givna instruktioner, arbetade utan befälsstyrning, utövade polistjänst civilt i strid mot officiell policy, på goda grunder misstänktes för övervåld i tjänsten, fortlevde trots ”upplösning” och omorganisation, samt arbetade inom ett distrikt där det förekom ”med polisrollen oförenliga attityder” och där ledningen inte ingrep mot känd könsdiskriminering.

Med stödet i ryggen från dessa baseballpoliser kunde Hans Holmér förutse vad som skulle komma att drabba Sverige. Som kommer att  skaka Sverige i grunden när sanningar fått diskuteras, publiceras.

Samma skyddade och samtidigt förströdda maktfullkomlighet demonstreras i dessa dagar med kuslig pregnans av den svenske kungens närmast otroliga brott mot vanligt vett,  vanlig hyfs. Jag är kungen, och det rör ingen i allmoge i ryggen vad jag gör.

Exakt så låter maktens toppar när Palmemordet kommer på tal: Det angår ingen vad som verkligen hände; vi hittade en syndabock, det får räcka.

Sverige står i dag, just i dag, vid ett vägskäl. Den smala vägen – eller den gyttjigt breda och slaskiga. Allmogen vill nog ha besked nu. Just nu.

Hur råda bot? Naturligtvis finns, som alltid, endast ett svar: öppenhet. Total öppenhet, utan sidohänsyn. Ner i botten avslöjande öppenhet.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79

Sanningskommission!?

20.5.2011.

Till riksdagsledamoten Lena Olsson (v):

Jag noterar med glädje att du begär en sanningskommission i den kungliga skandalen, Men sanningskommission behövs också för skandalen kring mordet på Olof Palme.

Jag har länge arbetat med denna fråga, se bl a min pågående blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

och jag bifogar nu min bok från 2008-9 ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, samt en nyskriven kommentar.

Väsentligt att notera är att jag aldrig, av någon enda instans, blivit dementerad på någon enda punkt. Alla mina anklagelser, mot din riksdagskollega Anti Avsan för mordet och mot RÅ och rikskrim för falskeligen påhittade ”bevis” i t ex Christer Petterssson-affären, står ännu i dag oemotsagda; jag blir som sagt aldrig dementerad.

I denna falska, förpuppade Palmeutredning behövs verkligen en sanningskommission!

Med vänlig men oroad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. Bok, debattinlägg.

Klart att köpa ”DE SAMMANSVURNA”!

19.5.2011. Den 31 maj levererar Scandbook i Falun den första upplagan av ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, och så är det bara att köpa i bokhandeln, beställa i nätbokhandeln eller, till specialpris, 139:-, inklusive porto och expedition, beställa från pg 75 05 55-5, Sven Anér Förlag.

Jag är optimist, i en vrång värld, och jag räknar med ett genomslag när boken sprids. Det handlar inte om en lång, kontinuerlig beskrivning av Palmemordet och dess minst lika skrämmande efterverkningar, utan om ett ideligen återkommande, mångnyanserat konstaterande av att detta statsmord begicks av den svenska staten, i den svenska statens falska regi.

Det är här skillnaden ligger mellan å ena sidan ett litet letande efter små diskrepanser i den pågående polis- och åklagarutredningen och å den andra sidan fastnaglandet av den stora statliga moraliska krasch som följde på Olof Palmes död. ”DE SAMMANSVURNA” har som ständigt återkommande stackaterat ledmotiv konstaterandet att allt var från början fel; vridet fel, vrängt fel.

”DE SAMMANSVURNA”, liksom den närliggande bloggen

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

släpper aldrig den skrämmande svarta linjen i framställningen: vitala delar av den svenska, politiska och administrativa statsapparaten har funnits med i bilden, sedan tidigt år 1986 fram till i dag, då du läser denna text.

Men de avgörande viktiga rättsinstanserna, inte bara RÅ och rikskrim, utan också justitiedepartementet, JK, JO och domstolarna, hyllar den totala tystnaden i stället för den av riksdagen – i dag lika tyst - en gång i världen anbefallda öppenheten.

Jag har föreslagit såväl Stockholms tingsrätt som riksdagens talman att med egna resurser gå in och granska sin lejde förtroendeman Anti Avsan, men jag har fått intetsägande, knappt hövliga avslag som svar. Tystnad, Sven Anér. Här ska inte grävas, här ska hållas tyst.

Det blir djupt spännande att se hur min bok kommer att mottas. Samma tystnad bland annat från mediernas sida? Eller sprickor i muren?

Vad jag hela tiden söker – och det vet mina bloggbesökare – är en debatt, gärna påståenden, som kan bemötas, om att jag skulle ha fel på någon väsentlig punkt, en levande dubbelsidig debatt.

Kommer den debatten, oavsett hur den slår, har ”DE SAMMANSVURNA” fyllt sin viktigaste funktion!

Sven Anér

PS: Jag hör i ett luncheko ett samtal återgivet mellan två världar, den kungliga och den kriminella; givetvis skakande. Allt kungligt låter sig solkas, allt rättsligt solkar sig självt – skulle Sverige inte vara moget för slutliga parallella sanningar kring hov och hemligt mord? DS

Kan kungen, om han tänker i de banorna, känna sig nöjd och glad av att få veta att de som skulle skydda hans främste troman lät skjuta denne troman, Olof Palme?

Frågor i den ljumma svenska vardagen. DS

Hittar RÅ några fel?

16.5.2011. Till RÅ.

Palmeärendet. Inför utgivningen av min senaste bok, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, presenterar jag här tio, på måfå valda, faktauppgifter från de inledande sidorna i boken och anmodar RÅ att markera dessa påståenden från min sida med antingen ”Rätt” eller ”Fel” samt snarast returnera resultatet till mig. I den mån RÅ har anmärkningar kommer jag att notera dessa vid introduktionen av DE SAMMANSVURNA.

Jag utgår från att Riksåklagaren är lika angelägen som jag om korrekt redovisning av händelseförloppet kring mordet på Olof Palme.

Skriv alltså ”Rätt” eller ”Fel” i marginalen!

Nr 1, sidan 16, rad 6: ”Anti Avsan sköt Olof Palme.”

Nr 2, sidan 19, rad 6: ”´En ytterst liten grupp på samhällets topp som med hjälp av ett antal poliser genomförde mordet som egentligen var en avrättning´”, citerar Bo Alvberger den väsentliga av mina slutsatser.”

Nr 3, sidan 23, rad 25: ”Anti Avsan är gymmannen/Dekorimamannen.”

Nr 4, sidan 25, rad 4 nedifrån: ”Men Östlund fanns ej vid Grands telefon mellan dessa klockslag, och Sigge Cedergren själv befann sig då inte i sin bostad, enligt egen och ett vittnes utsago”-

Nr 5, sidan 28, rad 15 nedifrån: ”Det bisarra förhållandet uppstår sålunda att två personer ska ha samtalat med varandra utan att någon av dessa personer befunnit sig vid respektive angiven telefonapparat.”

Nr 6, sidan 31, rad 9 från slutet: ”Men jag har aldrig fått ett svar i sak.”

Nr 7, sidan 36,  rad 10 från slutet: ”I stället snitsade framför allt Holmér till en påstådd laglighet som inte borde ha tålt den mest ytliga granskning.”

Nr 8, sidan 44, rad 12 från slutet: ” /Lisbeth Palme/ lämnade mordplatsen i ambulansen iklädd grå mockakappa men anlände till Sabbatsberg i polisbil några minuter efter ambulansen iklädd en tygkappa med slejf.”

