Skilj RÅ och rikskrim från allt vad Palmeutredning heter!

5.5.2013.

”Jäv” är en av lagens viktigaste termer. Den är urgammal. För våra förfäder stod det sedan begynnelsen klart att jävig man inte finge vittna, inte finge döma, inte finge hantera uppgifter som han kunde vara frestad att nyttja för egen vinning. Självklarheter för Torgny Lagman.

Naturligtvis finns ”jäv” ännu i dag, i varje fall i lagboken, som skildrar ett idealt samhälle:

Rättegångsbalken:

7 kap 9§; Vad i 6§ är stadgat /rörande jäv/ om allmän åklagare äge motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet, så ock beträffande polisman, som har att vidtaga åtgärd eller meddela beslut enligt denna balk, varvid dock fråga om jäv prövas av polismyndigheten.

Jaså, ja det verkar ju bekvämt. Polis prövar eget jäv.

RÅ och rikskrim prövar i dag, utan jävsbekymmer, hur RÅ och rikskrim sedan Dekorima hanterar mordet på en statsminister, enkelt och smärtfritt. Förhållandet skiner igenom denna affärs hela 27-åriga behandling genom alla statliga instanser, med det tidigare av mig beskrivna mantrat ”Han är hörd…”

Polismannen Anti Harald Avsan hördes i april 1993 rörande Palmemordet – visserligen diskret och helt upplysningsvis – av poliskommissarien Hans Ölvebro och hans medarbetare. Ölvebro fann, efter egen utredning, att han själv inte vore jävig i ärendet och förde aldrig Avsan vidare till formellt förhör av misstänkt. Därmed var god rättvisa skipad, varefter Avsan i lugn och ro kunde avancera till ärones tinnar.

Och Rå bestämde likaså att han inte bekajades av något jäv, detta trots att han som förundersökningsledare i Palmeärendet underlåtit att vidta den i svåra brottmål självklara åtgärden, att konfrontera Avsan med de båda fullt tillgängliga huvudvittnena Anki och Anneli. Underlåtit i varje form: ingen bildkonfrontation, ingen livekonfrontation.

Jag yrkar nu att såväl RÅ som rikskrim fråntas varje befattning med det stora Palmeärendet, men jag vet inte vart jag ska vända mig. Regeringens JK verkar helt ointresserad, liksom naturligtvis den överordnade – eller det kanske den inte är – regeringen.

I dagsläget får vi sitta skvalpande i ankdammen, med konstsimmande åklagare och poliser, som är fullt medvetna om och i stor utsträckning medskyldiga till den situation som har uppstått. En lösning, som jag flera gånger gett som tips till mina höga instanser, är givetvis att åtala mig för osann anklagelse av något slag, men detta tycks inte ske. I så fall skulle rättens bord snöas ner av dokument som snyggt och prydligt klarlade sak- och skuldfrågan, men så roligt ska vi inte ha.

Mycket hänger i dag på socialstyrelsens heder, Stockholms läns landstings heder. Vågar dessa båda tunga instanser frondera mot statsmakten? Diskussionerna bakom stängda dörrar har säkerligen redan inletts, medan den svenska allmänheten blir allt mer oroad, i linje med Lena Anderssons fiktiva hjälpsökande:

Alla dessa underligheter som inte stämmer. Alla lösa trådar, förkomna dokument och konstiga dödsolyckor. Vi måste få veta i vilket sorts skuggrike vi levde och lever i. Lös mordet åt oss! /Lena Andersson i sin DN-kolumn den 5 maj/.

Sven Anér

Sverige förbereder sig inför ett mycket stort musikevenemang nere i Malmö, men står fegt och naket i den rämnande Palmeskandalen. Den svenska allmänheten har tappat tron. På poliser och åklagare, på tysta medier, på en tyst Fredrik, medan Filippa fingranskar kriminell ”sjukvård” kring Dekorima och Sabbatsberg. Vår svenska värld är en underlig värld. Det är inte särskilt roligt att leva i den svenska världen just nu.

Lena Andersson: ”Vi är som du förstår professionella, ska jourhavande mordutredare svara. Därför är allt kollat.”

De i samhället högt uppsatta personerna Per-.Gunnar Vinge, Bengt Schuback, Lars Ljunggren och Bengt Wallroth

”Tjänare, jag hör att ditt inköp av franska kanoner är klart”

Hans ämbetsmannaheder hindrade honom dock från att deltaga formellt, påstod han

”Allt är kollat – utom det viktiga”

4.5.2013. Ja, det är fortfarande lördagen den 4 maj. Den har varit och är fortfarande händelsemättad. Detta är i vårsolen, sedan Lena Andersson – som skrivit flera spännande essäer i ämnet Olof Palme – i en DN-kolumn slaktat alla heliga kor. Det går inte att jollra om vittnen och Magnum och Luger längre, inte om eventuella efterföljare till Christer Pettersson. Saken är död – eller lever, så till den milda grad, om vi äntligen får kasta om perspektivet: mot samhället, mot rättsstaten, mot en i evighet gnetande polis, mot en riksåklagare som fastnat i inkommande papper, som det står ”Kerstin” på.