Nr 9, sidan 53, rad 2: ”Det var en statskupp.”

Nr 10, sidan 57, rad 14: ”Varför nämndes inte de uteblivna konfrontationerna?”


Jag önskar sålunda omedelbart svar med kommentarer till de tio punkterna enligt ovan.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.               

Hittar RÅ några fel – 2.

17.5.2011. Till RÅ.

Jag kompletterar mitt brev av 16.5.11 och frågar:

Har RÅ ver huvud taget specifika anmärkningar att göra mot de sakuppgifter som jag sedan senhösten 2009 presenterar på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com?

Tacksam för svar tillsammans med svaret på gårdagsbrevet.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Amunge. 0174-500 66.


Hittar RÅ några fel – 3

18.5.2011. I min förlagspresentation för min senaste bok

Palmemordet: DE SAMMANSVURNA

kommer jag att skriva att RÅ inte dementerar min anklagelse mot Anti Avsan för mordet på Olof Palme – har RÅ några invändningar? Hör gärna av er, så kommer jag att ta hänsyn till inkommande inlägg!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66


Hittar RÅ några fel – 4

19.5.2011. - Ett gammalt telefonsamtal, som Sigge Cedergren någon gång kan ha haft med sin bror Roger, ovisst varifrån det kan ha ringts, får under RÅ:s och rikskriminalens utredning av Palmemordet bli huvudbevis för att Roger Östlund före mordet sett Christer Pettersson vid biografen Grand, detta sedan ett s k telefonavlyssningsprotokoll /Band 2386, 28/2 – 1/3 86, MB 241, Cod 093927/ av spaningsledningen avsiktligt förfalskats. Jag hänvisar även till spaningsuppslag  1929-1-11, senare av okänd anledning ändrat till KB 10393-1, rad 13.

Har RÅ något att invända mot denna beskrivning? Avser RÅ att lämna en förklaring? Jag kommer att publicera eventuell sådan förklaring från RÅ i min förlagspresentation i anslutning till utgivningen av min bok ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA” den 31 maj.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Hittar RÅ några fel – 5

20.5.2011. RÅ – Har RÅ aldrig övervägt att utreda den ”Föreningen Mordet på Olof Palme 1986, MOP 86”, som uppenbarligen fortfarande existerar med deltagande av ett antal tidigare baseballpoliser?

Eller anser RÅ att denna förening inte finns? Om den finns måste den klassas som ett utslag av ”olovlig kårverksamhet”, enligt min bestämda mening. Uppgifter om ”MOP 86” hittar RÅ i min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, bl a sidorna 109 och 111. Se även brev 7!

Uttalanden i den mailserie som jag återger kan peka på att just Anti Avsan varit den ledande inom MOP 86. Inbjudan till den planerade konferensen är signerad ”Anita, Tina och Asta”, dvs delar av Avsans akronymer, och den långa inbjudningslistan, som omfattar över 40 namn (ej återgiven i boken) har inte Avsans namn medtaget, vilket det ju heller inte borde ha varit eftersom Avsan själv står som inbjudare.

Jag ser det som djupt illavarslande att RÅ, så vitt kan ses, inte ägnat minsta uppmärksamhet åt ärendet MOP 86, en förening till minne inte av Olof Palme utan till minne av mordet på Olof Palme.

”MOP 86” spelar en framträdande roll i min kommande bok ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA” och kommer att uppmärksammas i min förlagspresentation i anslutning till utgivningen den 31 maj i år.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.


Hittar RÅ några fel – 6

20.5.2011. RÅ: När Ulf Lingärde för Sigvard Marjasin i en av den dåvarande granskningskommissionen arrangerad hearing omtalade att fyra mycket höga sammansvurna ämbetsmän stod bakom mordet på Olof Palme tystades saken ner och Marjasin entledigades.

Vad ligger bakom denna affär? Vet RÅ?

Dtta är det sjätte brevet i min frågeserie, men jag har ännu inte fått något svar – varför inte? I förlagsreklamen för min bok ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA” kommer jag självfallet att betona det förhållandet att varken RÅ eller rikskriminalen någonsin dementerar mina sakuppgifter. Jag kan få ett svar där det hänvisas till påstådd ”förundersökningssekretess”, men det finns ingen allmän förundersökningssekretess. Vad som finns är, RÅ, enstaka noga preciserade undantag där principen om öppen administrativ handläggning kan med domstolsbemyndigande frångås. Detta är ingen allmän ”förundersökningssekretess”.

Jag hävdar mycket bestämt att RÅ och på dess order rikskrim flagrant bryter mot gällande rättsregler i syfte att dölja den faktiska bakgrunden till mordet på Olof Palme och den bakomliggande, av Leif GW Persson noterade konspirationen, med främst poliser som sammansvurna.

Jag kan inte underlåta att dra en parallell mellan två fall av svensk rättsröta: kungens pågående, långvariga kontakter med kriminella kretsar, å ena sidan, och RÅ:s, sedan en tidpunkt före mordet på Olof Palme, pågående kontakter med den kriminalitet, å andra sidan, som kommer till uttryck inom ”MOP 86”, ”Stockholms försvarsskytteförening” och den av ”Norrmalmsutredningen 84” noggrant registrerade och analyserade baeballigan. Betrodda institutioner som frotterar sig med och uppenbarligen solidariserar sig med samhällets bottenskrap.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.


Hittar RÅ några fel – 7  Brevserien avslutas därmed.

21.5.2011 .I ”Norrmalmsutredningen 1984” ges bl a följande karaktäristik av de omskrivna ”baseballpoliserna”:

De satte sig över givna instruktioner, arbetade utan befälsstyrning, utövade polistjänst civilt i strid mot officiell policy” etc.

Se även brev 5! Men denna utredning rörande allvarliga och möjligen skandalösa missförhållanden inom A-turen vid VD 1 noteras aldrig av RÅ eller rikskrim!

Kriminalinspektören Per Karlsson skriver till mig 2011-05-17 bl a:

Nämnda rapport /alltså Norrmalmsutredningen/ har inte anträffats i Palmeutredningen. Vi hänvisar därför till Polismyndigheten i Stockholms län.

Denna information är hisnande. RÅ och rikskrim har tillgång till synnerligen allvarliga informationer om minst sagt bristfällig polisverksamhet i anslutning till mordet på Olof Palme, men varken RÅ eller rikskrim bryr sig om att begära in denna utredning!

Hur skulle det vara om RÅ för en gångs skull kommenterade?

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. Inga svar.

SvD – var finns rättsstatens förfall?

14.5.2011.

Jag har mina läsrutiner. Svenska Dagbladet erbjuder en ofta mycket läsvärd fredagsbilaga, i dag alldeles speciellt diger och läslockande. Men jag börjar med fredagskrysset, för att därefter gå över till tidningens eget detektivarbete kring Kerstin Thorvalls efterlämnade litterära arv och till en mycket informativ understreckare om Cervantes, där allt som redovisas är fullständigt gnistrande nytt för mig där jag ligger ovanpå sängens röda filt. Mode, eurovisionsfinal (nej tack), en ny bok om det gamla Visby (hej, Gun och Janne!) och en expressiv karta från 1500-talet av det som skulle bli rosornas stad.

Välartat, intressant, lite polerat. Vår värld idag. Vår kompletta värld? Knappast. Självfallet saknar jag framför allt den del av världen som jag genom åren försökt kalla den svenska rättsstatens förfall, i Palmemordets spår, i baseballigans spår, i de skrämmande spåren av Klarapolisers ”MOP 86”, ”Föreningen Mordet på Olof Palme”, det olidligt vidriga namnet på det stora mordets, det stora samhällsmordets upptakt, dess dåtid och nutid.

Varför får en av Sveriges största händelser inte plats på SvD Kultur i dag? Jag efterlyser inte den uttömmande beskrivningen. Men jag efterlyser kanske en bisats, en doft av tveksamhet till vårt fridfullt inrutade samhälle, en uppkäftig släng: hur gick det så här? Och var det så här det gick?

Just det: var det så här det gick? Det var det ju inte alls, enligt en genomsnittlig svensk bedömning i dag. Var det inte Christer Pettersson? Visst var det väl Christer Pettersson? Sven Anér försöker röra upp en opinion kring fejk och falskhet och förräderi bland Klarapoliser och upp till de höga herrarna, men det har han inte mycket för. Han vill göra ett enstaka mord till en skamfläck på en hel samhällsstruktur. Som han tar i.

Jag försöker fråga min tänkta samhällspartner: Hur vet du att allt var och är gott och väl? Hur vet du att allt är lugnt? Cool, skulle det väl heta i dag? Hur vet du att jag slåss mot den nyssnämnde Cervantes väderkvarnar?

På sådana frågor blir svaren tomma, bleka. Det mest vägande svaret brukar bli att ”det är så länge sen, Sven; ska du inte riva upp Erik XIV snart när du ändå är på gång? Livet går vidare. 1986 – tala om överspelat…

Jag kan, åtminstone för diskussionens skull, hålla med om att själva mordet var en enstaka svart punkt som möjligen kan glömmas. Själva avrättningen. Men det är heller inte just mordet som står främst på min självpåtagna uppdragslista, utan det som kom efteråt, som fortfarande kommer, i kvardröjande ondska.

Säg så här: skulle en tjock kulturbilaga i en ansedd tidning kunna ha getts i 36-sidigt format utan att Palmemordet funnits nämnt, funnits känt i spalterna, mellan raderna, om inte Christer Pettersson-credot varit avskaffat, rejält avskaffat?

Jag tror inte det. Naturligtvis känner jag själv dagens situation hårdast. Jag är en av de mycket få som har denna svarta – eller jämngrå? – materia bland mina agenda (jag vill låta ”agenda” få vara pluralis)? Jag arbetar, om än i större skala, på det sätt jag alltid gått till verket i 64 år. Utreder, ifrågasätter, reagerar, skriver. Det har varit en både självklar och användbar teknik och taktik, när det gällt kärnkraft, i varje fall, dock inte ESTONIA. I Palmeärendet verkar det som om jag sitter fast, som om jag har satts fast.

Hänvisa till Kafka brukar jag göra, om inte annat så till egen tröst. Till Kafkas klarsyn då det gäller en välutvecklad byråkrati. Den byråkrati som blir självverkande, som dömer ut farlig opposition med en självklarhet som ingenting rubbar.

”Ni får gärna överklaga, hr K eller hr Anér. Vi ska läsa era inlagor, men vi kommer inte att fästa något avseende vid dem. Byråkratin har ett samhällsansvar och viker sig inte för halsstarriga och omedgörliga, ja förlåt vi säger det, skrikhalsar. Skrikhalsar som är mycket farliga inte bara för byråkratin utan för hela samhället. Hur skulle det se ut om vi skulle kontrollera alla vildhjärnors alla nycker? Hr K och hr Anér, återgå till vardagen. Översätt en god bok, det bör samtidigt ge ett gott samvete…”

Själv har jag just, inte översatt men skrivit en bok, där ”god” knappast är adekvat adjektivattribut. ”Ärlig” kanske jag skulle våga dra till med. Men kommer denna bok, som heter DE SAMMANSVURNA, att bli recenserad i t ex den SvD-bilaga jag uppehållit mig vid, SvD Kultur. Eller ”anmäld” som den fina och strikta termen löd för ett par sekelskiften sedan. Men jag blir inte ens anmäld i denna bemärkelse: ”Av trycket har utkommit Sven Anérs” – nej, inte ens anmäld, och gråta båtar föga. Kring nyutkommande böcker är chef- och kulturredaktörer självrådigt ensambestämmande, och jag vet inte hur detta system skulle kunna ändras. Jag hittar ingen metod. Författare kan aldrig skriva till de höge, som supplikant – nej, jag vet inte.

Kommer kvalitet in? Jo, självfallet. Men kvalitet i förening med en högre bedömning: politiskt konventionell, hänsyn tagen till eventuell samhällsfarlighet. Graden av comme-il-faut, med en kvardröjande klassificering. Små tjusiga snedsteg och hopp över skaklarna kan förstås tillåtas, men när temat för en nyskriven bok är redovisningen av ett samhälles sammanbrott, då är situationen en annan och naturligtvis farlig, livsfarlig för massmedier som söker en lugn och behaglig medelproportional i livet så att vi kan njuta i lagom dos fram till den död vi knappast lär kunna undvika.

När Usama bin Ladin dödades kopplades denna avrättning givetvis till New Yorks 11 september-attentat, men inte på en enda rad i de stora dagstidningarna eller etermedierna hörde jag ens viskas att det kanske ändå inte är den ultimata sanningen vi har fått höra om World Trade Center; varför rasade hus 7, som inget flygplan törnade emot?  Tyst min mun får du välling.

Har mitt arbete i 25 år kring detta Palmemord ändå fört mig och saken en bit på väg? Kanske. Min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

har nu haft långt över 20 000 besökare – många förstås återkommande – och de stora explicita frågor jag tar upp: mordet på Christer Pettersson-myten, framhävandet av baseballpoliserna, avslöjandet av de stora farliga sammanhangen – ja, de har inte dött. När jag på efternatten väl har puffat  den ylande vargen undan ur sängen kan jag tro detta: frågorna har inte dött. De lever. De måste få leva i ett land som lever.

Sven Anér

Leif GW – svara om da Costa!

14.5.2011.

Leif GW Persson – Du får detta brev från RPS registrator, vilket tycks vara enda sättet att få mina brev till dig registrerade.

Jag återkommer nu till ärendet da Costa och önskar ditt besked:

Fick du, vid tre tillfällen efter Catrine da Costas död, förfrågningar till ”Efterlyst”, där du ombads ta kontakt med en uppringande person som önskade lämna information rörande förhållandet Avsan – da Costa?

Tog du en sådan kontakt?

Om inte, varför inte?

Svara nu på dessa enkla frågor? De berör både själva sakfrågorna och ditt anställningsförhållande vid TV3.

Jag sitter nu i ett läge där jag har att välja på att lita på dig, som hittllls ingenting har sagt, och på mina uppgiftslämnare, som gett mig en mycket utförlig rapport, som du vet. Jag väljet tills vidare att lita på mina uppgiftslämnare.

Jag kan nämna för dig att Västerorts polismästardistrikt, en manlig polis, för några dagar sedan i ett telefonsamtal begärde att få namnen på mina uppgiftslämnare,vilket torde vara i strid med grundlagen. Jag har anmält saken till Riksenheten för polismål i Malmö.

Jag menar att enda möjligheten att få klarhet i alla dessa komplicerade förhållanden runt Anti Avsan och Catrine da Costa är total öppenhet. Men till en sådan öppenhet har du hittills varit totalt ovillig att medverka – varför?

Jag ber dig nu svara på detta brev samt överlämna ditt svar till din registratur så att diarieföringen löper enligt gällande bestämmelser.

Engagerad och oroad hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.