Lena Andersson – ja, jag ska strax återge delar av kolumntexten – anlägger en låtsasförsagd liten flickas min där hon niger för kommunens fingerade jourhavande mordutredare och undrar…

”Och jag ska invända /när jag träffar denne jourhavande/ att det behövs inga tretton år.. Det räcker med ett par timmar. Strunta i tipsen om Rotebro/dvs Christer/, ska jag säga. Återvänd till brottsplatsen.”

Det är anslaget. Och det för läsaren ner till den enkla och kanske försagda människans nivå, där frågor ställs jordnära och inte får bli bortvispade som mygg i juli. Det är mycket effektfullt. Och det är mycket spännande att läsa för den som inledde sin verksamhet några timmar efter det svarta skottet.

Vi låg hemma och sov på Hjelmbergstorpet och väcktes av Birgitta Ohlsson från Ovanåker som är en eldsjäl.

”Du, bussen med Palmerevyn, inte kan vi väl åka ner till Stockholm och spela den?”

”Varför inte?”

”Dom har skjutit Palme.”

Jag blev tyst och klarvaken.

”Nej, nej. Ställ in, ställ in. Vi kan inte spela den, inte med dom satirerna.”

Därmed var jag bryskt men effektivt inkopplad i den stora händelsen. I dag, 27 år och ett par månader senare, sitter jag fortfarande fast, men med ett klart ljus i tunneln.

Det vore lätt för mig att säga ”vad var det jag sa”. Det vore lätt att fråga varför jag sällan eller aldrig publicerats av t ex min gamla tidning DN. Men jag känner knappast för den reaktionen, denna dag. Vi måste se mot framtiden, den nära framtiden. I morgon, i övermorgon.

Det är så mycket som måste göras. Som måste ut på bloggen, måste ut i telefon- och brevkontakter, måste ut till alla er, mina bloggvänner, som under dessa år bidragit till att den nästan avsomnade Palmedebatten, 2009 – 2010, i dag lever med stor kraft.

Måns Månsson-filmen, där jag medverkar, Youtube, Vaken, där jag talar för många tittare. Leif GW, som har haft god nuisance value, med sin vrånghet men också med sitt upprepade tal om ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”, sin långa spelfilm hos SVT, där jag initierade en debatt om fact/fiction, som fick genomslag.

Socialstyrelsens och Filippa Reinfeldts plötsliga och oväntade engagemang på en arena där polis och RÅ helst velat leka cirkus ensamma i det oändliga. Ett engagemang rätt i tiden; det kunde ingen veta för ett par dar sen.

Och så nu, i dag, DN:s Lena Andersson och SvD:s USA-rapport med ”Christer for ever”, där tidningen inte helt insett vad det egentligen är som händer med Palmemordet, även på det internationella forskningsplanet. Dubbelt tidningsfokus i dag på Dekorima. ”Återvänd till brottsplatsen.”

Hur ser jag på den vecka som kommer? Svårt att gissa. Jag ska nog inte vänta mig det omedelbara genomslaget. Jag talade i dag med jourhavande redaktör på DN, och han tackade mig för det beröm jag gav till Lena Andersson. Men han hade uppenbarligen inte läst hennes kolumn, och det kändes tveksamt om han någon gång tänkte läsa den.

Det som först måste skyfflas undan är det allmänna slöa – men begripliga – ointresset. ”Vad då, Palme?” har varit den ständiga motfrågan när jag presenterat mitt till synes eviga budskap. ”Vad då, Palme?” Även nära goda vänner har ofta svårt att mobilisera en entusiasm parallelliserad med min egen. De finns annat i livet, Sven…

Jo, det har jag ju alltid fått medge, men till detta andra i livet har jag behövt ett annat par glasögon. Jag har inte kunnat läsa min Simenon eller min Joanna Cannan, med den koncentration jag sökt, för att fullt njuta av fransk och engelsk 50-talsnostalgi. En del av själen har velat dröja kvar vid Dekorima.

Kommer jag att känna mig friare nu? Jag tror det. Jag hoppas det. Men efter det inledande bortskyfflandet av gammal Palmeletargi kommer allt det andra, de små men viktiga bitarna. Små? Ta hela den svenska polisverksamheten som i långt över 27 år varit direkt och falskeligen knuten till en falsk behandling av ett i egen regi utfört statsministermord.