PS:  Som du vet, och som det var din avsikt att meddela, ingår i konspirationen mot Olof Palme stora delar av baseballigan.  Hur stora delar försöker jag just nu utreda, och jag har begärt fram Norrmalmsutredningen från 1984, som onekligen ger klart besked om den verksamhet som pågick, kanske som en konkret upptakt till Palmemordet. Naturligtvis går det att urskilja flera nivåer: en topp som jag inte vet mycket om, sen Holmér – Östling-planet, aktivt inblandade baseballpoliser samt ett antal, antagligen endast delvis informerade poliser. En lista, vars värde jag inte helt kan avgöra, talar om 20 namn – som utgör kärnan, nuvarande MOP 86? Ja, kanske det. DS.


14.5.2011.

Till Registrator vid Rikspolisstyrelsen

Får jag be om en tjänst? Jag närsluter ett brev, en sida, till professor Leif GW Persson vid RPS, och jag ber dig registrera detta brev samt överlämna det till Persson. På detta sätt blir brevet registrerat och åtkomligt som officiell och offentlig dokumentation.

Tack på förhand och vänlig hälsning,

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.


./. Brev 14.5.11 till professor Persson.

Till Chefredaktören!

11.5.2011.

Till Chefredaktören!

Jag översänder en aktuell förlagstext rörande min bok

Palmemordet: DE SAMMANSVURNA,

som utkommer vid månadsskiftet maj/juni.

Jag skulle sätta stort värde på om stora svenska medier ginge in i denna möjligen dubbla mordaffär. Ingen enda av mina sakuppgifter har någonsin bestridits av berörda myndigheter. Sålunda har RÅ aldrig, trots direkta förfrågningar från min sida, hävdat att Anti Avsan inte skulle ha mördat Olof Palme; en sådan dementi har jag aldrig fått. RÅ har endast hänvisat till påstådd förundersökningssekretess.

Då det gäller frågan om en eventuell koppling mellan affärerna da Costa och Olof Palme har RPS-tjänstemannen Leif GW Persson destruerat och förträngt en officiell skrivelse från mig, där jag noggrant redovisar bakgrunden till denna koppling, och såväl rikspolisstyrelsen som Riksenheten för polismål är ointresserade. Ärendet ligger nu under överprövning hos Åklagarutvecklingscentrum i Malmö.

Jag kan inte undgå att referera till Sven-Erik Alhems uttalande i dag om behovet av ny åklagar- och poliskontroll, där han nämner att 99,5 procent av anmälningar mot åklagare och poliser aldrig leder till åtal. I mitt fall, där jag påtalar polismans medskyldighet i fallet med en polismans skuld till ett statsministermord sluts, liksom självfallet, alla dörrar.

Kunde som sagt, stora medier gå in med sina stora personella och ekonomiska resurser?

Jag ställer givetvis all, aldrig någonsin dementerad, information till förfogande, och jag översänder vid månadsskiftet

Palmemordet: DE SAMMANSVURNA.

Engagerad och ständigt oroad hälsning,

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

I ett s”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, Sven Anér

Samtidigt som denna senaste bok av Sven Anér i Palmeärendet utkommer kring månadsskiftet maj-juni bevakas händelseutvecklingen fortlöpande av bloggen www.svenanerpalmemordet.blogspot.com i ett svall av mörka händelser!

Finns en koppling mellan morden på Catrine da Costa 1984 och på Olof Palme 1986? Mycket pekar i dag på ett sådant samband, men klarhet dröjer.

Polisen hittar inte Anti Avsans namn i da Costa-affären, och utförlig information till Sven Anér, återgiven i den nya boken, pekar på att locket lagts på. Leif GW Persson, som är den bäst insatte, slänger, i sin dubbla sits som polistjänsteman och TV-kommentator, de dokument som finns, medan polisen begär besked rörande Anérs uppgiftslämnare, något som snuddar vid grundlagsbrot67t. Anér lämnar inte ut några sådana namn i da Costa-affären, vilket skulle stå i strid med meddelarsekretessen.

Boken skildrar olika grupper av sammansvurna. Där finns kotterier av höga militärer, en gång avslöjade av Sigvard Marjasin – var det därför han inte fick fortsätta som ledare av granskningskommissionen? Där finns höga samhällsrepresentanter inom en konspiration, vars illavarslande existens nyligen bekräftades av Leif GW Persson, och där finns den famösa baseballigan inom Klarapolisen, samt Stockholms försvarsskytteförening, med, i båda fallen, den av Sven Anér utpekade rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan som första och mest aktiva namn.

Och ”MOP 86”, ”Föreningen Mordet på Olof Palme 1986”, är den skakande benämningen på de aktuella baseballpolisernas alltjämt existerande sammanslutning, med Anti Avsan i topp och med hans omkastade namn på en öppen konferensinbjudan. ”MOP 86” är aldrig granskad, aldrig utredd.

Sven Anér ställer i dag frågan: ”Hade mordet på Olof Palme över huvud taget kunnat äga rum, på sätt som skedde, om inte baseballigans trimmade kamrater funnits att tillgå?”

Det är i denna svenska miljö, i dag, som

”DE SAMMANSVURNA” presenterar sitt skakande budskap!

Sven Anér Förlag, 0174-500 66

Till Kammarrätten i Stockholm Mål APAL-428-336/11

Överklagande.

Jag överklagar rubr beslut samt anför:

Samtliga de förhör/handlingar som uppräknas av RPS är, som jag skriver i min ursprungliga ansökan, ytterst centrala inom hela denna mordaffär. De åtta förhören med Anneli och Anki ger de sista minuterna i Olof Palmes liv, och det är enligt mitt förmenande en brist i den moderna samhällsforkningen att den svenska allmänsheten inte får fullständig information om dessa avgörande minuter.

Det nionde förhöret är uppenbarligen förhöret i juni 1993 med dåvarande basaball(piket-polisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag, Anti Harald Avsan. Inte heller i fallet Avsan kan jag finna något skäl för sekretess. Några besliutade eller förutsedda åtgärder torde knappast vara aktuella. Avsan kan visserligen sägas lida skada eller men, men dessa besvär får rimligen vägas mot vikten av fullständig klarhet i detta svåra, svarta mordfall.

Dessutom tillkommer den viktiga synpunkten att det första förhöret med Anneli redan är offentligt, och sekretess, en gång bruten, kan rimligen inte lappas retroaktivt. Ett förhör är fritt tillgängligt, varför inte de sju resterande? Och varför inte förhöret med Avsan, vilket, liksom förhören med de unga kvinnorna, finns refererat av Granskningskommissionen, alltså redan släppt.

Vidare: då Christer Pettersson, på arrangerade och falska grunder fälldes till ansvar för mordet i Stockholms tingsrätt, är det inte bevisat att inte spaningsledningen kände till möjligheterna av att mordet i stället låg placerat inom en konspirerande grupp av ”poliser, militärer och säkerhetspersonal”, enligt kriminologie professor Leif GW Persson. I så fall ingick dessa i dag sekretessbelagda Dekorima-uppgifter i den förundersökning rörande mordet på Olof Palme som presenterades våren 1989 och som i sin helhet i dag är offentlig.

Detta långvariga ärende, Kammarrätten i Stockholm, utspelas under mycket mörka auspicier, där rätten måste behandla föreliggande sakförhållanden som sanna och bevisade, trots att det i dag står helt klart att bl a hela lagföringen av Christer Pettersson varit ett enda, av RÅ och RPS producerat arrangemang, där avsikten hela tiden varit att fälla Christer Pettersson, i sammanhanget helt oskyldig för det svåra brott han aldrig begick.

I denna situation framstår det som ett minimikrav att åtminstone mordminuterna offentligt redovisas; detta är mitt yrkande. Låt mig se de nio handlingarna!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Västerortspolisen: Fråga Leif GW!

9.5.2011. Västerorts polismästardistrikt, Fax 08-82 37 64.

Jag noterar telefonsamtal i dag på förmiddagen från distriktet; jag uppfattade ej namnet.

Jag är givetvis förvånad över polismannens begäran att jag skulle lämna ut namnet på mina uppgiftslämnare. Denna begäran strider mot grundlagen, och jag överväger vilka åtgärder jag kommer att vidta. Jag lämnar inte ut namnen på mina uppgiftslämnare.

Däremot lämnar jag gärna ut namnet på den person som sitter inne med stora delar av den aktuella sanningen kring Anti Avsan/Catrine da Costa, nämligen professor Leif GW Persson, som dock hittills har förträngt all dylik information.

Sålunda har Persson inte låtit registrera bifogade brev från mig av den 19.8.2010, och han har heller inte på minsta sätt arkiverat de uppgifter som inkommit till TV 3:s ”Efterlyst”. I vilken utsträckning sådan skyldighet åligger Persson i hans egenskap av tillfällig TV-medarbetare resp anställd tjänsteman vid RPS vet jag inte; jag tror inte att saken är utredd. Men jag kan inte undgå attt notera att personer som ringer till ”Efterlyst” får uppfattningen att de därmed också har talat med polisen. Detta är ett område som, menar jag alltså, borde noga utredas och förses med noggrann gränsdragning.

Men, som sagt: hör med Leif GW Persson, han är i sin egenskap av RPS-tjänsteman givetvis skyldig att samarbeta och berätta sanningar. I fallet Avsan/Catrine da Costa är det uppenbarligen framför allt Persson som vet sanningen.

Jag avvaktar den skriftliga information från Västerort som förutskickades.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.

Telefon och fax: 0174-500 66

Vilken Roger? Avgörande fråga

9.5.2011. Till RÅ:

Jag har vid åtskilliga tillfällen påtalat det märkliga förhållandet att den ”Roger”, som under Olof Palmes mordnatt påstås ha ringt ett telefonsamtal från biografen Grand till knarkhandlaren Sigge ,1987 betecknas som Sigges bror Roger - men 1988 som Roger Östlund.

Jag önskar nu, en gång för alla, klarhet. Hur kan ”Rogers” identitet ändras från Roger Cedergren till Roger Östlund? Och detta utan att någon förklaring ges i förundersökningsprotokollet avseende Christer Pettersson? Extra anmärkningsvärt är också att det är kriminalinspektören Thure Nässén som medverkar vid båda förhören,

Svara nu, RÅ!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge

Rikskriminalpolisen, Krkom Stig Edqvist  APAL-428-330/11

Eftersom jag alltid, då jag tillskriver rikskriminalen, önskar ett överklagbart myndighetsbeslut önskade jag självfallet ett dylikt även i det här aktuella fallet.

Jag önskar sålunda ett överklagbart myndighetsbeslut rörande utfående av utskrifter av samtliga förhör med Leif Bolling och anhåller om omedelbar handläggning.

Sven Anér, Öster Edinge 271 (dit vanlig post bärs ut), 740 10 Almunge. Fungerande fast telefon för korta meddelanden till mig är 0174-500 66.

Redovisa baseballigan!

6.5.2011. Aftonbladet i dag:

Ingick i Basebolligan – misstänks för flera brott

Polismannen ingick i den beryktade Basebolligan på 80-talet, men fick behålla jobbe. Nu misstänks han för flera våldtäkter. Samtidigt är ytterligare tre polismän häktade i olika våldtäktsutredningar.

Tidigt i måndags morse greps den 53-årige polisen av sina kolleger. Han hade då varit anhållen i sin frånvaro en knapp vecka. Polismannen misstänks för flera våldtäkter. En av dem ska ha ägt rum i slutet på september förra året. För den andra våldtäkts- misstanken anges brottstiden till augusti-september.

”Rensa gatorna”

Dessutom misstänks polismannen för narkotikabrott. ”Min klient förnekar brott”, säger advokat Per Durling.

Den misstänkte polismannen ingick i början på 80-talet i den ökända Basebolligan som misstänktes ta lagen i egna händer och använde brutala metoder för att ”rensa upp på gatorna”.

Så långt inledningen av Aftonbladets artikel. För ett par månader sedan hade en av besökarna på min blogg lagt ut en lång lista med namn på polismän som uppgavs ha tillhört baseballigan. Jag tog bort listan, där jag visserligen kände igen flera namn men inte hade den fullständiga överblicken. Antalet namn på denna lista var 20, alla tydligen i livet.

Själva baseballigan (jag ger den en amerikansk stavning) lever också, uppenbarligen. Till ligan hörde, som en av de ledande medlemmarna, Anti Avsan, medlem och möjligen ledare av den ljusskygga MOP 86, ”Föreningen mordet på Olof Palme”, som tydligen trädde till när baseballigan började avvecklas. Medlemmar av baseballigan/MOP 86 återfanns också i den polisinspirerade Stockholms försvarsskytteförening, med Anti Avsan som första namn.

Jag har tidigare på bloggen redovisat Stockholmspolisens egen beskrivning 1984 – året då Catrine da Costa mördades – av baseballigans verksamhet, och jag återger denna beskrivning på nytt:

Satte sig över givna instruktioner – arbetade utan befälsstyrning – utövade polistjänst i strid mot officiell policy – på goda grunder misstänktes för övervåld i tjänsten – fortlevde trots ”upplösning” och omorganisation – arbetade inom ett distrikt där det förekom ”med polisrollen oförenliga attityder” och där ledningen inte ingrep mot känd könsdiskriminering.

Men detta syndaregister redovisas, av granskningskommissionen, utan rädsla, utan insikt. Ett par diskreta pekpinnar:

I ledningsansvaret måste därvid ingå åtgärder som inom organisationen och samhället i övrigt visar att detta inte tolereras –

”inte hoppa över skaklarna, pojkar”, säger rektor Axberger.

Granskningskommissionen noterar några av förhållandena, men är inte särskilt upprörd.

Finns anledning att vara upprörd? Ja, sannerligen. De unga baseballpoliserna hade uppenbarligen andra ideal än de normalt polisiära, och de kunde riskfritt, år efter år, uppträda civilklädda och i baseballmössor, utövande sin egen makt på stan.

Idén var Hans Holmérs, och han ingrep aldrig mot våld och övervåld. Tvärtom tycks detta ha varit en grupp tuffingar helt i länspolismästarens smak; de höll snyggt på gatorna och tog hand om ”slöddret” (Avsans favoritord) till den högt värderade chefens glädje.

Dags att fråga: hade mordet på Olof Palme över huvud taget kunnat äga rum, på sätt som skedde, om inte baseballigans trimmade kamrater funnits att tillgå? Mördaren rekryterades från deras led, och själva ställde många av dem upp för viktiga roller på stan: vakthållning, passning, stopp för farliga sanningar – och, i tidernas fullbordan, som okunniga men av Hans Holmér efterfrågade livvakter, för att ge lite glans av äventyr kring den oförvägne och obyråkratiske, enväldige utredaren av ett Klarapolisen närliggande mord på en statsminister.