Inte allt har varit falskt. Inte när det i början, mars 1986, utfördes av unga polisassistenter, som uppenbarligen ännu inte hunnit informeras om vad som gällde.

I långa stycken är de första vittnesförhören opartiska och korrekta. Jag har ofta berättat om de fem vittnen, polisens egna vittnen, som kristallsäkert placerade Roger Östlunds, påstått huvudvittnes, ankomst till Dekorima till klockan 23.30 mordkvällen, inte 23.10, så att Roger före mordet hade kunnat se Christer vid biografen Grand. När Roger hade förts åt sidan föll alla anklagelser mot Christer, hade jag trott. Men icke. Polisen bläddrade i de papper de tyckte var intressanta.

Men hur ska det rensas hos polisen och bland poliser, när de bara gjort som de blivit tillsagda eller gjort som de tolkat sina chefers attityder. Att djävlas mot kommissarien, i Palmeärendet, gav ingen god framtid i yrket, det började raskt inses.

När Herkules skulle rensa det sedan ett antal år skitiga Augiasstallet ledde han en flod igenom. Finns en flod som klarar av Polhemsgatan? Tveksamt, jag kan inte ens skissa hur en rensning och uppryckning skulle gå till. Plötsligt är allt, som var åt helvete bevänt, helt korrekt. Jag vet inte vad den nya situationen ska jämföras med. Norge och Danmark efter befrielsen, kanske, när hirdens dagar var över och Quisling och kamraterna fick gräva sina egna gravar.

Lika bistert blir det väl inte i gamla Svedala, även om jag ibland har känt Sveriges hela existens hotad, i lögnernas sörja och det eviga ”han är kollad”, ett påstående som naivt förutsatte att ohederlig polis i förhör skulle tala dagsens sanning.

Men här måste det gå fort! Här måste det gå undan! Redan strax efter DN:s beslut att publicera Lena Anderssons kolumn, ett beslut som måste ha föregåtts av stort redaktionellt tänkande (fast en tidningsledning rör inte gärna fast engagerade kolumnister) måste skrivborden ha börjat skaka hos hrr Andersson & Melander i polishuset:

”Oj då, ska vi börja snacka som det är?”

Sveriges internationella förbindelser, Bildts speciella lilla revir, kommer, kanske redan i dag, att bli ansträngda. Alla beskickningar, från Tokyo till Mexico City, från Canberra till Warszawa, jag har en gång i världen besökt dem alla, måste omskolas enligt en nytryckt katekes från Arvfurstens palats. Med förord och mantra:

Allt som från UD under 27 år sagts och skrivits i Palmeärendet skall nu omedelbart glömmas bort och aldrig mer citeras. Kabinettssekreteraren kommer, hoppas vi, att efterhand kunna ge kompletterande information. Ambassaderna avråds från att ställa komplicerade frågor hit hem till UD, eftersom vi knappast har svaren ännu. De är ovisst om vi någonsin får dem. Tänk själva, hur det nu ska gå till. I nödfall får ni gå in på Sven Anérs blogg, www….

Mitt avslöjande, nyss på bloggen, om Svenska Dagbladets aningslösa behandling av en forskningsskandal i Christer Petterssonsfären, visar att efterdyningarna länge kommer att rulla.

Solen skiner in på mig från väster över Sommarros lilla park, och jag är än så länge den ende som denna lördag i maj skissar möjlig svensk framtid i spåren av en hederns och sanningens revolt, än så länge utan spår av pånyttfödelse i sikte.

Jag återvänder nu till Lena Andersson kolumn. Jag nöjer mig med ett referat:

I Måns Månssons briljanta filmkonstverk ”Hassel – Privatspanarna” (2012) /tack, säger statisten/ finns en kommunal advokatjour inhyst i biblioteket. Dit kan medborgare gå för att under en kvart få hjälp med juridiska frågor. Till jouren kommer så den pensionerade kommissarien Roland Hassel. I sin verksamhets frustration har han tagit sig an Palmemordet, som privatspanare.

Hassel söker nu hjälp att få ut handlingar i Palmemålet men får beskedet att handlingarna måste vara viktiga. ”Vad kan vara viktigare än det här? Palmemordet.”

Och fanns det en medborgarjour som hos Måns Månsson skulle jag gå dit och säga, ursäkta mig, men jag håller på att bli tokig. Alla dessa underligheter som inte stämmer. Alla lösa trådar, förkomna dokument och konstiga dödsolyckor. Vi måste få veta vilken sorts skuggrike vi levde och lever i. Lös mordet åt oss!

Lena fortsätter sin fingerade via dolorosa.