Baseballigan sitter som en böld i hela Palmeaffären, men den bölden har hittills inte fått skäras: bakgrund, uppträdande den 28 februari 1986, agerande efteråt, agerande i dag. Ingenting skurert, ingenting utrett.

Om de svenska rättsvårdande instanserna äntligen beslöt sig för att glömma den falska Christer Pettersson-affären, skrämmande i åminnelse, och i stället trängde in i brottets förhistoria, skulle en granskning av baseballigan, av den hemliga MOP 86 och av den nästan lika hemliga Stockholms försvarsskytteförening te sig självfallen.

Som sagt: hade mordet kunnat exekveras så snabbt och tufft om inte en färdigtrimmad kår av utanför lagen-poliser stått till förfogande, så gärna stått till förfogande? Jag tror inte det.

Grunden för detta svarta attentat måste ha varit en utbildad kår på plats, gripbar när någon visslade i pipan. Någon annan sådan grupp fanns inte i Stockholm, självfallet inte.

Granska baseballigan i dess olika formationer och framtoningar? Men vem ska granska? Skulle Beatrice Ask våga? Bengt Svensson, rikspolischefen? Riksåklagaren? Nej, tyvärr inte. Naturligtvis inte. För en sådan genomgripande aktion fordras oräddhet, frihet från tidigare idéer och rutiner, heder helt enkelt. Och i dagens Stockholm är det ont om den varan.

Några som borde ha ett djupt intresse för en granskning i botten av allt som hör till baseballigan och Palmemordet är rimligen dagens unga poliser. De under 50-55, som inte kan ha något ansvar för vad som hände i vad de ser som forntiden men som just därför borde vilja se en klarhet, äntligen.

Holmér och hans baseballmän ville ”rensa gatorna”. Dags nu att rensa den tidens polisarbete, den tidens poliskår. Gör upp en officiell förteckning över hela baseballgruppen; den sk Norrmalmsutredningen från 1984 borde kunna vara till god hjälp. I den utredningen finns alla anmälningar mot poliser under en viss tid antecknade, men omfattar förteckningen alla baseballpoliser?

”Sol över Klara” hette en gammal Edvard Persson-film. Släpp in lite solljus över Klaras polis!

Sven Anér


Min senaste bok, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA” finns föranmäld hos internetbokhandelns ”Bokrondellen” och utkommer kring den första juni 2011. Nyskrivet material interfolierat med bloggtext. Kampen stannar inte av.

En EWK-teckning av Hans Holmér med pannan i djupa veck illustrerar omslaget till DE SAMMANSVURNA.       Sven Anér

Till Internationella Juristkommissionen

p>6.5.2011.

Internationella Juristkommissionen

Järntorget 78

111 29 Stockholm.

Jag skriver nu på svenska. Boken jag utlovade kommer nu; jag hade inget exemplar tillgängligt.

Här en relevant komplettering till mitt första brev. När polisen 1987 hörde knarkhandlaren Sigge Cedergren informerades denne om att de hade ett telefonavlyssningsprotokoll enligt vilket Sigges bror, Roger Cedergren, var den som hade ringt det påstådda samtalet, ovisst varifrån. Alltså Roger Cedergren, inte Roger Östlund.

Vid denna tidpunkt, 1987, var Christer Pettersson ännu inte alls aktuell som påstådd misstänkt. 1988 togs det gamla förfalskade protokollet fram på nytt, och så döptes ”Roger” om från Cedergren till Östlund. Detta har aldrig vare sig kommenterats eller dementerats av t ex RÅ.

Nu, de senaste dagarna har jag bett polisen bekräfta om Anti Avsan, vilket uppgiftslämnare säger till mig, finns med i förundersökningen rörande det sedan länge avslutade målet rörande mordet på Catrine da Costa, styckningsmordet. Jag får då svaret att

det går inte att utröna av materialet i ärendet vad som varit aktuellt vid rättegången och därmed är offentliga handlingar, då handlingarna inte är sorterade och dokumenterade på det sättet –

ett otroligt svepskäl från en polismyndighet och ett brott mot grundlagen!

Jag önskar verkligen att kommissionen går in i detta ärende, med dess närmast otroliga lögner och påhitt! Jag är aldrig någonsin, under 25 år, dementerad på en enda punkt av den svenska överheten, och jag kan ställa  officiell dokumentation på varje punkt till kommissionens förfogande!

Gå in i ärendet – och efter en första timmes granskning sitter ni fast, häpnande.      www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Jag sätter värde på ett samtal!

Engagerad och oroad hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Tyst generalorder: Bryt mot lagen!

5.5.2011.

När polisöverintendenten Tommy Mauritz Lindström – i dag vår TV-lärare i kriminologi - år 1994 skulle lagföras för grovt bedrägeri, startade, helt enligt gällande lagar och föreskrifter, en omfattande och noggrant reglerad förundersökningsprocedur. Jag har ”Del 1 – förundersökningsprotokoll” framför mig och citerar nu inledningen, i valda delar:

Förundersökningsprotokoll Stockholm  Handläggare kriminalinsp Jan Sundström. Undersökningsledare Chefsåklagare Jan Danielsson

1994-04-12  K-129252-93  Grovt bedrägeri  Av Stockholms Tingsrätt förordnad offentlig försvarare, advokat Bengt Söderström, Stockholm.

Lindström, Tommy Mauritz 450301-1118

Innehållsförteckning: Del 1  Anmälan 930910/930928 gällande misstänkt grovt bedrägeri med chefsåklagare K-G Svenssons påtecknade beslut om inledande av förundersökning  Promemoria 930907 från kriminalkommissarie Harry Hedlund avseende framkomna uppgifter om en större fest för ”rikskrim”

Ersättningsanspråk från försäkringsbolaget Skandia  Promemoria 940212 från polisintendent Thord Pettersson avseende Rikskriminalens befattning med ”tipspengar” i ett antal fall  - och så vidare.

Det blev, i fallet Tommy Lindström, Stockholmspolisens internutrednings omedelbara syssla att förarbeta denna anmälan mot en polisman. Thord Pettersson var då chef för denna internutredning, och det var han som såg till att speciell åklagare, K-G Svensson, inkopplades. Det är internutredningens specialåklagare K-G Svensson som därefter leder och ansvarar för denna utredning av brott som kan vara begånget av polisman. Denna internutredning löper därefter i strikta banor fram till domens ikraftträdande.

Det är just så här, om uttrycket tillåts, som en slipsten ska dras. Måste dras.

Och just så här borde hanteringen av ärendet Anti Harald Avsan ha gått till, sedan uppgifter bl a den 21 december 1992 inkommit rörande dennes eventuella medverkan vid mordet på Olof Palme.

Avsan var, den dag Olof Palme mördades, 28.2 1986, aktiv tjänstgörande polisman, varför på honom bort tillämpas alla de, stränga, regler som enligt svensk lag gäller för brott begångna av polismän.

Visserligen förelåg i december 1992 redan en pågående förundersökning, vilket dock inte skulle ha fått påverka regeln om internutredning, som hade och har till uppgift att, närmast med vattentäta skott, separera ett polisbrott från brott begångna av andra personer. Vid första antydan om att vederbörande misstänkt är polisman slår relät till, varpå den procedur som översiktligt beskrivits i fallet Lindström direkt måste tillämpas.

I fallet Anti Avsan, där denne enligt inkomna tips (bl a från journalisten Olle Alsén) utpekas som misstänkt för mordet på Olof Palme, händer absolut ingenting. Ingenting av det maskineri som triggas i gång i fallet Lindström startas i fallet Avsan. Ingen anmälan till Stockholmspolisens internutredning, inget tillsättande av speciell åklagare.

Icke-skeendet blir monumentalt. Från den 21 december 1992 till den 14 juni 1993 är Anti Avsan totalt ointressant för rikskriminalens Palmeutredning under Hans Ölvebro och för rikåklagarens chefsåklagare Anders Helin.

På ej specificerade grunder hörs Avsan, uppenbarligen endast upplysningsvis och ingalunda med någon internutredning eller specialåklagare inkopplad, den 14 juni 1993, med nära sex månaders fördröjning. Förhöret uppges vara hemligt, men det har tydligen genomförts av Palmeutredningens ordinarie personal, Avsans normala kolleger i tjänsten.

Förhöret, så enormt länge uppskjutet, blir därmed en ren pro forma-affär, där - så vitt känt (genom granskningskommissionens korta referat) huvudsakligen formella frågor tas upp. Mest personuppgifter, verkar det, vilka onekligen redan tidigare varit kända för de förhörande Palmeutredarna.

Om Tommy Lindström: stort rejält pådrag, inslussning i lagligen föreskrivna fållor.

Om Anti Avsan: ingenting.

Hur har detta kunnat ske? Och hur många rättsinstanser har haft möjlighet att ta del av skeendet, medan det pågick eller i efterhand?

Ja, det blir ju hela rätts-Sverige. Riksåklagareämbetet och rikskriminalpolisen till att börja med, de direkt ansvariga. Justitieministern med sin polisenhet inom departementet, nogranna granskare i normalfallet. JK, JO, domstolarna osv – alla borde ha haft intresse av att se hur Sveriges största rättsfråga någonsin handlades. Verksjurister, advokater. Men inget larm kom.

Jag tror, när jag skriver detta för min blogg, att ingen enda instans eller person före mig har påtalat dessa brott mot klara regler, och ordet ”internutredning” finner jag ingenstans nämnt.

Hur kom detta att ske? Ja, svaret på den frågan berör ju direkt frågan om Palmemordets bakgrund och genomförande. Det kan givetvis inte ha varit av en slump, eller av allmänt slarv, som alla lagar överträddes. Avsikten fanns förstås med, hela tiden. Order, förstås inte nedskriven, utgick: håll i fridens namn allt vad internutredning heter utanför! Internutredning = det röda skynket. Internutredare är inte rädda, de ber inte om ursäkt för sin existens ,och de räds varken fan eller trollen. En internutredare är inte anställd för att bocka och lyda. Han har sitt ansvar och följer det ansvaret.

Men Palmeutredningen har i över tjugofem år kännetecknats av just ett enda räddhågset bockande och lydande, så naturligtvis blev internutredande inte aktuellt, hu nej. En outsagd generalorder uppifrån: ligg lågt med lagarna!

Jag har i dag skrivit till den internationella juristdomstolen, den som just blixtsnabbt reagerat mot Malmöpolisens provokationspolitik. Du läser min skrivelse på bloggen, på engelska. Kommer de internationella juristerna att reagera på grov myndighetskriminalitet? Det kan jag ju inte veta i förväg. Men jag kan hoppas på ett ansvar och en heder av samma slag som visades av den dåvarande internutredningschefen polisintendenten Thord Pettersson, som jag blev god vän med en gång, det var just i Lindström-härvan.

Han residerade i eleganta lokaler vid Kungsbron. Där var det högt i tak.

Sven Anér

For The ICJ, Järntorget 78, S-111 29 Stockholm

May 5, 2011.

For The ICJ, Järntorget 78, S-111 29 Stockholm.

Sirs, I wish to report an errand in connection with the assassination, Feb 28, 1986, of the Swedish Prime Minister Olof Palme:

During the judicial hearing of accused Christer Pettersson in the Spring of 1989, the Swedish National Attorney introduced as evidence an alleged telephone tapping record which was meant to demonstrate that witness Roger Östlund, prior to 23.15 on the night of the Olof Palme murder, could watch Christer Pettersson outside the Stockholm cinema the ”Grand”.

I enclose copy of this tapping record which, on pages 2-3, records the conversation ”Roger – okm – Sigge”, page 2 ”IN 23.15”, page 3 ”23.21”.

This tapping record was used as the strongest piece of evidence against Christer Pettersson, who was alleged to have spotted Olof Palme and his wife at the ”Grand” cinema before 23.15 and subsequently hurried down to the ”Dekorima” corner of Sveavägen and shot Olof Palme.

But the whole thing is a spurious construction, since Roger Östlund did not arrive at the ”Grand” until 23.30, according to five reliable witnesses, heard by the police. Thus, since Östlund arrived at the cinema 9 minutes after the murder (which took place at 23.21), Östlund cannot have spotted Christer Pettersson at the cinema before 23.15. Pettersson was subsequently freed, but the tapping record was never officially criticized.

This series of circumstances, which has never been formally refuted, only suppressed, shows according to me that the tapping record must have been faked in order to form crucial evidence against Christer Pettersson. The faking must have been performed jointly by the Swedish National Police (”Rikskriminalpolisen”) and the Swedish National Attorney´s Office (”Riksåklagaren”). The object has obviously been to blame Pettersson for the murder he never committed.

The real murderer is, as I state in my book (enclosed) ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, the then Police Officer, to-day Stockholm Judge and Conservative Member of the Swedish Riksdag Anti Avsan. My statement in this respect has never been contradicted by Police or National Attorney, only ignored, in spite of my repeated questions as to the truth of my accusations.

I thus ask the ICJ Commission to adress this vitally important matter, so that the solution of this murder could, at long last, materialize. I hope to hear from the Commission in the nearest future.

A copy of this letter is to-day being forwarded to ”Riksåklagaren” and ”Rikskriminalpolisen”, respectively, (without enclosures).

Yours very sincerely Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge. 0174-500 66.

Staff Reporter Dagens Nyheter 1948-62, Swedish TV SVT 1963-1971, free lance TV producer, journalist and author (see list of works in book enclosed). Latest book on the Palme Murder theme, ”DE SAMMANSVURNA”, ”The Conspirators” will appear May 31.

Till Västerorts polismästardistrikt

4.5.2011.

Västerorts polismästardistrikt

Fax: 08-82 37 64.

Ärende: AA 187-30296-2011

Jag har erhållit rubr tjänstemannabeslut, Ulrika Mattsson, och jag begär nu ett myndighetsbeslut i denna fråga, alltså huruvida Anti Avsans namn förekommer i förundersökningen i da Costa-ärendet.

Naturligtvis är jag medveten om att förundersökningssekretess kan inträda medan förundersökning pågår. Men nu har ju åklagare åtalat och dom fallit, och då är sekretess inte längre aktuell.

Ulrika Mattsson skriver också i sitt tjänstemannabeslut:

Det går inte heller att utröna av materialet i ärendet vad som varit aktuellt vid rättegången och därmed är offentliga handlingar, då handlingarna inte är sorterade och dokumenterade på detta sätt.

Formuleringen gör mig undrande. Eventuella rent praktiska och möjligen aningen tidsmässiga hinder får aldrig stå i vägen för en persons rätt att utfå befintlig, öppen dokumentation.

Jag begär alltså, ännu en gång,

att få ut de handlingar, ur da Costa-dokumentationen, som kan visa att   dåvarande polismannen Anti Avsan förekommer med sitt namn i denna dokumentation.

Jag anhåller, Västerorts polismästardistrikt, om snabb handläggning jämlikt TF 2 kap. Jag inser att möjligen praktiska svårigheter kan uppstå för polismästardistriktet, men dessa eventuella svårigheter måste självfallet underordnas grundlagen.