Förstår du nu varför man blir tokig, ska jag fråga /jourhavande mordutredare/. Varför man går från Tunnelgatan till Grand i huvudet och försöker tänka fram en lösning. Om man bara framkallar detaljerna tillräckligt intensivt ska något avgörande uppenbara sig, tänker man.

”Vittnet du tänker måste ha sett fel”, ska jourhavande säga. ”För allt är kollat.”

”Jag förstår verkligen det. Och ändå. Hur fick ni bort de här uppgifterna ur samvetet och det allmänna medvetandet?”

Lena Anderssons frustration kryper mig in på skinnet. Jag har haft den. Självupplevd.

Min kvart är ute nu /hos jourhavande mordutredaren/ och jag ska gå.

Då säger han att det finns ingen sanning som människan inte klarar. Sanningen är alltid befriande. Men av detta följer inte att någon önskar befrielsen. Det är vår ledstjärna, säger han. Den håller jag mig till när allt är kollat och ändå verkar oklart.

Så långt Lena Andersson med stycken ur den DN-kolumn som, hoppas jag, ska vända vårt rättssamhälle ner och upp, med rätsidan upp.

Jag slutar där denna lördag. Och upplever denna blandning av medgång och frustration som stora händelser ofta medför. Varför frustration? I dag? Ja, det kan jag fråga mig. Men saken är så stor. Så ofantlig.

Förstår Kerstin och Dag det? Har de samveten som lever och sprattlar?

Sven Anér

PS 2: Christer Pettersson for ever…

4.5.2012. Adrian Raine, USA-professor i kriminologi och psykiatri och i dag refererad av SvD, har i sin nyutkomna bok ”Anatomy of Violence” forskat i ämnet brottsbenägenhet/hjärnstruktur. I sitt arbete har han bl a uppmärksammat och granskat den svenske Christer Pettersson, sådan denne framträtt i svenska mediers grymt falska beskrivningar. Sverige har därmed bidragit till snedvridning av en, som det visat sig, tydligen redan från början snedvriden forskning; inte SvD:s bästa scoop.

Christer Pettersson fanns aldrig i närheten av mordet på Olof Palme. Han blev den cyniska svenska rättsstatens egen lägliga och lämpliga syndabock, snärjd med lögnaktiga vittnesmål, avsiktliga personförväxlingar och komplicerat arrangerat påhittade telefonsamtal.

Det hänvisas i SvD-artikeln, av Henrik Ennart, till Christer Petterssons ”skada i pannloben som ska ha gjort honom utagerande”; skadan påtalad av bland andra Gunnar Wall.

Det är sant att Raine tror att ”skadan i pannloben talar för att Pettersson troligen talade sanning” och alltså inte hade mördat Olof Palme, men redan det förhållandet att Raine betraktar fallet Pettersson som en i princip fullt rimlig ”skandinavisk parallell” vid sin forskning bland ”hjärnorna på USA:s värsta psykopater” är givetvis graverande, inte i första hand för Adrian Raine, som bör ha haft rätt att lita på den svenska rikspolisstyrelsen, utan framför allt för den svenska rättsstaten och den svenska mediestaten, om jag får använda det sistnämnda uttrycket.

Om Raine läst granskningskommissionens rapport från sommaren 1999 må han sannerligen förlåtas om han trott att denne, ej av Svea hovrätt fällde Christer Pettersson, finns kvar mitt i bilden:

”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt skärpts…”

Det är ingen liten svensk ensak att Christer Pettersson, alltsedan hämtningen på sin loftgång vid jultid 1988 i Rotebro, fastnat i nätet av falska beskyllningar och egentligen aldrig släppts fri. Det är en stor internationell skandal att en känd amerikansk vetenskapsman av lögnaktiga svenska myndigheter och dito medier lockas att tryffera sin forskning med en dundrande howler av detta slag.

Jag är övertygad om att socialstyrelsen resp Filippa Reinfeldt som sjukvårdslandstingsråd, i ert påbörjade arbete med Palmeärendet, noterar detta ärende och ser faran, när statligt knäsatta avancerade lögner kan slippa igenom det alltid extremt noggranna internationella forskningsfiltret, kontrollerat av dess tunga vetenskapliga tidskrifter.

Forska gärna kring Christer Pettersson, men gör det från sanna utgångspunkter! Ställ frågan: varför måste den svenska staten snärja den i sammanhanget totalt oskyldige Christer Pettersson?

Jfr Lena Anderssons Palme-inlägg i dagens DN – rämnar mediestaten?

Avsnittet rörande Christer Pettersson går i dag till det svenska utrikesdepartementet med önskan att ambassaden i Washington D.C. omedelbart tar kontakt med professor Adrian Raine och ingriper mot denna forskningsskandal. Även Svenska Dagbladet informeras och uppmanas agera.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.