Med vänlig och oroad hälsning samt önskan om ett snabbt svar!

Sven Anér, 210814-5075, utredande nyhetsjournalist och författare, bloggredaktör

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

4.5.2011. Till Ledningen för Svea Hovrätt.

Jag översänder ett debattinlägg i Palmeärendet, vilket jag avser att inom kort placera på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot,com.

Jag skulle sätta värde på Hovrättens kommentar, vilken jag kommer att publicera på denna blogg.

Angelägen och oroad hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.


När Svea hovrätt den 27 juli 1989 avkunnar sin dom i Christer Pettersson-ärendet, ”Riksåklagaren genom Helin, Anders, chefsåklagare, och Almblad, Jörgen, byråchef”, har domstolen författat ett aktstycke som förolämpar den endast nödtorftigt friade Christer Pettersson och som borde ha utgjort en utmaning mot svenska jurister. Naturligtvis också en utmaning mot svensk allmänhet.

Jag tar fram den gamla domen, ett femtiotal sidor inklusive tre bilagor. Naturligtvis minns jag en stor del av vad jag nu läser, men jag häpnar ändå över Svea hovrätts bockande inför polis och åklagare.

På anförda skäl kan det inte anses bevisat att gärningsmannen är identisk med Christer Pettersson. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

I avgörandet har deltagit hovrättspresidenten Birgitta Blom och de andra, som ingenting sett. Eller förträngt vad de har sett. Christer Pettersson fick aldrig full upprättelse.

I en rättegång finns två parter. Kärande och svarande. Tungt belastade åklagare som Helin och Almblad ställde upp som kärande mot Christer Pettersson som svarande, och hovrätten hade att välja. Mellan att hederligt döma ut riksåklagarens åtal som ett avsiktligt ohederligt aktstycke, utan kontakt med en faktisk verklighet, eller att smyga runt farliga bevis och indicier som belyste Christer Petterssons totala oskuld, hoppa över det som inte passade. Svea hovrätt valde det andra, ynkliga alternativet.

Hade då Svea hovrätt alla fakta på bordet? Har inte mycket kommit fram efteråt? Jo, en del. Men grunddragen fanns uppdragna, praktiskt taget redan från dödsskottet. Jag går rätt in i några exempel:

Biografen Grand. Såg Roger Östlund Christer Pettersson kl 23.10 mordkvällen på biografens trottoar? Det är knäckfrågan, och på den frågan borde hovrätten direkt kunnat svara nej. Med en klar vridning av sanningen påstås i stället i domen att vittnena Lars-Erik Erikssons och Pia Engströms vittnesmål visar att

Roger Östlund befunnit sig vid Grand någon gång efter klockan 23 –

jo, men när efter klockan 23? Det passar sig domstolen för att precisera. I själva verket kom Östlund till Grand först ”23.30” enligt Eriksson och ”efter 23.25” enligt Pia Engström, som faktiskt aldrig ser Östlund komma fram till biografen.

Sedan domstolen konstaterat ovanstående borde den omedelbart ha ogillat åtalet. I stället lutar sig Birgitta Blom & co mot det famösa telefonavlyssningsprotokollet som säger 23.15-23.21; alltså fanns Östlund på Grand senast 23.15! En otrolig logisk saltomortal, som bland andra nämndemännen stillsamt svalde, och som gick praktiskt taget oförmärkt förbi bevakande medier.

Till saken hör att det enligt polisens eget protokoll ingalunda var Roger Östlund som fanns med i telefonbilden utan Sigge Cedergrens bror Roger Cedergren, vilken mordkvällen ska ha ringt till sin storebror för att få tröst i livets bevärligheter. Denna uppgift, från 1987, fanns på hovrättens bord, men den fiskades aldrig upp av den höga dömande instansen.

Dekorima. Även här framstår domstolens bockande inför polis och åklagare som närmast bisarrt. Några avgörande viktiga exempel.

När det gäller det påstådda andra skottet, det mot Lisbeth Palme har domstolen inget annat att säga än att Lisbeth Palme, ovisst när, skulle ha sagt att det ”brände till” på ryggen. Punkt och slut. Något rättsintyg efterfrågas inte den natten och heller aldrig av hovrätten, vilket nog är en av de mest illavarslande bristerna i hela Dekorima-affären.

En släkting till Lisbeth, läkare, ”baddade” Lisbeth Palme på ryggen, medan familjen väntade på Sabbatsberg; det hade varit en rodnad. Men Lisbeth nämnde då aldrig att hon skulle ha blivit påskjuten. Något rättsintyg begärdes aldrig och skrevs alltså aldrig ut, trots att domstolar regelmässigt begär in rättsintyg för att kunna bedöma skador. Men i Palmefallet sker ingenting regelmässigt.

Skandiamannen. Stig Engström, presenteras av hovrätten som ett knivskarpt vittne, ett av de allra första på plats, trots att redan ett snabbt och enkelt bläddrande i polisprotokollen skulle ha visat domstolen att Engström aldrig var framme vid brottsplatsen; allt var en fiktion. Gösta Söderström, Anna Hage, Stefan Glantz (centralt vittne, aldrig nämnd av hovrätten!), ingen såg till någon Skandiaman, ingen upplevde hans märkliga påstådda bravader: vända Olof Palme på sida, prata med Lisbeth, springa in mot trapporna osv.

”Stig Engström har uppgett följande. Lisbeth Palme var orolig och rörde sig fram och tillbaka. Hon var virrig och flaxig men inte hysterisk eller skrikande. Hon sysselsatte sig med att söka hjälp och verkade efter omständigheterna behärskad. På fråga av Engström pekade hon ut att mannen sprungit in i gränden och att han var klädd i en blå täckjacka.

De som först kom fram till henne var Anna Hage och Stig Engström. Det förhållandet att de uppfattade henne på olika sätt kan förklaras med att Lisbeth Palme kan ha känt större förtroende för Stig Engström –

bla bla. Svea hovrätt. Stig Engström var ju aldrig där! Men det har passat bra att ge en mytoman som Engström fullt förtroende och låta Christer Pettersson stå kvar i mordmisstankens dunkel!

Jag väljer att sluta där, i min uppräkning av Svea Hovrätts skakande tillkortakommanden. Det grövsta av dessa tillrättakommanden är hovrättens totala, aldrig sviktande förtroende för polisen, för åklagare av Helins och Almblads sort. En gång börjar domstolen faktiskt undra, men besinnar sig snabbt igen. I domen hänvisas till telefonavlyssningen, som bör

läggas till grund för bedömningen, såvida inte starka skäl talar för att tidsangivelsen är felaktig.

De vittnesuppgifter som tyder på en annan tidpunkt grundas på uppskattningar i efterhand. Övervägande skäl talar alltså för att samtalet mellan Roger Östlund och Sigvard Cedergren ägt rum kl 23.15-23.21.

Neej, inte kan det väl ha varit något fel på Helins och Almblads telefonkontroll? Inte kan det väl det? Hu nej.

Svea hovrätts dom från den 27 juli 1988 har den omisskännliga karaktären av ett beställningsverk. Domstolen har känt sig tvingad att prestera ett avgörande som ej skulle innebära minsta ifrågasättande av polisers och åklagares åtgärder men samtidigt i nåder ge Christer Pettersson ett kryphål: inte bevisat…

Hovrättsdomen är en av de mörkaste skamfläckarna. Eller har jag helt fel? Är en svensk hovrätt inte klyftigare än så?

Sven Anér